Situationen för judar i Nederländerna är nu så svår att de knappast kan promenera på Amsterdams gator. Civilklädda poliser har börjat bära kippor för att gripa dem som terroriserar judarna, oftast unga muslimer. Men de gröna protesterar och menar att poliser som bär kippor faktiskt provocerar till brott… The Brussels Journal skriver:
“Decoy Jew” is a new phrase in the Netherlands. Jews are no longer safe in major Dutch cities such as Amsterdam. Since 1999, Jewish organizations in the Netherlands have been complaining that Jews who walk the Dutch streets wearing skullcaps risk verbal and physical attacks by young Muslims. Being insulted, spat at or attacked are some of the risks associated with being recognizable as a Jew in contemporary Western Europe.
Last week, a television broadcast showed how three Jews with skullcaps, two adolescents and an adult, were harassed within thirty minutes of being out in the streets of Amsterdam. Young Muslims spat at them, mocked them, shouted insults and made Nazi salutes. “Dirty Jew, go back to your own country,” a group of Moroccan youths shouted at a young indigenous Dutch Jew. “It is rather ironic,” the young man commented, adding that if one goes out in a burka one encounters less hostility than if one wears a skullcap.
In an effort to arrest the culprits who terrorize Jews, the Amsterdam authorities have ordered police officers to walk the streets disguised as Jews. The Dutch police already disguise officers as “decoy prostitutes, decoy gays and decoy grannies” to deter muggings and attacks on prostitutes, homosexuals and the elderly. Apparently sending out the decoys has helped reduce street crime. The “decoy Jew” has now been added to the police attributes.
Artikeln avslutas:
It is often said that the Jews are the canary in the coalmine. When the Jews feel compelled to leave, the light of freedom is being extinguished. Something is badly wrong when the police need to deploy “decoy Jews.” Once again, the specter of anti-Semitism is haunting Europe. If the Europeans do not stand with the Jews, they deserve no freedom themselves and cities such as Amsterdam and Antwerp will soon be Islamic cities.
Jag har precis läst en gedigen genomgång av den akademiska diskussion som finns om proportionalitetskravet i krig. Det säger, lite kortfattat, att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Jag skrev om det under Gazakriget för 1,5 år sedan.
Ofta missbrukas detta krav och används för att döma ut alla militära operationer som leder till civila dödsoffer. Artikeln visar att detta verkligen är ett missbruk av proportionalitetskriteriet som det är formulerat i teorin om det rättfärdiga kriget samt visar på de orimliga konsekvenser som följer av denna moderna tolkning.
This criticism reveals an important moral misunderstanding. In everyday usage, the word “proportional” implies numerical comparability, and that seems to be what most of Israel’s critics have in mind: the ethics of war, they suggest, requires something like a tit-for-tat response. So if the number of losses suffered by Hezbollah or Hamas greatly exceeds the number of casualties among the Israel Defense Forces (IDF), then Israel is morally and perhaps legally culpable for the “disproportionate” casualties.
But these critics seemed largely unaware that “proportionality” has a technical meaning connected to the ethics of war. The long tradition of just war theory distinguishes between the principles governing the justice of going to war (jus ad bellum) and those governing just conduct in warfare (jus in bello). There are two main jus in bello criteria. The criterion of discrimination prohibits direct and intentional attacks on noncombatants, although neither international law nor the just war tradition that has morally informed it requires that a legitimate military target must be spared from attack simply because its destruction may unintentionally injure or kill noncombatants or damage civilian property and infrastructure. International law and just war theory only insist that the anticipated collateral damage ”” the “merely foreseen” secondary effects ”” must be “proportionate” to the military advantage sought in attacking the legitimate military target. This sense of proportionality is the second jus in bello criterion; it has to do almost entirely with the foreseen but unintended harm done to noncombatants and to noncombatant infrastructure.
Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig i de moraliska resonemang som existerar om våldsanvändning i krig!
