En av de stora förmånerna med att lyssna till Dennis Prager är att man ofta får del av verkligen spännande samtal med författare av nya böcker. Förra veckan samtalade Dennis med två författare av kaliber: George Gilder och Robert P George. George Gilder har författat en rad böcker om ekonomi och familjens betydelse och är flitigt citerad bland konservativa. Hans nya bok heter Knowledge and Power: The Information Theory of Capitalism and How it is Revolutionizing our World. Här följer några klipp från samtalet:

[mejsaudio src=”/uploads/2013/07/gilder.mp3″]

Samtalet med Robert George handlade om hans nya bok Conscience and Its Enemies: Confronting the Dogmas of Liberal Secularism. I boken skriver han bland annat om vilka pelare ett gott samhälle måste vara baserat på och i intervjun nämner han tre av dessa: respekt för människan, familjen och en begränsad och icke-korrupt statsmakt. I utdraget nedan beskriver han dem:

[mejsaudio src=”/uploads/2013/07/george.mp3″]

Lyssna och njut!

Jag gillar verkligen Amazons Kindle-app till telefonen. Med några tryckningar på skärmen kan jag hämta hem den bok som jag hör om på radion. Jag behöver inte ens köpa den utan kan kostnadsfritt läsa ett väl tilltaget smakprov. Amazons övriga kunder är dessutom väldigt flitiga på att skriva recensioner vilket gör att det går att få en god uppfattning om en boks kvaliteter innan köp.

Nu har jag läst ett par romaner på telefonen. Det har gått väldigt bra. Böckerna, Stephen Lawheads Empyrionsvit, fanns endast att köpa till Kindle och dessutom till det låga priset 5 dollar så det var aldrig något att tveka över. Här följer en lista med fördelar jämfört med pappersboken:

1. Jag har boken ständigt med mig. En vanlig bok ligger oftast hemma på nattygsbordet.

2. Jag behöver ingen lampa för att läsa. Skärmen ger ett behagligt ljus och nattläget med vit text på svart bakgrund fungerar väldigt bra.

3. Telefonen är lättare att hålla än en pappersbok.

4. Jag kan läsa när jag äter. En vanlig bok fäller ihop sig själv.

5. Appen minns var jag var när jag sist läste vilket gör att det går snabbt att återuppta läsningen.

6. Kindle har ett inbyggt engelskt lexikon. Ett tryck på ordet gör att dess betydelse visas.

7. E-böckerna är billigare än pappersböckerna.

8. Telefonen rymmer i praktiken ett obegränsat antal böcker och tidskrifter.

Fördelarna är alltså stora. Men det finns också nackdelar:

1. För ett marginellt lägre pris får jag endast en fil istället för en riktig bok att hålla i.

2. En pappersbok kan jag låna ut eller ge bort.

3. En pappersbok  kan jag skriva i.

4. En pappersbok kan jag ta fram ur hyllan för att visa vänner och barnen.

5. Läser jag en pappersbok vet min omgivning att jag läser och kanske också vad jag läser. Inte minst för barnen tänker jag att det är bra att de får se sin far titta på något annat än telefonen hela dagarna. De kanske tror jag spelar spel när jag i själva verket läser Michael O’Brien.

6. Måhända är det också så att pappersboksläsning saktar ner mig. Lässtunden blir dedikerad bokläsningen.

7. Pappersböcker luktar bättre än e-böckerna.

8. Pappersböckerna är också vackrare. Typsnitt och papper kan skifta. E-boken har däremot alltid samma intetsägande form.

Åtta fördelar och åtta nackdelar. Det väger alltså jämnt. E-bokens värden är dock mer påtagliga. Med boken ständigt i fickan blir det helt enkelt mer läst. Och det är väl ändå det viktigaste med böcker?

Läs även vad andra skriver om Kindle, e-böcker, pappersböcker

Tyckte jag fick till en ganska bra fråga idag som handlar om diskussionen om surrogatmödraskap:

Vilken är egentligen skillnaden mellan att hyra ut sin livmoder och att sälja sitt barn?

— Pelle Poluha (@ppoluha) 4. mar. 2013

Men om surrogatmamman upplåter sin livmoder gratis då?

