Skip to main content.

den 29 juni 2013


  Om vänsterns blindhet för ondskan

En sak som karaktäriserar vänstern är dess blindhet för verklig ondska. När Ronald Reagan talade om ondskans imperium (Sovjetunionen) och George Bush om ondskans axelmakter (Irak, Iran och Nordkorea) var reaktionen från den samlade vänstern unisont hånfull. Det var liksom uråldrigt och infantilt att ens ta ordet ondska i sin mun. Idag flirtar vänstern med diverse fascistiska rörelser som Hamas,  Hizbollah och andra islamistiska grupper för att man med dessa har Israel som gemensamt hatobjekt. Och när det uppdagas att en abortläkare inte bara utfört väldigt sena aborter utan även dödat nyfödda bebisar tittar vänstern åt ett annat håll. Det skulle ju kunna uppstå en diskussionen om aborträtten allmänt vilket skulle gynna högern. Så prioriteras det politiska rävspelet framför ställningstaganden mot verklig ondska, gång på gång.

Så har vi exemplet Carl Melin. Han arbetar med opinionsundersökningar och med politiska analyser åt Aftonbladet. Häromdagen ägnade han många tweets åt att fördöma republikanerna i Texas med anledning av en ny lag som skulle inskränka möjligheterna till aborter. Lagen sänker abortgränsen till den 20:e veckan och höjer de medicinska kraven på abortklinikerna (vilket gör att flera kliniker måste stänga om de inte rustar upp). Och så skriver han:

Det är svårt att tro att han verkligen menar allvar. Men utan att backa förklarar han sedan vad ”tokhögern” i Texas har gemensamt med ayatollorna i Iran:

Trots flera påstötningar om det orimliga i jämförelsen är han sedan tyst.

Här har vi ytterligare ett exempel på denna blindhet för verklig ondska. Listan på ayatollornas försyndelser är lång: förtryck av landets befolkning, dödsstraff för homosexuella, ambitionen att utrota judar från jordens yta och att utplåna Israel, äktenskap för flickor under 10 år, stöd till terrororganisationer i regionen. Med mera. Ändå har Carl Melin mage att jämföra dem med republikanerna i Texas. Syftet, gissar jag, är ett stämpla dessa som extrema för att ingen ska ta dem på allvar. Denna slags demonisering av sina politiska motståndare är det som vänstern gör väldigt bra. Och det fungerar tyvärr. Inte desto mindre är jämförelsen med Iran moraliskt förkastlig. Han vinner kanske några inrikespolitiska poänger och får ryggdunkar av likasinnade. Men priset är att han bagatelliserar den iranska regimens ondska. Det är illa.

Läs även vad andra skriver om , , , .


  DOMA och Prop 8, forts

Några ytterligare kommentar om den amerikanska Högsta domstolens beslut häromdagen gällande Defense of Marriage Act (DOMA) och den kaliforniska folkomröstningen om ”Prop 8”.

Först en korrigering (och jag kan ärligt talat tänka mig att fler saker i min beskrivning är felaktiga): Inte heller Arnold Schwarzenegger försvarade den framröstade ändringen av delstatens grundlag. Det innebär att folkomröstningens beslut aldrig försvarats av delstatens ledning. Men Kalifornien tillåter att någon annan än delstaten företräder i mål som detta. Så i rättegången i delstatens Högsta domstol var detta inget problem. Men det borde, i konsekvensens namn, ha inneburit ett problem i alla de federala rättegångarna. Eller så borde Högsta domstolen ha erkänt, liksom Kalifornien gjorde, att företrädarna för Prop 8 representerade delstaten i målet. Resultatet av Högsta domtolens beslut blir nu att en guvernör kan ignorera folkviljan ostraffad. Så skriver exempelvis juridikprofessorn John Yoo i National Review att Jerry Brown är den stora segraren efter  HD:s domslut, trots att denna man begått tjänstefel som vägrat att representera delstaten.

