Skip to main content.

den 30 oktober 2008


  Livets helgd viktigaste frågan

Jag fick precis ett nyhetsbrev från den amerikanske apologeten William Lane Craig. Liksom de katolska biskoparna menar han att den viktigaste moraliska frågeställningen i USA nu är den om livets helgd. Eller med hans ord:

Don’t forget to vote next Tuesday!  And as you do, remember:  the transcendent moral issue of our time is the Sanctity of Human Life.

De som håller detta för sant borde verkligen lägga sin röst på McCain/Palin.


  ”Vi kanske demoniserar republikanerna”

Lars Moberg, SVT:s USA-korrespondent, erkände för några veckor sedan i Gomorron Sverige att ”Vi som arbetar inom medierna här i Sverige och Västeuropa, vi gillar ju liksom demokraterna. Det är de som står oss närmast, tycker vi. Och vi kanske demoniserar republikanerna och vi kanske inte beskriver dem som vanliga människor…” Man skulle kunna ta detta som en bekännelse och hoppas på bättring från honom själv och den övriga journalistkåren. Men eftersom hans uttalande inte väckt någon större uppmärksamhet hyser jag inga större förhoppningar. Lotta Bouvin-Sundberg, morgonprataren som samtalade med Lars Moberg, borde egentligen ha frågat hur detta egentligen går ihop med public service-uppdraget att ”SVTs verksamhet kännetecknas av hög integritet, opartiskhet och saklighet.”

Här är klippet:

Get the Flash Player to see this content.

Via Dick Erixon ser jag att Pew Research Center studerat amerikansk medias bevakning av de båda presidentkandidaterna. Resultatet visar på en stor skillnad mellan bevakningen av McCain och av Obama: för Obama överväger de positivt vinklade nyheterna medan skildringen av McCain är övervägande negativ.

Viktig i sammanhanget är också Joakim Nilssons debattartikel i Expressen härom veckan. Rubriken ger en rättvisande bild av dess innehåll: Erkänn svartmålning av republikaner, SVT! Här är hans slutkläm:

I Sverige driver SVT alltjämt uppfattningen att public service är en oantastlig institution. Det vanligaste argumentet är att journalisternas professionalism anses går före deras personliga övertygelse: Vad de är, ska uppfattas som viktigare än vem de är. Det skulle vara spännande att höra om SVT-ankare som Marianne Rundström eller Lotta Bouvin-Sundberg hade haft samma förtroende för tv-kanalen om det endast hade arbetat män där. Och hur är i så fall argumentet om representativitet kontra professionalitet gångbart? Är det rimligt att anta att SVT behöver en bra balans av kvinnor och män för att beskriva världen, men däremot klarar sig bra med endast reportrar som favoriserar amerikanska demokrater i USA-rapporteringen?

Detta tycker jag är stora och viktiga nyheter. Den bild som media ger är också den som de flesta tror är sann. Därför tror de flesta att Obama är världens frälsare och att McCain inte är mycket mer än en blek Bush-kopia. Och så är det ju inte.

När jag hör kristna som totalt verkar ha köpt den bild som tv och tidningar presenterar av McCain/Palin/Bush blir jag lite extra besviken. Att den stora allmänheten okritiskt sväljer mediabilden är knappast klandervärt. Men kristna borde veta bättre av den enkla anledningen att vi så ofta konfronteras med en mediabild av kristen tro som vi inte känner igen från våra egna liv. Och kan media förvränga sanningen om kristendomen kan de göra det om mycket annat. Ändå fortsätter alldeles för många att tro att de stora medierna går att lita på. Min egen slutsats är att vi endast kan lita på tv, radio och dagstidningar så länge de behandlar okontroversiella ämnen. Som att vi förra helgen gick över till vintertid.

Andra bloggar om: , , , ,

den 27 oktober 2008


  Bristande logik i abortfrågan

I lördags kväll visade SVT det första programmet i serien Annas Eviga. Det handlade om aborter och det blev ett ganska småmysigt samtal mellan DN:s ledarskribent Hanne Kjöller, författaren Marcus Birro och ordföranden för MRO, Mats Selander. Trots att tonen var sansad hindrade det emellertid inte Hanne Kjöller från att göra halsbrytande logiska kullerbyttor. Se bara på detta:

Get the Flash Player to see this content.

