Abortmotståndarna i Människorätt för ofödda (MRO) utförde i söndags en demonstration utanför pingstkyrkan i Jönköping. Anledningen till aktionen är väl dokumenterad och allt material, inklusive korrespondensen med församlingen, finns att läsa på föreningens hemsida. Där står:

Dödandet av Jesu minsta har under lång tid varit en icke-fråga i församlingen. Det finns flera ledare som har en uttalat abortvänlig hållning. De få tydligt abortkritiska ledare vi talat med vågar i allmänhet inte ta strid i frågan utan tiger stilla. Vissa försvarar till och med en mycket passiv hållning i abortfrågan. Men kanske den vanligaste attityden ändå är en djup okunskap om abort. De flesta äldste verkar inte ha tänkt på eller talat om abortfrågan sedan 70-talet. Församlingen har även skickat ut en missionär som i Sverige arbetar med aborter.

Detta måste väl, även i den ljumma kristenhetens förlovade land, anses vara anmärkningsvärt! I en av Sveriges största pingstförsamlingar finns det äldste som tycker att abort är kvinnans ensak, en missionär som utför aborter och en pastor som tycker att detta ska ingen lägga sig i. Kyrkan har en kallelse att stå upp för de små, utsatta och försvarslösa, en kallelse att i ord och handling verka för att rädda dessa små människor från att dödas. Och i Smålands Jerusalem finns en församling som inte bara på sedvanligt manér ser åt annat håll när det bränner till utan som till och med försvarar dödandet. Att pastorn förväntas bli Sveriges nästa pingstledare gör knappast saken bättre. Så nog förtjänar situationen i församlingen att uppmärksammas.

Tidningen Dagen bevakade händelsen och skriver idag följande om pastor Pelle Hörnmarks reaktioner:

Pingstkyrkans föreståndare, Per Hörnmark, har svårt att förstå syftet med aktionen, och han kallar MRO en extrem organisation som tar till förkastliga metoder.
– Det har varit nästintill telefonterror och förföljelse av enskilda.
De som är utpekade av MRO upplever det som hotfullt.
– Jag upplever inte Mats som hotfull så personligen, men det är den känslan dessa människor fått, säger Per Hörnmark.
Han menar att församlingen är tydlig i sin inställning till abort, men att man inte tror på MRO:s metoder och att församlingen inte har något att svara för inför den organisationen. Han vill inte gå in närmare på situationen för de personer som MRO pekat ut, men förklarar att församlingsledningen har fullt förtroende för dem.

Att Pelle Hörnmark har svårt att förstå syftet med demonstrationen talar inte till hans fördel. Jag menar, MRO har haft kontakt med församlingen under lång tid och korrespondensen har varit ymnig. I ett av breven till församlingen skriver MRO: ”Vi hoppas att församlingens ledarskap tar entydigt ställning för ofödda människors fulla människovärde. Vi hoppas vidare att detta ska återspeglas i kriterierna för vilka som blir ledare, missionärer och även medlemmar i församlingen.” Helt uppenbart vill MRO att församlingen åter ska bli ljus och salt i abortfrågan, att församlingen ska bli den kraft för livet som den är kallad att vara. För detta krävs tydlig undervisning i abortfrågan och att församlingen markerar mot människor som är inblandade i abortverksamheten. Det borde vara ett minimum. Ord måste följas av handling.

Det vore också intressant att få veta lite mer om denna ”telefonterror” och ”förföljelse”. Här kunde journalisten ha ställt några följdfrågor. Vi kan i MRO:s material läsa att man har ringt runt till församlingens stora äldstekår. Och att man skickat ett brev till missionären där man bett honom och hans fru, som är barnmorska, att vända om från dödandet. Om detta är telefonterror och förföljelse, vad ska vi då kalla det när en kvinna varje natt blir uppringd och endast får höra en flåsande röst i luren? Nog borde vuxna människor kunna hantera att ha ett telefonsamtal om abortfrågan och att få ett brev som uppmanar till omvändelse?

Nej, min gissning är att MRO:s USA-inspirerade arbetsmetoder frontalkrockat med den svenska, och kanske i synnerhet den frikyrkliga, snällismen. Vi är ju så rädda för konfrontation här i Sverige och minsta meningsmotsättning uppfattas ofta som väldigt hotfull. Därför vill man, som en i äldstekåren uttrycker det, vara för saker, inte emot. Gudstjänstbesökarna ska matas med budskapet att Gud älskar dem (precis som de är) och aldrig någonsin får man ta upp kravet på omvändelse och att vi faktiskt behöver FRÄLSAS från våra synder. För då kan ju någon bli ledsen.

Om allt detta finns mycket mer att skriva om egentligen. Men jag vill även kommentera Dagenbloggaren Emanuel Karlstens inlägg om aktionen. Han inleder med att skriva att han inte har lust att skriva om abortfrågan som sådan. Nej, inlägget handlar om MRO:s metoder och då särskilt att söndagsskolebarn tvingades beskåda bilder på aborterade foster. Sedan spekulerar han fritt om att barnen darrade av rädsla, att de vägrade att gå ut så länge bilderna fanns där. Och att demonstranterna drabbades av dåligt samvete och avslutade demonstrationen. Karlsten målar här upp en bild som han saknar täckning för. Vilka hans syften är vill jag inte spekulera i. Mer än att metoddiskussioner ofta är ett sätt att flytta fokus från själva huvudfrågan, i detta fall om vad som händer vid en abort och hur kyrkan egentligen borde förhålla sig till abortsituationen i församlingen och i landet.

Men låt oss för all del ta en liten metoddiskussion. För att nå ut med sitt budskap om att abort dödar små människor måste MRO visa bilderna på offentliga platser där många människor rör sig. Det innebär oundvikligen att även barn kommer att få se bilderna. Att skydda barnen från bilderna skulle i praktiken kraftigt påverka bildernas genomslag även hos den vuxna befolkningen. Därför måste vi närmare undersöka påståendet att bilderna skadar barnen. Är det verkligen sant det Karlsten skriver, att barnen kan komma att ”drömma mardrömmar om röda blodiga, trasiga bebisar”? Här tycker jag att bevisbördan vilar hos dem som påstår det. Mycket står på spel och de som kämpar mot det massdödande som aborterna är borde inte behöva anpassa sina metoder bara för att det går att tänka sig att bilderna skadar barnen. MRO tror ju att bilderna räddar många barn till livet!

Barn översköljs av våldsamma bilder och har alltid gjort det. Den bistra verkligheten sipprar så småningom in i barnens medvetande. Hur barnet hanterar det beror i hög grad på föräldrarna och deras reaktioner. Min egen erfarenhet säger mig att barn som är yngre än sex-sju år inte förstår vad bilderna föreställer, än mindre verkligheten bakom. Det som kan skrämma dem är förälderns ilska. Men jag tycker ändå att små barn ska skyddas från den onda verkligheten så mycket det går. Men ibland går det bara inte. Abortfrågans allvar kräver drastiska (om än inte orättfärdiga) medel.

Slutligen vill jag tipsa om Stefan Swärds kommentar till demonstrationen. Han skriver:

Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.

Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?

Ja, varför inte lyssna lite? Och läsa varför MRO stod utanför pingstkyrkan i Jönköping. Det är en dyster men, för kristenheten, livsviktig läsning.

Andra bloggar om: abort, pingstkyrkan, Jönköping, Dagen, MRO

Du kan kommentera, eller