Charles Krauthammer menar  i en kolumn i Washington Post (och det gör även John Yoo) att sättet som Högsta domstolen motiverar sitt beslut att förklara DOMA 3 som grundlagsvidrig öppnar upp för framtida processer som med stor sannolikhet kommer att leda till att samkönade äktenskap nationaliseras:

Except that in the DOMA decision, the court added a second rationale: equal protection. In states with same-sex marriage, Washington must give the same federal benefits to gay couples as to straight couples because to do otherwise is to discriminate against the gay couples. After all, they are equally married in their states. For Washington to discriminate against them is to deny them equal protection of the laws. Such discrimination is nothing more than irrational animus ”” and therefore constitutionally inadmissible.

But notice what that second rationale does. If the argument is just federalism, the court is saying: Each state decides ”” and we, the court, are out of here. But if the argument is equal protection, one question is left hanging. Why should equal protection apply only in states that recognize gay marriage? Why doesn’t it apply equally ”” indeed, even perhaps more forcefully ”” to gays who want to marry in states that refuse to marry them?

If discriminating (regarding federal benefits) between a gay couple and a straight couple is prohibited in New York where gay marriage is legal, by what logic is discrimination permitted in Texas, where a gay couple is prevented from marrying in the first place?

Which is exactly where the majority’s second rationale leads ”” nationalizing gay marriage, the way Roe nationalized abortion.

Precis som i fallet med Roe vs Wade kommer det att innebära att Högsta domstolen helt sonika flyttar bort frågan från den politiska dagordningen. Och det sker trots att konstitutionen inte innehåller några skrivningar om äktenskapet. Precis som i abortfrågan läser domstolen in rättigheter som inte står i grundlagen. Resultatet kommer att bli lika, eller mer, uppslitande för landet som i fallet Roe vs Wade (som alltså gjorde aborter till en grundlagsskyddad rättighet).

Även Paulina Neuding skriver om domstolens hybris i dagens SvD:

Frågan var om Doma stred mot den amerikanska konstitutionen, och om denna lag, instiftad av folkvalda politiker därför skulle undanröjas av icke folkvalda jurister. Det är ingen enkel fråga, inte ens för oss som är kritiska till Doma. Domarna i USA:s högsta domstol är där för att säkerställa att politiker håller sig inom gränserna för den amerikanska konstitutionen. Uppgiften är inte att ogiltigförklara dåliga lagar och godkänna lagar som man tycker är bra. Grundlagsfäderna var inte ute efter att skapa en upplyst despoti där makten ligger hos rättslärda i svarta kåpor.

Frågan om samkönade äktenskap i USA är långt från över. Men helt klart lutar det allt mer uppför för dess motståndare.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 27 juni 2013


  DOMA och Prop 8: Vad hände igår?

Igår kom två viktiga domslut från USA:s Högsta domstol som båda handlar om synen på äktenskapet. Jag sammanfattade besluten på Twitter så här:

Amerikanska Defense of Marriage Act (DOMA) Sektion 3 har alltså fallit idag med HD:s beslut. Ej hela DOMA alltså. DOMA 3 innebar att den federala staten ej behövde erkänna par som gifta enbart för att en delstat deklarerat dem så. DOMA Sektion 2, som fortfarande gäller, innebär att delstater ej behöver göra detsamma.

HD fattade även ett icke-beslut om Kaliforniens folkomröstning som 2008 definierade äktenskapet som det mellan man och kvinna (prop 8). Prop 8 överklagades som icke-konstitutionellt. Och trots att konstitutionen inte säger något om äktenskapet vann den överklagande sidan. Detta beslut överklagades till HD. Väl i HD ville inte Kaliforniens åklagarämbete försvara prop 8, vilket är deras skyldighet. Av den anledningen underkändes målet av HD eftersom rätt part måste företräda. Så tillbaka till ruta 1.

