Skip to main content.

den 29 februari 2008


  Sanning något nytt för DN

Via Johan Norberg får jag tag på detta uttalande av DN:s Maria Schottenius. I Magnusson i P1 diskuterar hon om varför tidningen vägrat att erkänna att Johan Norberg blivit allvarligt felciterad:

– Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

– Tror du att sanning finns?

– Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. ”¦ Ja du, det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.

Detta förtjänar verkligen att bli en klassiker. Uppenbarligen är det dags för upplysning.


  Röster om kristdemokraterna

Kristdemokraternas Göran Hägglund framstår allt mer som den minister som tydligast värnar familjens rätt att stå fri från klåfingriga politiker. Men det ska inte anses vara en unikt kristdemokratisk ståndpunkt att vara emot social ingenjörskonst. Det är en tanke stor nog att rymma hela borgerligheten.

Ledare i SvD.

Det sista samtalet mellan Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt närmar sig: det handlar nu om att få klart och ärligt besked om Reinfeldts färdriktning. Går den i fel riktning måste Hägglund tacka för sig och leda sitt parti i den konstruktiva riktning som dess väljare har rätt att kräva.
Det finns två hänsyn som är viktiga. Dels hänsynen till partiets linje och väljare, som inte kan tvingas acceptera hur långtgående konflikter som helst. Dels hänsynen till och skyldigheten att upprätthålla ett fungerande politiskt system. Utan fungerande åsiktsbrytning och opposition faller demokratin samman.

Carin Stenström i Världen idag.


  Visst fanns Napoleon

En läsare hörde av sig apropå min text Visst fanns Jesus. Texten handlar om den undermåliga argumentation som används av dem som inte tror att Jesus existerat. Läsaren visar hur man med samma argumentationsteknik kan bevisa att Napoleon aldrig existerat. Så här skriver han:

Jag upphör aldrig att förvånas av rabiata ateister som hävdar att det inte finns några historiska bevis på att Jesus var en historisk person, och att det var Paulus som grundade kristendomen, att kristendomen bara lånade element från andra religioner och myter i området.

Vad dessa ateister inte förstår är att man med deras argument lika gärna kan ”bevisa” att t.ex. Napoleon Bonaparte aldrig har existerat.

Den franske författaren Rupert Furneaux lägger fram sina ”bevis” för att Napoleon aldrig har levat:

1. Namnet Napoleon är helt enkelt en variation av Apoleon eller Apollon, och som solgud fick han efternamnet Buonaparte, vilket betyder ‘dagens goda del’, det vill säga den tid då solen skiner.

2. Liksom Apollon föddes på Medelhavsön Delos, föddes Napoleon på Medelhavsön Korsika.

3. Napoleons mor Letitia kan identifieras med Apollons mor, som hette Leto. Båda namnen betyder ‘att ingjuta glädje’, vilket än en gång avser den uppgående solen, som förjagar nattens fasa.

4. Letitia hade tre döttrar – precis som den grekiska gudadottern.

5. Napoleons fyra bröder är inga verkliga människor, utan symboliserar de fyra årstiderna. Tre av dessa bröder blev kungar, tack vare deras ställning som hans, eller Solens, släktingar. Den fjärde brodern, som inte blev regent, symboliserar vintern. Kanhända var han dock en blivande regent, han blev prins av Canino – ett namn som härleds från cani och betecknar ålderdomens, eller vinterns, vita hår.

6. Napoleon drevs ut ur Frankrike av härarna från norr, i verkligheten nordanvinden.

7. Napoleon hade två hustrur, det hade även Apollon. Dessa två hustrur representerade jorden och månen. Med månen hade Apollon inga barn, med jorden fick han en son – ett mytiskt barn som symboliserar jordens gröda så som den skapas när jorden befruktas. Napoleons son sägs vara född vid vårdagjämningen, den 21 mars, den dag då jordens befruktning äger rum.

8. Liksom Apollon räddade Grekland från den fruktade draken Python, räddade Napoleon Frankrike från revolutionens fasor. Ordet revolution är betecknande nog avlett ut det latinska revolvo, som karaktäriserar något krälande.

