Jag har varit mycket engagerad på Twitter om USA:s eventuella intervention i Syrien. Mitt engagemang beror inte på att jag har en stark övertygelse om rätt väg, det har jag inte. Snarare reagerar jag på alla dumheter som sägs, främst från kristet och kyrkligt håll. Den retoriska frågan ”Who Would Jesus Bomb?” är ett exempel på en sådan dumhet. Detta sades av en bekant när jag frågade om vi stillatigande skulle se på medan Assad använder kemiska vapen mot sin egen befolkning. Han menade senare att alla fredliga vägar ännu inte var uttömda men vilken trovärdighet får en sådan bedömning när anslaget är tydligt pacifistiskt? En annan menade att det finns fler verktyg i lådan som borde prövas först innan USA går in. Men han utvecklade inte vilka verktyg det skulle vara.
Nå, detta är ju bara enstaka personer i min bekantskapskrets på Twitter. Värre blir det när etiker och kyrkliga dignitärer uttalar sig illa genomtänkt. För dessa personer har genom sina kunskaper och positioner en möjlighet att verka rådgivande och därmed påverka de beslut som fattas av de politiska makthavarna. En god rådgivare kan inte basera sina slutsatser på premisser som inte delas av den som ska rådges. Det räcker inte heller att rådgivaren enbart levererar en slutsats, så vida inte vederbörande redan är en moralisk auktoritet för makthavarna som man söker påverka. Makthavaren kan inte veta om den personens omdöme är att lita på om han inte kunnat följa med i resonemanget och känt igen sig i språkbruket.
Av denna anledning är det mycket frustrerande att se påven fördöma en upptrappning av kriget med argument som ”War always marks the failure of peace, it is always a defeat for humanity”, ”Violence and war lead only to death” och ”violence and war are never the way to peace!” För det första har han fel i sak. Krig och våld räddar även liv och kan vara helt nödvändiga för en framtida fred. Därför är krig inte alltid heller ett misslyckande för mänskligheten. För det andra kan han endast övertyga andra pacifister med detta språkbruk, för pacifistiskt är vad det är. Även om hans slutsats är korrekt, att USA inte bör intervenera, måste han ge skäl för den på ett helt annat sätt för att övertyga den amerikanske presidenten och upplysa de i publiken som faktiskt delar Katolska kyrkans hållning att krig ibland är rättfärdigade.
När Jesuitfadern i Rom kommenterar USA:s inblandning säger han: ”The US has to stop acting and reacting like the big boy of the neighborhood of the world.” Detta uttalande är närmast anti-amerikanskt. Motvilligt ger sig USA in i kriget i Syrien för att ingen annan gör det och FN är blockerat. USA är helt enkelt den störste pojken i grannskapet och tvingas rycka in när andra inte gör det. Jesuitfadern menar också att det är ”very worrying that in the name of justice we plan an attack that will increase the suffering of the victims.” Hur han kommer fram till den bedömningen framgår inte, ja att mannen överhuvudtaget gjort en kalkyl av döda och skadade för olika scenarier verkar osannolikt. Vidare: ”That two such Countries would come together for such an outrageous measure is part of the world’s anger.” Här är det som om USA:s och Frankrikes plan gällde att atombomba Syrien. Men så är ju inte fallet. Den uttalade avsikten är att avskräcka och decimera Assad kapacitet att utföra angrepp med kemiska vapen igen. De skarpa fördömandena och resonemangen saknar proportioner och verklighetsförankring och tjänar därför inte som seriös vägledning.
Tidskriften National Catholic Reporter sammanställer vad ett antal etiker och teologer gör för bedömning av en militär interventions moraliska rättfärdighet. Svaren utgör mestadels dyster läsning för den som är beläst i frågan. Så svarar teologen Stanley Hauerwas att interventionen inte kan rättfärdigas eftersom USA inte blivit attackerat av Syrien. Endast självförsvar skulle försvara ett amerikanskt angrepp. Andra pekar på att USA ännu inte uttömt alla fredliga möjligheter att nå en lösning på konflikten. Många menar vidare att USA inte utgör en legitim auktoritet utan att endast FN kan bemyndiga ett militärt angrepp mot Syrien. Man har även invändningar mot angreppets målproportionalitet, det vill säga att de tänkta vinsterna med angreppet inte står i proportion till dess förutsägbara kostnader i form av mänskligt lidande och ökad risk för regionalt krig.
Vad är då problemet med dessa invändningar? Förvisso använder dessa etiker och teologer kriterier och resonemang som är moraliskt relevanta för att bedöma det rättfärdiga i en amerikansk intervention. Kriterierna är hämtade från läran om det rättfärdiga kriget och utgör den grund som Katolska kyrkan står på i sina bedömningar om krigs rättfärdighet. Läran har en lång historia och jag har själv skrivit en magisteruppsats om den. Enligt min mening motsvarar läran våra moraliska intuitioner om krig och tjänar vägledande för moraliskt sinnade statsmän (läs Obama men kanske inte Putin). Problemet uppstår när den börjar användas som en checklista i syfte att undvika krig. Läran är ingen smygpacifistisk teori och det är först på senare tid som den börjat användas på det sättet.
