Skip to main content.

den 13 april 2009


  Krille ser bara svarta svanar

Krille, alltså han som bossar för de så kallade humanisterna, är lite sur för att hans förening inte får statsbidrag. Stackarn, det kan inte vara lätt att enbart leva på sina egna medlemmar. Det är väl därför det blir som det blir i hans artikel på Newsmill där han menar att kultureliten blundar för kristendomens fula tryne. På den kritik som, på goda grunder, riktas mot ”humanisterna” för att de är så ensidigt negativa i sin bedömning av kristendomen svarar han:

Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck… Det är knappast Amnestys roll att berätta om de regimer eller ideologier som tillåter människor att yttra sig och verka politiskt. Lika lite är det Humanisternas uppgift att berätta om de fall där människor slipper underkasta sig religiösa dogmer.

Skillnaden är, förstås, att Amnesty inte generaliserar utan kritiserar där kritik är berättigad. Amnesty menar exempelvis inte att olika stater eller ideologier borde avskaffas. Nej, de kritiserar endast stater för de fall av övergrepp som de har dokumenterat. Krille och hans gäng går dock ett steg till. När de har sett några, i deras ögon, svarta svanar menar de att alla svanar är svarta. För att citera:

Religioner måste bedömas i sin helhet, som summan av sina positiva och negativa effekter. Den mest utbredda och snabbast växande formenav kristendom i världen är sannerligen ingen ”lättmjölksvariant”. Det är en konservativ och fördömande religion som ser homosexualitet som något ont och syndigt, som ser kvinnor som underlägsna män och förvägrar dem rätten till sin kroppsliga integritet.

Först säger alltså Krille att religioner måste bedömas efter summan av sina positiva och negativa effekter. Låt gå för det (för ögonblicket). Men i nästa andetag dömer han ut en stor del av kyrkan genom att peka på några, i hans ögon, allvarliga försyndelser. Rimligen borde det finnas något positivt med dessa kyrkor också men det existerar inte i Krilles balansräkning. Han skulle exempelvis ha kunnat nämna dessa kyrkors stora sociala engagemang, deras insatser i tredje världen och att de får många människor att lämna sina gamla ohälsosamma liv för ett nytt liv med Gud. Så i samma artikel som han kritiserar dem som kallar ”humanisterna” för ensidigt negativa ger han sina kritiker rätt. Och han gör det, precis som vanligt, utan att förstå det själv.

Sedan håller jag inte med om att religioner ska bedömas efter sina effekter. Nej, de ska bedömas efter sin sanningshalt. Inte så att effekterna är betydelselösa men de är svårbedömda, både ur en enskild människas liksom en enkild generations synvinkel. Ta exempelvis katolska kyrkans ståndpunkt att dess präster ska leva i celibat. Effekterna av denna speciella lära mäts i århundraden, ja kanske årtusenden. Och kan vi med våra begränsade ögon någonsin räkna med att se alla effekterna?

Sedan måste jag kommentera Krilles nysvenska. För när han skriver att kyrkan ”förvägrar [kvinnor] rätten till sin kroppsliga integritet” talar han rimligen om abort. Men som Krille uttrycker det skulle man kunna tro att kyrkan tycker att våldtäkt är helt i sin ordning. Men det (den katolska) kyrkan inte accepterar är att den gravida kvinnans frihet får gå ut över den kroppsliga integriteten hos den lilla människa som lever i hennes mage. Accepterar man bara fostrets mänsklighet måste detta vara en fullt rimlig hållning. Därför är Krilles sätt att skriva förvillande och ohederligt.

På slutet får han dock till det:

Den globala Jesuskulten är allt annat än tandlös.

Men jag anar att Krille, precis som Kajafas i Johannes 11:51, inte säger detta av sig själv. Kanske kan även Krille användas av Gud.

