I veckan försökte jag medla i en konflikt mellan Marcus Birro och Christer Sturmark. Det misslyckades. Birro hade skrivit en artikel i Expressen där han kraftigt tog avstånd från dödshjälp med hänvisning till Gud och livets helighet. Sturmark reagerade med en text på sin blogg rubricerad Marcus Birros obehagliga människoförakt. Mitt medlingsförsök bestod i att få dem att utforska skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp:

Försöker reda ut dispyt mellan @MarcusBirro & @ChSturmark. Värdig död viktigt. Men kan lösas med passiv dödshjälp. Aktiv går emot läkared.

— Pelle Poluha (@ppoluha) 9 november 2013

@ChSturmark Måhända. Men varken du eller Birro skiljer på aktiv & passiv dödshjälp. Kan lösa upp knuten. @MarcusBirro

— Pelle Poluha (@ppoluha) 10 november 2013

@MarcusBirro Hur tänker du om passiv dödshjälp? Kan ge värdigt slut utan moraliska komplikationer. @ChSturmark

— Pelle Poluha (@ppoluha) 10 november 2013

Nu struntade herrarna i detta och fortsatte att bråka. Istället fick jag en påstötning av en för mig okänd person som menade att det inte existerar någon moraliskt relevant skillnad mellan aktiv och passiv dödshjälp eftersom båda fallen får samma konsekvenser, patientens död. Efter en stunds betänketid svarade jag följande:

Distinktionen mellan aktiv och passiv dödshjälp är högst relevant. Det är avgörande vem/vad som är den drivande agenten. I fallet med aktiv dödshjälp är läkaren det, i fallet med passiv dödshjälp är det kroppen själv. Låt mig göra en liknelse: En man spränger en damm och dalen svämmar över. Självklart är mannen ansvarig. En annan lappar på en läckande damm. Denna damm håller på att rasa av egen kraft. Kostnaderna för att lappa den stiger för varje dag. Det är endast en tidsfråga innan den rasar. En dag ger mannen upp och dammen rasar senare. Dalen svämmar över. Så resultatet blir detsamma som i fallet med den sprängda dammen. Men det är dåraktigt att ej göra moralisk skillnad.

Så långt Twitter. Min liknelse visar på det orimliga i att endast se på konsekvenserna när vi bedömer människors ansvar. Precis som mannen som lappar den läckande dammen inte ansvarar för ATT dalen svämmar över är läkaren, som avbryter medicinering när allt hopp är ute, inte skyldig till patientens död. Båda har emellertid inflytande över NÄR dalen svämmar över respektive patienten dör. Här är det rimligt att båda har ett ansvar att anstränga sig så länge stora värden står på spel. Mannen som lappar dammen ger människorna i dalen en tidsfrist att lämna sina hem. Läkaren kan, genom att förlänga livet på sin döende patient, underlätta för anhöriga att ta avsked. Men när patienten inte längre önskar leva och hans död verkligen är nära förestående ser jag inte på vilken grund läkaren längre skulle ha några plikter att förlänga livet. Däremot har läkaren en plikt att lindra patientens lidande.

Som en liten fotnot lät inte min Twitteropponent sig imponeras av min liknelse. Han avslutade diskussionen med att envist hävda att det endast är konsekvenserna av din handling som räknas, oavsett om den är ”aktiv” eller ”passiv”. Men som sagt, liknelsen ovan visar att så rimligen inte är fallet. Och hur kan vi egentligen veta vilket handlande som är klandervärt och vilket som inte är det? Som kristen har jag Guds bud att förhålla mig till men det är inte uppenbart hur ”Du skall icke dräpa” skall appliceras i fallet med passiv dödshjälp. För frågan är ju här vad som utgör dråp. Men även mitt samvete och moraliska intuitioner vägleder mig. Sättet att då ta reda på vad som är rätt och fel är genom att testa mina moraliska intuitioner på olika fall. Som på min liknelse ovan. Dessa moraliska intuitioner utgör verkligheten som olika etiska riktlinjer måste förhålla sig till. Att då ignorera dessa intuitioner därför att de inte överensstämmer med, i detta fall, en konsekvensetik, är som att säga att verkligheten borde anpassa sig till kartan.

Läs även vad andra skriver om dödshjälp, etiska principer, underlåtelse.

Du kan kommentera, eller