Skip to main content.

den 31 augusti 2011


  Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner

Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.

Bäckryds text:

Mitt svar:

Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.

Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”

Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.

Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.

En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?

Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.

På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.

Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.

Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.

Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.

Andra skriver om: , , , ,

den 14 augusti 2011


  Olika perspektiv på upploppen i England

Historikern Max Hastings skriver i Daily Mail:

Years of liberal dogma have spawned a generation of amoral, uneducated, welfare dependent, brutalised youngsters.

Den socialdemokratiske statsvetarprofessorn Ulf Bjereld skriver:

Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.

Sedan har vi vad ungdomarna själva säger:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Var och en kan sedan dra sina egna slutsatser om vilken av de två perspektiven som bäst stämmer med verkligheten.

Läs vad andra skriver om , , , ,


  Är Anders Behring Breivik kristen?

Inte enligt honom själv.

Samma upphovsmän som till den tidigare filmen om Anders Behring Breiviks radikalisering har gjort även denna film om hans världsbild och påstådda kristna tro.

Läs även vad andra skriver om , ,


  Varför radikaliserades Anders Behring Breivik?

I media anklagas islamkritiker som Robert Spencer och Pamela Geller för radikaliseringen av den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Men är det verkligen en rättvis anklagelse? Detta YouTube-klipp menar att det faktiskt är media själva som bär ett sådant ansvar.

Läs även vad andra skriver om , ,


  Konflikten gäller samhällssynen

Birger Thureson kommenterar den 2/8 i Dagen den amerikanska skulduppgörelsen med orden att republikanerna nu ”har räddat de rika från skattehöjningar.” Senare i texten går han hårt åt Tea Party-ledamöterna som sägs ha saknat god vilja och mognad i förhandlingarna. Istället har de drivits av viljan att sätta ”en käpp i hjulet för den president de avskyr så intensivt.” Det är hårda ord som inte gör verkligheten rättvisa.

Thureson intar ett klassiskt materialistiskt vänsterperspektiv när han förklarar uppgörelsen med att den räddar de rika och missgynnar de sämst ställda. Det är förstås ett sätt att se på alla nedskärningar. Och i svensk debatt är detta något av en utgångsposition: Alla som önskar sänka skatterna måste motivera varför de vill göra livet värre för de som redan har det risigt ställt.

Men i den amerikanska kontexten lever en helt annan, icke-materialistisk, frågeställning, nämligen den om ”big government” kontra ”limited government”. Den handlar om människans frihet och ansvar. En stor statsmakt anses begränsa bådadera. Det är denna idé som driver Tea Party-rörelsen och stora delar av det republikanska partiet. De motsätter sig inte skattehöjningar för att gynna de rika. Faktum är att de flesta som röstar republikanskt, och särskilt de som tillhör Tea Party-rörelsen, är helt vanligt folk som kämpar med att få sin ekonomi att gå ihop. Och de motsätter sig inte Obama för att de hatar honom. Nej, den amerikanska högern motsätter sig Obama och demokraterna därför att de önskar ett annat USA.

Under Obama har det onekligen skett en radikalisering av det konservativa lägret. Det beror på Obamas ambitioner att, som han själv uttryckte det i valrörelsen, “fundamentalt transformera” USA. Under hans ledning har de federala utgifterna skjutit i höjden. Demokraterna drev helt utan republikanskt stöd genom en stor sjukförsäkringsreform som fullt genomförd får stora konsekvenser för det amerikanska samhället generationer framåt.

“Change” var Obamas motto under valrörelsen. I kongressvalet 2010 visade det sig att det amerikanska folket fått upp ögonen för vilken slags förändring han menade. Resultatet blev en stor seger för republikanerna som övertog makten i representanthuset med löften om omorientering och målsättningen att banta den federala makten. Därför blev det tvärstopp när demokraterna ville få med republikanerna på skattehöjningar i samband med att lyfta skuldtaket. De kunde inte, för landets skull, gå med att göda staten ytterligare när det var dess storlek som skapat skuldkrisen till att börja med.

Samarbetsproblemen i Washington bottnar inte i den ena sidans girighet och den andra sidans solidaritet. Demokraterna önskar ett välfärdssamhälle enligt europeisk modell, republikanerna önskar ett starkt civilt samhälle med stor frihet för individen. Alltså handlar det om två radikalt skilda uppfattningar om vad som utgör det goda samhället.

Pelle Poluha, Ljungby
Annette Westöö, Göteborg

Publicerades i Dagen den 11/8.

Annette har skrivit en kommentar på sin blogg. Thureson har replikerat i Dagen.

Läs vad andra skriver om , , , ,