En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:
Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:
55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:
Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.
854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.
För ett par veckor sedan genomfördes en opinionsundersökning bland palestinier i Gaza och på Västbanken. 1270 slumpvis utvalda personer utfrågades om deras inställning till sin regering och möjligheterna till nya fredsuppgörelser med mera. En av frågorna berörde deras inställning till våld mot Israel. Svaret var nedslående, men väntat:
55) Concerning armed attacks against Israeli civilians inside Israel
14.4 1) Strongly support
34.6 2) Support
43.2 3) Oppose
6.0 4) Strongly appose
1.8 5) DK/NA
49 procent av de utfrågade ställer sig alltså positiva till våld inte bara mot Israel utan även mot civila israeler. Undersökningens felmarginal är tre procent.
Konflikten mellan israeler och palestinier rymmer en part som önskar fred och en annan som önskar den andres förintelse. Det är problemet och det är synnerligen svårlöst eftersom inga fredsuppgörelser någonsin kommer att vara nog så länge Israel fortfarande existerar. Att ta ställning i denna konflikt borde inte vara svårt.
Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:
The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.
I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.
Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.
Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.
Andra röster:
Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack—fierce and fanatical attack—for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes—not with anything approaching a healthy Christian realism.
Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity—the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism—or even questioning—of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would—well, we all saw what happened after Regensburg.
In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.
The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.
But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.
Situationen för judar i Nederländerna är nu så svår att de knappast kan promenera på Amsterdams gator. Civilklädda poliser har börjat bära kippor för att gripa dem som terroriserar judarna, oftast unga muslimer. Men de gröna protesterar och menar att poliser som bär kippor faktiskt provocerar till brott… The Brussels Journal skriver:
“Decoy Jew” is a new phrase in the Netherlands. Jews are no longer safe in major Dutch cities such as Amsterdam. Since 1999, Jewish organizations in the Netherlands have been complaining that Jews who walk the Dutch streets wearing skullcaps risk verbal and physical attacks by young Muslims. Being insulted, spat at or attacked are some of the risks associated with being recognizable as a Jew in contemporary Western Europe.
Last week, a television broadcast showed how three Jews with skullcaps, two adolescents and an adult, were harassed within thirty minutes of being out in the streets of Amsterdam. Young Muslims spat at them, mocked them, shouted insults and made Nazi salutes. “Dirty Jew, go back to your own country,” a group of Moroccan youths shouted at a young indigenous Dutch Jew. “It is rather ironic,” the young man commented, adding that if one goes out in a burka one encounters less hostility than if one wears a skullcap.
In an effort to arrest the culprits who terrorize Jews, the Amsterdam authorities have ordered police officers to walk the streets disguised as Jews. The Dutch police already disguise officers as “decoy prostitutes, decoy gays and decoy grannies” to deter muggings and attacks on prostitutes, homosexuals and the elderly. Apparently sending out the decoys has helped reduce street crime. The “decoy Jew” has now been added to the police attributes.
Artikeln avslutas:
It is often said that the Jews are the canary in the coalmine. When the Jews feel compelled to leave, the light of freedom is being extinguished. Something is badly wrong when the police need to deploy “decoy Jews.” Once again, the specter of anti-Semitism is haunting Europe. If the Europeans do not stand with the Jews, they deserve no freedom themselves and cities such as Amsterdam and Antwerp will soon be Islamic cities.
Jag har precis läst en gedigen genomgång av den akademiska diskussion som finns om proportionalitetskravet i krig. Det säger, lite kortfattat, att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Jag skrev om det under Gazakriget för 1,5 år sedan.
Ofta missbrukas detta krav och används för att döma ut alla militära operationer som leder till civila dödsoffer. Artikeln visar att detta verkligen är ett missbruk av proportionalitetskriteriet som det är formulerat i teorin om det rättfärdiga kriget samt visar på de orimliga konsekvenser som följer av denna moderna tolkning.
This criticism reveals an important moral misunderstanding. In everyday usage, the word “proportional” implies numerical comparability, and that seems to be what most of Israel’s critics have in mind: the ethics of war, they suggest, requires something like a tit-for-tat response. So if the number of losses suffered by Hezbollah or Hamas greatly exceeds the number of casualties among the Israel Defense Forces (IDF), then Israel is morally and perhaps legally culpable for the “disproportionate” casualties.
