Skip to main content.

den 30 november 2008


  Om dödshjälp och aborter

Biskop Anders Arborelius säger nej till att läkare ska få hjälpa svårt sjuka patienter att ta sina liv. Hans skäl är:

Istället för att erbjuda hjälp till självmord borde beskedet vara: du är värdefull ändå, för att du är människa. Och visst borde vi hjälpa varandra att vilja leva, inte vilja dö?

Så långt Anders Arborelius. Han skulle ha kunnat säga mycket mer i ämnet, exempelvis att vi människor inte äger våra liv och därför inte har rätt att avsluta dem. Eller att självmord är en synd som ingen med gott samvete kan hjälpa till med. Eller att Gud kan utföra ett mirakulöst helande som skulle kunna göra den svårt sjuka frisk igen. Eller att vi kan få betyda mycket för vår omgivning trots att vi är svårt sjuka. Men nu gjorde han inte det utan höll sig till argument som är någorlunda lättsmälta för gemene man.

Detta hindrar nu inte Socialstyrelsens tidigare chefsjurist Manólis Nymark från att svepande avfärda Arborelius argument som omoderna. Nymark anar en premiss bakom Arborelius resonemang, nämligen att livet skulle vara en helig gåva från Gud. Och en sådan tanke låter sig ju inte förenas med ett modernt samhälle!

Huruvida en tanke är modern eller omodern intresserar säkert en idéhistoriker. För alla oss andra är detta rimligen helt irrelevant. För det är ju inte så att sanningar åldras och dör. Så är det exempelvis fortfarande sant att 1 + 1 = 2. Eller att människan måste äta mat för att överleva.

Nåväl, Nymark kanske menade att tanken om det mänskliga livets okränkbarhet inte går att förena med ett modernt sekulärt samhälle? Men inte heller det är rätt. Några värden måste vårt samhälle vila på, vare sig det är sekulärt eller ej. Och kan vi stifta lagar utifrån tanken om människors lika värde, varför inte om livets okränkbarhet? Om vi endast kunde stifta lagar baserade på värden utan religiös anknytning skulle vi få lägga ner riksdagen.

Vad Nymark egentligen menar i sin inledning förblir en gåta. Lika svårt är det att förstå varför han inte angriper det som Arborelius faktiskt säger, istället för avfärda outtalade premisser. Men låt oss inte dröja vid detta utan gå vidare i texten för att se hur Nymark argumenterar för det goda med ”läkarhjälp vid självvalt livsslut” (som det så vackert heter på nyspråk).

I resten av texten kopplar Nymark ihop dödshjälp med aborter. Han skriver:

Abortlagstiftningen är en av vägning av en kollision mellan intressen som är snarlika dem som åberopas för och emot dödshjälp.

Helt klart finns det en verklig intressekonflikt vid en abortsituation, den mellan fostrets rätt till liv och kvinnans önskan att inte föda barnet. Men vilken intressekonflikt finns det när en svårt sjuk människa önskar dö? Nymarks artikel ger inga ledtrådar och jag har svårt att se vilken det skulle vara. Vilka är de inblandade parterna (förutom patienten själv och Gud)?

Nymark avslutar:

Det är i högsta grad befogat att ställa sig frågan varför samhället tillåter – utan samtycke eller till och med i konflikt med vad som kan vara i den drabbades intresse – utsläckande av ett just påbörjat liv med potential till ett långt och för samhället berikande liv, medan det inte är tillåtet att tillmötesgå en äldre, sjuk person som har fullgjort sitt samhällskontrakt, men som tycker att livet blivit plågsamt på grund av sjukdom och uttryckligen önskar att dö värdigt och smärtfritt.

Detta är en relevant fråga! Hur kan det vara legitimt att släcka ett just påbörjat liv men inte att hjälpa någon att dö? Svaret skulle kunna vara det som Arborelius ger och Nymark ignorerar, nämligen att om och när dödshjälp tillåts kommer det att påverka vården i livets slutskede negativt. Varför satsa på att ge gamla och svårt sjuka en god sista tid när de har en möjlighet att få ett slut på lidandet nu? Successivt skulle det kanske skapas ett tryck på patienten att avsluta sitt liv och inte ligga samhället till last. Men principiellt är frågan svår att besvara. Har samhället en gång legitimerat dödandet av människor borde det vara lagligt att även hjälpa människor ta livet av sig.

Ett helt annat perspektiv är förstås möjligt. Samhället, och därmed staten, borde värdesätta allt mänskligt liv och erkänna att varje individ, oavsett ålder och hälsa, har ett egenvärde. En sådan utgångspunkt bejakar livet och borde rimligen leda till ett samhälle där människor i alla livets skeenden i högre grad än idag uppskattar livet. Och framförallt till uppfattningen att vårt stora värde som människor inte hänger på det vi presterar utan på det vi är. Detta perspektiv rymmer en förundran över livet som gör att vi avhåller oss från att göra oss till dess herre. För vad är egentligen en människa? Så länge vi fascineras över den frågan och inte slutgiltigt deklarerat att hon endast är en biologisk maskin finns det goda skäl att bevara och kämpa för en i allt livsbefrämjande lagstiftning.

Andra bloggar om: ,