@ojhannes men även utan pengar är jag negativ till surrogatmödraskap. För vi ger inte bort våra barn heller. Adoption är ej förstahandsval.

— Pelle Poluha (@ppoluha) 4. mar. 2013

Och när jag hörde flyglarmet och gick igenom min och omgivningens brist på reaktion tänkte jag att det nog inte skulle vara så annorlunda vid skarpt läge. Vi har, som hoberna i Sagan om ringen, blivit ”idylliserade”:

Idylliserad. När man inte kan ta in att flyglarmet faktiskt kan vara på allvar.

— Pelle Poluha (@ppoluha) 4. mar. 2013

För några veckor sedan intervjuade Dennis Prager, den amerikanske radioprataren, författaren Jonathan Last om hans senaste bok What to Expect When No One’s Expecting: America’s Coming Demographic Disaster. Den handlar nu inte, vad det verkar, så mycket om USA utan om problem världen över som ett resultat av krympande befolkningar.

Värst till ligger Japan där det nu säljs fler vuxenblöjor än barnblöjor och där en minister nyligen uttryckte, utan att få sparken, att de gamla borde dö lite fortare. Illa till ligger även Ryssland men där beror den krympande befolkningen på det extremt höga aborttalet: 13 aborter på 10 födda.

Detta och mycket mer får du en möjlighet till att lyssna på här.

[mejsaudio src=”http://basun.poluha.se/uploads/2013/02/Dennis-Prager-Show-Pragertopi1155523728.mp3″]

Läs även vad andra skriver om befolkningsimplosion, demografisk bomb, Japan, Ryssland, Dennis Prager, Jonathan Last

För några veckor sedan skrev Svenska Dagbladets PJ Anders Linder följande i en ledare med rubriken Väst har blivit sämre på att vara väst:

Enligt Ferguson vilar den västliga civilisationens framgångar på ett samspel mellan fyra starka system av institutioner: demokrati, kapitalism, lagstyre och civilsamhälle. Och när väst nu tappar i ställning och inflytande gentemot övriga världen beror det inte bara på att allt fler länder blir bra på det som väst var först med att kunna, utan också på att väst har blivit sämre på att vara väst.

I demokratin rättar man inte längre mun efter matsäck utan politikerna lovar förmåner för mer än vad de törs be om i skatter. Generationskontraktet är uppsagt. Dagens väljare drar glatt på sig skulder som lämnas åt de unga och ännu ofödda att betala.

Kapitalismens dynamiska kraft hålls tillbaka av makthavarnas övertro på att regleringar kan ersätta ansvaret hos enskilda individer.

Lagstyret blir alltmer av juristvälde. Istället för att, som under den dynamiska tiden av tillväxt, vara en kraft för individens rätt mot etableringshinder och privilegier, blir juridiken alltmer av en parasiterande kraft som sysslar med subventionsjakt och stämningar.

Civilsamhället förtvinar i takt med att storföretagen och staten tar över. Statsindividualismen skulle göra människor friare, men de blir framför allt ensammare och mera hjälplösa.

Denne Ferguson är den konservative ekonomiske historikern och Harvardprofessorn Niall Ferguson som för BBC:s räkning höll en serie på fyra förläsningar om de västvärldens fyra stora problem som Linder skriver om ovan. Dessa föreläsningar finns att hämta hem från BBC:s arkiv. Rekommenderas varmt!

Läs även vad andra skriver om Niall Ferguson, kapitalism, civilt samhälle, konservatism.

A true opium for the people is a
belief in nothingness after death””the
huge solace of thinking that for our
betrayals, greed, cowardice, murder
we are not going to be judged.

Czeslaw Milosz

Roland Poirier Martinsson raljerar i fredagens Världen idag över vår skola och debatten om adventsfirande i kyrkan. ”Vår svenska skola är konfessionell,” skriver Martinsson och räknar upp tre exempel. I frågan om människan är under- eller överordnad naturen tar skolan ställning för det förra. När det gäller sexualundervisningen utgår skolan från devisen ”ju mer desto bättre, bara kondomen är på” (här är det jag som raljerar). Och i familjen ska mannen göra samma saker som kvinnan. Detta kallas jämställdhet. Samtidigt får inte en präst läsa en välsignelse över barnen utan att bryta mot kravet på icke-konfessionalitet. Vi lever i ett paradoxernas land.

