Skip to main content.

den 21 maj 2011


  Det offentliga Sveriges moraliska kollaps

Häromdagen blev den moraliska kollaps som aborter utgör extra tydlig. Ibland händer det att det aborterade fostret inte har dött när det kommer ut ur kvinnan. Och vi fick läsa om sjukvårdspersonal som mådde dåligt av att se fostret ligga och dö. Under rubriken Levande foster dilemma vid aborter skriver SvD:

Sjuksköterskan berättar för Dagens Medicin att hon i år varit med om att två foster levt upp till en timme efter aborten. Den ena aborten utfördes i 18:e graviditetsveckan, den andra i vecka 22.

Hon understryker att hon inte har något emot abortlagstiftningen.

– Men det känns oetiskt att låta ett liv självdö på det här viset. Det är inte rätt mot kvinnan och det är inte hennes ansvar heller, utan det är sjukvårdens hantering som är problemet, säger sjuksköterskan till tidningen.

Jag förstår hennes känsla. Att se på medan en liten människa ligger och dör utan att göra något måste verkligen kännas oetiskt. Det känns så därför att det också är det. Så det handlar inte bara om skuldkänslor som kan pratas bort hos en psykolog, det handlar om verklig skuld som på något sätt måste sonas. Notera också att hon ”understryker” att hon inte är emot den fria aborten. För detta måste ju alltid sägas av alla dem som säger något som skulle kunna uppfattas som abortkritiskt. Annars riskerar man att bli uthängd eller utstött. Så är det rädsla som präglar vad människor, om inte tycker, så åtminstone säger i abortfrågan.

Så vad skulle då lösningen på ”dilemmat” vara? Att ta hand om fostret? Att börja ifrågasätta om inte hela abortlagstiftningen så åtminstone abortgränserna? Men nej. Pia Teleman, ordförande i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, menar att problemet kan lösas på ett annat sätt: ”I vissa länder dödas fostret med hjälp av en injektion av kaliumklorid i fostrets hjärta.” Men denna lösning skapar ett ännu större dilemma enligt Jan-Henrik Stjerndahl som är docent och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg samt sitter i Socialstyrelsens vetenskapliga råd i obstetrik och gynekologi. En riktig höjdare alltså. Han säger:

Att aktivt döda fostret med hjälp av en spruta i fostrets hjärta kan uppfattas av både patient och personal som mer oetiskt än att introducera ett värkarbete. Resultatet blir visserligen detsamma, men en abort genom ett värkarbete blir ett mer indirekt dödande av fostret.

Vad annat kan sägas än att mannens moraliska kompass måste vara totalt ur funktion? Trots att det levande aborterade fostret gör tydligt att aborten handlar om mycket mer än patientens och personalens känslor är det ändå detta, och bara detta, som docenten fokuserar på. Men etik handlar ju inte om känslor. Etik handlar om vad som är rätt och fel, oavsett hur vi råkar känna för det.

Sedan försöker han skapa någon slags moralisk nyans mellan att döda fostret med en spruta eller genom att ”introducera ett värkarbete”. Men i båda fallen handlar det om ett direkt och medvetet dödande. Aborten syftar ju till att döda fostret, ingenting annat. Med sina ord erkänner ändå docenten att aborter innebär att foster dödas och att detta upplevs som oetiskt av både personal och patienter. Det finns därför, och detta är så fruktansvärt uppenbart, bara ett sätt att komma tillrätta med alla inblandades skuldkänslor: att inte utföra några aborter.

Svenska Dagbladets artikel avslutas med några ord från Anders Printz som är chef för avdelningen för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen. Han säger:

Vi har inte bestämt vilken metod som ska studeras. Men vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och på ett sätt som gör att personalen slipper uppleva starka obehag därför att aborterade foster visar tecken på rörelse.

Här har vi ännu en högt uppsatt man som stängt av sitt samvete. Han agerar här som Nazitysklands förintelsearkitekter gjorde när de förstod hur dåligt soldaterna mådde av att döda judarna med sina egna händer. De skapade då gaskamrarna. Där var det ingen som såg eller hörde judarna dö. Och avrättarna slapp uppleva starka obehag. Fint tänkt, eller hur?

Läs mer i Dagens Medicins artiklar Experter ska se över om rutiner för aborter behöver ändras, Svårt ta ställning till metodval, Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 13 maj 2011


  Rättvisa skipades när Usama bin Ladin dödades

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:

Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.

Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:

Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.

Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.

För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.

För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.

När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.

Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 8 maj 2011


  Den politiska korrektheten i aktion – ett skolexempel

När president Obama meddelade att Usama bin Ladin hade dödats av amerikanska soldater sade han samtidigt att bin Ladin inte var en muslimsk ledare. Jag förstår varför presidenten sade så: han ville understryka att USA inte för krig mot islam utan mot en specifik terrorgrupp och dess ledare. Men samtidigt är påståendet falskt. Usama bin Ladin bekände sig som muslim, medlemmarna i al Qaida är muslimer och bin Ladins övriga supporters är muslimer. Att säga detta innebär ingen anklagelse mot alla muslimer, enbart att det inom islam finns ett mer eller mindre stort problem med en våldsam extremism.

Så jag twittrade lite om detta och skrev:

Obama säger att Usama inte var en muslimsk ledare. Men visst var han en som ledde muslimer. al Qaida är en islamistisk terrorgrupp.

Ganska oskyldigt, kan tyckas. En god vän gjorde retweet och min tweet hamnade därför utanför den grupp som följer det jag skriver. Inom några minuter kom flera starka reaktioner från Broderskapsrörelsens politiska sekreterare Anna Ardin. Hon och jag har haft diskussioner tidigare (om solidaritet och aborter) och vi håller antagligen inte med varandra om någonting. Trots våra meningsskiljaktigheter har vi ändå haft en någorlunda hövlig ton mot varandra. Men nu var det slut med det. Så här skriver hon först:

jag vill seriöst kräkas över den här tweeten, sluta hetsa mot utsatta människor, för helvete!

Och sedan:

hutuerna var kristna & kristna väst lät dem hållas, d ledde inte till kyrkobränning här, men ert hetsade legitimerar sånt

Till slut avrundade hon med denna:

Jag kokar över av ilska – kampen FÖR polarisering & muslimhat, kan man ens kalla sig kristen i det här jävla gänget?

Jag svarade henne och skrev att hon hetsade upp sig i onödan, att jag varken hetsade eller legitimerade någonting och att hon borde bättra på språket. Ingen reaktion från henne.

Vad ska man säga om hennes reaktioner? För det första att det är känslorna som talar snarare än förnuftet. Att mitt påstående om att Usama bin Ladin är muslim skulle vara ”hets mot utsatta människor” är direkt larvigt. Mitt påstående är uppenbart sant och har inget att göra med muslimer som grupp.  För det andra är hennes reaktioner uppseendeväckande starka. Hon ”kokar över av ilska”, svär åt mig och kallar mig och min retweetande vän för ”jävla gänget”. Det är verkligen svårt att förstå hur och varför min tweet får henne att reagera så starkt. För det tredje svär hon åt sina trossyskon utan att bry sig om att förklara sig eller be om förlåtelse.

Allt detta är egentligen verkligen upprörande. Nu blir jag inte så upprörd därför att jag är van vid tonen och känslouttrycken i de så kallade ”sociala medierna”. Men det vi skriver, var det än sker, ska vi också kunna säga personligen. Och jag tror inte att Anna Ardin skulle svära åt mig om vi hade haft denna diskussion ansikte mot ansikte. Därför borde hon ta tillbaka sina ord.

Men hennes reaktioner är ändå intressanta i ett vidare perspektiv. De är ett uttryck för en politisk korrekthet som innebär att vissa sanningar inte får sägas därför att de uppfattas såra vissa grupper. Att då säga dessa sanningar, som att Usama bin Ladin var en muslim, likställs enligt detta synsätt med viljan att såra eller hetsa mot gruppen. Och den som vill såra gör ju en ond handling och förtjänar därför inte ett respektfullt bemötande. I toleransens namn är det helt i sin ordning att vara intolerant mot sådana människor. Effekten av denna politiska korrekthet blir att viktiga sanningar förtrycks, att det blir lågt i tak och att den politiska debatten urvattnas så till den grad att ingen törs säga något som har en potential att såra. Och fokus hamnar på folks känslor och upplevelser när det politiska samtalet mer borde handla om vad som är sant och relevant. Så skapas en generation av rädda och lättkränkta medborgare.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 7 maj 2011


  Lena Sommestad om abort och moral

För en tid sedan publicerade DN Debatt en artikel där två filosofer argumenterar för att lagen om fri abort inte gör abortfrågan rättvisa. De menar att det är fel att kvinnans rätt till sin kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Aborter är nämligen ”en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.”

Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.

Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.

Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?

Hon skriver inledningsvis:

Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.

Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.

Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: ”Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till.” Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.

Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.

I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna ”tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv.” Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.

Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.

Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett ”moraliserande mansperspektiv”. Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv.  Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som ”det ofödda barnet”. Och filosoferna talar om ”framtida individer”. Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.

Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.

Läs även vad andra skriver om , , , .