Kort beskrivet utgör läran om det rättfärdiga kriget (på engelska Just War theory) en moralteori som accepterar oundvikligheten av ondska i historien, nödvändigheten av militär och polis för att hålla denna ondska tillbaka och att det våld som används för att försvara samhälleliga värden inte får användas på ett sätt som förstör dessa värden. Detta operationaliseras sedan i ett antal kriterier; sex stycken som handlar om rätt till krig (jus ad bellum), två som handlar om rätt i krig (jus in bello). Låt oss här titta närmare på de sex jus ad bellum-kriterierna:
1. Rättfärdig anledning: Att skydda och bevara samhälleliga värden, en reaktion på en aggression.
2. Legitim auktoritet: En person eller ett organ som representerar en suverän politisk enhet och som alltså saknar överordnad. Denna person eller detta organ måste ha en effektiv kontroll av sina styrkor.
3. Rättfärdig avsikt: Den övergripande avsikten med kriget måste vara den goda freden, en fred där rätten och ordningen är återställd. Att söka utöka sitt territorium eller erövra naturresurser är inte rättfärdiga avsikter. Avsikten kan också syfta på den enskildes (statsmannens, befälhavarens, soldatens) personliga drivkraft.
4. Proportionalitet: En politisk och militär bedömning av krigets goda och onda effekter. Det goda som uppnås med kriget måste vara större än det onda som kriget för med sig (målproportionalitet).
5. Rimlig möjlighet till framgång: En militär bedömning av krigets vinstmöjligheter. Rättfärdiga krig inleds (oftast) inte på vinst och förlust.
6. Sista utväg: En politisk bedömning av andra möjligheter att uppnå samma mål. Endast om det realistiskt inte finns andra vägar får krig inledas.
För att kunna använda dessa i en konkret situation är det viktigt att förstå att kriterierna har olika dignitet. Vilka som sitter på den huvudsakliga kompetensen för att avgöra om kriterierna är uppfyllda eller ej skiljer sig också. De första tre är strikt moraliska till sin karaktär och är därför helt grundläggande för att avgöra om det existerar en rätt till krig. Det är dessa moralteologerna borde fokusera på, dessa tre utgör deras domän. Huruvida de sista tre är uppfyllda eller ej kräver däremot ett stort mått av politisk visdom och militär kompetens för att besvara. När kyrkans män och moralteologer uttalar sig om dessa bör de därför göra det med stor ödmjukhet eftersom de saknar både politisk och militär kompetens. Exempelvis har de flesta av oss ingen aning om hur länge USA har ansträngt sig att få med sig Ryssland och Kina på en FN-resolution mot Assad (för en inblick i detta, lyssna på den amerikanska FN-ambassadören Samantha Powers när hon presenterar skälen för en militär intervention). Vi har därför ofta svårt att bedöma om ett militärt anfall är en sista utväg eller ej.
Ändå är det just dessa mer politiska kriterier som moralteologerna ovan fokuserar på. Krigets motståndare gör det därför att det alltid går att ifrågasätta om dessa kriterier är uppfyllda. Det riktiga vore att poängtera för våra politiska och militära ledare att de är skyldiga att tänka i dessa banor. Har de prövat andra sätt att lösa konflikten på? Är vinsterna för en intervention större än förlusterna? Och kommer den att lyckas? Dessa är viktiga frågor men det som vi lekmän och kyrkan borde fokusera på är de tre första, de moraliska kriterierna.
Att USA har en rättfärdig anledning att angripa Syrien menar jag är ganska uppenbart. Med hänvisning till Augustinus menade Tomas av Aquino att ”de som attackeras, bör attackeras därför att de förtjänar de för något fel de begått”. Felet bör förstås vara allvarligt för att ett krig ens ska övervägas. Men att urskillningslöst använda kemiska vapen så att över 1000 personer dör, varav många barn, är ett allvarligt övergrepp. Kan vi då veta att det var Syrien som var ansvarig för gasanfallet? Inte med 100 procents säkerhet, förstås. Men så höga beviskrav kan vi inte heller begära. Nu har Obama och Vita huset argumenterat väl för varför de är övertygade om Syriens skuld. Se exempelvis Wall Street Journal genomgång och egna bedömning av bevisen. Exempelvis finns satellitbilder som visar på raketavfyrningar från regeringskontrollerade områden in i de områden som utsattes för gasanfallet. Bevismaterialet är övertygande.
Frågan om legitim auktoritet är, sett från läran om det rättfärdiga kriget, idag lätt att bedöma. USA är en legitim auktoritet, liksom alla övriga suveräna stater. FN har inte övertagit staternas roll i detta avseende. FN är ingen suverän politisk enhet och är inte heller staternas överordnade (hur mycket FN-ivrarna i detta land än önskar att så vore fallet). FN saknar vidare egna möjligheter att ingripa militärt och är helt beroende av att välvilliga medlemsstater (läs USA) ställer upp med trupp och material. Som så ofta tidigare är FN paralyserat av inre strider att det gör det svårt att både praktiskt men också moraliskt se FN som en auktoritet.
Det i mina ögon mest problematiska kriteriet är det som handlar om den rättfärdiga avsikten. Når Obamas begränsade målsättningar med interventionen upp till de avsikter som räknas upp ovan? Är avsikten fred och att ordningen i landet är återställd? Här har Obama sagt att avsikten inte är att USA ska bli inblandat i Syriens inbördeskrig. Målet är att genom ett begränsat anfall visa för Assad att flagranta brott mot mänskligheten inte tolereras. USA utrikesminister John Kerry gick häromdagen så långt att han beskrev USA:s tänkta attack som ”an unbelievably small, limited kind of effort.” Men här glider jag över lite i frågan om målproportionalitet, det vill säga om vinsterna med ett så begränsat anfall verkligen är värt någon ansträngning och risk överhuvudtaget. Det kan verkligen ifrågasättas. Men åter till frågan till om huruvida USA har en rättfärdig avsikt. Önskar de fred? Jag tycker det är svårt att argumentera för motsatsen, i alla fall. USA gör bedömningen att de inte förmår göra så mycket åt den större konflikten nu och önskar därför endast utföra en slags straffaktion mot Assad. Detta tycker jag ändå är att sträva efter ordning eftersom straffrihet, särskilt vid allvarliga brott, snabbt leder till fler övergrepp. Så med viss tvekan tycker jag även att detta kriterium är uppfyllt.