Martinsson frågar retoriskt ”Kan jag vägra skicka mina barn till den skolan?” Nej, det kan vi förstås inte. Vi har skolplikt i Sverige vilket innebär att vi måste placera våra barn i en skola med en statligt kontrollerad läroplan. Mycket har blivit bättre med friskolorna men även dessa granskas av skolinspektionen som kontrollerar om skolorna gör det som staten vill.

Samtidigt går stora delar av skatten till att finansiera skolorna. Det innebär alltså att vi har en ordning i Sverige där staten lägger beslag på stora delar av våra inkomster, tar våra barn ifrån oss och sätter dem i en skola som lär ut att sopsortering är höjden av godhet, där de enda relevanta frågorna om sexualiteten är ”gör det ont?” och ”kan du få någon könssjukdom?” och som lär ut att det näst mest viktiga hemma (efter sopsortering) är att mamma och pappa delar på dammsugningen.

Och för allt detta ska jag applådera det svenska systemet och tycka att Sverige nog är, när man tänker efter, himmelriket på jorden? Nej, för egen del tycker jag att systemet är djupt orättfärdigt. Det liknar det grekiska Sparta där barnen togs från föräldrarna och från tidig ålder drillades i krigföring. De klena bebisarna kastades helt sonika utför ett stup (se, även där en likhet med Sverige).

Allt detta pågår utan några större protester. Det är ett mått på den passivisering och hjärntvätt som vi blivit utsatta för.

Läs även vad andra skriver om svenska skolan, konfessionell, hjärntvätt, sparta.

I helgen lyssnade på jag på fyra goda samtal på Uncommon Knowledge, en amerikansk podcast från Hoover-institutet. Jag kan rekommendera samtalen med Dennis Prager, som ni kanske redan är bekanta med, Thomas Sowell om hans bok Intellectuals and Society, den förre utrikesministern Condoleezza Rice om hennes tid i hetluften och kanske framförallt den brittiske historikern Andrew Roberts om hans bok The Storm of War som handlar om andra världskriget.

Fascinerande samtal, allihop! Här finns en klarsyn jag saknar hos svenska röster.

Denna dag för 10 år sedan skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Sidan hette då poluha.rocks.it (en gratisdomän) och verktyget jag använde för att skapa sidorna var Radio Userland. Detta var innan de stora bloggverktygen som WordPress och Blogger slog igenom och bloggen blev var mans egendom.

En av mina käpphästar från första början var att religiösa påståenden kan bedömas som alla andra; med förnuftet och logikens lagar. Det andliga tillhör inte en dimension som är onåbar för vårt förnuft. Med denna utgångspunkt kommenterade jag hetslagstiftningen, könsneutrala äktenskap och kanske framförallt det stora samtalet om den kristna trons sanningsanspråk som pågick under 2002 och 2003.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion i samhället om USA och konflikten med Irak. Mitt intresse för etiska aspekter på våldsutövning väcktes av en präst som kategoriskt fördömde USA:s anfall mot Afghanistan. Anfallet var att möta ont med ont och våld löser inga problem, menade han. Återigen var här ett exempel på hur särskilda sanningar började gälla så fort man trädde in i en kyrka eller öppnade Bibeln. För hur kan man annars komma fram till sådana märkliga uppfattningar? Våld löser ju problem om det stoppar en tjuv eller mördare. Nåväl, det har blivit en hel del inlägg om detta ämne. Och en hel magisteruppsats! Och en längre artikel i Dagen!

Sedan frågar jag mig vad denna blogg hade varit utan KG Hammar och Christer Sturmark. De utgör båda två väldigt tacksamma meningsmotståndare i det att de har så tydligt fel. Medan Sturmark representerar den nyateistiska vågen i Sverige med sin ytliga, ogenomtänkta och vulgära kristendomskritik stod Hammar för en kritik av den kristna tron som var mer sofistikerad och antagligen mer förödande. Hammar talade till alla dem som ville tona ner kyrkans sanningsanspråk och den ”tunga teologin” om synd och dom till förmån för ett mer tillrättalagt och terapeutiskt evangelium. I hans fotspår vandrar nu många präster och pastorer med budskap tunnare än vatten.

Under åren har jag även försvarat Åsa Waldau, kritiserat Lena Andersson, försvarat USA:s invasion av Irak, kritiserat Jönköpings pingstförsamling (och särskilt Pelle Hörnmark) och försvarat Sarah Palin.

Under 2009 började jag så sakta vakna rent politiskt. Visserligen hade jag redan tidigare konstaterat att en kristen bör vara höger men mitt ställningstagande hade då inte så mycket att göra med principer för hur samhället bör organiseras för att kunna sägas vara gott. I en kritik av Broderskapsrörelsens nya manifest skriver jag om det socialistiska felslutet: ”om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten.” För även om vi har ”ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel.” I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för små som vill bli större, Om skatter och solidaritet och Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida.

Över hela denna period på 10 år är det nog det moraliska haveri som aborter utgör det ämne som legat mig närmast hjärtat. Glädjande nog har det blivit lite mer accepterat att ventilera abortkritik. Men dödandet fortsätter i oförminskad skala.

När jag började skriva fanns det väldigt få kristna röster på nätet. Jag hade heller inga barn. Så det var inte svårt att finna motivation och tid. Idag är läget helt annorlunda. Antalet kristna röster är stort, tre barn (och en fru) pockar på uppmärksamhet och de ”sociala medierna” har förändrat landskapet på nätet. Det har därför blivit allt mer sällan som jag skriver. Samtidigt uppskattar jag skrivandet och det reflekterande som det kräver av mig. Och jag tycker att bloggen är ett bättre ställe att föra ordentliga samtal på än Twitter, Facebook och Google+. Ett inlägg där rullar snart förbi och är snabbt glömt. Så jag kommer att fortsätta här så länge jag har något att skriva om och tankar att utveckla.

Passa också på att läsa min artikel Pacifismen – en fara för freden som även den publiceras idag.

Jan Björklund sänker sig till Christer Sturmarks nivå idag med sin artikel i Expressen om forskning som hotas av (virveltrumma) den katolska högern. Ja, där satt den! Det är den kristna högern som är i farten igen, nu i katolsk tappning. Och då vet vi att antingen freden eller människors hälsa är allvarligt hotade.

Det handlar förstås om embryonal stamcellsforskning. Och om att några länder där ”den kristna högern är stark” vill förbjuda att EU-medel används till denna forskning. Tänka sig att man kan ha invändningar mot embryonal stamcellsforskning! Det är ju bara en liten liten människa som man tar stamceller från för att använda för väldigt goda ändamål. Embryot är ju ändå dött så vem bryr sig?! Det har liksom blivit över efter IVF-behandlingar och måste annars kasseras. Etc etc. Man kan liksom höra Björklund säga att varför inte göra kompostjord av våra gamlingar istället för att kremera dem när de dör. Överskotten när jorden säljs kan läggas på vård och skola. Ändamålet, ändamålet, det är ändamålet som räknas!

Men om Björklund nu menar att det bara är religiösa tokerier som hindrar den embryonala stamcellsforskningen, varför vill ha han då omgärda den med restriktioner? Han skriver: ”Självklart är det inte någon lätt fråga. Självklart måste denna forskning kringgärdas av restriktioner. Självklart är det nödvändigt med etikprövning av varje enskilt forskningsprojekt.” Varför är det självklart en svår fråga? Kanske det beror på att det handlar om människoliv som går till spillo för att bedriva denna forskning. Och att hela hanteringen av människoliv är ovärdig (och ja, i detta inbegriper jag den IVF-behandling som resulterar i flera överblivna befruktade ägg).

Riktigt parodiskt blir det när Expressen under FAKTA skriver: ”George W Bush stoppade stamcellsforskning i USA. Vem vet vilket lidande han har skapat genom att fördröja forskningsresultat?” Den första meningen innehåller ett falskt påstående. Den andra en tendentiös fråga. Snacka om fakta!

Jag föreslår att Jan Björklund studerar forskningen kring de adulta stamcellerna lite granna. För några år sedan deltog en amerikansk läkare i The Opray Winfrey Show tillsammans med Michael J Fox och argumenterade där övertygande om att stamcellsdebatten faktiskt är död. Forskningen om de adulta stamcellerna är mycket mer lovande, menade han.

Andra skriver om: stamcellsforskning, Jan Björklund, kristen höger