Det skrev jag igår. Här några ytterligare kommentarer:

Att DOMA 2 fortfarande gäller innebär att varje delstat fortfarande har rätten att definiera äktenskapet enligt eget gottfinnande. Det borde rimligen få konsekvenser för Prop 8 vars legala status nu är oviss. De juridiska turerna kring Prop 8 är många. 2008 röstade alltså medborgarna i Kalifornien för att förändra delstatens grundlag för att bevara det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna. Folkomröstningens beslut överklagades till delstatens Högsta domstol utan effekt. Trots att den federala konstitutionen är tyst om äktenskapets definition lyckades ändå ett homosexuellt par få en federal domare att ta upp frågan om folkomröstningens konstitutionalitet. Domaren gick på parets linje och förklarade folkomröstningen som grundlagsvidrig.

Men det tog alltså inte slut där. Eftersom detta var en enmansdomstol behövde dess beslut förankras av ytterligare en domstol för att vinna laga kraft. Så det blev ännu en rättegång, denna gång inför tre domare i den nionde domstolskretsen. Vi är nu framme vid 2011. Och nu börjar de verkliga märkligheterna i denna historia. Efter maktskiftet från den republikansk guvernören (Arnold Schwarzenegger) till en demokratisk (Jerry Brown) ville nu inte delstatens ledning försvara folkomröstningens beslut i domstolen. Detta trots att det är dess skyldighet att göra det. De ska representera folkviljan, även om de inte instämmer med den. Istället blev det företrädare för Prop 8 som förde delstatens talan. Tidigt 2012 kom domslutet och återigen förklarades folkomröstningen som oförenlig med den federala konstitutionen.

När målet togs upp inför den federala Högsta domstolen vägrade återigen Kaliforniens ledning att försvara folkomröstningens beslut. Även denna gång fick företrädarna för Prop 8 rycka in och de hördes av domstolen. Domslutet igår var därför antagligen väldigt överraskande: målet ogiltigförklarades eftersom det saknade giltig representation. Rätt part i målet är inte enskilda medborgare som företräder en sida i folkomröstningen utan delstatens ledning. Enligt juridisk expertis jag lyssnat på under dagen får Högsta domstolens beslut även som effekt att domslutet från den nionde domstolskretsen ogiltigförklaras av samma anledning. Det innebär att man är tillbaka till läget innan den nionde kretsen beslut. Och det läget innebär att folkomröstningen beslut fortfarande är giltigt men under prövning.

Detta har nu inte hindrat den kaliforniske guvernören Jerry Brown från att beordra delstatens kommuner att börja utfärda äktenskapslicenser för samkönade par så fort som möjligt.

Det är verkliga vilda västern ”over there”. Kulturkriget pågår där med full kraft.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 26 juni 2013


  Aningslösheten når nya höjder

Med rubriken Total kontroll är ingen lösning bidrar så även tidningen Dagen med ett inlägg i debatten om det amerikanska avlyssningsprogrammet PRISM. Ledarskribenten Hasse Boström uttrycker sig förstående över att amerikanarna tolererar avlyssningen: ”Hade vi haft en terrorattack av 11 septembers dignitet hade vi antagligen accepterat mer kontroller.” Han fortsätter sedan: ”Övervakningssamhället är här, kan vi konstatera.” Och detta måste vi bekämpa. Hasse Boström anger följande skäl för det:

1) Det finns inga garantier att systemet enbart kommer att användas i det godas tjänst.

2) Vi har heller inga garantier att vi för alltid kommer att få leva i demokratiska länder.

3) Övervakning och avlyssning löser inte roten till problemet. ”Hur mycket teknik som än används i brottsbekämpningen gör vi inte världen bättre. Och hur många terrorbomber vi än lyckas förhindra löser vi inte det bakomliggande problemet.”

Så långt Hasse Boström. Som vanligt när PRISM diskuteras saknas fakta om programmet. Vad gör egentligen PRISM och hur ”total” är den signalspaning som USA bedriver? I en debattartikel i Expressen hävdar Lars Ohly och Fredrik Segerfeldt att USA genom PRISM har tillgång till våra ”privata dagböcker i Word”. Är detta sant?