Av någon anledning kom jag att tänka på Irakkriget idag och varför så många har haft så svårt att stödja USA i det kriget. Om jag förstått kritiken rätt handlar motståndet mot kriget mest om att den dåvarande amerikanska administrationen misstänktes ha snäva ekonomiska avsikter med kriget. Kriget handlade aldrig om att befria det irakiska folket från en brutal förtryckare utan om att säkra oljetillförseln från Irak till USA. En vanlig slogan i USA var ”Bush lied, people died”.
Men George Bush var inte USA. Om vi ska bedöma USA:s avsikter borde vi fråga alla de amerikaner som deltog i kriget, i Irak och på hemmafronten. Det handlar om flera hundratusen människor. Till soldaten i Irak borde vi fråga: ”Varför är du här?” Och till soldaternas föräldrar: ”Varför krigar er son i Irak?”. Vi kunde också ställa frågan varför de var villiga att riskera sina liv? Något säger mig att ingen skulle ha svarat: ”Jag är här för oljans skull.” Inte heller tror jag att någon förälder skulle ha svarat: ”Min son riskerar livet i Irak för att vi ska fortsätta att ha billig bensin här i landet.” Vad de faktiskt hade svarat på frågan skulle ha skiftat. Men jag är övertygad om att en överväldigande majoritet skulle ha svarat något i stil med: ”Jag är här för att göra gott, för Irak och för Amerika”.
Om vi bedömer USA:s avsikter på detta viset, vilket jag tycker är mer rättvist, tillsammans med krigets resultat (att Iraks folk för första gången själva får ha inflytande över sitt lands utveckling) menar jag att det blir ganska enkelt att komma till slutsatsen att Irakkriget var rättfärdigt och hade förtjänat vårt stöd. Sedan har jag aldrig tvivlat på vare sig George Bushs eller Tony Blairs avsikter. Men det vet ni redan.
Dagens andra insikt handlar om på vilket sätt folk i allmänhet bedömer en handling. Inom teorin för det rättfärdiga kriget finns en uppdelning mellan moraliska och visliga bedömningskriterier. Ett land kan exempelvis ha en moralisk rätt att inleda ett krig om det är allvarligt hotat eller om ett annat land utför en allvarlig orätt, som att slakta sin befolkning. Men bara för att landet har denna moraliska rätt kan det finnas andra skäl som talar emot. Oddsen att vinna kriget kanske är små. Och har verkligen alla andra medel (typ diplomatiska) prövats? Dessa är de visliga (eng. prudential) bedömningskriterierna.
Om de moraliska kriterierna oftast är någorlunda lätta att avgöra för en person med sin moraliska kompass intakt är det visliga bedömningskriterierna avsevärt svårare att reda ut. För hur ska man säkert kunna veta sin motståndares styrka? Eller veta om ytterligare en diplomatisk giv skulle kunna ge något? Det är inte för inte som dessa kriterier kallas visliga: endast en klok (och oftast erfaren) statsman kan bedöma dem.
De moraliska kriterierna är primära och de visliga sekundära eftersom det måste vara viktigast att bedöma vad som är moraliskt rätt. Och nu kommer min upptäckt: det verkar som om människor idag har svårt med moraliska resonemang och istället fokuserar på politiska, juridiska eller militära bedömningar av en handling. Dessa blir primära trots att det i många fall är helt omöjligt att på avstånd (läs: på läktarplats) göra en korrekt bedömning av exempelvis de politiska konsekvenserna av en handling eller de militära alternativen.
Det fall jag självklart tänker på nu är Israels blockad av Gaza och bordningen av skeppen i ”Ship to Gaza”. Jag har inte hört eller läst något i svenska medier om huruvida Israel skulle ha rätt att blockera sjötrafiken till Gaza. Eller om huruvida Israel hade rätt att borda fartygen. Och då menar jag moraliskt rätt, inte juridiskt. Det är som att denna kategori inte existerar i Sverige. Istället handlar diskussionen om hur smart det var av Israel att borda skeppen på det sätt som de gjorde. Gynnas inte Hamas av den våldsamma konfrontation som uppstod? Det handlar också om juridik. Och det handlar om ”övervåld”. Eller, som Johan Norberg skrev häromdagen, att blockaden endast gynnar Hamas.
Men ärligt talat: vem gör bäst dessa ganska komplexa bedömningar? Jag menar att det är uppenbart att de flesta av oss här i Sverige knappast har den fulla bilden och vi därför borde vara sparsamma med denna typ av bedömningar. Däremot tycker jag att vi borde ägna frågans moraliska dimensioner mer uppmärksamhet.
Charles Krauthammer, prisbelönt kolumnist på Washington Post, skriver väl om Israels rätt att blockera trafiken till Gaza:
The world is outraged at Israel’s blockade of Gaza. Turkey denounces its illegality, inhumanity, barbarity, etc. The usual U.N. suspects, Third World and European, join in. The Obama administration dithers.
But as Leslie Gelb, former president of the Council on Foreign Relations, writes, the blockade is not just perfectly rational, it is perfectly legal. Gaza under Hamas is a self-declared enemy of Israel — a declaration backed up by more than 4,000 rockets fired at Israeli civilian territory. Yet having pledged itself to unceasing belligerency, Hamas claims victimhood when Israel imposes a blockade to prevent Hamas from arming itself with still more rockets.
In World War II, with full international legality, the United States blockaded Germany and Japan. And during the October 1962 missile crisis, we blockaded (”quarantined”) Cuba. Arms-bearing Russian ships headed to Cuba turned back because the Soviets knew that the U.S. Navy would either board them or sink them. Yet Israel is accused of international criminality for doing precisely what John Kennedy did: impose a naval blockade to prevent a hostile state from acquiring lethal weaponry.
Men Johan Norberg, som jag hyser stor respekt för (åtminstone i ekonomiska frågor) skriver i Metro att Israels blockad bara gynnar Hamas:
Frågan är varför Israel och Egypten fortsätter att blockera Gaza. Blockaden försvaras med att islamisterna i det styrande Hamas inte ska få tag på vapen och material som kan användas för att angripa israeler. Det kanske förklarar varför cement stoppas vid gränsen, men frågan är om sylt, choklad, leksaker, musikinstrument och kylskåp verkligen är militära hot.
Den verkliga avsikten är att knäcka Hamas. Det är en begriplig målsättning. Hamas är en antisemitisk organisation som vill utplåna Israel och har genomfört terrorangrepp mot civila i stor skala. Men blockader drabbar främst civilbefolkningen. Ekonomin har kollapsat, massarbetslöshet råder och 80 procent av Gazaborna är beroende av mathjälp, enligt Amnesty.
Men detta talar inte mot blockaden som sådan, bara mot dess finmaskighet.
Ett annat alternativ är att Israel helt lämnar Gaza åt sitt öde. Trots att det lilla landet är helt beroende av Israel för sin överlevnad avfyrar det ideligen missiler mot sin granne och dess ledning vill Israels förintelse. Kanske är det dags att säga ”nu får det vara nog!”. I Israels mest inflytelserika tidning Haaretz kunde vi igår läsa om att det nu är läge för en verklig separation mellan Israel och Gaza:
Israel would inform the international community that it is abandoning all responsibility for Gaza residents and their welfare. The Israel-Gaza border would be completely sealed, and Gaza would have to obtain supplies and medical services via the Egyptian border, or by sea. A target date would be set for severing Gaza’s water and electricity systems from those of Israel. The customs union with Israel would end, and the shekel would cease to be Gaza’s legal tender. Let them print their own Palestinian currency, featuring portraits of Sheikh Ahmed Yassin.
Israel would also make it clear that it will exercise its right to self-defense by inspecting suspicious cargo on the high seas in order to thwart arms smuggling. That is also how the Western powers behave: They search cargo ships for nuclear weapons and missile components. And if we are shot at from Gaza, we will shoot back – with intent to cause harm. We have already proved that we can do so.
This scenario has a precedent: until the peace agreement was signed with Egypt, all of Israel’s borders were sealed tight. Israel’s foreign trade was conducted entirely via its air and sea ports. Even today, traffic over its land borders remains negligible. This isn’t pleasant, but it is legal. A sovereign state has the right to close its borders, especially when its neighbors are hostile and hate-filled.