But these critics seemed largely unaware that “proportionality” has a technical meaning connected to the ethics of war. The long tradition of just war theory distinguishes between the principles governing the justice of going to war (jus ad bellum) and those governing just conduct in warfare (jus in bello). There are two main jus in bello criteria. The criterion of discrimination prohibits direct and intentional attacks on noncombatants, although neither international law nor the just war tradition that has morally informed it requires that a legitimate military target must be spared from attack simply because its destruction may unintentionally injure or kill noncombatants or damage civilian property and infrastructure. International law and just war theory only insist that the anticipated collateral damage — the “merely foreseen” secondary effects — must be “proportionate” to the military advantage sought in attacking the legitimate military target. This sense of proportionality is the second jus in bello criterion; it has to do almost entirely with the foreseen but unintended harm done to noncombatants and to noncombatant infrastructure.
Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig i de moraliska resonemang som existerar om våldsanvändning i krig!
Av någon anledning kom jag att tänka på Irakkriget idag och varför så många har haft så svårt att stödja USA i det kriget. Om jag förstått kritiken rätt handlar motståndet mot kriget mest om att den dåvarande amerikanska administrationen misstänktes ha snäva ekonomiska avsikter med kriget. Kriget handlade aldrig om att befria det irakiska folket från en brutal förtryckare utan om att säkra oljetillförseln från Irak till USA. En vanlig slogan i USA var ”Bush lied, people died”.
Men George Bush var inte USA. Om vi ska bedöma USA:s avsikter borde vi fråga alla de amerikaner som deltog i kriget, i Irak och på hemmafronten. Det handlar om flera hundratusen människor. Till soldaten i Irak borde vi fråga: ”Varför är du här?” Och till soldaternas föräldrar: ”Varför krigar er son i Irak?”. Vi kunde också ställa frågan varför de var villiga att riskera sina liv? Något säger mig att ingen skulle ha svarat: ”Jag är här för oljans skull.” Inte heller tror jag att någon förälder skulle ha svarat: ”Min son riskerar livet i Irak för att vi ska fortsätta att ha billig bensin här i landet.” Vad de faktiskt hade svarat på frågan skulle ha skiftat. Men jag är övertygad om att en överväldigande majoritet skulle ha svarat något i stil med: ”Jag är här för att göra gott, för Irak och för Amerika”.
Om vi bedömer USA:s avsikter på detta viset, vilket jag tycker är mer rättvist, tillsammans med krigets resultat (att Iraks folk för första gången själva får ha inflytande över sitt lands utveckling) menar jag att det blir ganska enkelt att komma till slutsatsen att Irakkriget var rättfärdigt och hade förtjänat vårt stöd. Sedan har jag aldrig tvivlat på vare sig George Bushs eller Tony Blairs avsikter. Men det vet ni redan.
Dagens andra insikt handlar om på vilket sätt folk i allmänhet bedömer en handling. Inom teorin för det rättfärdiga kriget finns en uppdelning mellan moraliska och visliga bedömningskriterier. Ett land kan exempelvis ha en moralisk rätt att inleda ett krig om det är allvarligt hotat eller om ett annat land utför en allvarlig orätt, som att slakta sin befolkning. Men bara för att landet har denna moraliska rätt kan det finnas andra skäl som talar emot. Oddsen att vinna kriget kanske är små. Och har verkligen alla andra medel (typ diplomatiska) prövats? Dessa är de visliga (eng. prudential) bedömningskriterierna.
Om de moraliska kriterierna oftast är någorlunda lätta att avgöra för en person med sin moraliska kompass intakt är det visliga bedömningskriterierna avsevärt svårare att reda ut. För hur ska man säkert kunna veta sin motståndares styrka? Eller veta om ytterligare en diplomatisk giv skulle kunna ge något? Det är inte för inte som dessa kriterier kallas visliga: endast en klok (och oftast erfaren) statsman kan bedöma dem.
De moraliska kriterierna är primära och de visliga sekundära eftersom det måste vara viktigast att bedöma vad som är moraliskt rätt. Och nu kommer min upptäckt: det verkar som om människor idag har svårt med moraliska resonemang och istället fokuserar på politiska, juridiska eller militära bedömningar av en handling. Dessa blir primära trots att det i många fall är helt omöjligt att på avstånd (läs: på läktarplats) göra en korrekt bedömning av exempelvis de politiska konsekvenserna av en handling eller de militära alternativen.
Det fall jag självklart tänker på nu är Israels blockad av Gaza och bordningen av skeppen i ”Ship to Gaza”. Jag har inte hört eller läst något i svenska medier om huruvida Israel skulle ha rätt att blockera sjötrafiken till Gaza. Eller om huruvida Israel hade rätt att borda fartygen. Och då menar jag moraliskt rätt, inte juridiskt. Det är som att denna kategori inte existerar i Sverige. Istället handlar diskussionen om hur smart det var av Israel att borda skeppen på det sätt som de gjorde. Gynnas inte Hamas av den våldsamma konfrontation som uppstod? Det handlar också om juridik. Och det handlar om ”övervåld”. Eller, som Johan Norberg skrev häromdagen, att blockaden endast gynnar Hamas.
Men ärligt talat: vem gör bäst dessa ganska komplexa bedömningar? Jag menar att det är uppenbart att de flesta av oss här i Sverige knappast har den fulla bilden och vi därför borde vara sparsamma med denna typ av bedömningar. Däremot tycker jag att vi borde ägna frågans moraliska dimensioner mer uppmärksamhet.
Charles Krauthammer, prisbelönt kolumnist på Washington Post, skriver väl om Israels rätt att blockera trafiken till Gaza:
The world is outraged at Israel’s blockade of Gaza. Turkey denounces its illegality, inhumanity, barbarity, etc. The usual U.N. suspects, Third World and European, join in. The Obama administration dithers.
But as Leslie Gelb, former president of the Council on Foreign Relations, writes, the blockade is not just perfectly rational, it is perfectly legal. Gaza under Hamas is a self-declared enemy of Israel — a declaration backed up by more than 4,000 rockets fired at Israeli civilian territory. Yet having pledged itself to unceasing belligerency, Hamas claims victimhood when Israel imposes a blockade to prevent Hamas from arming itself with still more rockets.
In World War II, with full international legality, the United States blockaded Germany and Japan. And during the October 1962 missile crisis, we blockaded (”quarantined”) Cuba. Arms-bearing Russian ships headed to Cuba turned back because the Soviets knew that the U.S. Navy would either board them or sink them. Yet Israel is accused of international criminality for doing precisely what John Kennedy did: impose a naval blockade to prevent a hostile state from acquiring lethal weaponry.
Men Johan Norberg, som jag hyser stor respekt för (åtminstone i ekonomiska frågor) skriver i Metro att Israels blockad bara gynnar Hamas:
Frågan är varför Israel och Egypten fortsätter att blockera Gaza. Blockaden försvaras med att islamisterna i det styrande Hamas inte ska få tag på vapen och material som kan användas för att angripa israeler. Det kanske förklarar varför cement stoppas vid gränsen, men frågan är om sylt, choklad, leksaker, musikinstrument och kylskåp verkligen är militära hot.
Den verkliga avsikten är att knäcka Hamas. Det är en begriplig målsättning. Hamas är en antisemitisk organisation som vill utplåna Israel och har genomfört terrorangrepp mot civila i stor skala. Men blockader drabbar främst civilbefolkningen. Ekonomin har kollapsat, massarbetslöshet råder och 80 procent av Gazaborna är beroende av mathjälp, enligt Amnesty.
Men detta talar inte mot blockaden som sådan, bara mot dess finmaskighet.
Ett annat alternativ är att Israel helt lämnar Gaza åt sitt öde. Trots att det lilla landet är helt beroende av Israel för sin överlevnad avfyrar det ideligen missiler mot sin granne och dess ledning vill Israels förintelse. Kanske är det dags att säga ”nu får det vara nog!”. I Israels mest inflytelserika tidning Haaretz kunde vi igår läsa om att det nu är läge för en verklig separation mellan Israel och Gaza:
Israel would inform the international community that it is abandoning all responsibility for Gaza residents and their welfare. The Israel-Gaza border would be completely sealed, and Gaza would have to obtain supplies and medical services via the Egyptian border, or by sea. A target date would be set for severing Gaza’s water and electricity systems from those of Israel. The customs union with Israel would end, and the shekel would cease to be Gaza’s legal tender. Let them print their own Palestinian currency, featuring portraits of Sheikh Ahmed Yassin.
Israel would also make it clear that it will exercise its right to self-defense by inspecting suspicious cargo on the high seas in order to thwart arms smuggling. That is also how the Western powers behave: They search cargo ships for nuclear weapons and missile components. And if we are shot at from Gaza, we will shoot back – with intent to cause harm. We have already proved that we can do so.
This scenario has a precedent: until the peace agreement was signed with Egypt, all of Israel’s borders were sealed tight. Israel’s foreign trade was conducted entirely via its air and sea ports. Even today, traffic over its land borders remains negligible. This isn’t pleasant, but it is legal. A sovereign state has the right to close its borders, especially when its neighbors are hostile and hate-filled.
Vi kan bara vara säkra på en sak: vilken väg Israel än väljer kommer de att fördömas av omvärlden.
skriv ut