Det som framkommit är följande:

– Flera stora tjänsteleverantörer (som Microsoft, Yahoo, Google och Facebook) lämnar på begäran ut specifik information om angivna personers konton. Exakt vilken information som lämnas ut har inte framgått men vi får anta att det åtminstone handlar om e-post, Facebook-konversationer, bilder och kanske även dokument lagrade på Google Drive och liknande.

– För att lämna ut informationen krävs domstolsorder där det styrkts att informationen behövs för ett legitimt underrättelsesyfte.

– Informationen som överlämnas till PRISM behandlas med hjälp av automatiserade algoritmer, ej manuellt.

Detta innebär att om USA skulle få skäl att misstänka att jag eller någon jag haft samröre med skulle vara inblandad i terroraktiviteter som rör USA, då skulle den information jag lagrar hos, i mitt fall, Google kunna överlämnas för behandling i PRISM. Notera att det inte innebär att en tjänsteman hos NSA börjar att läsa min e-post eller mina textdokument. Allt sker automatiskt. Detta kan liknas vid den slags avläsning som Google kontinuerligt gör av min e-post för att bättre kunna rikta de annonser som de lever på.

Visst är det ett intrång i våra privatliv. Och visst kan NSA (den amerikanska signalspaningsmyndigheten) få tillgång till våra dagböcker (i Word) om vi sparar dem hos Google OCH en amerikansk domstol gör bedömningen att vi har samröre (på nära eller långt håll) med terrorister. Men NSA kan alltså inte godtyckligt hämta ut vilket material de vill. Och ingen människa kommer att läsa våra dagböcker eller e-post.

Helt klart skulle övervakningen kunna bli mycket mer närgången och kränkande än så här. Så särskilt om USA eller annat västland faktiskt skulle drabbas av ytterligare ett stort terrorangrepp.

Tillbaka till Hasse Boström efter denna kontakt med verkligheten. Vi kan alltså konstatera att USA:s övervakning genom PRISM, så långt vi vet, knappast är särskilt total. Och varför måste detta program bekämpas om det är sant som amerikanska myndigheter påstår, att PRISM förhindrat flera terrorattacker? Låt oss titta på Boströms skäl igen.

Nummer 1 och 2 kan slås ihop till att handla om att det inte finns några garantier för att PRISM inte missbrukas, nu eller i framtiden. Detta är sant för all makt vi ger staten. Det finns inga garantier för att de pistoler som polisen har ALDRIG kommer att brukas mot oskyldiga. Men om vi ställer sådana krav kommer polisen inte att kunna utföra sitt arbete. Brottslingarna, som GARANTERAT vill oss illa, kommer att regera. Därför är det naivt att ställa krav på 100-procentiga garantier mot missbruk. Jag tror vi alla inser att så är fallet.

Ännu mer frustrerande är Hasse Boströms påstående att övervakning inte löser ”roten till problemet”. Vad är då roten till problemet? Boström skriver inte det. Han menar också att vi inte gör världen bättre med teknik som används i brottsbekämpning, till och med om den förhindrar ytterligare terrorbomber och därmed räddar 1000-tals människor från att dödas och såras. Nej, för det löser inte ”det bakomliggande problemet.” Men är det inte uppenbart att vi gör världen bättre genom att rädda människor från att dödas och såras? Helt klart måste detta vara statens viktigast uppgift: att skydda sina medborgare från angrepp. Vad kan vara viktigare?