Andra bloggar om: , , ,

den 11 april 2009


  Lena Andersson demonstrerar sin okunskap

Jag har haft anledning att skriva om SvD:s tv-kritiker Lena Andersson tidigare. Det handlade då om hennes sommarprogram om Jesus och att hon senare fick ett pris av ”Humanisterna” för sin ”sanningslidelse”. Nu handlar det om den artikel på opinionssajten Newsmill som hon publicerade häromdagen. Då liksom nu hävdar Lena Andersson att hon läser texterna i Bibeln som det står och därför kommer på kollisionskurs med den gängse förståelsen av hur och vem Jesus var. Denna gång kritiserar hon liberalteologerna – hon nämner Ola Sigurdsson som exempel – som använder ”bibeln i syfte att hamna rätt i samtidens idéer.” Hon fortsätter:

Bibelns barlast av sådant som talar emot är alltför tung och skrymmande. Men det påpekandet gör mig förstås till bokstavstroende. Ty den teologiska grundregeln är att det goda som Jesus och andra centrala bibelfigurer gör och säger kan tolkas som det står och av vem som helst, medan det förkastliga som de gör och säger fordrar kunskaper i grekiska, hebreiska, antikens historia samt en doktorsavhandling i exegetik för att uttolkas rätt. De bibelord som inte låter alltigenom bra för den moderna människan betyder alltid något annat.

Någonstans här har hon onekligen en poäng. Jag instämmer helhjärtat i hennes kritik av liberalteologins ”försnällning” av Jesus och dess utspädning av den kristna tron. Men hennes kritik grundar sig inte bara på att liberalteologerna inte håller sig till texterna utan framförallt på att de ger en akademisk legitimitet åt något som är  rena ”dumheter”.  Hon skriver:

Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära

Jaså. Men det gör förstås en hel mängd intelligenta, upplysta och idag levande människor väldigt omoderna. Eller så menar hon att man för att vara modern måste vara ateist och tro att kristendomen bara innehåller sagor. Och då säger hon ju bara att ”alla ateister tror att kristendomen är en mytologi” vilket ju är ett ganska banalt påstående. Jag vet inte vad hon menar men vidare intelligent låter det inte.

Faktum är att de som argumenterar med hjälp av generaliseringar som ”alla vet” eller ”all forskning visar” oftast har väldigt lite på fötterna. Och den som läser Lena Anderssons artikel finner att hon aldrig tar upp några argument mot de sanningsanspråk som kristendomen gör. Jo, en gång gör hon ett halvhjärtat försök när hon som argument mot Guds existens tar upp lidandets problem. Kära nå’n då! Har hon överhuvudtaget öppnat en bok i teologi eller religionsfilosofi? Lidandets problem är ett av de mest avhandlade ämnena inom teologin och här finns svar för den som söker. Jag kan tipsa om William Lane Craigs undervisning på detta område.

I övrigt saknas alltså argument mot den kristna tron. Det är som att Lena Andersson tror sig vinna på walk over bara genom att nämna lidandets problem! Och samtidigt som hon här visar sin stora okunskap har hon mage att kritisera dem som kallar de nya ateisterna för okunniga. Så hon är inte bara okunnig, hon saknar även kunskap som sin okunskap. Och ur detta kan det förstås bara komma dumheter.

Andra bloggar om: , , ,

den 13 november 2008


  Eva Dahlgren skiter i vem som tänder stjärnorna

Per Ewert, frilansskribent, och Stefan Gustavsson skriver i Norrbottens-Kuriren om Eva Dahlgren och Humanisterna. Eva Dahlgren är ju mest känd för sin låt ”Vem tänder stjärnorna?” från 90-talet. Då fanns det hos Eva Dahlgren en öppenhet för det andliga. Men nu har hon tyvärr fallit för neohumanismen och hon har deklarerat att hon inte tror på Gud. Ewert och Gustavsson kommenterar en intervju i tidningen Humanisten där Eva Dahlgren talar om hur hon kom att vända Gud ryggen. Så här säger hon:

Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud. Jag kände att det låg ett slags omänsklighet i gudstron, som jag inte tyckte om. Jag ville tro på oss som är här. Att vi måste ta vårt ansvar. Så egentligen lämnade jag frågan med: ”Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.”

Om detta skriver Ewert och Gustavsson, och här får de verkligen till det:

Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i saken. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.
Ingemar Hedenius förespråkade grundprincipen ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” Denna princip har knappast varit vägledande för Eva Dahlgrens val att bli ateist.

