Skip to main content.

den 31 maj 2007


  ”Christer borta inom ett år – man tröttnar”

Göran Skytte och Christer Sturmark bjöd på god underhållning för några veckor sedan på Axess TV. De duellerade friskt om Bibelns vara eller icke-vara på Scandics hotellrum.

Se hela inslaget här.


  Ett äpple är inte en banan

Jag fick nyligen ett tips om en klargörande artikel om den, av allt att döma, kommande omdefinitionen av äktenskapsbegreppet. Artikeln är skriven av kristdemokraternas Per Landgren. Per skriver att äktenskapet redan har en etablerad innebörd i vårt språk och kultur. Och staten borde inte ha makten att ändra ords betydelse. Om det fastslås att äktenskap ska kunna ingås mellan två människor oavsett kön skulle det faktiskt påminna om när Sovjetunionen strök ordet frihet ur ordboken. Ändra språket och du ändrar tanken, var syftet. Men språket borde förstås reflektera verkligheten. Med Pers ord:

En banan och ett äpple är frukter, men ett äpple är inte en banan. På samma sätt är äktenskap och partnerskap – som var ett nytt begrepp 1994 – olika samlevnadsformer, men partnerskap är inte äktenskap. Den karaktäristiska skillnaden är könstillhörigheten i paren och därmed också den reproduktiva förmågan.

Sådan är verkligheten. Den förhåller man sig till. Det är lika lite diskriminering som att män inte får vara kvinnor eller tvärtom. Därför är inte äktenskap diskriminerande. Det kan heller inte vara könsneutralt, lika lite som en gynmottagning eller en ungkarlsklubb. Såvida man nu inte vill göra våld mot språket, mot vår kultur och mot verkligheten.

Men för den moderna människan är verkligheten något subjektivt och formbart. Ingenting är fixerat utan allt cirkulerar kring människan. Därför är det också hödmodets tid. Vi vet att högmodiga faller men tyvärr inte när.

Andra bloggar om: , ,

den 27 maj 2007


  Verklig tortyr

Någon som minns toiletgate? Fångvaktare på Guantanamo anklagades för att ha spolat ner sidor ur Koranen i toaletten i syfte att förödmjuka fromma muslimer. Ryktet, som visade sig vara ogrundat, spred sig som en löpeld runt jorden med hjälp av stora rubriker i massmedia.

Nyligen slog amerikansk militär till mot ett Al Qaida-fäste i Bagdad där man påträffade de mest grymma tortyrredskap med tillhörande instruktioner. Bilderna har nyligen släppts och finns tillgängliga för alla att se. Och för tidningar och TV att rapportera.

Tortyr á la Al Qaida

Men det är tyst. För det är ju inte USA som är boven denna gång. Som Don Surber skriver: ”We are hearing those awful ‘Sounds of Silence’ that Simon and Garfunkel warned us about.”

(Länktips: OpinionJournal)

den 5 maj 2007


  Politik och religion går ej att separera

Det verkar vara en utbredd uppfattning i Sverige att religion och politik bör hållas åtskilda. Politiken hör torget till medan religionen är och bör vara en privatsak. I svallvågorna efter Arborelius och Hedins utspel där de kritiserade kristdemokraternas flathet i abortfrågan, var många upprörda över att två kyrkoledare gav sig in i politiken. Och den tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson skrev häromveckan en Brännpunktsartikel på just detta tema. Han skriver:

Jag har bara dragit en slutsats: religion och politik ska hållas isär. Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.

Särskilt lyfter han fram Katolska kyrkan, USA:s regering samt Iran. Dessa förmår ej skilja mellan politik och religion och effekterna blir förödande: Katolska kyrkan förhindrar kondomanvändning och Bush-administrationen förföljer abortläkare. Vad Iran gör sig skyldiga till säger han inte. Kanske tänker han på att man hänger homosexuella där.

Jag har flera invändningar. För det första använder sig varken Katolska kyrkan eller USA:s regering av våld eller tvångsmedel för att påtvinga någon en moralisk eller religiös uppfattning. Katolska kyrkan predikar avhållsamhet och manar folk att inte använda preventivmedel. Endast i den mån människor uppfattar Katolska kyrkan som en moralisk auktoritet är dess undervisning vägledande. Och Bush-administrationen utövar inflytande genom sitt bistånd. Man vägrar att kanalisera sina pengar via organisationer som verkar för fri abort. Det går inte att jämföra denna slags maktutövning med Irans. Där Katolska kyrkan och USA:s regering använder sig av tro och förnuft respektive ekonomiska maktmedel, använder Iran våld. Det är en himmelsvid skillnad. I dessa exempel använder sig både Vatikanen och Washington av demokratiskt legitima medel för att utöva inflytande.

Detta för mig över till min andra mer fundamentala invändning mot påståendet att religion och politik inte hör ihop. I en demokrati måste alla typer av argument vara tillåtna eftersom makten utgår från folket och människor tänker olika. Min livsåskådning färgar förstås min världsbild och min människosyn som i sin tur påverkar mig politiskt. Och så länge vårt land inte förbjuder vissa livsåskådningar går det inte att förhindra att vissa religiöst grundade åsikter ibland bubblar upp. Pluralismen brukar annars hyllas eftersom det ger vårt land dess mångfald. Och ingen höjer på ögonbrynen när företrädare för fackförbunden eller andra särintressen blandar sig i politiken. Det ligger i pluralismens natur. Så varför är det så konstigt att två kyrkliga företrädare höjer sina röster utanför kyrkan för att påverka makthavarna i en viktig moralisk fråga?

Sedan kan man förstås diskutera vilka uppfattningar som är religiösa. Många menar att abortmotståndare drivs av en religiös iver och att det är religionen som ligger till grund för uppfattningen att abort är moraliskt klandervärt. Så kan förstås vara fallet men det behöver inte vara det. Genom syndabekännelse måste den kristne regelbundet rannsaka sitt eget liv och får på så sätt svårare att gå emot sitt samvete än människor utanför kyrkan. Men sakligt sett är abortmotståndet grundat på den allmängiltiga människovärdesprincipen som säger att alla människor har samma värde.

En annan uppfattning som ofta stämplas som religiös är den att äktenskapet är för man och kvinna. Precis som i abortfrågan kan man komma till denna åsikt på flera sätt. Det går att peka på bibelverser men det går också att diskutera i termer av vad som gynnar samhället. Äktenskapet ska vara samhället till gagn, hette det tidigare. Och om vi tror på äktenskapet som en viktig institution för familjens bevarande och som en garant för barnens trygga uppväxt, bör vi av dessa anledningar säga nej till en uppluckring av äktenskapets definition. Allt detta säger jag för att visa att det inte på något enkelt sätt går att klassa vissa uppfattningar som ”religiösa”. Att den kristne eller muslimen ytterst drivs av kärlek och lydnad till Gud är inte sakligt sett relevant.

Anledningen till att Morgan Johansson vill göra åtskillnad mellan politik och religion är förstås att han inte delar kristna och muslimers uppfattningar. Men istället för att säga detta och argumentera för varför dessa uppfattningar är av ondo, vill han att dessa gruppers åsikter ska diskvalificeras på förhand just för att de är ”religiösa”. Det är ett bekvämt sätt att slippa debatten.

Ibland undrar jag om inte alla dessa påskyndare av en separation mellan politik och religion egentligen har blandat ihop begreppen. Byter man ut ”politik” mot ”stat” och ”religion” mot ”kyrka” får vi ju plötsligt ett meningsfullt och ett helt realistiskt uttalande. Separationen mellan stat och kyrka är en förnuftig, för att inte säga gudomlig, ordning. Men det är en helt annan fråga.

Andra bloggar om: , , ,

den 4 maj 2007


  Vad hände med Saddams massförstörelsevapen?

Jag har aldrig riktigt kunnat släppa tanken på att Saddam verkligen hade massförstörelsevapen gömda någonstans i öknen. Allt talade för att han hade dessa vapen: världens underrättelsetjänster var i stort sett överens, Saddam hade kastat ut FN:s vapeninspektörer 1998 och han lekte kurragömma med FN från Kuwaitkrigets slut till Irakkrigets början. Hans kärnvapenambitioner var välkända.

Men vapnen har aldrig påträffats. Och nu är det en utbredd uppfattning att allt var ett påhitt av USA, ett svepskäl för att äntligen få invadera Irak och, typ, lägga beslag på landets olja (vilken briljant plan!).

Nyligen dök det upp trovärdig information om vad som kan ha hänt med Saddams arsenaler: de påträffades av amerikansk personal men på grund av missar från CIA och militären tog det ett bra tag innan de var i stånd att bryta upp vapenbunkrarna. Och då hade redan någon annan varit framme. Melanie Phillips skriver om vittnesmålet från Dave Gaubatz, en specialagent från amerikanska flygvapnet:

Between March and July 2003, he says, he was taken to four sites in southern Iraq”” two within Nasariyah, one 20 miles south and one near Basra ”” which, he was told by numerous Iraqi sources, contained biological and chemical weapons, material for a nuclear programme and UN-proscribed missiles. He was, he says, in no doubt whatever that this was true.

This was in the first place because of the massive size of these sites and the extreme lengths to which the Iraqis had gone to conceal them. Three of them were bunkers buried 20-30 feet beneath the Euphrates. They had been constructed through building dams which were removed after the huge subterranean vaults had been excavated so that these were concealed beneath the river bed. The bunker walls were made of reinforced concrete five feet thick.

Men någon annan hann som sagt före de amerikanska utgrävarna. Vilka då? Melanie Phillips igen, här citerandes John Loftus som är ordförande för en tankesmedja som sysslar med underrättelser:

It is not widely know, but open sources identify that the US Government has a satellite capable of detecting the unique frequencies generated by high speed uranium centrifuges. The satellite confirms that uranium centrifuges are operating in Syria. Syria has no known nuclear program, not even a power plant. Nor does it have a natural supply of uranium ore. Why then, are the Syrians running nuclear centrifuges?

It is reasonable to suspect that all of Saddam’s nuclear research, scientists and equipment have been relocated to his fellow Baath party members in the nation of Syria. Indeed there is no other explanation to explain the disappearance of what Saddam himself talked about on his tapes; a massive and robust program to make an atomic bomb.

Att Saddams massförstörelsevapen skall ha gått förlorade till Syrien är förstås en hemsk tanke. Dessvärre är den inte helt orealistisk.


  Krigets myter

Charles Krauthammer skriver idag om en av Irakkrigets myter: att kriget lurades på USA av ett litet gäng så kallade neokonservativa:

One of the major myths (or, more accurately, conspiracy theories) about the Iraq War — that it was foisted upon an unsuspecting country by a small band of neoconservatives — also lives blissfully detached from history.

The decision to go to war was made by a war Cabinet consisting of George Bush, Dick Cheney, Condoleezza Rice, Colin Powell and Donald Rumsfeld. No one in that room could even remotely be considered a neoconservative. Nor could the most important non-American supporter of the war to this day — Tony Blair, father of new Labour.

The most powerful case for the war was made at the 2004 Republican convention by John McCain in a speech that was resolutely ”realist.” On the Democratic side, every presidential candidate running today who was in the Senate when the motion to authorize the use of force came up — Hillary Clinton, John Edwards, Joe Biden and Chris Dodd — voted yes.

Outside of government, the case for war was made not just by the neoconservative Weekly Standard, but — to select almost randomly — the traditionally conservative National Review, the liberal New Republic and the center-right Economist. Of course, most neoconservatives supported the war, the case for which was also being made by journalists and scholars from every point on the political spectrum — from the leftist Christopher Hitchens to the liberal Tom Friedman to the centrist Fareed Zakaria to the center-right Michael Kelly to the Tory Andrew Sullivan. And the most influential tome on behalf of war was written not by any conservative, let alone neoconservative, but by Kenneth Pollack, Clinton’s top Near East official on the National Security Council. The title: ”The Threatening Storm: The Case for Invading Iraq.”

Everyone has the right to renounce past views. But not to make up that past.

Läs ett av mina tidigare inlägg om den verkliga upprinnelsen till kriget.