Här blir det tydligt att Boström, liksom många andra kristna, förleds av utopiska idéer och låter det bästa bli det godas fiende. Han tycks mena att eftersom vi ändå inte kan utrota ondskan och synden från världen är allt vi gör i detta avseende fåfängligt. Men det är att leva i barnkammaren vilket för en vuxen är klart klandervärt. I verkligheten här och nu är Hasse Boström, jag och alla andra skyldiga att göra det vi kan för att förbättra världen millimeter för millimeter. Och i detta ingår att bekämpa brott och dödande för att ge människor möjligheten att leva fria, orädda och oskadade. Livet är gott och måste försvaras. Av oss, så länge vi lever på denna jord.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 23 juni 2013


  ”Why I am a republican”

Den svarte delstatssenatorn Elbert Guillory från Louisiana förklarar i denna video varför han bytt parti till republikanerna. Jag stöder dem av samma skäl.

den 14 oktober 2012


  Joe Biden om aborter och tro

I debatten mellan vicepresidenten Joe Biden och Romneys parhäst Paul Ryan fick de båda frågan om hur deras katolska tro påverkar dem, särskilt i abortfrågan. Paul Ryans svar var ok utan att jag blev direkt överväldigad. Lite stelt beskrev han sin hållning som inte bara beroende av sin katolska tro utan även av förnuft och vetenskap och att en Romney-administration skulle motsätta sig aborter utom i fall av våldtäkt, incest eller om moderns liv är i fara. Men låt mig fokusera på Joe Bidens svar som kommer 2:55 in i klippet nedan.

Biden säger att hans katolska tro definierar honom som människa. Särskilt påverkad, säger Biden, är han av Katolska kyrkans sociallära som menar att vi har ett ansvar för våra medmänniskor, att ta hand om dem som inte klarar sig själva. När det gäller aborter säger Biden att han accepterar Katolska kyrkans hållning som en ”de fide doctrine”, det vill säga ett försanthållande som gäller tron. ”Life begins at conception, that’s the Church’s judgment and I accept it in my personal life,” säger han. MEN och det är ett stort MEN, ”I refuse to impose it on equally devout Christians, Muslims and Jews. I just refuse to impose that on others unlike my friend here, the Congressman.”

Detta är ett klassiskt vänstersvar och som sådant värt att analysera. Det Biden menar med att han är särskilt påverkad av Katolska kyrkans sociallära är att den är i linje med den politik som han och Obama står för. Så försvaras ju Demokraternas politik, liksom all vänsterpolitik, med hänvisning till att den motiveras av solidaritet med de utsatta. Biden menar utan tvekan att han i sin politiska gärning följer Katolska kyrkans lära på denna punkt. I detta är han därför beredd att tvinga sina religiöst färgade ståndpunkter på andra genom höjda skatter och regleringar.

Han säger sig acceptera Kyrkans hållning även i abortfrågan. Men då bara i sitt personliga liv. Riktigt vad det innebär är svårt att säga eftersom han själv inte har varit eller kan bli gravid. Hur som helst är han inte beredd att göra politik av denna övertygelse eftersom han inte vill tvinga sin tro på andra. Här skulle debattmoderatorn ha kunnat fråga: Varför är du beredd att göra politik av Kyrkans sociallära men inte av dess hållning i abortfrågan? Det verkliga svaret på den frågan är förstås att Biden egentligen inte håller med Katolska kyrkan i abortfrågan. Så det är endast när Kyrkans lära överensstämmer med det egna partiets som han är beredd att följa Kyrkan. Men detta är ju inte att följa, det är utnyttja Kyrkan för egen vinning.

Det ironiska i detta är att Katolska kyrkans sociallära inte säger så mycket om hur solidariteten med de utsatta ska organiseras. Där uttrycks ett samhälleligt ansvar men det är ju inte samma sak om ett statligt ansvar. Visst kan man dra slutsatsen att det bästa sättet att kollektivt ta ansvar för utsatta människor är genom en generös välfärdsstat men den slutsatsen är inte Katolska kyrkans. Det som däremot är Kyrkans otvetydiga hållning är att politiker ska motverka aborter. I USA är den officiella linjen att politiker som verkar för aborter inte får ta emot nattvarden. De riskerar också exkommunicering. Det är alltså inte tillräckligt att, som Biden, acceptera kyrkans hållning i abortfrågan ”i sitt personliga liv”.