Det finns mycket som talar emot kriget i övrigt. Barack Obama, Joe Biden, John Kerry, Chuck Hagel och Susan Rice utgör knappast den mest kompetenta ledning som USA haft. Obamas vånda är synlig för hela världen och hans bristande handlingskraft förtar den avskräckande effekt som ett anfall skulle kunna ha. Som en kontrast har Israel å sin sida tydligt markerat mot Syrien var gränsen går och vad som händer om de överträder den. Utan att säga något till omvärlden har Israel fyra gånger anfallit Syrien för att de försökt leverera avancerade vapen till Hizbollah. Obama borde ha agerat på ett liknande sätt. Den ”röda linjen” var dragen och Assad sprang över den. Svaret borde ha kommit omedelbart och med kraft.
Å andra sidan ser jag inte heller att riskerna med ett krig ökar påtagligt på grund av Obamas senfärdighet. Den amerikanska militären har fortfarande goda möjligheter att göra riktade anfall mot vapendepåer och flygfält utan att riskera ett stort antal civila dödsoffer. Alternativa vägar är prövade allt sedan inbördeskriget bröt ut för mer än två år sedan. Möjligheten till framgång kan diskuteras men här spelar administrationens låga ambitioner in. Det är troligt att USA lyckas decimera Assads militära kapacitet och att åtminstone göra en tydlig markering mot regimens övergrepp. I andra vågskålen ligger också effekterna av låta Assad ostraffad få döda sin befolkning i stor skala. Så i slutändan ställer jag mig försiktigt positiv till ett amerikanskt ingripande i Syrien. Det borde antagligen ha kommit mycket tidigare, inte minst för de dödade barnens skull.
Detta är min bedömning. Men det jag framförallt vill förmedla med denna artikel är inte mina slutsatser utan argumenten för dem. Rättfärdigheten kräver ibland krig och det inser de flesta. Att då som kyrkan gjort här leverera pacifistiska budskap motverkar sitt syfte. Med ordval som mer låter som inspirerade av John Lennon än Tomas av Aquino övertygar påven endast de som redan tror att allt som krävs är vi ger freden en chans.
En sak som karaktäriserar vänstern är dess blindhet för verklig ondska. När Ronald Reagan talade om ondskans imperium (Sovjetunionen) och George Bush om ondskans axelmakter (Irak, Iran och Nordkorea) var reaktionen från den samlade vänstern unisont hånfull. Det var liksom uråldrigt och infantilt att ens ta ordet ondska i sin mun. Idag flirtar vänstern med diverse fascistiska rörelser som Hamas, Hizbollah och andra islamistiska grupper för att man med dessa har Israel som gemensamt hatobjekt. Och när det uppdagas att en abortläkare inte bara utfört väldigt sena aborter utan även dödat nyfödda bebisar tittar vänstern åt ett annat håll. Det skulle ju kunna uppstå en diskussionen om aborträtten allmänt vilket skulle gynna högern. Så prioriteras det politiska rävspelet framför ställningstaganden mot verklig ondska, gång på gång.
Så har vi exemplet Carl Melin. Han arbetar med opinionsundersökningar och med politiska analyser åt Aftonbladet. Häromdagen ägnade han många tweets åt att fördöma republikanerna i Texas med anledning av en ny lag som skulle inskränka möjligheterna till aborter. Lagen sänker abortgränsen till den 20:e veckan och höjer de medicinska kraven på abortklinikerna (vilket gör att flera kliniker måste stänga om de inte rustar upp). Och så skriver han:
Om republikanernas tokhöger (typ Texas) o ayatollorna i Iran funderade lite skulle de inse att de faktiskt är överens om det mesta.
Det är svårt att tro att han verkligen menar allvar. Men utan att backa förklarar han sedan vad ”tokhögern” i Texas har gemensamt med ayatollorna i Iran:
@Robin_Hkd Båda är extremt religiöst konservativa, militära hökar, för dödsstraff o mot kvinnlig frigörelse
Trots flera påstötningar om det orimliga i jämförelsen är han sedan tyst.
Här har vi ytterligare ett exempel på denna blindhet för verklig ondska. Listan på ayatollornas försyndelser är lång: förtryck av landets befolkning, dödsstraff för homosexuella, ambitionen att utrota judar från jordens yta och att utplåna Israel, äktenskap för flickor under 10 år, stöd till terrororganisationer i regionen. Med mera. Ändå har Carl Melin mage att jämföra dem med republikanerna i Texas. Syftet, gissar jag, är ett stämpla dessa som extrema för att ingen ska ta dem på allvar. Denna slags demonisering av sina politiska motståndare är det som vänstern gör väldigt bra. Och det fungerar tyvärr. Inte desto mindre är jämförelsen med Iran moraliskt förkastlig. Han vinner kanske några inrikespolitiska poänger och får ryggdunkar av likasinnade. Men priset är att han bagatelliserar den iranska regimens ondska. Det är illa.
Några ytterligare kommentar om den amerikanska Högsta domstolens beslut häromdagen gällande Defense of Marriage Act (DOMA) och den kaliforniska folkomröstningen om ”Prop 8”.