9. De tolv generaler som stod i spetsen för Napoleons här symboliserar djurkretsens tolv tecken, medan de fyra stabsgeneralerna personifierar de fyra väderstrecken.

10. Solguden Napoleon segrade alltid i södern, men besegrades av vindarna från norr, och historien om återtåget från Moskva är således inte något annat än en solmyt. Som solen steg Napoleon upp i öster – han föddes på Korsika – och som solen gick han ned i väster – han dog på St. Helena.

Så enkelt kan det alltså vara att ta livet av en av historiens starkast förankrade personer, och det är med liknande ”argument” som de mest fanatiska ateisterna försöker bevisa att Jesus aldrig har funnits.

Precis. Om man på allvar vill gå till botten med frågan om Jesu existens måste man ställa sig åtminstone två frågor: 1) vilken är den bästa förklaringen på alla vittnesmål som finns om Jesus och 2) vilken extraordinär händelse runt år 30 förklarar bäst den enorma expansionen av kristendomen under det första århundradet? Sedan kan den kritiske också fundera över vad som egentligen hindrar honom att erkänna Jesu existens samt hans uppståndelse. Är månne utgångspunkten att mirakler inte kan ske? Bevisa då det! Eller är det kanske rädslan för att möta sin skapare? Det tål att reflektera över.

Texten är hämtad från boken ”Myter och mysterier” av Tage La Cour.


  91 miljoner muslimer gillar terror

I Dagen läser jag att 93 procent av världens 1,3 miljarder muslimer inte är terrorister. Så många tar i alla fall avstånd från terrorism. Siffrorna kommer från en undersökning som pågått i sex år. Författarna menar att muslimer oftast beskrivs som extremister och ”vill ge en mer rättvis bild av verkligheten.”

Även om 93 procent utgör en överväldigande majoritet, blir det sju procent kvar som inte har problem med terrorism. Sju procent av 1,3 miljarder blir 91 miljoner. 91 miljoner som gillar att al Qaida mördade 3000 civila den 11/9 2001. Det är ganska många.

den 18 februari 2008


  Ett steg mot äktenskapets upplösning

Jag med andra som är motståndare till samkönade ”äktenskap” menar att en könsneutral äktenskapslagstiftning blott vore ett första steg mot en total upplösning av äktenskapet. För har man en gång definierat att äktenskap inte ett dugg handlar om att värna den framtida generationen utan enbart om att ge en offentlig bekräftelse på en kärleksrelation finns inte längre några principiella invändningar mot månggifte. Inte heller går det att på principiella grunder avvisa incestuösa förhållanden.

SvD:s Per Gudmundson gör sig lite lustig över att det inom kristdemokraterna finns en ”liten, liten klick” som tror att ”samhället befinner sig på ett sluttande plan” och som menar att om homosexuella tillåts gifta sig ”kommer det hela att sluta med månggifte eller orgier i delfinariet.” Men detta är nonsens, enligt Per Gudmundson. Varför säger han egentligen inte. Han avfärdar tanken på artneutralitet (med delfinorgier som följd) genom att påstå att staten inte kan vara värderingsfri och att en sådan värdering är att gränsen går vid arten. Om månggifte säger han ingenting. Kanske skulle han ha sagt att en annan värdering är den om äktenskapets tvåsamhet. Och visst finns denna. Men idag är värderingen att äktenskapet är för man och kvinna utsatt för stort tryck. Så helt uppenbart kan värderingar både kritiseras och skifta. Hur man då ska gå tillväga för att förankra och försvara dem säger han ingenting om.

En liknande principlöshet finner vi hos den ”hbt-vänliga” prästen Karin Långström Vinge. Denna ”hbt-vänlighet” uttrycker sig bland annat i att hon är för samkönade äktenskap. Hon skriver:

Som kristen präst och teolog får jag ofta kommentaren att ”om du nu förespråkar homoäktenskap, varför då inte förespråka art – och antalsneutrala äktenskap också?” Det är helt irrelevant, svarar jag. Nu är det äktenskap mellan två människor vi diskuterar. Att att x med automatik leder till y stämmer lika lite med avseende på könsneutrala äktenskap – polygama äktenskap, som det att lägre skatter leder till inga skatter alls.

Men detta är bara retorik, något att ta till i en tv-debatt där motståndaren inte ges tid till att bena ut argumentet. För den principiella skillnaden mellan lägre skatter och inga skatter återfinns inte mellan äktenskap med två samtyckande och med tre samtyckande. Vad skatten ska vara är en ytterst relevant politisk fråga och det finns inga självklara svar på den. Att vi ska ha skatt behöver inte ens diskuteras så länge alla är överens om premissen att vi bör ha en stat. Så det är verkligen två helt olika frågor.

Vilken princip ska då användas för att skilja den tvåsamma relationen från relationen med tre eller flera partner inblandade? Karin Långström Vinge säger då att det är ”äktenskap mellan två människor vi diskuterar.” Det är sant och snart kommer vi säkert att prata om äktenskap mellan tre människor. På vilka grunder skulle hon säga stopp då? När hon av en annan skribent pressas på denna punkt blir hon talande tyst. Som denne skribent skriver: ”om kärleken är det viktigaste, varför då kräva tvåsamhet och avlägset släktförhållande?” Ja, varför då?

Så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda. Argumenten kommer vi att känna igen: ”vi är diskriminerade, vi älskar ju bara varandra, tvåsamhetsnormen är en social konstruktion, ge oss våra rättigheter!” Och för alla som då gör motstånd kommer ett nytt ord att uppfinnas: polyfob.

Andra bloggar om: , , ,

den 16 februari 2008


  O som i oförståndig och omdömeslös

Så har även journalisten Åke Ortmark blivit en ”humanist”. Och en arg sådan, som sig bör. I en nätdebatt med ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, Anders Björnsson, försöker han förklara varför han blivit en av Christer Sturmarks lärjungar:

Sturmark är en av de få, kanske den ende i Sverige, som systematiskt, offentligt och aggressivt företräder förnuftet i kampen mot vidskepelsen och dess skadeverkningar. ”Aggressivt” är ett honnörsord. Dumheten ska bekämpas med hårda attacker.

Men inte ska väl dumhet mötas med aggressivitet? För visst är det så att där vreden går in går förnuftet ut. Själv tycker jag att dumhet ska bekämpas med intelligens, så särskilt om man vill företräda ”förnuftet i kampen mot vidskepelsen”. Han fortsätter:

Jag anser verkligen inte att Sturmark är Sveriges enda geni.

Ja, ni läser rätt. Sturmark ett geni?! Bara om det vore summan av ego, attityd och spaltmeter. (Om ni undrar varför jag inte är lika imponerad av Sturmark, läs här, här och här.) Vidare!

Längre ner i texten redovisar Ortmark sin syn på vetenskapen:

Konsekvensen [av en förnuftig, skeptisk attityd till verkligheten] är framför allt att man betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, att man ödmjukt avvaktar vetenskapliga landvinningar och att man strävar efter att söka stöd i dem innan man uttalar sig om verkligheten.

I sin replik skriver Björnsson:

Här finns således inget utrymme för en utifrån kommande kritik av vetenskapens metoder och resultat, ifrågasättande av dess utgångspunkter, granskning av dess praktik: man ska ödmjukt avvakta. Inte heller bör man uttala sig om saker och ting utan att rådfråga experten, vetenskapsmannen.

Jag instämmer i detta men vill tillägga följande. Att betrakta världen som ”principiellt förklarbar” är ett påstående om verklighetens beskaffenhet som inte är grundad i vetenskap utan i en materialistisk världsbild. Skulle Ortmark verkligen fråga en god vetenskapsman om det är så att världen är ”principiellt förklarbar” tror jag att han skulle svara ungefär så här: ”Det jag observerat hittills kan jag svara för men att allt är förklarbart, det ligger bortom min horisont. Kanske dyker det upp något imorgon som vi inte kan förklara, inte då och aldrig någonsin.” Men Ortmark har förstås inte rådfrågat en vetenskapsman innan han så tvärsäkert uttalar sig om verkligheten.

Det låter vidare vackert att ”ödmjukt avvakta vetenskapliga landvinningar” men det behöver inte alls vara ödmjukt. För det innebär ju att man på förhand avvisar andra förklaringsmodeller, modeller som kanske ger en god förklaring här och nu. En kvinna kan exempelvis bli mirakulöst helad från sin cancer efter att människor bett för henne. Om vetenskapen idag inte kan ge en förklaring till det inträffade vore det knappast ett uttryck av ödmjukhet om läkaren avvisade en övernaturlig förklaring. Nej, en god vetenskapsman låter fakta tala och låter inte någon enskild världsbild begränsa de möjliga förklaringarna.

Ortmark ser en annan konsekvens av denna ”förnuftiga attityd till verkligheten”:

Och konsekvensen blir också att man bekämpar den religiösa propaganda som sköljer över oss i det offentliga rummet, inte minst i radio. Problemet med denna propaganda är att den till stor del är baserad på påståenden som inte är falsifierbara. För att än en gång citera Hedenius: ”… den religiösa tron (innehåller) till en väsentlig del ett försanthållande av vissa föreställningar och antaganden, som vetenskapen inte kan verifiera.”

Björnsson undrar om det är utsändningarna av Bachs Matteuspassionen som Ortmark vill bekämpa. Jag för min del tänker att han måste ha haft ”geniet” Sturmark som lärare i vetenskapsteori. För han verkar ju tro att falsifierbarhet och verifierbarhet är samma sak när de i själva verket är varandras motsatser. Förvisso är det sant att den kristna trons försanthållanden inte går att verifiera med hjälp av vetenskapliga metoder. Men det är mycket som inte går att verifiera, bland annat påståendet att det endast är sådant som går att verifiera som är sant.

Och eftersom kristendomen är en historisk religion som gör påståenden om saker som hänt, går den också att falsifiera. Hitta Jesu kropp i en grav och kristendomen faller. Så enkelt är det, i princip, att omkullkasta världens största religion. Men ingen har lyckats ändå. Det är talande.

Han frågar sig också, retoriskt vad det verkar, varför vi ska se med tolerans på att människor tror på en gud som hör bön och griper in i människors liv. Tja, kanske för att alternativet har prövats i Stalins Sovjet. Ortmark verkar längta efter svunna tider då man helt sonika spärrade in eller avrättade kättarna.

Slutligen menar han att denna debatt inte är en oskyldig lek. Nej, det gäller ”hårdhänta politiska och mänskliga realiteter”. Exempelvis smittas miljontals människor av hiv i Afrika ”för att påven inte gillar kondomer.” Och kristna grupper i Sverige har redan idag stort inflytande. Men detta är rent nonsens. För det första smittas människor av hiv därför att de har sex med en annan människa som har hiv, inte på grund av någon påvlig uppfattning om preventivmedel. Och skulle de göra som påven säger skulle aids vara en utrotad sjukdom eftersom den katolska kyrkan påbjuder avhållsamhet utanför äktenskapet.

Vidare är vi kristna en allt mer marginaliserad grupp i Sverige och vårt politiska inflytande kan knappast sägas överstiga vår numerär. Men kanske är det så för Ortmark att kristna och andra religiösa aldrig kan ha för litet inflytande. För de är ju de onda. Tankegångarna känns igen från mörkare tider.

Andra bloggar om: , , ,

den 10 februari 2008


  Abort och kristenheten

Mats Selander, ordförande för Människorätt för ofödda, skriver om en mycket angelägen sak i en artikel i Världen idag. Det handlar om kyrkans inställning till de kristna som är med och utför aborter. Mats skriver:

Jag kan på rak arm nämna fyra kyrkor där abortpersonal finns i ledande ställning eller som framstående medlemmar. Den skrämmande sanningen är att pånyttfödda, varmt troende kristna är med och utför aborter. Församlingens andliga ledare är ofta helt omedvetna om frågan. De vet varken att gynekologer utför aborter eller att det finns abortpersonal i den egna församlingen. Ofta får jag känslan att pastorer inte vill veta. Det är bekvämare att låtsas om att problemet inte finns.

Detta är ett JÄTTESTORT problem för kyrkan! Hur många kristna kvinnor arbetar inte som barnmorskor? Helt förståeligt är detta ett yrke som lockar kristna. Här finns både kamp, lidande och i slutändan ett nytt liv. Härligt och mycket positivt! Baksidan är att barnmorskorna tyvärr tvingas delta vid aborter. Det finns ingen samvetsklausul i Sverige och så länge detta är fallet går det inte att slippa undan.

Resultatet blir att många kristna inte bara accepterar utan konkret deltar i dödandet av oskyldigt liv. Och när så sker vänder Herren bort blicken. Så står det i Jesaja 1:15-16:

När ni lyfter era händer i bön
vänder jag bort blicken.
Hur mycket ni än ber
lyssnar jag inte.
Ni har blod på händerna.

Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda

Inte så att det egentligen behövs några bibelord för att förstå att dödandet av oskyldiga är mycket ont. Men raderna från Jesaja ger en förklaring till varför det är så lite Ande i svenska församlingar.

Här krävs omvändelse och bön om förlåtelse. Och barnmorskorna och gynekologerna måste söka sig ett annat arbete. I dagsläget kan man inte vara kristen och samtidigt arbeta som barnmorska eller gynekolog.

Andra bloggar om: , ,

den 7 februari 2008


  Den verkliga faran

Björn Ulvaeus fick svar på tal direkt av Roland Poirier Martinsson. Han skriver i Expressen om ”neohumanismens felslut”:

Vänstertänkaren Johan Ehrenberg har uttryckt saken rationellt och trosbefriat: “All borgerlig ideologi handlar om girighet och egoism. Egentligen.” En sådan attityd förrycker ju onekligen kärleksbudet. Den outtalade slutsatsen för den gudlösa falangen – olika schatteringar av liberaler och socialister – är att kristna människor inte bör tillåtas fatta beslut för rationella, vetenskapsvänliga, medkännande medborgare. Och det är alltså här diskussionen om kristenhet och politik är viktig just nu, men inte som neohumanisterna förstår den. Den demokratiska faran består inte i att kyrkor av olika slag i lagar implementerar sina trossatser, utan i att kristna misstänkliggörs i den demokratiska processen.

Men läs för all del hela artikeln.


  Ulvaeus bajsar på sig

Björn Ulvaeus kan skapa musik. Efter att i Expressen ha läst hans varningar för religiösa ledare förstår jag bättre hans geni. Hans stora musikalitet beror, vad det verkar, på att den lagt beslag på stora delar av hans övriga förmågor. Jag tänker då främst på intellektuella färdigheter som att föra ett logiskt resonemang, att författa en text längre än 30 ord och att vara kritisk till sina egna uppfattningar. Stefan Gustavsson skriver i en kommentar till artikeln att Humanisterna, som Björn Ulvaeus är medlem i och inspireras av, regerar i avdelningen enögda perspektiv. Enögda?! Stefan är alltför mild.

Redan i inledningen, den som man normalt filar mest på, blir det helt fel. Här jämför Björn Ulvaeus det stora klimathotet med det oroväckande i att mormonen Mitt Romney har chansen att bli republikanernas presidentkandidat. Helt uppenbart pratar vi här om ”hot” i helt olika divisioner. Faktum är att Ulvaeus inte vet mycket mer om Romney än att han är mormon. Och tydligen räcker det för börja jämföra honom med orkaner och istider. Nyanser, någon?

Han raljerar sedan över dem som tror på domedagen. Tror man på denna och ett liv efter detta, ja då blir jordelivet något sekundärt och ganska oviktigt. Och då kan man göra vilka hemskheter som helst. Så är det med Irans president Ahmadinejad. Vilken annan mäktig man delar Ahmadinejads övertygelser om domedag och himmelrike? Och som därmed är kapabel till samma illdåd. Ledtråd: hans förnamn är George… Självklart är det George W Bush, denne president som för ”humanister” och vänsterfolk har blivit den ständige referenspunkten i diskussioner om mänsklig ondska. Vilka illgärningar anklagar han då Bush för? Jo, han vill att man lär skolbarnen om en ”bibelgrundad skapelseberättelse sida vid sida med evolutionsteorin.” Men går detta, om det nu vore sant, verkligen att jämföra med Ahmadinejads hot om att förinta Israel? Eller de brott mot mänskliga rättigheter som Iran, med Ahmadinejad vid makten, gör sig skyldig till? Även här är det uppenbart att Ulvaeus har förblindats av Humanisternas religiofobi. För Sturmarks anhang är religiös lika med ond, oavsett vad människan i övrigt gör och tror.

Björn Ulvaeus kommenterar sedan det faktum att Tony Blair blivit katolik och att han smugit med sin tro i rädsla för att bli betraktad som en ”knasboll”. När Blair träffade Bush, smed de då sina planer med Bibeln som rättesnöre, undrar Ulvaeus. Sådana är hans kunskaper om kristna och om hur den kristna tron inspirerar människor. Det som gör det sorgligt är att denna uppfattning inte enbart delas av Björn Ulvaeus. Nej, många verkar på fullaste allvar tro att Bibeln är en instruktionsbok som kristna i varje livssituation kan ta fram och bara följa. Som robotar. Men ett uns av bibelkunskap räcker för att veta att Bibeln inte ger instruktioner om huruvida Irak skulle invaderas eller ej. Eller om hur biologilektionerna i grundskolan ska läggas upp. Bibeln berättar om Gud, hans folk och om Jesus. Av detta kan man lära sig vissa grundläggande saker om tillvaron såsom ondskans realitet och människans destruktivitet. Men också om hennes möjligheter till gott och därmed också hennes ansvar att göra det rätta. Det är på detta plan som kristna ledare kan mötas och dra vissa gemensamma slutsatser om rätt väg framåt. Den kristna tron ger oss vissa grundprinciper som sedan måste appliceras i ett specifikt sammanhang helt utan Bibelns hjälp. Därmed blir ledarens personliga karaktär och erfarenheter viktiga. Därför kan också två kristna ledare komma till olika slutsatser om vilken politik som bäst främjar landets intressen.

Ulvaeus fortsätter med att påstå att Bibeln påverkat Bush i beslut som rör aborter, homosexuellas rättigheter, biståndspolitiken och Mellanöstern. Detta må vara sant men endast i den meningen att alla människor låter sig styras av grundläggande värderingar och att kristna låter dessa präglas av sin tro. Och återigen, Bibeln ger inte detaljerade instruktioner om hur ett land ska styras. Men framförallt: de ställningstaganden som Bush gjort i de frågor som Ulvaeus här nämner kan förklaras utan minsta hänvisning till den kristna tron. Abort är fel därför att den dödar en liten oskyldig människa. Äktenskapet bör bevaras för man och kvinna för att äktenskapet inte ska försvagas ytterligare, till skada för barnen. Irak invaderades för att avsätta en brutal diktator som allt för länge förslavat sitt folk och lekt katt-och-råtta med världssamfundet. (Ulvaeus nämner även biståndspolitiken och syftar antagligen på att Bush inte velat spendera amerikanska biståndspengar på åtgärder för så kallad reproduktiv hälsa, det vill säga att hjälpa kvinnor att utföra aborter.)

Björn Ulvaeus avslutar med en lovsång till förnuftet och vetenskapen. Det är de människor som låter sig styras av dessa ideal som är de goda och som vårdar livet här och nu, till skillnad från dem med ett ”paradisperspektiv”. Men käre Björn, är det inte dags att öppna ögonen? Åk till Afrika och se vilka det är som gör något gott där. Jag lovar dig: du hittar inga ”humanister”.

Andra bloggar om: , , ,