För att summera: Biden är visst beredd att tvinga sin katolska tro på andra men bara när tron överensstämmer med partiprogrammet. Och han följer kyrkan i frågor där den saknar hållning medan han ignorerar kyrkan där dess position är otvetydig. En sann vänsterpolitiker, alltså.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 6 september 2012


  Varför det amerikanska valet engagerar

Ni som följer mig vet att jag har svårt att sluta skriva om USA. Igår läste jag en artikel som förklarar mitt intresse bättre än jag själv har kunnat. Så här skriver Janet Daley i brittiska The Telegraph:

Whatever the outcome of the American presidential election, one thing is certain: the fighting of it will be the most significant political event of the decade. Last week’s Republican national convention sharpened what had been until then only a vague, inchoate theme: this campaign is going to consist of the debate that all Western democratic countries should be engaging in, but which only the United States has the nerve to undertake. The question that will demand an answer lies at the heart of the economic crisis from which the West seems unable to recover. It is so profoundly threatening to the governing consensus of Britain and Europe as to be virtually unutterable here, so we shall have to rely on the robustness of the US political class to make the running.

I det amerikanska valet står två tydliga alternativ mot varandra och där debatteras frågor som är nästintill otänkbara här. Men även Sverige är i behov av samma politiska debatt.

What is being challenged is nothing less than the most basic premise of the politics of the centre ground: that you can have free market economics and a democratic socialist welfare system at the same time. The magic formula in which the wealth produced by the market economy is redistributed by the state – from those who produce it to those whom the government believes deserve it – has gone bust.

Och ja, även vi borde föra diskussionen om hur välfärdsstaten begränsar den fria marknaden och därmed grunden för vårt välstånd. Vi ser ekonomier ramla omkull omkring oss men livet går bara vidare.

Mitt Romney had been hinting, in an oblique, undeveloped way, at this line of argument as he moved tentatively toward finding a real message. Then he took the startling step of appointing Congressman Paul Ryan as his running mate, and the earth moved. If Romney was the embodiment of the spirit of a free market, Ryan was its prophet.

Valet av Paul Ryan som kandidat till vice presidentposten kommer att göra kampanjen tydligare.

Contrary to what many know-nothing British observers seem to think, the message coming out of Tampa was not Tea Party extremism. It was just a reassertion of the basic values of American political culture: self-determination, individual aspiration and genuine community, as opposed to belief in the state as the fount of all social virtue.

Dessa är de två visionerna: Å ena sidan ett samhälle baserat på individens frihet och verklig gemenskap. Å den andra ett samhälle där staten är källan till allt det socialt goda.

Jag vet vilket samhälle jag längtar efter och sörjer att vi inte kan ha denna politiska diskussion i Sverige också.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 5 september 2012


  FRC, SPLC & KKK

Den 15:e augusti gick en beväpnad man in på ett kontor tillhörande organisationen Family Research Council (FRC). Han sa ”Jag gillar inte er politik” och öppnade sedan eld. En vakt blev skottskadad men hade sinnesnärvaro nog att kasta sig på den beväpnade inkräktaren. Mannen, en 28-årig gayaktivist, står nu åtalad för mordförsök.

Dådet var uppenbart politiskt motiverat. FRC är en konservativ kristen organisation som, bland annat, menar att utlevd homosexualitet är skadligt både för personen och för samhället i stort. För sin syn på homosexualitet har organisationen stämplats som en hatgrupp av Southern Poverty Law Center (SPLC), som är en tankesmedja och människorättsorganisation på vänsterkanten. På sin hemsida finns en ”hatkarta” över alla hatgrupper i USA. Där finns också en särskilt sida dedikerad FRC. Ledande personer inom SPLC har även jämfört FRC med Ku Klux Klan.