Först en korrigering (och jag kan ärligt talat tänka mig att fler saker i min beskrivning är felaktiga): Inte heller Arnold Schwarzenegger försvarade den framröstade ändringen av delstatens grundlag. Det innebär att folkomröstningens beslut aldrig försvarats av delstatens ledning. Men Kalifornien tillåter att någon annan än delstaten företräder i mål som detta. Så i rättegången i delstatens Högsta domstol var detta inget problem. Men det borde, i konsekvensens namn, ha inneburit ett problem i alla de federala rättegångarna. Eller så borde Högsta domstolen ha erkänt, liksom Kalifornien gjorde, att företrädarna för Prop 8 representerade delstaten i målet. Resultatet av Högsta domtolens beslut blir nu att en guvernör kan ignorera folkviljan ostraffad. Så skriver exempelvis juridikprofessorn John Yoo i National Review att Jerry Brown är den stora segraren efter HD:s domslut, trots att denna man begått tjänstefel som vägrat att representera delstaten.
Charles Krauthammer menar i en kolumn i Washington Post (och det gör även John Yoo) att sättet som Högsta domstolen motiverar sitt beslut att förklara DOMA 3 som grundlagsvidrig öppnar upp för framtida processer som med stor sannolikhet kommer att leda till att samkönade äktenskap nationaliseras:
Except that in the DOMA decision, the court added a second rationale: equal protection. In states with same-sex marriage, Washington must give the same federal benefits to gay couples as to straight couples because to do otherwise is to discriminate against the gay couples. After all, they are equally married in their states. For Washington to discriminate against them is to deny them equal protection of the laws. Such discrimination is nothing more than irrational animus ”” and therefore constitutionally inadmissible.
But notice what that second rationale does. If the argument is just federalism, the court is saying: Each state decides ”” and we, the court, are out of here. But if the argument is equal protection, one question is left hanging. Why should equal protection apply only in states that recognize gay marriage? Why doesn’t it apply equally ”” indeed, even perhaps more forcefully ”” to gays who want to marry in states that refuse to marry them?
If discriminating (regarding federal benefits) between a gay couple and a straight couple is prohibited in New York where gay marriage is legal, by what logic is discrimination permitted in Texas, where a gay couple is prevented from marrying in the first place?
Which is exactly where the majority’s second rationale leads ”” nationalizing gay marriage, the way Roe nationalized abortion.
Precis som i fallet med Roe vs Wade kommer det att innebära att Högsta domstolen helt sonika flyttar bort frågan från den politiska dagordningen. Och det sker trots att konstitutionen inte innehåller några skrivningar om äktenskapet. Precis som i abortfrågan läser domstolen in rättigheter som inte står i grundlagen. Resultatet kommer att bli lika, eller mer, uppslitande för landet som i fallet Roe vs Wade (som alltså gjorde aborter till en grundlagsskyddad rättighet).
Även Paulina Neuding skriver om domstolens hybris i dagens SvD:
Frågan var om Doma stred mot den amerikanska konstitutionen, och om denna lag, instiftad av folkvalda politiker därför skulle undanröjas av icke folkvalda jurister. Det är ingen enkel fråga, inte ens för oss som är kritiska till Doma. Domarna i USA:s högsta domstol är där för att säkerställa att politiker håller sig inom gränserna för den amerikanska konstitutionen. Uppgiften är inte att ogiltigförklara dåliga lagar och godkänna lagar som man tycker är bra. Grundlagsfäderna var inte ute efter att skapa en upplyst despoti där makten ligger hos rättslärda i svarta kåpor.
Frågan om samkönade äktenskap i USA är långt från över. Men helt klart lutar det allt mer uppför för dess motståndare.
Igår kom två viktiga domslut från USA:s Högsta domstol som båda handlar om synen på äktenskapet. Jag sammanfattade besluten på Twitter så här:
Amerikanska Defense of Marriage Act (DOMA) Sektion 3 har alltså fallit idag med HD:s beslut. Ej hela DOMA alltså. DOMA 3 innebar att den federala staten ej behövde erkänna par som gifta enbart för att en delstat deklarerat dem så. DOMA Sektion 2, som fortfarande gäller, innebär att delstater ej behöver göra detsamma.
HD fattade även ett icke-beslut om Kaliforniens folkomröstning som 2008 definierade äktenskapet som det mellan man och kvinna (prop 8). Prop 8 överklagades som icke-konstitutionellt. Och trots att konstitutionen inte säger något om äktenskapet vann den överklagande sidan. Detta beslut överklagades till HD. Väl i HD ville inte Kaliforniens åklagarämbete försvara prop 8, vilket är deras skyldighet. Av den anledningen underkändes målet av HD eftersom rätt part måste företräda. Så tillbaka till ruta 1.
Det skrev jag igår. Här några ytterligare kommentarer:
Att DOMA 2 fortfarande gäller innebär att varje delstat fortfarande har rätten att definiera äktenskapet enligt eget gottfinnande. Det borde rimligen få konsekvenser för Prop 8 vars legala status nu är oviss. De juridiska turerna kring Prop 8 är många. 2008 röstade alltså medborgarna i Kalifornien för att förändra delstatens grundlag för att bevara det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna. Folkomröstningens beslut överklagades till delstatens Högsta domstol utan effekt. Trots att den federala konstitutionen är tyst om äktenskapets definition lyckades ändå ett homosexuellt par få en federal domare att ta upp frågan om folkomröstningens konstitutionalitet. Domaren gick på parets linje och förklarade folkomröstningen som grundlagsvidrig.