Hon säger alltså 1) att enligt lagstiftningen blir ett foster ett ”barn” vecka 27 eller när det föds och kan andas själv, 2) ett barn är en människa och 3) alltså är fostret ingen människa. Men att vår lagstiftningen definierar när ett foster ska börja kallas för barn säger ju självklart inget om fostrets mänsklighet. Lagen säger ju inte att fostret vid en viss tidpunkt plötsligt blir en människa. Embryo, foster och barn är olika snarare olika utvecklingsfaser hos människan. Liksom vi senare blir ungdom, vuxen och gammal.

Viktigare är förstås att vår lagstiftning inte bestämmer när en människa blir en människa. Våra lagar är enbart ett konsensusuttryck och kan lätt ändras när vi bedömer att de inte stämmer överens med våra moraluppfattningar. Men Hanne Kjöller gömde sig bakom lagen för att hon i nuläget gillar den och undvek på så sätt att svara på den moraliska frågan om när det mänskliga livet börjar.

Över till Marcus Birro. Han har ju fått rätt mycket mediautrymme på sista tiden och det är välförtjänt. Men någon lysande insats gjorde han inte denna kväll. Eller vad ska man säga om detta?

Get the Flash Player to see this content.

För Marcus Birro är det alltså upp till varje människa att bestämma när en människa blir till. Ingen ska kunna säga till någon (blivande) mamma vad som finns i hennes mage. Utan det är upp till föräldrarna att bestämma ”hur de känner för det.” Men så kan det förstås inte vara. Mammans eller pappans tankar om fostret kan ju inte förändra dess väsen. Det är att tänka för mycket om tankens kraft. Nej, självklart bestäms ett fosters mänsklighet inte av vad föräldrarna råkar tycka för tillfället. Inte heller av vad en majoritet av riksdagen bestämde 1975. Dess väsen är helt oberoende av människors uppfattningar.

Rimligare är att dess väsen bestäms av vad det härstammar ifrån. Det borde tillhöra samma släkte som föräldrarna. Så är det med små grisfoster, kattfoster, hundfoster med mera. Och så är det med det foster som växer i en kvinnas mage. Det har mänskliga föräldrar, det är ett människofoster, och är därför en människa. Svårare än så är det inte.

Allt tal om veckogränser blir vidare meningslöst om ingen utom föräldrarna kan avgöra fostrets människovärde. Varför ha någon gräns för abort överhuvudtaget om det nu saknas objektiva kriterier för att bestämma när livet i mammans mage blir en människa? Med Birros synsätt blir möjligheten till det som kallas partial birth abortion helt rimlig.

Det finns mycket mer att säga om programmet. Läs gärna Bengt Malmgrens och Ja till Livets kommentarer. Men av dessa korta utdrag blir det ändå klart vilka strategier som man måste använda för att försvara aborträtten: undvika frågan om fostrets människovärde eller relativisera det.

Andra bloggar om: , , , ,

den 25 oktober 2008


  Ytterligare exempel på massmedias snedvrida rapportering

Här är ytterligare ett litet exempel på hur massmedia snedvrider sin rapportering av USA-valet till Obamas fördel:

En kvinna, Ashley Todd, uppger till polisen att hon blivit misshandlad av en Obama-supporter för att hon sympatiserar med John McCain. I USA fick detta viss uppmärksamhet och både McCain och Obama reagerade. Detta rapporterades av tidningar i USA på eftermiddagen den 23:e. Lite drygt ett dygn senare har kvinnan ändrat sin story och uppger nu att hon inte vet hur hon fått sina skador. Polisen misstänker att de kan vara självförvållade.

När blir det då aktuellt för svenska tidningar att skriva om detta? Jo, först när det stod klart att hennes ursprungliga story inte stämde.

Både SvD och DN har lagt ut TT-AFP:s nyhet på sina hemsidor trots att de inte rapporterade något när alla utgick från att kvinnan talade sanning. Då var det inte en viktig nyhet. Men nu är det det. Och rubriken är ”McCain-anhängare ljög om överfall” trots att det vore mer riktigt att beskriva henne som sinnesförvirrad.

Så kan en totalt irrelevant händelse vändas till McCains nackdel. Och det sker hela tiden. Som jag skrev häromdagen: McCain har två motståndare i kampen om makten – Obama och massmedia.

Andra bloggar om , ,

den 24 oktober 2008


  Nu gäller det, Kd!

Nu är det vinna eller försvinna som gäller för kristdemokraterna. Mycket talar för att de övriga allianspartierna är på väg att köra över kristdemokraterna i frågan om ”könsneutrala äktenskap”. Så rapporterar Ekot:

Enligt Ekots källor är förslaget som justitiedepartementet snart är färdigt med könsneutral. Alla ska ha samma rätt att ingå äktenskap, men enskilda präster ska få rätt att säga nej till att viga homosexuella.

Ja, det var ju generöst att enskilda präster ska få rätt att säga nej. Tydligen hotar nu flera borgerliga riksdagsledamöter med att rösta på oppositionens förslag om inte regeringen lägger fram ett eget senast i december. Så säger Birgitta Ohlsson (fp):

Det går inte att kompromissa bort grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Tycker man att homosexuella har samma värde som heterosexuella då ska de också kunna gifta sig på lika villkor.

Sanningen är att hetero- och homosexuella idag behandlas efter samma måttstock. Alla vuxna människor har rätt att gifta sig, så länge man gör det med en av motsatt kön. Här finns ingen diskriminering. Att Birgitta Ohlsson vidare gör möjligheten för homosexuella att gifta sig med varandra till en människovärdesfråga borde rimligen innebära att hennes nästa förslag blir att öppna äktenskapet för ytterligare konstellationer. För vilka är vi att stoppa möjligheten för någon människa att gifta sig med vem eller vilka han eller hon vill? Vi har ju alla samma värde! Ekot rapporterar vidare:

Birgitta Ohlsson är också ledamot i partiets styrelse som i ett möte på fredagen uteslöt möjligheten att kompromissa i frågan om könsneutrala äktenskap. Förutom Birgitta Ohlsson i folkpartiet har flera borgerliga riksdagsledamöter sagt att de tänker rösta på socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets förslag i riksdagen i stället. Det skulle då få majoritet om inte regeringen skulle komma överens.

Nu skulle regeringen kunna visa samma ”handlingskraft” som i FRA-frågan och tvinga olydiga riksdagsledamöter att följa regeringen. Men Reinfeldt vill ju själv införa ”könsneutrala äktenskap” och verkar tycka att det är en prioriterad fråga. Och han vill antagligen inte testa trilskande riksdagsledamöters förtroende för regeringen ytterligare. Så hans hopp står till att kristdemokraterna lägger sig.

Det enda positiva i sammanhanget är att Göran Hägglund inte tänker acceptera en proposition som man måste reservera sig emot. Och detta kan innebära en regeringskris. Men det är den väg som återstår för kristdemokraterna. Samtidigt är det svårt att förstå att den övriga regeringen vill utsätta kristdemokraterna för denna press. De borde veta att ett uppror är att vänta inom partiet, kanske med stora avhopp som följd. Skulle det ske, vilket är troligt, kan alliansen säga adjö till kristdemokraternas mandat och därmed till regeringsmakten vid nästa val. För kristdemokraterna kommer att åka ut ur riksdagen med huvudet före.

Elisabeth Sandlund på Dagen manar alla engagerade att göra sina röster hörda. Men hon verkar inte tro att utvecklingen går att stoppa och menar istället att en könsneutral samlevnadsbalk vore ett intressant alternativ. Staten skulle registrera dem som vill ingå ett äktenskapsliknande förhållande men inte göra mer än så. Emellertid är detta den kompromiss som det talats om och som nu flera borgerliga riksdagsledamöter tydligen säger nej till.

Hur ska detta sluta? Vi får hoppas och be att Göran Hägglund står på sig. Och ”storma” som motståndarna till FRA-lagen gjorde. Det finns en poäng i det, även om det inte skulle förändra riksdagens beslut. Det är alltid gott att kämpa och tydliggöra sin position. Resultatet får man lämna i Guds händer. Och det behöver bli tydligt att det finns ett stort antal svenskar som inte accepterar det pågående moraliska förfallet. Det behövs ett ljus i mörkret.

Andra bloggar om: , ,

den 22 oktober 2008


  Obama och aborter, diskussionen fortsätter

I sin Newsweek-artikel som jag refererade till häromdagen, kritiserade George Weigel tre katoliker för deras stöd till Obama. Det går inte att vara pro-life och samtidigt välja Obama framför McCain, menade Weigel och pekade på hur mycket skada i abortfrågan Obama antagligen kommer att göra som president. Nu har de tre utpekade katolikerna svarat. Till saken hör att dessa tre alla är etablerade juridikprofessorer och knappast några duvungar. Ändå är deras svar förvånansvärt lamt. De skriver:

In the closing weeks of this election, abortion is among the crucial issues for Catholic voters, but promoting a culture of life is necessarily interconnected with a family wage, universal health care and, yes, better parenting and education of our youth. This greater appreciation for the totality of Catholic teaching is at the very heart of the Obama campaign; it is scarcely a McCain footnote.

In a perfect world, the pro-life argumentation of George Weigel is unassailable. He counsels having constitutional law align absolutely with the defense of innocent human life; to which we say, ”Amen.” The problem for Weigel is that even our collective ”Amen” will not make it so. In the meantime, millions of children are being aborted. …

Weigel may also wish to stay tied up in knots over the fitness of Catholic politicians to receive holy communion, rather than practically asking how to be of help to a woman facing an unwanted pregnancy. But as we read the American bishops, they have invited Catholic officeholders to promote life as much as is politically possible (never conceding any life as expendable). The notion of using the sacrament as a political tool we find divisive, deeply offensive and contrary to the Gospel.

Ingenstans försöker de förklara hur man kan vara pro-life och samtidigt rösta på en presidentkandidat som på punkt efter punkt vill underlätta för kvinnor att göra abort och förhindra alla initiativ som försöker få gravida kvinnor att behålla sina barn. Nej, det handlar om hur Obama på en mängd andra frågor är så mycket bättre än McCain och att livsfrågorna handlar om så mycket mer än att lagstifta mot aborter. Bland annat menar de att kvinnors allmänna välfärd påverkar deras benägenhet att göra aborter.

George Weigels replik lät inte vänta på sig. Han skriver:

the public record amply demonstrates that Senator Obama is not the abortion moderate of our professors’ imagination, but a genuine abortion radical. In the third presidential debate, Obama described Roev. Wade, the 1973 Supreme Court decision that obliterated the abortion law of all fifty states, as ”rightly decided”-a judgment with which Professors Cafardi, Kaveny, and Kmiec have all disagreed in the past. Moreover, Senator Obama’s defense of Roe extends far beyond anyone’s ”elegant theorizing.” Support for Roe was Obama’s stated reason for opposing Illinois bills aimed at providing legal protection for children who survived an abortion. Support for Roe buttressed Obama’s criticism of a Supreme Court decision upholding state partial-birth abortion laws. The full implementation of the most radical interpretation of Roe would seem to be the goal of Obama’s support for the federal Freedom of Choice Act [FOCA], which, by stripping Catholic doctors of ”conscience clause” protections currently in state laws, would put thousands of Catholic physicians in jeopardy. …

Our law professors rightly ask who would best serve women in crisis pregnancies and their unborn children. The answer is obvious: those thousands of crisis pregnancy centers across America, staffed largely by unpaid volunteers and veterans of the pro-life movement, which offer women a real choice, and a better alternative to their dilemma than abortion. How is it possible to square a concern for women in crisis with support of the presidential candidate who favors ending the modest federal funding some of those crisis pregnancy centers now receive? How is it ”pro-life” to support a presidential candidate who is publicly committed to requiring any federal legislation in support of pregnant women to include promotion of abortion?

I sin avslutning citerar han den avlidne påven Johannes Paulus som i sitt tal till den tillträdande USA-ambassadören i Vatikanen sade följande:

No expression of today’s [American] commitment to liberty and justice for all can be more basic than the protection offered to those in society who are most vulnerable. The United States of America was founded on the conviction that an inalienable right to life was a self-evident moral truth, fidelity to which was a primary criterion of social justice. The moral history of your country is the story of your people’s efforts to widen the circle of inclusion in society, so that all Americans might enjoy the protection of law, participate in the responsibilities of citizenship, and have the opportunity to make a contribution to the common good. Whenever a certain category of people—the unborn or the sick and old—are excluded from that protection, a deadly anarchy subverts the original understanding of justice. The credibility of the United States will depend more and more on its promotion of a genuine culture of life, and on a renewed commitment to building a world in which the weakest and most vulnerable are welcomed and protected.

Alltså: rätten till liv är omistlig och har varit fundamental för USA. När vissa grupper av människor, de må vara ofödda eller gamla, inte längre skyddas av lagen undergräver en dödlig anarki hela förståelsen av vad rättvisa är.

Detta är en universell och självklar sanning. Ett land som systematiskt låter döda sina ofödda människor är barbariskt. Därför är och bör abortfrågan vara primär för alla dem som vill det goda. Den som säger sig vilja göra gott men ignorerar abortfrågan saknar en fungerande moralisk kompass.

Därför borde det vara en omöjlighet för kristna och alla med känsliga samveten att lägga sin röst på Obama.

Andra bloggar om: , , , ,

den 21 oktober 2008


  Introducerande föreläsning om apologetik

I fredags föreläste jag om gudsbevis och relationen mellan tro och vetande. Det var riktigt roligt. De som lyssnade var i de övre tonåren och sugna på att höra mer om den kristna trons rationella sidor. En av ledarna sade efteråt att hela församlingen borde ha hört föreläsningen. Och jag tror verkligen att det är så att kristenheten i stort borde fördjupa sina kunskaper på detta område. Dels därför att kunskap om objektiva skäl till Guds existens verkar stabiliserande i kristenlivet och att vi ju bör älska Gud även med våra förnuft. Och dels för att icke-kristna suktar efter sanning och därmed behöver presenteras goda skäl för att tro.

Här är föreläsningen:

This movie requires Flash Player 9

Bläddra genom att klicka.

Andra bloggar om: , , ,

den 20 oktober 2008


  Marcus Birro om kärlek och familj

Hur mycket av allt det du omger dig med dagligen äger något värde? Bloggen du läser? Programmen på tv? Din tid framför datorn? Eller dina relationer? Dina barn? Din flickvän? Hur mycket av allt det du anser dig vara tvungen att hinna med berikar ditt liv, stärker ditt hjärta, är en del av ande och tolerans, samhörighet, innerlighet och kärlek? …

Att leva ihop med en annan människa är den ultimata formen av antiegoism. Det måste finnas plats och tid för kärleken, för troheten, för drömmen om en familj som en urkraft. Vi är många som drömmer hårt om en familj. Vi är över en halv miljon ofrivilligt barnlösa i Sverige. Är våra drömmar om en familj ingenting värda i den politiskt korrekta adelns agenda? Jag tror tjurskalligt envist på kärleken och på äktenskapet. Jag vägrar ge efter för den nya tidens vulgära cynism.

Så skriver Marcus Birro i Expressen. Och det är ju helt lysande. Frågan jag ställer mig är: bloggar jag för mycket? Min fru tycker i alla fall att jag sitter för mycket framför datorn. Men nu har hon skaffat en laptop och blivit intresserad av den amerikanska valrörelsen. Så nu sitter vi framför varsin skärm och läser Dick Erixon och lyssnar på John McCain. Det är gemenskap det!

Ps. Marcus Birro kommer att medverka i SVT nu på lördag och prata aborter med Mats Selander och Hanne Kjöller.


  Aborter, Obama och skatter

George Weigel, en katolsk teolog samt en ledande intellektuell i USA, skriver i Newsweek om det märkliga med att katoliker som utger sig för att vara pro-life ändå röstar på Obama. Argumentet är att abortfrågan ändå är förlorad och att det finns mycket annan ondska som man som katolik är bunden att bekämpa. Weigel svarar med att peka på hur mycket som fortfarande kan gå förlorat i abortfrågan om Obama vinner. Exempelvis ställer sig Obama bakom det som kallas Freedom of Choice Act (FOCA) och som innebär att alla regleringar av aborter (som att föräldrar måste underrättas om en minderårig vill göra abort) ska tas bort.

Weigel menar vidare att slaget om abortlagstiftningen inte alls är förlorat eftersom den förblir ytterst kontroversiell i USA. Och Högsta domstolen har vid tillfällen tillåtit delstater ha kvar lagar som reglerar aborterna.

Weigel avslutar:

Biden is not the only Catholic who will be seriously challenged by an Obama administration bent on reversing what its pro-choice allies regard as eight years of defeat; pro-life Catholics will face different, if equally grave, dilemmas. The bishops already find themselves defending the Catholic integrity of Catholic hospitals under pressures from state governments; those pressures, as well as pressures on doctors and other Catholic health-care professionals, will increase in an Obama administration, especially if FOCA succeeds in knocking down state conscience-clause protections for Catholic health-care providers and institutions. And should an Obama administration reintroduce large-scale federal funding of abortion, the bishops will have to confront a grave moral question they have managed to avoid for decades, thanks to the Hyde amendment: does the payment of federal taxes that go to support abortion constitute a form of moral complicity in an ”intrinsic evil”? And if so, what should the conscientious Catholic citizen do?

Ja, det sista är verkligen intressant fråga för oss här i Sverige. Abortverksamheten har än så länge inte varit offentligt finansierad i USA. Så medborgarna har kunnat betala sina skatter utan att på sätt stödja det som sker på abortklinikerna. Men med Obama som president kan det bli annorlunda. I Sverige är alla ”solidariskt” med och betalar för de årliga 37000 aborterna. Det är förstås fruktansvärt. Och det säger något om vårt lands moraliska bankrutt.

Är det dags för en skatterevolt?

Andra bloggar om: , , ,

den 19 oktober 2008


  Den stora skandalen i den amerikanska valkampanjen

Vi får nu höra om hur senator John McCains valkampanj har spårat ur och blivit en hatkampanj mot senator Barack Obama. Detta sägs om och om igen utan att vi får veta exakt vad det är som John McCain eller Sarah Palin har gjort. Så skriver Aftonbladet om ett valmöte häromdagen:

Ingen upprepar heller förra veckans skändligheter om att den demokratiske kandidaten är ”terrorist” och att han borde ”dödas”.

På SvD:s USA-blogg kan vi läsa:

Det vimlar av sakfrågor där Obama har tveksamma idéer, men det finns inget utrymme att ta upp dessa när den mest dåraktiga falangen av republikanerna upptar allt medieutrymme med smutskastning, personangrepp och lögner.

DN:s Lennart Pehrson skriver:

Det är en sak om han försöker vinna genom att visa att han är den bäste presidentkandidaten, något helt annat om han försöker spela på rasistiska strömningar och andra grumliga föreställningar som kan döljas nere i väljardjupen.

Också kristna bloggare här i Sverige följer med strömmen och väljer att okritiskt förmedla budskapet att Obama utsätts för osakliga och smutsiga personangrepp av McCain/Palin.

Men vad grundar sig dessa anklagelser på egentligen? Vad är fakta och vad är spin? Att det finns republikaner som smutskastar Obama är säkert sant. Men det har knappast nyhetsvärde om det inte handlar om en större rörelse eller om inte smutskastningen och hatpropagandan härstammar från McCain/Palin. Låt oss titta på fakta.

Först den allvarligaste anklagelsen om att någon på ett republikanskt valmöte sagt att Obama borde dödas. Uppgiften härstammar från en reporter på Scranton Times-Tribune som hörde någon ropa ”kill him” när Obamas namn nämndes. Trots att detta aldrig bekräftades av andra källor fick det de stora mediabolagen i USA att göra detta till en stor nyhet. Och så rullade det på.

Men nu har Secret Service utrett händelsen. Och det visar sig att det bara är reportern som hört detta. Secret Service har utfrågat ett 20-tal säkerhetsvakter och andra närvarande men ingen kan bekräfta reporterns uppgifter.

Sedan Aftonbladets andra anklagelse om att Obama kallats för ”terrorist”. Bakgrunden till denna anklagelse är att Sarah Palin i ett tal sade att Obama ”is palling around with terrorists”. Det hon syftade på är Obamas relation till en Bill Ayers som under Vietnamkriget bombade Pentagon och Capitol Hill. Obama har tagit avstånd från Ayers handlingar men har inte velat distansera sig från Ayers personligen.

Palin gjorde med sitt uttalande lite för mycket av deras relation eftersom Ayers hade lagt terrorismen på hyllan när han och Obama lärde känna varandra. Samtidigt är deras nuvarande relation inte en oviktig karaktärsmätare på Obama eftersom Ayers än idag är stolt över det han gjorde på 70-talet. Hur som helst har aldrig Palin eller någon annan i kampanjledningen sagt att Obama är en terrorist. Man kan umgås med terrorister utan att själv vara en.

Anklagelserna om att McCain/Palin spelar på ”rasistiska strömningar och andra grumliga föreställningar” visar sig vara minst sagt spekulativa. Under en av TV-debatterna ska McCain ha refererat till Obama med orden ”that one”. Och Sarah Palin har sagt om Obama att ”he’s not one of us”. Vill man läsa in ras i detta så gör man det. Men det går förstås att tolka både McCain och Palin som att de menar att Obama inte delar de traditionella amerikanska värderingarna och att han vill ta USA åt ett helt annat håll än det som McCain/Palin tror är rätt. Till saken hör att också Bill Clinton, som kallats USA:s förste svarta president, under primärvalskampanjen blev beskylld för rasism, även han på mycket lösa grunder. Den ende som gjort ras till en fråga i kampanjen är faktiskt Obama själv (och det tycker de tidigare nämnda bloggarna var profetiskt).

Detta verkar i stort sett vara de fakta som ligger till grund för de anklagelser som nu riktas mot McCains kampanj. Och det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen. Det verkar inte heller finnas mycket som talar för att det finns en stor arg höger som nu rasar mot Obama. Den slutsats jag drar är att de stora mediebolagen vill skriva negativt om McCain och Palin och griper varje halmstrå de kan finna.

Det som kan sägas till McCains nackdel är att hans kampanj verkar ha blivit negativt orienterad så här i slutskedet. Men det kan vara helt i sin ordning om det finns fakta om Obama som aldrig eller väldigt lite omtalas i media. Att ifrågasätta Obamas karaktär och personliga lämplighet som president kan vara helt legitimt om anklagelserna bygger på relevanta fakta.

Och vi kommer då till det som är den stora skandalen i den amerikanska valkampanjen och det som är det verkliga hotet mot demokratin i USA. För att vinna valet är McCain tvungen att besegra två motståndare: senator Obama och de stora massmedierna. De stora tv-drakarna i USA (utom Fox News), liksom alla större dagstidningar, har i praktikten tagit ställning för Obama och presenterar hyllningsskildringar på löpande band. Och allt negativt kampanjande kan Obama lugnt överlåta till pressen. När McCain valde Palin till sin vicepresidentkandidat behövde inte Obama-kampanjen köpa dyr reklamplats för att få ut sin kritik. Nej, det stod media för helt gratis.

Exempelvis ifrågasätts Palin ständigt för sin bristande erfarenhet. Men trots att hon har större exekutiv erfarenhet än Obama har hans erfarenhet aldrig blivit ett ämne för de stora mediabolagen. Att McCain då ser sig nödgad att påminna väljarna om det faktum att Obama är den yngste och minst erfarne presidentkandidaten någonsin kan knappast vara klandervärt. Blir Obama president har de amerikanska väljarna verkligen köpt grisen i säcken.

Det hat som den amerikanska vänstern öser över Sarah Palin blir heller aldrig ett ämne för journalisterna, vare sig i USA eller här hemma. Det platsar inte på agendan. Hur många har exempelvis hört om den man som, riktat till Palin, sa ”Let’s stone her, old school”? Eller om de som protesterade utanför ett Palin-möte bärandes t-shirts med texten ”Palin är en fi**a”. Eller om att Madonna på en konsert började skrika ”I will kick her ass”. Trots att det existerar exempel efter exempel på vänsterns raseri över personen Sarah Palin (eller på vänsterns raseri över huvud taget) når dessa utbrott aldrig fram till den stora allmänheten. Och vi får inte läsa om de ”personangrepp, smutskastning och lögner” som drabbar McCain/Palins kampanj.

Sådant är läget idag. De stora mediebolagen vill att Obama ska vinna och styr sin rapportering därefter. Och hemma här i Sverige är det förstås inte bättre. DN samarbetar nu med New York Times och förmedlar på så sätt direkt denna välregisserade bild av läget i USA. Det är tragiskt. För egen del har jag för länge sedan slutat att följa de svenska nyheterna om valet. Det enda man får sig till livs är ju sammanfattningar av det som står på New York Times opinionssidor. Men för de flesta gissar jag att tv och tidningar fortfarande får styra omvärldsuppfattningen. Det är därför det är så alarmerande när en hel journalistkår kollektivt ger upp sitt uppdrag att objektivt och allsidigt skildra det som händer i världen. Det är en fara för demokratin.

Andra bloggar om: , , , , ,

« Tidigare inlägg  Nästa sida »