Skip to main content.

den 21 november 2013


  Twitterdiskussion med pastorn och pacifisten Brian Zahnd

Idag hade jag ett längre samtal på Twitter med den amerikanske pastorn Brian Zahnd. Det handlade om pacifism och kristen tro. Trots begränsningarna (Twitter, på arbetstid och att vi aldrig samtalat tidigare) tycker jag att det blev ganska bra. Här är konversationen i sin helhet:

zahnd

Vi kanske fortsätter en dag. Jag vill här bara lyfta fram ett argument mot den kristna pacifismen som jag tar upp ovan. När jag skriver att ”The sword may be used justly” svarar Zahnd: ”By Caesar. ” Mitt svar blir då: ”And as a Christian I may partake in all just acts, including those ordered by Caesar.” Detta är nog det största anledningen till att jag tar avstånd från den kristna pacifismen. För om det är gott att göra något (i detta fall att försvara sitt land som soldat) måste ju även jag som kristen kunna göra det. Rentav har jag en särskild skyldighet att göra det. För Gud vill ju att vi gör det goda. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vi är kallade till att älska vår nästa vilket faktiskt ibland innebär att vi nödgas ta till våld. Med Zahnds logik är det ok för en icke-kristen att ingripa med våld, kanske till och med något nödvändigt. Men på vilken moralisk grund förhindras jag då från att ingripa? Ingen, så vitt jag kan se.

Pacifismen är sannerligen både amoralisk och obegriplig.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 16 november 2013


  Skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp

I veckan försökte jag medla i en konflikt mellan Marcus Birro och Christer Sturmark. Det misslyckades. Birro hade skrivit en artikel i Expressen där han kraftigt tog avstånd från dödshjälp med hänvisning till Gud och livets helighet. Sturmark reagerade med en text på sin blogg rubricerad Marcus Birros obehagliga människoförakt. Mitt medlingsförsök bestod i att få dem att utforska skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp:

Nu struntade herrarna i detta och fortsatte att bråka. Istället fick jag en påstötning av en för mig okänd person som menade att det inte existerar någon moraliskt relevant skillnad mellan aktiv och passiv dödshjälp eftersom båda fallen får samma konsekvenser, patientens död. Efter en stunds betänketid svarade jag följande:

Distinktionen mellan aktiv och passiv dödshjälp är högst relevant. Det är avgörande vem/vad som är den drivande agenten. I fallet med aktiv dödshjälp är läkaren det, i fallet med passiv dödshjälp är det kroppen själv. Låt mig göra en liknelse: En man spränger en damm och dalen svämmar över. Självklart är mannen ansvarig. En annan lappar på en läckande damm. Denna damm håller på att rasa av egen kraft. Kostnaderna för att lappa den stiger för varje dag. Det är endast en tidsfråga innan den rasar. En dag ger mannen upp och dammen rasar senare. Dalen svämmar över. Så resultatet blir detsamma som i fallet med den sprängda dammen. Men det är dåraktigt att ej göra moralisk skillnad.

Så långt Twitter. Min liknelse visar på det orimliga i att endast se på konsekvenserna när vi bedömer människors ansvar. Precis som mannen som lappar den läckande dammen inte ansvarar för ATT dalen svämmar över är läkaren, som avbryter medicinering när allt hopp är ute, inte skyldig till patientens död. Båda har emellertid inflytande över NÄR dalen svämmar över respektive patienten dör. Här är det rimligt att båda har ett ansvar att anstränga sig så länge stora värden står på spel. Mannen som lappar dammen ger människorna i dalen en tidsfrist att lämna sina hem. Läkaren kan, genom att förlänga livet på sin döende patient, underlätta för anhöriga att ta avsked. Men när patienten inte längre önskar leva och hans död verkligen är nära förestående ser jag inte på vilken grund läkaren längre skulle ha några plikter att förlänga livet. Däremot har läkaren en plikt att lindra patientens lidande.

Som en liten fotnot lät inte min Twitteropponent sig imponeras av min liknelse. Han avslutade diskussionen med att envist hävda att det endast är konsekvenserna av din handling som räknas, oavsett om den är ”aktiv” eller ”passiv”. Men som sagt, liknelsen ovan visar att så rimligen inte är fallet. Och hur kan vi egentligen veta vilket handlande som är klandervärt och vilket som inte är det? Som kristen har jag Guds bud att förhålla mig till men det är inte uppenbart hur ”Du skall icke dräpa” skall appliceras i fallet med passiv dödshjälp. För frågan är ju här vad som utgör dråp. Men även mitt samvete och moraliska intuitioner vägleder mig. Sättet att då ta reda på vad som är rätt och fel är genom att testa mina moraliska intuitioner på olika fall. Som på min liknelse ovan. Dessa moraliska intuitioner utgör verkligheten som olika etiska riktlinjer måste förhålla sig till. Att då ignorera dessa intuitioner därför att de inte överensstämmer med, i detta fall, en konsekvensetik, är som att säga att verkligheten borde anpassa sig till kartan.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 9 november 2013


  Ja, straff innehåller en rättvisedimension

I veckan skrev polisen Fredrik Kärrholm en mycket läsvärd ledare i SvD om vitsen med bestraffning. Här ett längre citat:

Oaktat allt annat finns också en rättvisedimension. Man behöver inte läsa Kant eller Hegel för att förstå att en påföljd kräver ett inslag av vedergällning för att moralisk jämvikt ska återställas och rättvisa skipas. Tydliga straff, såsom fängelsestraffet, behövs för att ge brottsoffer upprättelse. Det är inte en barbarisk hämndtanke, utan handlar om ett högst mänskligt behov av rättvisa.

Det är dock ett metafysiskt resonemang som sällan får plats i den kriminologiska forskningen.

Att straff inte handlar om ”barbarisk” hämnd utan om rättvisa är en sanning som få säger idag. Märkligt nog verkar inte längre rättvisa rymmas i vårt rättssystem. Och då är det ju inte längre ett rättssystem utan något annat.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 2 november 2013


  Maskiner som lyssnar

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om var övervakningens gräns måste dras, detta apropå de senaste avslöjandena om att USA avlyssnat Angela Merkels privata telefon. Nu har jag inte så mycket att säga om just den avlyssningen, mer än att det inte är några nyheter att även allierade avlyssnar varandra. Det nya är att det nu blivit offentligt, vilket är besvärande för både USA och Tyskland.

Sandlund skriver:

Om telefonavlyssning av misstänkta terrorister gör att blodiga dåd riktade mot oskyldiga civila kan kvävas i sin linda har omsorgen om det allmännas bästa fått gå före individers integritet. Men det innebär inte att det kan vara fritt fram att avlyssna alla samtal mellan samtliga medborgare bara för att vara på den säkra sidan.

Allt som kan göras ska inte göras. Det är en viktig princip att ha som utgångspunkt på områden där den tekniska utvecklingen går så snabbt att den etiska och normbildande diskussionen inte hinner med.

Mot detta har jag inga större invändningar. Men jag vill anföra följande tanke när det gäller massavlyssning. För att den ska vara möjlig måste den ske maskinellt. Det innebär att våra samtal, epost, Facebookmeddelanden med mera avlyssnas av en algoritm som känner av vissa ord och vilka vi kommunicerar med. Endast om algoritmen slår larm blir en människa inblandad. För 99,99 procent av de avlyssnade kommer detta aldrig att ske. Vi kommer aldrig att märka avlyssningen och den får aldrig några konsekvenser. Är då detta något att bry sig om? Är det ens avlyssning, åtminstone som vi förstått ordet tidigare? Maskiner ”avlyssnar” våra konversationer hela tiden eftersom vi använder dem som medium. Mobilsamtalen passerar servrar, eposten likaså. Använder vi Gmail skannar Google av vår epost för att skapa riktad reklam. Vi gör allt detta utan att, med rätta, känna att vår personliga integritet är hotad. Jag ser inte någon principiell skillnad mellan den ”avlyssning” som alltid skett och den som NSA nu anklagas för. Den innebär ett extra maskinellt filter, det är allt.

De risker som påtalas handlar alltid om vad som skulle kunna hända om någon började använda all information med onda avsikter. Men en sådan makt skulle ändå inte ha några problem med att göra de avlyssningar som den önskade och skulle vara helt okänslig för etiska avvägningar.

I ena vågskålen har vi då ett potentiellt hot mot människors personliga integritet. Det är rejält luddigt. I den andra har vi ett konkret hot mot människors liv. NSA:s signalspaning har redan avslöjat terrorplaner och det var ”integritetskränkande” kameror på allmän plats som gjorde att polisen fick fast de som utlöste bomberna under Boston Marathon. Jag tycker detta väger väldigt tungt.

Så jag har lite svårt att sympatisera med upprördheten som riktas mot USA och dess signalspaningsmyndighet. Människor borde ägna sig mer åt de konkreta hot som riktas mot den västerländska civilisationen. Typ Iran.

Läs även vad andra skriver om , , , .