Men det tog alltså inte slut där. Eftersom detta var en enmansdomstol behövde dess beslut förankras av ytterligare en domstol för att vinna laga kraft. Så det blev ännu en rättegång, denna gång inför tre domare i den nionde domstolskretsen. Vi är nu framme vid 2011. Och nu börjar de verkliga märkligheterna i denna historia. Efter maktskiftet från den republikansk guvernören (Arnold Schwarzenegger) till en demokratisk (Jerry Brown) ville nu inte delstatens ledning försvara folkomröstningens beslut i domstolen. Detta trots att det är dess skyldighet att göra det. De ska representera folkviljan, även om de inte instämmer med den. Istället blev det företrädare för Prop 8 som förde delstatens talan. Tidigt 2012 kom domslutet och återigen förklarades folkomröstningen som oförenlig med den federala konstitutionen.
När målet togs upp inför den federala Högsta domstolen vägrade återigen Kaliforniens ledning att försvara folkomröstningens beslut. Även denna gång fick företrädarna för Prop 8 rycka in och de hördes av domstolen. Domslutet igår var därför antagligen väldigt överraskande: målet ogiltigförklarades eftersom det saknade giltig representation. Rätt part i målet är inte enskilda medborgare som företräder en sida i folkomröstningen utan delstatens ledning. Enligt juridisk expertis jag lyssnat på under dagen får Högsta domstolens beslut även som effekt att domslutet från den nionde domstolskretsen ogiltigförklaras av samma anledning. Det innebär att man är tillbaka till läget innan den nionde kretsen beslut. Och det läget innebär att folkomröstningen beslut fortfarande är giltigt men under prövning.
Detta har nu inte hindrat den kaliforniske guvernören Jerry Brown från att beordra delstatens kommuner att börja utfärda äktenskapslicenser för samkönade par så fort som möjligt.
Det är verkliga vilda västern ”over there”. Kulturkriget pågår där med full kraft.
Med rubriken Total kontroll är ingen lösning bidrar så även tidningen Dagen med ett inlägg i debatten om det amerikanska avlyssningsprogrammet PRISM. Ledarskribenten Hasse Boström uttrycker sig förstående över att amerikanarna tolererar avlyssningen: ”Hade vi haft en terrorattack av 11 septembers dignitet hade vi antagligen accepterat mer kontroller.” Han fortsätter sedan: ”Övervakningssamhället är här, kan vi konstatera.” Och detta måste vi bekämpa. Hasse Boström anger följande skäl för det:
1) Det finns inga garantier att systemet enbart kommer att användas i det godas tjänst.
2) Vi har heller inga garantier att vi för alltid kommer att få leva i demokratiska länder.
3) Övervakning och avlyssning löser inte roten till problemet. ”Hur mycket teknik som än används i brottsbekämpningen gör vi inte världen bättre. Och hur många terrorbomber vi än lyckas förhindra löser vi inte det bakomliggande problemet.”
Så långt Hasse Boström. Som vanligt när PRISM diskuteras saknas fakta om programmet. Vad gör egentligen PRISM och hur ”total” är den signalspaning som USA bedriver? I en debattartikel i Expressen hävdar Lars Ohly och Fredrik Segerfeldt att USA genom PRISM har tillgång till våra ”privata dagböcker i Word”. Är detta sant?
Det som framkommit är följande:
– Flera stora tjänsteleverantörer (som Microsoft, Yahoo, Google och Facebook) lämnar på begäran ut specifik information om angivna personers konton. Exakt vilken information som lämnas ut har inte framgått men vi får anta att det åtminstone handlar om e-post, Facebook-konversationer, bilder och kanske även dokument lagrade på Google Drive och liknande.
– För att lämna ut informationen krävs domstolsorder där det styrkts att informationen behövs för ett legitimt underrättelsesyfte.
– Informationen som överlämnas till PRISM behandlas med hjälp av automatiserade algoritmer, ej manuellt.
Detta innebär att om USA skulle få skäl att misstänka att jag eller någon jag haft samröre med skulle vara inblandad i terroraktiviteter som rör USA, då skulle den information jag lagrar hos, i mitt fall, Google kunna överlämnas för behandling i PRISM. Notera att det inte innebär att en tjänsteman hos NSA börjar att läsa min e-post eller mina textdokument. Allt sker automatiskt. Detta kan liknas vid den slags avläsning som Google kontinuerligt gör av min e-post för att bättre kunna rikta de annonser som de lever på.
Visst är det ett intrång i våra privatliv. Och visst kan NSA (den amerikanska signalspaningsmyndigheten) få tillgång till våra dagböcker (i Word) om vi sparar dem hos Google OCH en amerikansk domstol gör bedömningen att vi har samröre (på nära eller långt håll) med terrorister. Men NSA kan alltså inte godtyckligt hämta ut vilket material de vill. Och ingen människa kommer att läsa våra dagböcker eller e-post.
Helt klart skulle övervakningen kunna bli mycket mer närgången och kränkande än så här. Så särskilt om USA eller annat västland faktiskt skulle drabbas av ytterligare ett stort terrorangrepp.
Tillbaka till Hasse Boström efter denna kontakt med verkligheten. Vi kan alltså konstatera att USA:s övervakning genom PRISM, så långt vi vet, knappast är särskilt total. Och varför måste detta program bekämpas om det är sant som amerikanska myndigheter påstår, att PRISM förhindrat flera terrorattacker? Låt oss titta på Boströms skäl igen.
Nummer 1 och 2 kan slås ihop till att handla om att det inte finns några garantier för att PRISM inte missbrukas, nu eller i framtiden. Detta är sant för all makt vi ger staten. Det finns inga garantier för att de pistoler som polisen har ALDRIG kommer att brukas mot oskyldiga. Men om vi ställer sådana krav kommer polisen inte att kunna utföra sitt arbete. Brottslingarna, som GARANTERAT vill oss illa, kommer att regera. Därför är det naivt att ställa krav på 100-procentiga garantier mot missbruk. Jag tror vi alla inser att så är fallet.
Ännu mer frustrerande är Hasse Boströms påstående att övervakning inte löser ”roten till problemet”. Vad är då roten till problemet? Boström skriver inte det. Han menar också att vi inte gör världen bättre med teknik som används i brottsbekämpning, till och med om den förhindrar ytterligare terrorbomber och därmed räddar 1000-tals människor från att dödas och såras. Nej, för det löser inte ”det bakomliggande problemet.” Men är det inte uppenbart att vi gör världen bättre genom att rädda människor från att dödas och såras? Helt klart måste detta vara statens viktigast uppgift: att skydda sina medborgare från angrepp. Vad kan vara viktigare?
Här blir det tydligt att Boström, liksom många andra kristna, förleds av utopiska idéer och låter det bästa bli det godas fiende. Han tycks mena att eftersom vi ändå inte kan utrota ondskan och synden från världen är allt vi gör i detta avseende fåfängligt. Men det är att leva i barnkammaren vilket för en vuxen är klart klandervärt. I verkligheten här och nu är Hasse Boström, jag och alla andra skyldiga att göra det vi kan för att förbättra världen millimeter för millimeter. Och i detta ingår att bekämpa brott och dödande för att ge människor möjligheten att leva fria, orädda och oskadade. Livet är gott och måste försvaras. Av oss, så länge vi lever på denna jord.
Den svarte delstatssenatorn Elbert Guillory från Louisiana förklarar i denna video varför han bytt parti till republikanerna. Jag stöder dem av samma skäl.
I debatten mellan vicepresidenten Joe Biden och Romneys parhäst Paul Ryan fick de båda frågan om hur deras katolska tro påverkar dem, särskilt i abortfrågan. Paul Ryans svar var ok utan att jag blev direkt överväldigad. Lite stelt beskrev han sin hållning som inte bara beroende av sin katolska tro utan även av förnuft och vetenskap och att en Romney-administration skulle motsätta sig aborter utom i fall av våldtäkt, incest eller om moderns liv är i fara. Men låt mig fokusera på Joe Bidens svar som kommer 2:55 in i klippet nedan.
Biden säger att hans katolska tro definierar honom som människa. Särskilt påverkad, säger Biden, är han av Katolska kyrkans sociallära som menar att vi har ett ansvar för våra medmänniskor, att ta hand om dem som inte klarar sig själva. När det gäller aborter säger Biden att han accepterar Katolska kyrkans hållning som en ”de fide doctrine”, det vill säga ett försanthållande som gäller tron. ”Life begins at conception, that’s the Church’s judgment and I accept it in my personal life,” säger han. MEN och det är ett stort MEN, ”I refuse to impose it on equally devout Christians, Muslims and Jews. I just refuse to impose that on others unlike my friend here, the Congressman.”
Detta är ett klassiskt vänstersvar och som sådant värt att analysera. Det Biden menar med att han är särskilt påverkad av Katolska kyrkans sociallära är att den är i linje med den politik som han och Obama står för. Så försvaras ju Demokraternas politik, liksom all vänsterpolitik, med hänvisning till att den motiveras av solidaritet med de utsatta. Biden menar utan tvekan att han i sin politiska gärning följer Katolska kyrkans lära på denna punkt. I detta är han därför beredd att tvinga sina religiöst färgade ståndpunkter på andra genom höjda skatter och regleringar.
Han säger sig acceptera Kyrkans hållning även i abortfrågan. Men då bara i sitt personliga liv. Riktigt vad det innebär är svårt att säga eftersom han själv inte har varit eller kan bli gravid. Hur som helst är han inte beredd att göra politik av denna övertygelse eftersom han inte vill tvinga sin tro på andra. Här skulle debattmoderatorn ha kunnat fråga: Varför är du beredd att göra politik av Kyrkans sociallära men inte av dess hållning i abortfrågan? Det verkliga svaret på den frågan är förstås att Biden egentligen inte håller med Katolska kyrkan i abortfrågan. Så det är endast när Kyrkans lära överensstämmer med det egna partiets som han är beredd att följa Kyrkan. Men detta är ju inte att följa, det är utnyttja Kyrkan för egen vinning.
Det ironiska i detta är att Katolska kyrkans sociallära inte säger så mycket om hur solidariteten med de utsatta ska organiseras. Där uttrycks ett samhälleligt ansvar men det är ju inte samma sak om ett statligt ansvar. Visst kan man dra slutsatsen att det bästa sättet att kollektivt ta ansvar för utsatta människor är genom en generös välfärdsstat men den slutsatsen är inte Katolska kyrkans. Det som däremot är Kyrkans otvetydiga hållning är att politiker ska motverka aborter. I USA är den officiella linjen att politiker som verkar för aborter inte får ta emot nattvarden. De riskerar också exkommunicering. Det är alltså inte tillräckligt att, som Biden, acceptera kyrkans hållning i abortfrågan ”i sitt personliga liv”.
För att summera: Biden är visst beredd att tvinga sin katolska tro på andra men bara när tron överensstämmer med partiprogrammet. Och han följer kyrkan i frågor där den saknar hållning medan han ignorerar kyrkan där dess position är otvetydig. En sann vänsterpolitiker, alltså.
Ni som följer mig vet att jag har svårt att sluta skriva om USA. Igår läste jag en artikel som förklarar mitt intresse bättre än jag själv har kunnat. Så här skriver Janet Daley i brittiska The Telegraph:
Whatever the outcome of the American presidential election, one thing is certain: the fighting of it will be the most significant political event of the decade. Last week’s Republican national convention sharpened what had been until then only a vague, inchoate theme: this campaign is going to consist of the debate that all Western democratic countries should be engaging in, but which only the United States has the nerve to undertake. The question that will demand an answer lies at the heart of the economic crisis from which the West seems unable to recover. It is so profoundly threatening to the governing consensus of Britain and Europe as to be virtually unutterable here, so we shall have to rely on the robustness of the US political class to make the running.
I det amerikanska valet står två tydliga alternativ mot varandra och där debatteras frågor som är nästintill otänkbara här. Men även Sverige är i behov av samma politiska debatt.
What is being challenged is nothing less than the most basic premise of the politics of the centre ground: that you can have free market economics and a democratic socialist welfare system at the same time. The magic formula in which the wealth produced by the market economy is redistributed by the state – from those who produce it to those whom the government believes deserve it – has gone bust.
Och ja, även vi borde föra diskussionen om hur välfärdsstaten begränsar den fria marknaden och därmed grunden för vårt välstånd. Vi ser ekonomier ramla omkull omkring oss men livet går bara vidare.
Mitt Romney had been hinting, in an oblique, undeveloped way, at this line of argument as he moved tentatively toward finding a real message. Then he took the startling step of appointing Congressman Paul Ryan as his running mate, and the earth moved. If Romney was the embodiment of the spirit of a free market, Ryan was its prophet.
Valet av Paul Ryan som kandidat till vice presidentposten kommer att göra kampanjen tydligare.
Contrary to what many know-nothing British observers seem to think, the message coming out of Tampa was not Tea Party extremism. It was just a reassertion of the basic values of American political culture: self-determination, individual aspiration and genuine community, as opposed to belief in the state as the fount of all social virtue.
Dessa är de två visionerna: Å ena sidan ett samhälle baserat på individens frihet och verklig gemenskap. Å den andra ett samhälle där staten är källan till allt det socialt goda.
Jag vet vilket samhälle jag längtar efter och sörjer att vi inte kan ha denna politiska diskussion i Sverige också.
Den 15:e augusti gick en beväpnad man in på ett kontor tillhörande organisationen Family Research Council (FRC). Han sa ”Jag gillar inte er politik” och öppnade sedan eld. En vakt blev skottskadad men hade sinnesnärvaro nog att kasta sig på den beväpnade inkräktaren. Mannen, en 28-årig gayaktivist, står nu åtalad för mordförsök.
Dådet var uppenbart politiskt motiverat. FRC är en konservativ kristen organisation som, bland annat, menar att utlevd homosexualitet är skadligt både för personen och för samhället i stort. För sin syn på homosexualitet har organisationen stämplats som en hatgrupp av Southern Poverty Law Center (SPLC), som är en tankesmedja och människorättsorganisation på vänsterkanten. På sin hemsida finns en ”hatkarta” över alla hatgrupper i USA. Där finns också en särskilt sida dedikerad FRC. Ledande personer inom SPLC har även jämfört FRC med Ku Klux Klan.
Om detta har det inte stått en notis i svensk media. Förvisso, ingen dog. Men mannens avsikt var att döda och utan vaktens snabba ingripande kunde det också ha skett. Jämför detta med uppståndelsen i januari förra året när en mentalt sjuk man dödade åtta personer i Arizona och skadade en demokratisk kongresskvinna. Den stora uppståndelsen och mediacirkusen kom inte så mycket att handla om det tragiska i händelsen som att Sarah Palin hade haft kongresskvinnans namn på en karta med kikarsikten. Utan någon som helst kunskap om mördarens motiv skuldbelades Tea party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet för att ha piskat upp stämningarna i landet och kartan ansågs ha inspirerat mördaren. Särskilt långt gick Dagens Birger Thureson som anklagade Palin för ”besinningslöst hat”.
Notera alltså att det i fallet med morden i Arizona uppstod en närmast världsvid debatt om politisk retorik som manar till våld, trots att mördarens motiv var okända och att han senare förklarades otillräknelig. I det första fallet, trots att vi här vet att den nu mordförsöksåtalade mannen hade politiska motiv, händer absolut ingenting. Inte ens en liten notis om händelsen. I rättvisans namn borde rimligen Birger Thureson ha ryckt ut och anklagat SPLC för ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat”.
Varför blir det då en diskussion om politiskt laddad hatretorik i fallet med mördaren i Arizona men inte i fallet med attacken mot FRC? I det senare fallet hade en sådan diskussion varit högst befogad, i det första fallet var den inte det. Skillnaden är att den amerikanska högern inte kan skuldbeläggas denna gång. Och då, ja då finns det liksom inget att säga.
När detta skrivs har Ryssland precis provskjutit en ny slags missil som ska kunna penetrera det missilförsvar som NATO nyligen har aktiverat i Europa. Det är nästan som gamla tiders kapprustning mellan Öst och Väst. Hur ska vi förhålla oss till denna utveckling?