Så är det och Christer Sturmark, som intervjuar henne, verkar inte reflektera över hennes oförnuftiga hållning. Och här får Ewert och Gustavsson till det igen:

Kanske bör vi istället lyfta fram Eva Dahlgren som ett föredöme? Det skulle ju kunna vara så att hon helt enkelt bara är mer uppriktig än de flesta andra ateister. För tänk om sekulärhumanismen främst är byggd på smak, inte på argument?

Ja, säg mig den ateist som baserar sin övertygelse på goda argument.

Läs hela artikeln! Och läs även intervjun med Eva Dahlgren. Samtalet mellan Sturmark och Dahlgren illustrerar verkligen den nya humanismens närmast skrattretande ytlighet.

Per Ewert kommer i dagarna ut med en bok som heter just Vem tänder stjärnorna? Boken vill vara ett heltäckande försvar för den kristna tron utifrån människans stora existentiella frågor. Det verkar lovande.

Andra bloggar om: , , ,

den 21 oktober 2008


  Introducerande föreläsning om apologetik

I fredags föreläste jag om gudsbevis och relationen mellan tro och vetande. Det var riktigt roligt. De som lyssnade var i de övre tonåren och sugna på att höra mer om den kristna trons rationella sidor. En av ledarna sade efteråt att hela församlingen borde ha hört föreläsningen. Och jag tror verkligen att det är så att kristenheten i stort borde fördjupa sina kunskaper på detta område. Dels därför att kunskap om objektiva skäl till Guds existens verkar stabiliserande i kristenlivet och att vi ju bör älska Gud även med våra förnuft. Och dels för att icke-kristna suktar efter sanning och därmed behöver presenteras goda skäl för att tro.

Här är föreläsningen:

This movie requires Flash Player 9

Bläddra genom att klicka.

Andra bloggar om: , , ,

den 26 september 2008


  Jag ser det inte men jag vet

Jag brukar ju ofta hävda att abortkritik inte alls behöver ta sin näring från religionen. Och så är det. Det räcker med att vara humanist, verklig humanist alltså, för att inse att det mänskliga livet, även i dess begynnelse, är värdefullare än något annat här på jorden. Trots detta är det nästan bara kristna som engagerar sig i frågan. Varför?

En förklaring jag angivit tidigare är att kristna har ett känsligare samvete än andra på grund av återkommande övningar i att lära känna sina synder. Idag kom jag på ytterligare en anledning. Som kristen lever jag med en kunskap om Guds existens trots att jag ytterst sällan, om någonsin, får uppleva honom. Detta kallas att leva i tro. Sådant är det kristna livet, att leva i övertygelsen om Guds existens och kärlek trots att dessa våra övertygelser inte bekräftas av våra sinnen. Detta liv rustar oss att även på andra områden låta våra handlingar styras av inre övertygelser snarare än sinneserfarenheter. Eller, med andra ord, att vara principfast.

När ett nytt människoliv uppstår syns det inte för blotta ögat. Använder vi ett mikroskop kan vi börja skönja embryots mänskliga konturer några veckor efter befruktningen. Utan mikroskopet dröjer det några månader innan magen börjar puta och det nya livet gör sig påmint. För vissa kanske fostrets mänsklighet inte uppenbaras förrän vid förlossningen. Ändå har det varit en människa hela tiden. Medicinskt går det förstås att visa empiriskt att så är fallet eftersom det uppstår en ny organism med ett mänskligt DNA vid befruktningen. Så jag menar inte att det saknas empiri som visar på embyots mänsklighet. Men vi erfar det inte. Öga, näsa, mun finns inte där från början. Det talar inte, rör sig inte. Vi märker det inte helt enkelt. Utgår vi enbart från våra sinnen är embryot inte mer än en cellklump. Ändå vet jag att det är så mycket mer. Jag vet det – på filosofiska, medicinska och teologiska grunder – och låter mig styras av denna kunskap trots att den inte bekräftas av mina sinnen.

Det är att vandra i tro.

