Emanuel Karlsten skrev häromdagen en krönika i DN om det allvarliga med massövervakning. Han tycker vi är för loja i Sverige och att vi, likt Tyskland och Brasilien, borde ha rivit upp himmel och jord när NSA:s avlyssningsmetoder avslöjades förra året. Han menar att massövervakning hämmar ”utvecklingen, den fria tanken och kreativiteten.” För ingen fuldansar någonsin framför en kamera. Han jämför med videoövervakning och undrar retoriskt varför ingen föreslår att övervakningskameror borde monteras i varje hem.
Jag har skrivit om detta tidigare. Min tes är att maskinell avlyssning skiljer sig radikalt från mänsklig sådan. Våra telefoner lyssnar ständigt på oss, mailprogram ”ser” våra mail, Facebook-servrar ”läser” våra inlägg och Google har algoritmer som ”genomsöker” våra mejl i syfte att skapa riktade annonser. Men ytterst få tycker att detta är ett allvarligt problem, att det kränker vår integritet eller hämmar vår kreativitet. Nej, det är först när en människa börjar lyssna, läsa eller smygtitta på oss som problem uppstår. Och i fallet med NSA:s avlyssning sker detta väldigt sällan. NSA har inte heller tillgång till all trafik direkt utan måste begära ut data från Google, Microsoft och andra tjänsteleverantörer.
Denna så kallade massavlyssning är väsensskild från den som exempelvis DDR ägnade sig åt och som träffande beskrivs i filmen De andras liv. Där var så gott som alla personer som kunde misstänkas för att vara kritiska mot kommunistregimen utsatta för avlyssning. Varje händelse och ord dokumenteras och analyserades noggrant. Kritiker förhördes, torterades och spärrades in. Kontrollen var så gott som total. Det som DDR ägnade sig åt var verklig massavlyssning, den var i högsta grad integritetskränkande och hämmade absolut den fria tanken. Men den krävde stora personella resurser; ena hälften av befolkningen lyssnade på den andra hälften.
Det som NSA ägnar sig är något helt annat. Hos NSA lyssnar maskiner på utvalda mängder av mejlkonversationer och Facebook-trådar med mera. Algoritmer analyserar innehållet och notifierar en mänsklig operatör när misstänkta ord eller adressater upptäcks. Först då, menar jag, sker en verklig avlyssning. Inträffar detta ofta innebär det förstås ett problem, för avlyssnade personer men också för NSA själva. De skulle nämligen snart få personalbrist. Själva metoden förutsätter ett lågt antal träffar.
Vi måste också bedöma om avlyssningen tjänar ett gott syfte. Även här skiljer sig NSA från Stasi (ja, faktiskt). Syftet med Stasis övervakning var att fånga in all regimkritik för att kväva alla med staten konkurrerande politiska rörelser i sin linda. Syftet med NSA:s elektroniska avlyssning är att förhindra terrorattacker mot USA och allierade. Detta är en god sak.
Då tycker jag att det ökande antalet videokameror på allmän plats och andra ställen utgör ett större integritetsproblem. I USA avslöjades nyligen att en gift konservativ kongressledamot kysst en av sina anställda som också var gift. Kyssen kom till allmänhetens kännedom genom att en bevakningskamera hade filmat parets passionerade ögonblick. Det blev stort rabalder. Men tyvärr inte om den viktigare frågan, nämligen hur denna film läckt ut och om inte dess offentliggörande var brottsligt. Via en privat bandupptagning uppdagades det också att ägaren till ett mindre känt basketlag hade fällt rasistiska kommentarer i ett samtal med sin föredetta flickvän. Händelsen toppade nyheterna under flera dagar men inte heller denna gång ifrågasattes själva avlyssningen. Vi har också mobiltelefonerna, med deras möjlighet till inspelning av både ljud och bild, som titt som tätt leder till att privata stunder hamnar på Youtube och andra ställen. Detta är, menar jag, verkliga integritetskränkningar som förtjänar en större diskussion än den om NSA:s så kallade massavlyssning.
Är inte den stora utmaningen att förstå sig själv och sin samtid? Vilka är våra problem och var härstammar de ifrån? Svar ger lösningar. Apati, tänker jag, är ett av vår tids stora problem. Både för individer och samhälle. Vilka är dess källor? Överflöd och passivisering. Överflödet är en blandad välsignelse. Men passiviseringen är enbart av ondo. Och dess källa är det omfångsrika välfärdssamhället. Detta välfärdssamhälle lyfter av sina medborgare bördor men också ansvar och därmed makt över sina liv. Därför behövs dess reträtt.
Tanke 2:
Lyssnade på ett fascinerande samtal om hur byråkratins framväxt skapat ett samhälle där juridik blir viktigare än moral. Lag ersätter samvete. Att juridik blivit viktigare än moral framkommer i diskussionerna efter Uppdrag Gransknings ”Bögbotarna” där många försvarar redaktionen med ”de bröt ju ej mot lagen”. Även när aborter diskuteras trumfar juridiken moralen. Aborter är rätt därför att lagen säger så. Och vår nuvarande lagstiftning blir helig.
The wind blew her hair back as she stared across the water””her posture, without deliberation, unrelenting, her arms crossed against the sequined top to protect her from the chill. At first, concentrating on her face, and watching the distant lights reflected in her eyes, he hadn’t noticed that she was cold, but as soon as he did he removed his jacket and laid it over her. She pinched closed the satin lapels and was relieved not to have the wind flowing through her almost insubstantial gown.
He put his arm on her left shoulder and turned her until they were facing one another. She thought””she was sure””that he was going to kiss her, as she wanted him to, and he did, only once. The shock of it was such that, for the moment, once was enough. Many kisses, days of kisses, would come. Now he pulled her close to him, and with his left hand he took her hand as it clasped the lapels of his jacket. And then he looked at her, bowed his head, and closed his eyes as if in prayer. By the time he straightened not long after, she had accepted him as she had never accepted anyone else in her life. “I wanted so much,” he said, “this evening at the Georgica Club, to dance with you for as long as we could. I really wanted to dance with you.”
“You will,” she said. “You will. Ten thousand times.”
I dagens SvD återfinns en recension av boken Marias testamente som är en omskrivning av händelserna kring Jesu lidande och död. Jag har inget att säga om boken men jag reagerar på följande stycke:
Att ett skeende alltid kan beskrivas på mer än ett sätt, att perspektivet styr vad vi ser, att minnet är vanskligt, att evangelierna är skrivna långt efter de händelser de skildrar, att en frontfigur kan vara mer användbar som död än som levande, att det kroppsliga lidandet är ett vedervärdigt spektakel, att korsfästelsen var ett iscensatt skådespel och att Guds son också hade en jordisk pappa, allt detta vet vi redan.
Allt detta vet vi alltså redan. Tänk, det visste inte jag.
Trist ledare i SvD idag. En Rola Brentlin från Migro menar att folkomröstningen i Schweiz idag grundas i … rädsla och fördomar:
Kanske visar exemplet Schweiz att inte ens ekonomi, språk och integration nödvändigtvis utgör garantier för ett lands öppenhet och tolerans gentemot invandrare. Fördomar och rädsla kan ändå ta över. För dem som värnar rörligheten bör detta stämma till eftertanke.
Det är den typen av kommentarer som rättfärdigar trista metadebatter. Det vill säga: är det överhuvudtaget en legitim uppfattning att vilja begränsa invandringen?
För Migro-folket är alla människor världsmedborgare och nationell identitet bara något farligt. Men nationen har under lång tid varit det sammanhållande kittet, en källa till stolthet och samhörighet. Massinvandring påverkar detta. Det blir ingen assimilering utan en massiv förändring av den inhemska kulturen. Detta måste man rimligen kunna säga nej till av andra skäl än rädsla och fördomar.
Häromdagen blev jag påmind om storheten hos Kate Bush, den engelska artisten. Jag satt på bussen till jobbet och såg henne framföra Hounds of Love. Mitt hjärta började blöda. Resten av dagen ägnade jag sedan hänförd åt att lyssna på hennes skivor och se flera av hennes musikvideos. Väl hemma visade jag en av dem för flickorna och även de fascinerades av musiken och dansen. ”En gång till, pappa”, sa den yngsta dottern minst fem gånger och jag gjorde som hon ville. Så vi såg henne dansa till Running Up That Hill, om och om igen:
Just Running Up That Hill var mitt första möte med Kate Bush. Jag var kanske 18-19 år (en himla massa år sedan) och stod på Åhlens skivavdelning i Stockholm. Av en händelse började jag lyssna på hennes nyutgivna skiva och dess första låt. Där stod jag sedan utan att vilja gå därifrån. Nu har jag den på CD och den förblir en av mina dyrgripar.
Senare köpte jag så gott som alla hennes skivor, först på LP och sedan på CD. Nu ska sägas att de är av skiftande kvalitet. The Dreaming har jag exempelvis aldrig orkat lyssnat igenom. Lionheart och Never For Ever är bra men lite ojämna. Men hennes första album The Kick Inside är fantastiskt, liksom även Hounds of Love och The Red Shoes. Här är en av de finaste sångerna från den senare skivan:
Tillsammans med Peter Gabriel sjunger hon även i den vackra, stilla och vemodiga Don’t Give Up:
Hon är en av Englands mest framgångsrika kvinnliga artister. Hennes röst är unik, hennes utstrålning likaså. Hon är mystisk, stark, feminin och helt egen. Hon visar inte mycket av sin kropp men är ändå väldigt sensuell. Sångerna är poetiska och aldrig banala. Så handlar exempelvis Running Up That Hill om hur fundamentalt svårt män och kvinnor har att förstå varandra.
Förhållandet mellan en artists eller skådespelares offentliga och privata personer är ofta komplicerat. Tumregeln är att inte fördjupa sig i artistens privatliv om man vill fortsätta att uppskatta dennes offentliga person. När det gäller Kate Bush är det lite annorlunda. Inte för att hon på något sett är densamma privat som offentligt. Nej, det speciella är att hon verkar vara väldigt vanlig som privatperson. Hon är nervös när hon håller tacktal, talar som vem som helst och lever tillbakadraget med sin man och barn. En journalist frågade henne om det var ett perfektionistiskt drag som gjorde att det var väldigt långa mellanrum mellan skivorna. Hon nekade och menade att hon ägnat sin familj tid istället. Skivorna producerade hon ganska fort. Samme journalist var också förbluffad över att den lyriska Kate Bush kryddade sitt språk med rätt många ”actually”. Han trodde att han skulle få möta en mystisk högburen drottning i ett avlägset slott men fick istället träffa en ganska vanlig fru och mor. En besvikelse, helt klart.
I mitt hjärta kommer dock Kate Bush alltid ha sin plats. Hennes sånger och publika person öppnar dolda rum i mitt inre. Och jag önskar att jag, som Peter Gabriel, bara kunde stå och hålla om henne.
I veckan försökte jag medla i en konflikt mellan Marcus Birro och Christer Sturmark. Det misslyckades. Birro hade skrivit en artikel i Expressen där han kraftigt tog avstånd från dödshjälp med hänvisning till Gud och livets helighet. Sturmark reagerade med en text på sin blogg rubricerad Marcus Birros obehagliga människoförakt. Mitt medlingsförsök bestod i att få dem att utforska skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp:
Försöker reda ut dispyt mellan @MarcusBirro & @ChSturmark. Värdig död viktigt. Men kan lösas med passiv dödshjälp. Aktiv går emot läkared.
Nu struntade herrarna i detta och fortsatte att bråka. Istället fick jag en påstötning av en för mig okänd person som menade att det inte existerar någon moraliskt relevant skillnad mellan aktiv och passiv dödshjälp eftersom båda fallen får samma konsekvenser, patientens död. Efter en stunds betänketid svarade jag följande:
Distinktionen mellan aktiv och passiv dödshjälp är högst relevant. Det är avgörande vem/vad som är den drivande agenten. I fallet med aktiv dödshjälp är läkaren det, i fallet med passiv dödshjälp är det kroppen själv. Låt mig göra en liknelse: En man spränger en damm och dalen svämmar över. Självklart är mannen ansvarig. En annan lappar på en läckande damm. Denna damm håller på att rasa av egen kraft. Kostnaderna för att lappa den stiger för varje dag. Det är endast en tidsfråga innan den rasar. En dag ger mannen upp och dammen rasar senare. Dalen svämmar över. Så resultatet blir detsamma som i fallet med den sprängda dammen. Men det är dåraktigt att ej göra moralisk skillnad.
Så långt Twitter. Min liknelse visar på det orimliga i att endast se på konsekvenserna när vi bedömer människors ansvar. Precis som mannen som lappar den läckande dammen inte ansvarar för ATT dalen svämmar över är läkaren, som avbryter medicinering när allt hopp är ute, inte skyldig till patientens död. Båda har emellertid inflytande över NÄR dalen svämmar över respektive patienten dör. Här är det rimligt att båda har ett ansvar att anstränga sig så länge stora värden står på spel. Mannen som lappar dammen ger människorna i dalen en tidsfrist att lämna sina hem. Läkaren kan, genom att förlänga livet på sin döende patient, underlätta för anhöriga att ta avsked. Men när patienten inte längre önskar leva och hans död verkligen är nära förestående ser jag inte på vilken grund läkaren längre skulle ha några plikter att förlänga livet. Däremot har läkaren en plikt att lindra patientens lidande.
Som en liten fotnot lät inte min Twitteropponent sig imponeras av min liknelse. Han avslutade diskussionen med att envist hävda att det endast är konsekvenserna av din handling som räknas, oavsett om den är ”aktiv” eller ”passiv”. Men som sagt, liknelsen ovan visar att så rimligen inte är fallet. Och hur kan vi egentligen veta vilket handlande som är klandervärt och vilket som inte är det? Som kristen har jag Guds bud att förhålla mig till men det är inte uppenbart hur ”Du skall icke dräpa” skall appliceras i fallet med passiv dödshjälp. För frågan är ju här vad som utgör dråp. Men även mitt samvete och moraliska intuitioner vägleder mig. Sättet att då ta reda på vad som är rätt och fel är genom att testa mina moraliska intuitioner på olika fall. Som på min liknelse ovan. Dessa moraliska intuitioner utgör verkligheten som olika etiska riktlinjer måste förhålla sig till. Att då ignorera dessa intuitioner därför att de inte överensstämmer med, i detta fall, en konsekvensetik, är som att säga att verkligheten borde anpassa sig till kartan.
I veckan skrev polisen Fredrik Kärrholm en mycket läsvärd ledare i SvD om vitsen med bestraffning. Här ett längre citat:
Oaktat allt annat finns också en rättvisedimension. Man behöver inte läsa Kant eller Hegel för att förstå att en påföljd kräver ett inslag av vedergällning för att moralisk jämvikt ska återställas och rättvisa skipas. Tydliga straff, såsom fängelsestraffet, behövs för att ge brottsoffer upprättelse. Det är inte en barbarisk hämndtanke, utan handlar om ett högst mänskligt behov av rättvisa.
Det är dock ett metafysiskt resonemang som sällan får plats i den kriminologiska forskningen.
Att straff inte handlar om ”barbarisk” hämnd utan om rättvisa är en sanning som få säger idag. Märkligt nog verkar inte längre rättvisa rymmas i vårt rättssystem. Och då är det ju inte längre ett rättssystem utan något annat.
Två av dem som påverkat mig mest har nu förenats i ett gemensamt projekt. Det är den kristna filosofen Peter Kreeft som nu medverkat i tre av kurserna på Prager University. Mottot för radioprataren Dennis Pragers onlineutbildningar är ”Undoing the damage of the University… five minutes at a time”. Alla är värda att ses. Nedan följer dem som Peter Kreeft håller i.
Gud och lidandet
Gudstro eller ateism, vilket är mest rationellt?
Om gott och ont existerar så existerar Gud
Uppdatering:
Prager University valde av märklig anledning att plocka ner alla kurser för att putsa på dem. Alla kurser har inte kommit tillbaka, exempelvis en av kurserna med Peter Kreeft.
My reason says murder is wrong, just as Dawkins’s reason does. But, again, so what? The pre-Christian Germanic tribes of Europe regarded the Church’s teaching that murder was wrong as preposterous. They reasoned that killing innocent people was acceptable and normal because the strong should do whatever they wanted.
I First Things skriver John D Carlson om Just War as Punishment. Han citerar både Aquino och Augustinus som menade att krig som straffaktion mycket väl kan rättfärdigas. Jag håller med och skrev om detta i min artikel om Syrien.
Today, we accept or even demand that punishment achieve some clear tangible purpose. Some good should come from punishment: whether restoring land unjustly taken, bringing peace, ending humanitarian scourges, or certain important deterrent functions such as limiting further aggression. Western religious and political thought has long recognized that preserving order and seeking restitution are crucial goals of punishment. So, too, is deterrence, hence Obama’s desire to “deter and degrade” Syria’s chemical weapon capabilities. Such reasoning, however, says nothing about “avenging” the harm that has already been committed. This is what Augustine means when he claims “a nation or state has to be punished.”
Och i Bibeln skriver Lukas om Johannes döparen:
Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.
Nytt för mig var passagen om att ”vända fädernas hjärtan till deras barn”. Tanken slog mig att detta då rimligen är ett centralt problem för mänskligheten. Vi pappor borde helt enkelt, generellt sätt, ägna våra barn mer tid. Barnen behöver sina fäder lika mycket som sina mödrar. Vi kan ge barnen lite mer av utmaningar, är oftast bättre på att sätta gränser så att barnen inte jäser ut och kan mer naturligt ge dem ett makroperspektiv på livet.
Den andra saken som texten säger mig är att ett rättfärdigt sinne förbereder oss för evangeliet. Som jag förstår Lukas menar han en slags rättfärdighet som kommer av att göra det goda. Och att särskilt de ohörsamma behöver lära sig vad detta är. Hela Johannes döparens livsverk handlar om att förbereda för Jesus genom att mana till omvändelse från ett ogudaktigt liv. Så varför skulle kristenheten inte kunna ägna sig åt detta då? Att leva goda liv, göra goda gärningar och avhålla sig från det onda för människan närmare Gud. Därför borde kristna frimodigt tala om det onda i aborter, det goda i att hålla sig till sin maka/make och att leva sexuellt rent. Bara för att ta några exempel. Att välsigna människor utan att någonsin konfrontera dem är att abdikera från detta uppdrag.