En vanlig reaktion är att militära satsningar överhuvudtaget är av ondo. Bygger vi upp vårt försvar kommer potentiella motståndare att göra detsamma med vapenindustrin som enda vinnare. Och varför använda pengar som bättre behövs för vård och skola på dyra vapen? Bakom dessa argument finns ofta inställningen, mer eller mindre genomtänkt, att vapnen aldrig under några omständigheter kan komma till någon nytta. Används de blir det katastrof. Används de inte, ja då kunde vi lika gärna ha varit utan dem. Detta är pacifism, rätt och slätt.
I Sverige har vi flera respekterade fredsrörelser som företräder denna uppfattning. Så skriver Plogbillsrörelsen på sin hemsida att de vill “avskaffa krig och konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion.” Kristna Fredsrörelsen skriver att de tror på en värld utan våld och verkar för “total nedrustning”. De uppmanar också kyrkor att ta avstånd från våld. Konflikter ska lösas med ickevåld. Vi har också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som vill samla alla människor “som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas genom samarbete, ekonomiska medel och diplomati.” Symbolen för föreningen är ett avbrutet gevär.
Det är förstås inget fel med att önska sig fred. Inte heller att arbeta för att uppnå den. Alla borde göra det. Ändå menar jag att dessa rörelser är helt fel ute och att deras idéer, i takt med att de får större fotfäste, faktiskt är en fara för freden.
För det första är det inte existensen av moderna vapen som skapar våldsamma konflikter. Närmare en miljon tutsier mördades av machetebeväpnade hutuer i Rwanda under tre blodiga månader 1994. Här saknades det moderna vapen, i händerna på soldater skickade att stoppa folkmordet.
Även utan machetes hade massmördandet ägt rum men då med knivar, liar eller grepar. Människans uppfinningsrikedom är på detta område väldigt stor. Och det illustrerar ett annat problem, nämligen fredsrörelsernas idylliska människosyn. En värld utan våld och krig där alla konflikter löses genom samtal förutsätter en ny människa. I denna värld, här och nu, kommer det alltid att finnas onda män som är beredda att gå över lik för sin egen upphöjelses skull. Plogbillsrörelsens namn kommer från gammaltestamentliga profetior om ett kommande fredsrike där det inte längre behövs några svärd. Men vi är inte där än och att för oss i förtid skrota våra vapen är att inbjuda till övergrepp.
Med sitt fokus på våld och krig likställer dess fredsrörelser i realiteten fred med vapenvila. Förvisso är vapenvila en förutsättning för fred. Men vapenvila kan också stå i vägen för verklig fred om vi med fred menar ett tillstånd av harmoni och rättvisa. Så kunde Saddam Husseins regim systematiskt förtrycka kurderna utan att bryta mot någon vapenvila. Det tog ett krig för att det förtrycket skulle upphöra.
Jag saknar, för det fjärde, ett moraliskt ställningstagande för de stater där frihet och demokrati råder. Att kräva “total nedrustning”, att ta avstånd från våld i största allmänhet och att förstöra vapen som tillhör Sverige eller England är att missa det enkla faktum att det spelar roll vem som bär vapnen. Att som Nätverk Mot Krig, sitt namn till trots, enbart protestera mot USA:s kriginsatser är rentav omoraliskt. Fredsrörelserna borde istället erkänna att det för fred krävs säkerhet och rättvisa och att den bästa garanten för denna är de västliga makterna, med USA i spetsen.
Med detta perspektiv blir vapenexport inte alltid fel. Ibland är det rätt, som när vi säljer vapen till exempelvis NATO-länder för användning i Afghanistan. Ibland är det fel, som när vi säljer vapen till Burma. Att modernisera Europas missilförsvar kan också vara rätt väg att gå, om det existerar ett reellt hot mot våra länder som vi inte förmår neutralisera på annat sätt. Att här verka för allmän nedrustning och ett generellt förbud av vapenexport tjänar paradoxalt inte freden eftersom de enda som lyssnar till fredsrörelsernas krav är ledarna för de västliga demokratierna.
Med allt detta sagt kan det ändå mycket väl finnas utrymme för en ömsesidig och kontrollerad nedrustning. Men vilka är dagens parter som ska fås att nedrusta? Även när det gäller ickevåldsbetonade konfliktlösningsmetoder finns korn av sanning i fredsrörelsernas budskap. Om vi, både som nation och som individer, vill vara en fredsbevarande kraft får inte den spontana reaktionen vara att svara aggression med aggression. Konflikter kan lösas utan våld. Krig kan förebyggas med diplomati och genom ekonomiska medel. Men detta arbete måste ske med realistiska förväntningar på vår förmåga att förhindra våld och krig.
Vid mitt arbetsbord har jag en bild på ett amerikanskt hangarfartyg. Det påminner mig om att freden, som vi alla bör sträva efter, i den tid vi nu lever faktiskt är beroende av vapenmakt. De verkliga fredsaktivisterna är inte de som demonstrerar på gatorna i London, Paris och Washington. Nej, de är de män och kvinnor som med risk för sina liv beger sig till världens konfliktområden för att bekämpa tyranner och folkmördare. Allt som oftast bär de amerikansk flagg.
När den amerikanske presidenten Barack Obama mottog Nobels fredspris sade han följande:
Världen måste komma ihåg att det inte bara är internationella institutioner ”” inte bara avtal och fördrag ”” som skapat stabilitet efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi kan ha begått, råder ett självklart faktum: Förenta Staterna har hjälpt till att skapa global säkerhet under mer än sex årtionden, med blodet från våra medborgare och styrkan hos våra militära förband.
Den tjänstgöring och de uppoffringar som män och kvinnor i uniformer gjort har skapat fred och välstånd, från Tyskland till Korea, och möjliggjort demokrati.