Andra bloggar om: ,

den 14 april 2008


  Tidningen Dagen om incest

De kristna tidningarna Världen idag och Dagen har hamnat i luven på varandra. Framförallt handlar det om ett blogginlägg av Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten där han kommenterar kärleksaffären mellan en australiensk far och hans dotter. Carin Stenström på Världen idag menar att Karlstens inlägg ”inte kan läsas som annat än ett försvar för incestförhållanden.” Elisabeth Sandlund, chefredaktör på Dagen, tar sin webbredaktör i försvar och menar att Stenström ljuger: Emanuel Karlsten har inte alls försvarat incestuösa förhållanden!

Förvisso beskriver Karlsten inledningsvis det incestuösa förhållandet som en ”sexuell avart av rang” och han känner sig äcklad av det. Men resten och merparten av inlägget tolkar jag som ett avståndstagande av hans egen initiala och oreflekterade reaktion. Jag ser också på bloggkommentarerna att jag inte är ensam om den tolkningen. För hur ska man annars tolka resonemang som dessa?

Vi klassade [homosexualitet] som en sexuell avart, undanskuffad och praktiserad av få. Sen visade det sig att de homosexuella var människor. Som du och jag. Att våra lagar, som alienerade och psykstämplade dem, var obalanserade och passé.

Och inte kan vi förutsätta att de flesta incestuösa förhållanden är byggda på sjuka relationer? Och handlar det om våldförande relationer så finns det andra lagar än de om incest som skyddar.

Och i inläggets mycket otydliga slut verkar han ställa sig bakom ett uttalande av kvinnan i den incestuösa relationen där hon säger att folk inte borde klandra dem eftersom de är ”medvetna vuxna som inte skadar varandra eller någon annan.” Det är den sekulära (sexual)moralen i ett nötskal.

Så nog har Carin Stenström rätt i sin kritik. Visst verkar det som om Emanuel Karlsten argumenterar för en legalisering av incestuösa relationer.

För övrigt innehåller kommentarerna flera träffande beskrivningar av Dagen och Världen idag. Här sägs exempelvis ”Även om det inte är ett försvar så är det samma mjäkiga ”dagen-vinkel” som vanligt. Dvs, lite problematiserande och med en underton av att hålla med.” Och detta: ”Världen idag är salt men förutsägbar – alltför förutsägbar för att saltet ska smaka gott. Dagen är blek men något intressantare – men inte tillräckligt intressant för att man ska stå ut med den fadda smaken. Båda tidningarna har något att lära av varandra”.

Men över till det verkligt intressanta, nämligen varför incestuösa relationer bör fördömas. Som en utgångspunkt för den egna reflektionen duger 1 Mos 2:24 och 3 Mos 18 gott, liksom ett studium av ordet otukt i Nya testamentet (porneia på grekiska). Redan skapelseberättelsen säger att en man ska lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru. Detta tillsammans med Jesu och Paulus undervisning om äktenskapet visar med all önskvärd tydlighet att Guds plan med sexualiteten är att den ska komma till uttryck mellan, och endast mellan, en man och en kvinna som är gifta och inte närbesläktade. All andra sexuella uttryck betecknas som otukt och misshagar Gud. Det inbegriper onani, homosex, incest, föräktenskapligt sex, utomäktenskapligt sex, tidelag, nekrofili med mera.

Nu kanske inte Bibelns undervisning duger på torget men den borde vägleda en journalist på en kristen tidning. Vidare är det så att denna gudomliga ordning på sexualitetens område inte enbart existerar i Guds tankar eller högt uppe i molnen. Liksom med andra gudomliga ordningar märker vi av den med våra sinnen och med vårt förnuft, här på jorden. Vi vet, exempelvis, att lösa sexuella förbindelser straffar sig genom könssjukdomar och brusten kärlek. Vi kan se på våra kroppar att mannen är designad för kvinnan och hon för honom. Och vi kan förstå varför Gud månar om den inomäktenskliga sexualiteten: det är den som genererar nytt liv samtidigt som äktenskapet skapar den stabilitet som våra barn behöver. Sexualitet har med liv att göra. Dess missbruk skapar sår. Detta är argument som skulle kunna tala även till den sekulariserade människan.

Det finns två problem med sexuella förhållanden mellan föräldrar och deras vuxna barn. Det ena är inavel och de missbildningar som därmed riskeras. Det andra handlar om att förhållandet mellan föräldrar och deras barn bör vara sexuellt fredat för att skydda det lilla barnet från att bli sexuellt utnyttjat. Det ska vara tydligt att förälderns roll och ansvar är att vägleda och skydda barnet, så att barnet så småningom ska kunna separera från sina föräldrar och bilda egen familj. Skulle vi endast ha en lag mot sex med minderåriga blir förälderns roll oklar och sexuella fantasier och frestelser blir svårare prövningar hos en fader när han ser sin nakna dotter.

Uppdatering 25/4: Efter en granskning av texten har jag kommit fram till att ett par korrigeringar skulle minska risken för vantolkningar. Således ersätts följande stycke:

”Så nog har Carin Stenström rätt i sin kritik. Visst verkar det som om Emanuel Karlsten argumenterar för en legalisering av incestuösa relationer.”

med följande:

”Så nog förtjänar Emanuel Karlsten kritik. Oavsett avsikt presenterar han en argumentationslinje för legalisering av incest utan att visa läsarna på vilket sätt dessa argument är felaktiga. Hans inlägg skapar också utrymme för osäkerhet om var han själv står i frågan.”

Andra bloggar om: , , ,

den 29 februari 2008


  Visst fanns Napoleon

En läsare hörde av sig apropå min text Visst fanns Jesus. Texten handlar om den undermåliga argumentation som används av dem som inte tror att Jesus existerat. Läsaren visar hur man med samma argumentationsteknik kan bevisa att Napoleon aldrig existerat. Så här skriver han:

Jag upphör aldrig att förvånas av rabiata ateister som hävdar att det inte finns några historiska bevis på att Jesus var en historisk person, och att det var Paulus som grundade kristendomen, att kristendomen bara lånade element från andra religioner och myter i området.

Vad dessa ateister inte förstår är att man med deras argument lika gärna kan ”bevisa” att t.ex. Napoleon Bonaparte aldrig har existerat.

Den franske författaren Rupert Furneaux lägger fram sina ”bevis” för att Napoleon aldrig har levat:

1. Namnet Napoleon är helt enkelt en variation av Apoleon eller Apollon, och som solgud fick han efternamnet Buonaparte, vilket betyder ‘dagens goda del’, det vill säga den tid då solen skiner.

2. Liksom Apollon föddes på Medelhavsön Delos, föddes Napoleon på Medelhavsön Korsika.

3. Napoleons mor Letitia kan identifieras med Apollons mor, som hette Leto. Båda namnen betyder ‘att ingjuta glädje’, vilket än en gång avser den uppgående solen, som förjagar nattens fasa.

4. Letitia hade tre döttrar – precis som den grekiska gudadottern.

5. Napoleons fyra bröder är inga verkliga människor, utan symboliserar de fyra årstiderna. Tre av dessa bröder blev kungar, tack vare deras ställning som hans, eller Solens, släktingar. Den fjärde brodern, som inte blev regent, symboliserar vintern. Kanhända var han dock en blivande regent, han blev prins av Canino – ett namn som härleds från cani och betecknar ålderdomens, eller vinterns, vita hår.

6. Napoleon drevs ut ur Frankrike av härarna från norr, i verkligheten nordanvinden.

7. Napoleon hade två hustrur, det hade även Apollon. Dessa två hustrur representerade jorden och månen. Med månen hade Apollon inga barn, med jorden fick han en son – ett mytiskt barn som symboliserar jordens gröda så som den skapas när jorden befruktas. Napoleons son sägs vara född vid vårdagjämningen, den 21 mars, den dag då jordens befruktning äger rum.

8. Liksom Apollon räddade Grekland från den fruktade draken Python, räddade Napoleon Frankrike från revolutionens fasor. Ordet revolution är betecknande nog avlett ut det latinska revolvo, som karaktäriserar något krälande.

9. De tolv generaler som stod i spetsen för Napoleons här symboliserar djurkretsens tolv tecken, medan de fyra stabsgeneralerna personifierar de fyra väderstrecken.

10. Solguden Napoleon segrade alltid i södern, men besegrades av vindarna från norr, och historien om återtåget från Moskva är således inte något annat än en solmyt. Som solen steg Napoleon upp i öster – han föddes på Korsika – och som solen gick han ned i väster – han dog på St. Helena.

Så enkelt kan det alltså vara att ta livet av en av historiens starkast förankrade personer, och det är med liknande ”argument” som de mest fanatiska ateisterna försöker bevisa att Jesus aldrig har funnits.

Precis. Om man på allvar vill gå till botten med frågan om Jesu existens måste man ställa sig åtminstone två frågor: 1) vilken är den bästa förklaringen på alla vittnesmål som finns om Jesus och 2) vilken extraordinär händelse runt år 30 förklarar bäst den enorma expansionen av kristendomen under det första århundradet? Sedan kan den kritiske också fundera över vad som egentligen hindrar honom att erkänna Jesu existens samt hans uppståndelse. Är månne utgångspunkten att mirakler inte kan ske? Bevisa då det! Eller är det kanske rädslan för att möta sin skapare? Det tål att reflektera över.

Texten är hämtad från boken ”Myter och mysterier” av Tage La Cour.

den 16 februari 2008


  O som i oförståndig och omdömeslös

Så har även journalisten Åke Ortmark blivit en ”humanist”. Och en arg sådan, som sig bör. I en nätdebatt med ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, Anders Björnsson, försöker han förklara varför han blivit en av Christer Sturmarks lärjungar:

Sturmark är en av de få, kanske den ende i Sverige, som systematiskt, offentligt och aggressivt företräder förnuftet i kampen mot vidskepelsen och dess skadeverkningar. ”Aggressivt” är ett honnörsord. Dumheten ska bekämpas med hårda attacker.

Men inte ska väl dumhet mötas med aggressivitet? För visst är det så att där vreden går in går förnuftet ut. Själv tycker jag att dumhet ska bekämpas med intelligens, så särskilt om man vill företräda ”förnuftet i kampen mot vidskepelsen”. Han fortsätter:

Jag anser verkligen inte att Sturmark är Sveriges enda geni.

Ja, ni läser rätt. Sturmark ett geni?! Bara om det vore summan av ego, attityd och spaltmeter. (Om ni undrar varför jag inte är lika imponerad av Sturmark, läs här, här och här.) Vidare!

Längre ner i texten redovisar Ortmark sin syn på vetenskapen:

Konsekvensen [av en förnuftig, skeptisk attityd till verkligheten] är framför allt att man betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, att man ödmjukt avvaktar vetenskapliga landvinningar och att man strävar efter att söka stöd i dem innan man uttalar sig om verkligheten.

I sin replik skriver Björnsson:

Här finns således inget utrymme för en utifrån kommande kritik av vetenskapens metoder och resultat, ifrågasättande av dess utgångspunkter, granskning av dess praktik: man ska ödmjukt avvakta. Inte heller bör man uttala sig om saker och ting utan att rådfråga experten, vetenskapsmannen.

Jag instämmer i detta men vill tillägga följande. Att betrakta världen som ”principiellt förklarbar” är ett påstående om verklighetens beskaffenhet som inte är grundad i vetenskap utan i en materialistisk världsbild. Skulle Ortmark verkligen fråga en god vetenskapsman om det är så att världen är ”principiellt förklarbar” tror jag att han skulle svara ungefär så här: ”Det jag observerat hittills kan jag svara för men att allt är förklarbart, det ligger bortom min horisont. Kanske dyker det upp något imorgon som vi inte kan förklara, inte då och aldrig någonsin.” Men Ortmark har förstås inte rådfrågat en vetenskapsman innan han så tvärsäkert uttalar sig om verkligheten.

Det låter vidare vackert att ”ödmjukt avvakta vetenskapliga landvinningar” men det behöver inte alls vara ödmjukt. För det innebär ju att man på förhand avvisar andra förklaringsmodeller, modeller som kanske ger en god förklaring här och nu. En kvinna kan exempelvis bli mirakulöst helad från sin cancer efter att människor bett för henne. Om vetenskapen idag inte kan ge en förklaring till det inträffade vore det knappast ett uttryck av ödmjukhet om läkaren avvisade en övernaturlig förklaring. Nej, en god vetenskapsman låter fakta tala och låter inte någon enskild världsbild begränsa de möjliga förklaringarna.

Ortmark ser en annan konsekvens av denna ”förnuftiga attityd till verkligheten”:

Och konsekvensen blir också att man bekämpar den religiösa propaganda som sköljer över oss i det offentliga rummet, inte minst i radio. Problemet med denna propaganda är att den till stor del är baserad på påståenden som inte är falsifierbara. För att än en gång citera Hedenius: ”… den religiösa tron (innehåller) till en väsentlig del ett försanthållande av vissa föreställningar och antaganden, som vetenskapen inte kan verifiera.”

Björnsson undrar om det är utsändningarna av Bachs Matteuspassionen som Ortmark vill bekämpa. Jag för min del tänker att han måste ha haft ”geniet” Sturmark som lärare i vetenskapsteori. För han verkar ju tro att falsifierbarhet och verifierbarhet är samma sak när de i själva verket är varandras motsatser. Förvisso är det sant att den kristna trons försanthållanden inte går att verifiera med hjälp av vetenskapliga metoder. Men det är mycket som inte går att verifiera, bland annat påståendet att det endast är sådant som går att verifiera som är sant.

Och eftersom kristendomen är en historisk religion som gör påståenden om saker som hänt, går den också att falsifiera. Hitta Jesu kropp i en grav och kristendomen faller. Så enkelt är det, i princip, att omkullkasta världens största religion. Men ingen har lyckats ändå. Det är talande.

Han frågar sig också, retoriskt vad det verkar, varför vi ska se med tolerans på att människor tror på en gud som hör bön och griper in i människors liv. Tja, kanske för att alternativet har prövats i Stalins Sovjet. Ortmark verkar längta efter svunna tider då man helt sonika spärrade in eller avrättade kättarna.

Slutligen menar han att denna debatt inte är en oskyldig lek. Nej, det gäller ”hårdhänta politiska och mänskliga realiteter”. Exempelvis smittas miljontals människor av hiv i Afrika ”för att påven inte gillar kondomer.” Och kristna grupper i Sverige har redan idag stort inflytande. Men detta är rent nonsens. För det första smittas människor av hiv därför att de har sex med en annan människa som har hiv, inte på grund av någon påvlig uppfattning om preventivmedel. Och skulle de göra som påven säger skulle aids vara en utrotad sjukdom eftersom den katolska kyrkan påbjuder avhållsamhet utanför äktenskapet.

Vidare är vi kristna en allt mer marginaliserad grupp i Sverige och vårt politiska inflytande kan knappast sägas överstiga vår numerär. Men kanske är det så för Ortmark att kristna och andra religiösa aldrig kan ha för litet inflytande. För de är ju de onda. Tankegångarna känns igen från mörkare tider.

Andra bloggar om: , , ,

den 7 februari 2008


  Ulvaeus bajsar på sig

Björn Ulvaeus kan skapa musik. Efter att i Expressen ha läst hans varningar för religiösa ledare förstår jag bättre hans geni. Hans stora musikalitet beror, vad det verkar, på att den lagt beslag på stora delar av hans övriga förmågor. Jag tänker då främst på intellektuella färdigheter som att föra ett logiskt resonemang, att författa en text längre än 30 ord och att vara kritisk till sina egna uppfattningar. Stefan Gustavsson skriver i en kommentar till artikeln att Humanisterna, som Björn Ulvaeus är medlem i och inspireras av, regerar i avdelningen enögda perspektiv. Enögda?! Stefan är alltför mild.

Redan i inledningen, den som man normalt filar mest på, blir det helt fel. Här jämför Björn Ulvaeus det stora klimathotet med det oroväckande i att mormonen Mitt Romney har chansen att bli republikanernas presidentkandidat. Helt uppenbart pratar vi här om ”hot” i helt olika divisioner. Faktum är att Ulvaeus inte vet mycket mer om Romney än att han är mormon. Och tydligen räcker det för börja jämföra honom med orkaner och istider. Nyanser, någon?