Vi kan bara vara säkra på en sak: vilken väg Israel än väljer kommer de att fördömas av omvärlden.
”We’ll make the world abandon reason.” Det är helt lysande.
Uppdatering 14/6: YouTube har tagit ned videon. Jag låter er spekulera över anledningen (läs gärna Caroline Glicks kommentarer). Men internet är stort och det finns andra sajter som fortfarande har den uppe. Så här kommer den igen. Lyssna och njut.
Väldigt mycket har redan sagts om händelserna kring ”Ship to Gaza”. Här vill jag särskilt rekommendera Melanie Phillips (mer), Power Line (mer), Weekly Standard (mer), Commentary (mer), Just Journalism (mer) och vår egen Dick Erixon. Tyvärr drunknar dessa röster i det stora mediabruset och rapporter om hur politiska ledare i hela världen fördömer Israel. Judehatet når nya nivåer. Ja, jag säger judehatet. För reaktionerna handlar om mycket mer än en rättvis och sansad kritik mot staten Israel.
Följande har inträffat: en flotta på sex fartyg seglar mot Gaza i den uttalade ambitionen att bryta blockaden mot den lilla landremsan som styrs av terrororganisationen Hamas. Att det inte handlar om en humanitär mission framgår av att fartygen vägrar låta Israel, under översyn av Röda korset, transportera lasten till Gaza landvägen. För att stoppa fartygen bordar så Israels militär fartygen och stort tumult uppstår på det första fartyget i konvojen. Trots att det inte borde ha varit en överraskning för Israel visar det sig att det inte är några vanliga fredsaktivister på fartyget. Där befinner sig turkiska islamister som är förberedda på våldsam konfrontation. De israeliska soldaterna övermannas en efter en när de hissar ned sig på bryggan och till slut är flera av soldaternas liv allvarligt hotade. Då, och först då, skjuter de skarpt och nio av fartygets medlemmar dödas och flera andra skadas.
Över detta rasar nu världen. De ord som upprepas som ett mantra är ”övervåld” och ”folkrättsbrott”. Trots att ovanstående fakta är kända ignoreras de. Vår utrikesminister menade att ”även om Israel blivit provocerade” är Israels agerande helt oacceptabelt. Men visst är både konvojen som sådan samt det dödliga hot som riktades mot de israeliska soldaterna mer än en provokation?
Orden ”övervåld” och ”folkrättsbrott” används som om de vore självklart sanna. Det är ett slags ordkrig där sanningen ska fastslås genom utnötning. Aldrig förklaras varför Israels reaktion kan klassificeras som övervåld. Att nio personer dog räcker inte som förklaring. Nej, övervåld handlar om att Israel skulle ha använt mer våld än nöden krävde för att stoppa fartygen. Och visst, här kan rättfärdig kritik riktas mot Israel för att de inte var mer förberedda på att det främsta fartygen krävde en mer massiv insats för att få stopp på. Genom att hissa ner en soldat i taget, med paintball-gevär som det primära vapnet, kunde islamisterna enkelt övermanna de israeliska soldaterna. Vilket ledde till att den israeliska truppen tappade kontrollen. Detta hände för att Israel uppenbarligen ville undvika blodutgjutelse. De misstog sig och kan klandras för det. Men det innebär inte att Israel, i den uppkomna situationen, använde mer våld än vad som var nödvändigt. Tvärtom tyder allt på att soldaterna i det längsta väntade med att dra vapen.
För att summera denna punkt: det kan riktas kritik mot Israel för det visliga i att ingripa som man gjorde. Däremot saknas det grund för den mycket allvarligare anklagelsen om övervåld.
Argumentet om folkrättsbrott har att göra med att Israel gick till angrepp på internationellt vatten. Möjligen är det sant även om det tydligen kan diskuteras. I dagens SvD skriver folkrättsprofessorn Göran Lysén att eftersom ett krigstillstånd råder mellan Gaza och Israel ger det Israel rätten att ingripa även på internationellt vatten. Jag vet ärligt talat inte vad som är rätt här. Viktigare är att frågan helt saknar moralisk relevans för bedömningen av Israels ingripande. För fartygen skulle bryta blockaden, det var det uttalade målet. På vilken sida om en tänkt gränslinje som fartygen stoppas spelar då ingen roll.
Kritiken av Israel saknar alltså all rim och reson. Och ingen kritik riktas mot arrangörerna av och deltagarna på Ship to Gaza. Att nio människor har dött är tragiskt. Men faktiskt mycket mindre tragiskt än folkmordet i Kongo med fler än sex miljoner döda. Dessa människoliv engagerar inte men när Israel är inblandade i människors död tänds tydligen vreden. Uppenbarligen är drivkraften något helt annat än människokärlek.
Ulf Ekman är i Sderot, den stad i Israel som är mest utsatt för Hamas raketer. Trots att tusentals raketer har landat där under de senaste åren har det varit tyst om den saken i svenska medier. På frågan om varför media vaknar först nu, svarar en person som Ulf pratar med: ”Blod verka sälja bättre än fakta.” Och visst är det så att krigets dramatik alltid säljer. Men det handlar om något mer, nämligen om vem som utgjuter blodet. Som Bernard-Henri Lévy skriver i Kvällsposten:
Jag befinner mig alltså i Ramallah. I Sderot och Ramallah. Och när jag ser uppbådet mot en ”holocaust” som, när jag skriver detta, betyder 888 döda, vill jag ställa en enkel fråga:
Var fanns de, dessa demonstranter, när det gällde att rädda inte 888 men 300 000 människor i planerade massakrer i Darfur? Varför gick de inte ner på gatorna när Putin demolerade Groznyj och förvandlade tiotusentals tjetjener till mänskliga facklor eller till villebråd?
Varför teg de kort tid dessförinnan när man, efter oräkneliga års brutaliteter men denna gång i Europas hjärta, dödade 200 000 bosnier, vilkas enda brott var att de fötts som muslimer? Det finns uppenbarligen människor, för vilka det inte existerar goda muslimer förutom i krig med Israel.
Eller så här: nu finns det nya anhängare till den gamla tron på olika måttstockar. De bryr sig inte om en muslims lidande förrän de tror sig ha rätt att beskylla judarna för den.
Ja, visst verkar det som att engagemanget väcks först när det är Israel som dödar. Eller USA. Annars är det rätt tyst från ”fredsvännerna”.
Jag läser också i Dagen att media inte berättar sanningen om kriget. Men det Dagen rapporterar om är inte att media i Sverige agerar propagandakanal åt Hamas. Nej, det handlar om att israelisk media är för patriotisk i sin rapportering. Men vad var det nu Jesus sade om bjälken och flisan?
Det sägs om och om igen att Israels attacker mot Gaza är oproportionerligt kraftfulla. Så skriver exempelvis statsvetaren, tillika broderskaparen, Ulf Bjereld på sin blogg:
Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för.
Ulf Bjereld hänvisar också till ett Rapport-inslag från den 29/12 där FN:s förre rättschef Hans Corell ska ha uttalat sig väldigt tydligt på denna punkt. Tyvärr får vi i den sändningen enbart höra reporterns sammanfattning av Corell och aldrig hans egna ord om hur vi ska förstå vad som vore ett proportionellt självförsvar för Israel. Enligt reportern menar Corell att Israels attacker inte står i proportion till de raketanfall som Hamas ligger bakom.
Men detta är att gravt missförstå folkrättens krav på proportionalitet. En proportionell militär reaktion behöver inte stå i proportion till det ursprungliga angreppet. Om detta vore fallet skulle ju Israel kunna svara på Hamas raketbeskjutningar med att avfyra uppåt 10000 raketer vårdslöst riktade mot Gazas bostadsområden. Jag tror inte att det skulle stilla den kritik som nu riktas mot Israel.
Nej, proportionaliteten avser förhållandet mellan den militära insatsen och målet med aktionen. Använda medel ska stå i proportion till målen. Om detta handlar bland annat Genèvekonventionens första tilläggsprotokoll. I artikel 51 står följande: ”The civilian population as such… shall not be the object of attack.” Och vidare: ”Indiscriminate attacks are prohibited. Indiscriminate attacks are… of a nature to strike military objects and civilians or civilian objects without distinction.” Ett exempel på en sådan urskillningslös attack vore: ”an attack which may be expected to cause incidental [indirekt, okalkylerad] loss of civilian life… which would be excessive [överdriven] in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”
Här görs klart att civilbefolkningen, såvida den inte är den del av krigsmaskinen, aldrig får vara målet för ett militärt angrepp. Och det är på denna punkt som Hamas raketbeskjutningar så tydligt skiljer sig från Israels flyg- och markangrepp. Hamas gör inte skillnad på militära och civila mål och dess raketer dödar och skadar nästan uteslutande civila. Det är ett klart krigsbrott. Israel å sin sida anstränger sig att träffa enbart militära mål, ibland så till den grad att de egna operationerna hotas. Exempelvis rapporterade AP förra veckan att tusentals Gaza-bor fick telefonmeddelanden om att lämna sina hem eftersom bostäderna misstänktes härbärgera vapen och därför var legitima mål.
Vidare förbjuder konventionstexten endast sådana attacker som leder till att antalet civila som dör är onödigt många i relation till den konkreta militära fördel som attacken förväntas leda till. Det är alltså på detta sätt folkrättens krav på proportionalitet är definierat. Med denna definition vore exempelvis en bomb mot en skola full med skolbarn i syfte att slå ut en raketställning ett brott mot krigets lagar. Även om målet är militärt måste den som släpper bomben också räkna med ett stort antal dödade eller skadade icke-kombattanter och jämföra detta onda med den vinst en raketställning mindre innebär. Men skolan skulle kunna vara ett legitimt mål nattetid om den utnyttjades som en större central för Hamas militära del, även om Israel vet att ett färre antal civila antagligen kommer att befinna sig i byggnaden. Som synes är det knappast några enkla bedömningar att göra.
En sak som däremot är klar är att närvaron av civila inte automatiskt gör ett område immunt från angrepp. I den 51:a artikelns sjunde paragraf läser vi:
The presence or movements of the civilian population or invividual civilians shall not be used to render certain points or areas immune from military operations, in particular in attempts to shield military objectives from attacks… The Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.
Återigen är det Hamas som står för de tydliga brotten mot folkrätten när de använder bostäder, skolor och andra civila byggnader som militära anläggningar. Syftet är tvåfaldigt: 1) genom att gömma sig bakom civila hoppas de att Israel inte angriper, 2) skulle Israel ändå göra det blir de döda eller skadade civila ”bevis” för Israels hänsynslöshet. Bilder på blodiga barn utgör hårdvaluta i det mediakrig som pågår. Som vanligt gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt för att inte låta sig förledas.
Melanie Phillips skriver lysande om ISG:s rapport om Irak:
The ISG and their ilk want to surrender to Iran and Syria and offer up Israel as a propitiatory sacrifice. To justify this act of atavistic ethnic malice, they put forward the fantasy that the Israel/Arab conflict is the core grievance driving the regional war and the Islamic jihad. This is clearly absurd. What on earth has Israel got to do with the war between Sunni and Shia in Iraq, or al Qaeda’s attacks in Malaysia or elsewhere in Asia in the furtherance of a pan-Asian caliphate, or the Islamist genocide in the Sudan? Casting Israel as the regional villain bears no relation whatever to ‘realism’, nor to anything approaching reality. It has everything to do instead with a deep-seated animus against the Jewish state, and unhealthily close connections with the Arab world that is driven by the desire to see Israel destroyed ”” and which is being talked up as a result by these authors as the solution to a murderous problem that the Arab world itself has created. Only Israel is required to make any actual concession ”” giving up the Golan to Syria ”” and yet only Israel is to be excluded from a ’support’ network for Iraq that seems to encompass most of the rest of the world. In the ISG universe, this is clearly a world that is Jew-free; or at least, where the Jews play one role only ”” that of global fall-guy.
Och ISG, för den som inte vet det, betyder alltså Iraq Surrender Group. Eller något sådant.
skriv ut
