Skip to main content.

den 14 november 2012


  Om fostrets livsduglighet och förnuftet

Härom dagen skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett inlägg på sin blogg om ett seminarium som han hade deltagit i. Seminariet handlade om Gud, vetenskapen och skolan och Heinö redogjorde för några av punkterna han tog upp. En av dem var att religiösa argument ibland är lika legitima som sekulära, vilket ju är något jag ofta skriver om. Som exempel tog han frågan om livets början och slut. Han skriver:

Jag tog upp exemplet med frågan om livets början och slut, vilken i Sverige tenderar att delegeras till vetenskapen. Men de normativa ställningstagandena kommer vi inte undan. Bakom hänvisningar till vetenskapens bedömning av ”livsduglighet” ligger ett ställningstagande att livsduglighet ska vara ett avgörande kriterium för liv och död, vilket inte är ett resultat av någon empirisk forskning, utan ett uttryck för en värdering, som i sig kan vara grundad i ideologi, religion eller livsåskådning. Därför bör den politiska debatten om dessa frågor vara inkluderande mot dem som anför argument som utvecklats inom andra värdegrunder än den för tillfället dominerande.

Det är en sympatisk inställning. Jag kommenterade användningen av begreppet ”livsduglighet” i abortfrågan så här:

Begreppet livsduglighet är ytterst diskutabelt. Fostret är ju livsdugligt redan innan vecka 22 så länge han/hon får vara i sin rätta miljö, dvs i livmodern. Det man menar är en livsduglighet utanför livmodern men varför detta bör styra abortgränsen verkar godtyckligt. För på vilket sätt påverkas fostrets människovärde av dess överlevnadsförmåga i ett främmande habitat?

Heinö menar alltså att även religiösa borde få komma till tals i samhällsdebatten och att våra argument kan väga lika tungt som andras. Detta därför att politiken ofta bygger på normativa ställningstaganden eller värderingar och därför inte enbart grundar sig på vetenskapen. Som mitt svar antyder vilar nu inte min uppfattning i abortfrågan enbart på en värdering av fostrets mänsklighet. Visst hävdar jag att fostret är en mänsklig varelse och därför, i kraft av sin mänsklighet, har en rätt att leva. Men detta är ingen trossats eller ett enbart normativt ställningstagande (även om det är det också).

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden, som jag citerade i mitt förra inlägg, menade att Katolska kyrkans hållning i abortfrågan är en ”de fide doctrine”. Detta var ett felaktigt påstående då Katolska kyrkans hållning i denna fråga inte har med tro att göra utan med förnuft och vetenskap. Man måste därför inte vara kristen eller tro på Gud för att komma fram till att aborter är ett allvarligt övergrepp mot de minsta bland oss. Det räcker att man erkänner sig till principen om människovärdet och tar till sig vetenskapliga fakta om fostrets status som människa.

Heinös inställning borde verkligen vara utgångsläget i det offentliga samtalet. I ett pluralistiskt samhälle kan inte vissa typer av argument vara portförbjudna. Snarare måste varje argument prövas på sina egna meriter, alldeles oavsett varifrån det kommer. Sedan menar jag att prolife-rörelsens uppfattning i abortfrågan är mer än legitim, den rimmar också bäst med de principer vi annars håller högt i vårt samhälle.

Läs även vad andra skriver om , , , , .