Om detta har det inte stått en notis i svensk media. Förvisso, ingen dog. Men mannens avsikt var att döda och utan vaktens snabba ingripande kunde det också ha skett. Jämför detta med uppståndelsen i januari förra året när en mentalt sjuk man dödade åtta personer i Arizona och skadade en demokratisk kongresskvinna. Den stora uppståndelsen och mediacirkusen kom inte så mycket att handla om det tragiska i händelsen som att Sarah Palin hade haft kongresskvinnans namn på en karta med kikarsikten. Utan någon som helst kunskap om mördarens motiv skuldbelades Tea party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet för att ha piskat upp stämningarna i landet och kartan ansågs ha inspirerat mördaren. Särskilt långt gick Dagens Birger Thureson som anklagade Palin för ”besinningslöst hat”.

Notera alltså att det i fallet med morden i Arizona uppstod en närmast världsvid debatt om politisk retorik som manar till våld, trots att mördarens motiv var okända och att han senare förklarades otillräknelig. I det första fallet, trots att vi här vet att den nu mordförsöksåtalade mannen hade politiska motiv, händer absolut ingenting. Inte ens en liten notis om händelsen. I rättvisans namn borde rimligen Birger Thureson ha ryckt ut och anklagat SPLC för ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat”.

Varför blir det då en diskussion om politiskt laddad hatretorik i fallet med mördaren i Arizona men inte i fallet med attacken mot FRC? I det senare fallet hade en sådan diskussion varit högst befogad, i det första fallet var den inte det. Skillnaden är att den amerikanska högern inte kan skuldbeläggas denna gång. Och då, ja då finns det liksom inget att säga.

Jacob Rudolfsson skrev bra om detta förra veckan på Newsmill: När kristen tankesmedja attackeras är svenska medier tysta.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 13 juni 2012


  Pacifismen – en fara för freden

När detta skrivs har Ryssland precis provskjutit en ny slags missil som ska kunna penetrera det missilförsvar som NATO nyligen har aktiverat i Europa. Det är nästan som gamla tiders kapprustning mellan Öst och Väst. Hur ska vi förhålla oss till denna utveckling?

En vanlig reaktion är att militära satsningar överhuvudtaget är av ondo. Bygger vi upp vårt försvar kommer potentiella motståndare att göra detsamma med vapenindustrin som enda vinnare. Och varför använda pengar som bättre behövs för vård och skola på dyra vapen? Bakom dessa argument finns ofta inställningen, mer eller mindre genomtänkt, att vapnen aldrig under några omständigheter kan komma till någon nytta. Används de blir det katastrof. Används de inte, ja då kunde vi lika gärna ha varit utan dem. Detta är pacifism, rätt och slätt.

I Sverige har vi flera respekterade fredsrörelser som företräder denna uppfattning. Så skriver Plogbillsrörelsen på sin hemsida att de vill “avskaffa krig och konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion.” Kristna Fredsrörelsen skriver att de tror på en värld utan våld och verkar för “total nedrustning”. De uppmanar också kyrkor att ta avstånd från våld. Konflikter ska lösas med ickevåld. Vi har också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som vill samla alla människor “som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas genom samarbete, ekonomiska medel och diplomati.” Symbolen för föreningen är ett avbrutet gevär.

Det är förstås inget fel med att önska sig fred. Inte heller att arbeta för att uppnå den. Alla borde göra det. Ändå menar jag att dessa rörelser är helt fel ute och att deras idéer, i takt med att de får större fotfäste, faktiskt är en fara för freden.

För det första är det inte existensen av moderna vapen som skapar våldsamma konflikter. Närmare en miljon tutsier mördades av machetebeväpnade hutuer i Rwanda under tre blodiga månader 1994. Här saknades det moderna vapen, i händerna på soldater skickade att stoppa folkmordet.

Även utan machetes hade massmördandet ägt rum men då med knivar, liar eller grepar. Människans uppfinningsrikedom är på detta område väldigt stor. Och det illustrerar ett annat problem, nämligen fredsrörelsernas idylliska människosyn. En värld utan våld och krig där alla konflikter löses genom samtal förutsätter en ny människa. I denna värld, här och nu, kommer det alltid att finnas onda män som är beredda att gå över lik för sin egen upphöjelses skull. Plogbillsrörelsens namn kommer från gammaltestamentliga profetior om ett kommande fredsrike där det inte längre behövs några svärd. Men vi är inte där än och att för oss i förtid skrota våra vapen är att inbjuda till övergrepp.

Med sitt fokus på våld och krig likställer dess fredsrörelser i realiteten fred med vapenvila. Förvisso är vapenvila en förutsättning för fred. Men vapenvila kan också stå i vägen för verklig fred om vi med fred menar ett tillstånd av harmoni och rättvisa. Så kunde Saddam Husseins regim systematiskt förtrycka kurderna utan att bryta mot någon vapenvila. Det tog ett krig för att det förtrycket skulle upphöra.

Jag saknar, för det fjärde, ett moraliskt ställningstagande för de stater där frihet och demokrati råder. Att kräva “total nedrustning”, att ta avstånd från våld i största allmänhet och att förstöra vapen som tillhör Sverige eller England är att missa det enkla faktum att det spelar roll vem som bär vapnen. Att som Nätverk Mot Krig, sitt namn till trots, enbart protestera mot USA:s kriginsatser är rentav omoraliskt. Fredsrörelserna borde istället erkänna att det för fred krävs säkerhet och rättvisa och att den bästa garanten för denna är de västliga makterna, med USA i spetsen.

Med detta perspektiv blir vapenexport inte alltid fel. Ibland är det rätt, som när vi säljer vapen till exempelvis NATO-länder för användning i Afghanistan. Ibland är det fel, som när vi säljer vapen till Burma. Att modernisera Europas missilförsvar kan också vara rätt väg att gå, om det existerar ett reellt hot mot våra länder som vi inte förmår neutralisera på annat sätt. Att här verka för allmän nedrustning och ett generellt förbud av vapenexport tjänar paradoxalt inte freden eftersom de enda som lyssnar till fredsrörelsernas krav är ledarna för de västliga demokratierna.

Med allt detta sagt kan det ändå mycket väl finnas utrymme för en ömsesidig och kontrollerad nedrustning. Men vilka är dagens parter som ska fås att nedrusta? Även när det gäller ickevåldsbetonade konfliktlösningsmetoder finns korn av sanning i fredsrörelsernas budskap. Om vi, både som nation och som individer, vill vara en fredsbevarande kraft får inte den spontana reaktionen vara att svara aggression med aggression. Konflikter kan lösas utan våld. Krig kan förebyggas med diplomati och genom ekonomiska medel. Men detta arbete måste ske med realistiska förväntningar på vår förmåga att förhindra våld och krig.

Vid mitt arbetsbord har jag en bild på ett amerikanskt hangarfartyg. Det påminner mig om att freden, som vi alla bör sträva efter, i den tid vi nu lever faktiskt är beroende av vapenmakt. De verkliga fredsaktivisterna är inte de som demonstrerar på gatorna i London, Paris och Washington. Nej, de är de män och kvinnor som med risk för sina liv beger sig till världens konfliktområden för att bekämpa tyranner och folkmördare. Allt som oftast bär de amerikansk flagg.

När den amerikanske presidenten Barack Obama mottog Nobels fredspris sade han följande:

Världen måste komma ihåg att det inte bara är internationella institutioner ”” inte bara avtal och fördrag ”” som skapat stabilitet efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi kan ha begått, råder ett självklart faktum: Förenta Staterna har hjälpt till att skapa global säkerhet under mer än sex årtionden, med blodet från våra medborgare och styrkan hos våra militära förband.

Den tjänstgöring och de uppoffringar som män och kvinnor i uniformer gjort har skapat fred och välstånd, från Tyskland till Korea, och möjliggjort demokrati.

Så sant.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 7 januari 2012


  Dagens betraktelser

Peggy Noonan skriver i Wall Street Journal om Steve Jobs sista ord:

Oh wow! Oh wow! Oh wow!

Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.

En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:

Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.

Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare.  Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.

Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:

Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.

Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.

Craig Carter skriver ett inlägg med rubriken Rick Santorum is Civilized and So He Must be Destroyed:

The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”

Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »