I lördags kväll visade SVT det första programmet i serien Annas Eviga. Det handlade om aborter och det blev ett ganska småmysigt samtal mellan DN:s ledarskribent Hanne Kjöller, författaren Marcus Birro och ordföranden för MRO, Mats Selander. Trots att tonen var sansad hindrade det emellertid inte Hanne Kjöller från att göra halsbrytande logiska kullerbyttor. Se bara på detta:

[flashvideo filename=/uploads/2008/10/kjoller.flv image=/uploads/2008/10/poster_kjoller.jpg height=288 width=384 /]

Hon säger alltså 1) att enligt lagstiftningen blir ett foster ett ”barn” vecka 27 eller när det föds och kan andas själv, 2) ett barn är en människa och 3) alltså är fostret ingen människa. Men att vår lagstiftningen definierar när ett foster ska börja kallas för barn säger ju självklart inget om fostrets mänsklighet. Lagen säger ju inte att fostret vid en viss tidpunkt plötsligt blir en människa. Embryo, foster och barn är olika snarare olika utvecklingsfaser hos människan. Liksom vi senare blir ungdom, vuxen och gammal.

Viktigare är förstås att vår lagstiftning inte bestämmer när en människa blir en människa. Våra lagar är enbart ett konsensusuttryck och kan lätt ändras när vi bedömer att de inte stämmer överens med våra moraluppfattningar. Men Hanne Kjöller gömde sig bakom lagen för att hon i nuläget gillar den och undvek på så sätt att svara på den moraliska frågan om när det mänskliga livet börjar.

Över till Marcus Birro. Han har ju fått rätt mycket mediautrymme på sista tiden och det är välförtjänt. Men någon lysande insats gjorde han inte denna kväll. Eller vad ska man säga om detta?

[flashvideo filename=/uploads/2008/10/marcus.flv image=/uploads/2008/10/poster_marcus.jpg height=288 width=384 /]

För Marcus Birro är det alltså upp till varje människa att bestämma när en människa blir till. Ingen ska kunna säga till någon (blivande) mamma vad som finns i hennes mage. Utan det är upp till föräldrarna att bestämma ”hur de känner för det.” Men så kan det förstås inte vara. Mammans eller pappans tankar om fostret kan ju inte förändra dess väsen. Det är att tänka för mycket om tankens kraft. Nej, självklart bestäms ett fosters mänsklighet inte av vad föräldrarna råkar tycka för tillfället. Inte heller av vad en majoritet av riksdagen bestämde 1975. Dess väsen är helt oberoende av människors uppfattningar.

Rimligare är att dess väsen bestäms av vad det härstammar ifrån. Det borde tillhöra samma släkte som föräldrarna. Så är det med små grisfoster, kattfoster, hundfoster med mera. Och så är det med det foster som växer i en kvinnas mage. Det har mänskliga föräldrar, det är ett människofoster, och är därför en människa. Svårare än så är det inte.

Allt tal om veckogränser blir vidare meningslöst om ingen utom föräldrarna kan avgöra fostrets människovärde. Varför ha någon gräns för abort överhuvudtaget om det nu saknas objektiva kriterier för att bestämma när livet i mammans mage blir en människa? Med Birros synsätt blir möjligheten till det som kallas partial birth abortion helt rimlig.

Det finns mycket mer att säga om programmet. Läs gärna Bengt Malmgrens och Ja till Livets kommentarer. Men av dessa korta utdrag blir det ändå klart vilka strategier som man måste använda för att försvara aborträtten: undvika frågan om fostrets människovärde eller relativisera det.

Andra bloggar om: abort, människovärde, Hanne Kjöller, Marcus Birro, logiska kullerbyttor

Du kan kommentera, eller