Han raljerar sedan över dem som tror på domedagen. Tror man på denna och ett liv efter detta, ja då blir jordelivet något sekundärt och ganska oviktigt. Och då kan man göra vilka hemskheter som helst. Så är det med Irans president Ahmadinejad. Vilken annan mäktig man delar Ahmadinejads övertygelser om domedag och himmelrike? Och som därmed är kapabel till samma illdåd. Ledtråd: hans förnamn är George… Självklart är det George W Bush, denne president som för ”humanister” och vänsterfolk har blivit den ständige referenspunkten i diskussioner om mänsklig ondska. Vilka illgärningar anklagar han då Bush för? Jo, han vill att man lär skolbarnen om en ”bibelgrundad skapelseberättelse sida vid sida med evolutionsteorin.” Men går detta, om det nu vore sant, verkligen att jämföra med Ahmadinejads hot om att förinta Israel? Eller de brott mot mänskliga rättigheter som Iran, med Ahmadinejad vid makten, gör sig skyldig till? Även här är det uppenbart att Ulvaeus har förblindats av Humanisternas religiofobi. För Sturmarks anhang är religiös lika med ond, oavsett vad människan i övrigt gör och tror.

Björn Ulvaeus kommenterar sedan det faktum att Tony Blair blivit katolik och att han smugit med sin tro i rädsla för att bli betraktad som en ”knasboll”. När Blair träffade Bush, smed de då sina planer med Bibeln som rättesnöre, undrar Ulvaeus. Sådana är hans kunskaper om kristna och om hur den kristna tron inspirerar människor. Det som gör det sorgligt är att denna uppfattning inte enbart delas av Björn Ulvaeus. Nej, många verkar på fullaste allvar tro att Bibeln är en instruktionsbok som kristna i varje livssituation kan ta fram och bara följa. Som robotar. Men ett uns av bibelkunskap räcker för att veta att Bibeln inte ger instruktioner om huruvida Irak skulle invaderas eller ej. Eller om hur biologilektionerna i grundskolan ska läggas upp. Bibeln berättar om Gud, hans folk och om Jesus. Av detta kan man lära sig vissa grundläggande saker om tillvaron såsom ondskans realitet och människans destruktivitet. Men också om hennes möjligheter till gott och därmed också hennes ansvar att göra det rätta. Det är på detta plan som kristna ledare kan mötas och dra vissa gemensamma slutsatser om rätt väg framåt. Den kristna tron ger oss vissa grundprinciper som sedan måste appliceras i ett specifikt sammanhang helt utan Bibelns hjälp. Därmed blir ledarens personliga karaktär och erfarenheter viktiga. Därför kan också två kristna ledare komma till olika slutsatser om vilken politik som bäst främjar landets intressen.

Ulvaeus fortsätter med att påstå att Bibeln påverkat Bush i beslut som rör aborter, homosexuellas rättigheter, biståndspolitiken och Mellanöstern. Detta må vara sant men endast i den meningen att alla människor låter sig styras av grundläggande värderingar och att kristna låter dessa präglas av sin tro. Och återigen, Bibeln ger inte detaljerade instruktioner om hur ett land ska styras. Men framförallt: de ställningstaganden som Bush gjort i de frågor som Ulvaeus här nämner kan förklaras utan minsta hänvisning till den kristna tron. Abort är fel därför att den dödar en liten oskyldig människa. Äktenskapet bör bevaras för man och kvinna för att äktenskapet inte ska försvagas ytterligare, till skada för barnen. Irak invaderades för att avsätta en brutal diktator som allt för länge förslavat sitt folk och lekt katt-och-råtta med världssamfundet. (Ulvaeus nämner även biståndspolitiken och syftar antagligen på att Bush inte velat spendera amerikanska biståndspengar på åtgärder för så kallad reproduktiv hälsa, det vill säga att hjälpa kvinnor att utföra aborter.)

Björn Ulvaeus avslutar med en lovsång till förnuftet och vetenskapen. Det är de människor som låter sig styras av dessa ideal som är de goda och som vårdar livet här och nu, till skillnad från dem med ett ”paradisperspektiv”. Men käre Björn, är det inte dags att öppna ögonen? Åk till Afrika och se vilka det är som gör något gott där. Jag lovar dig: du hittar inga ”humanister”.

Andra bloggar om: , , ,

den 20 november 2007


  Ateismen är FÖRNUFTIG!

(från en bloggranne)

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »