Jag fick nyligen ett tips om en klargörande artikel om den, av allt att döma, kommande omdefinitionen av äktenskapsbegreppet. Artikeln är skriven av kristdemokraternas Per Landgren. Per skriver att äktenskapet redan har en etablerad innebörd i vårt språk och kultur. Och staten borde inte ha makten att ändra ords betydelse. Om det fastslås att äktenskap ska kunna ingås mellan två människor oavsett kön skulle det faktiskt påminna om när Sovjetunionen strök ordet frihet ur ordboken. Ändra språket och du ändrar tanken, var syftet. Men språket borde förstås reflektera verkligheten. Med Pers ord:

En banan och ett äpple är frukter, men ett äpple är inte en banan. På samma sätt är äktenskap och partnerskap – som var ett nytt begrepp 1994 – olika samlevnadsformer, men partnerskap är inte äktenskap. Den karaktäristiska skillnaden är könstillhörigheten i paren och därmed också den reproduktiva förmågan.

Sådan är verkligheten. Den förhåller man sig till. Det är lika lite diskriminering som att män inte får vara kvinnor eller tvärtom. Därför är inte äktenskap diskriminerande. Det kan heller inte vara könsneutralt, lika lite som en gynmottagning eller en ungkarlsklubb. Såvida man nu inte vill göra våld mot språket, mot vår kultur och mot verkligheten.

Men för den moderna människan är verkligheten något subjektivt och formbart. Ingenting är fixerat utan allt cirkulerar kring människan. Därför är det också hödmodets tid. Vi vet att högmodiga faller men tyvärr inte när.

Andra bloggar om: könsneutrala äktenskap, äktenskapslagstiftning, diskriminering

Du kan kommentera, eller