Gud finns nog inte, heter alltså ”Humanisternas” nya kampanj. Syftet är att uppmärksamma människor på det orimliga i att Gud trots sin (troliga) icke-existens ändå i hög grad påverkar samhället. Och det sker genom annonskampanjer på bland annat Stockholms tunnelbanor. Kampanjannonsen visar en bild på tre blågula flaggor som jag tycker är riktigt vacker:

Jag uppskattar att ”humanisterna” visar den svenska flaggan upprätt så att vårt lands kristna rötter blir tydliga. Det är ju annars lätt att glömma bort det under dagar som dessa. Osökt kommer jag att tänka på några strofer i vår nationalsång:

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden. …
Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.

Tack, Sturmark, för att du påminner oss om vårt arv!

Nå, allt är nu inte gott med kampanjen. Genom ett webbtest vill ”humanisterna” visa oss hur pass religiösa eller oreligiösa vi är. Om testet visar att man är ”väldigt religiös” får man också veta att man tillhör en minoritet i Sverige. Testet ger återigen prov på ”humanisternas” ytterst begränsade kunskaper om religion men också på deras självgodhet och oreflekterade världsbild. Här följer några smakprov på deras lilla tankevärld:

Om jag skulle drabbas av en krissituation och behöva prata, vill jag helst ha kontakt med:
a) en präst, imam eller rabbin
b) en annan religiös ledare
c) en psykolog eller terapeut
d) en icke-religiös medmänniska

Var finns alternativet ”en medmänniska”? För visst är det så att vi först och främst vänder oss till våra vänner om det krisar. Men icke så i ”humanisternas” värld. Där talar religiösa bara med präster om sina problem.

a) jag tycker religiösa människor ska kunna välja religiösa skolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar.
b) jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själv välja sin livsåskådning när de blir äldre.

Att välja en religiös friskola för sina barn handlar (givetvis) om så mycket mer än att barnen ska få rätt tro. Ofta erbjuder dessa skolor ett bättre studieklimat. Och barnen får där en lite större möjlighet att slippa statlig indoktrinering. Sedan är det tramsigt att påstå att barn i en kommunal skola väljer sin livsåskådning när de blir äldre. Alla barn, oavsett skola, tar in och lever ut någon slags livsåskådning från tidiga år. ”Humanisterna” vill också få oss att tro att den kommunala skolan är livsåskådningsmässigt neutral. Men det existerar inga sådana miljöer.

När ämnet blir aborter får vi följande alternativ att välja mellan:

a) jag tycker att samhället ska fördöma och bestraffa den som gör abort, ungefär som lagen säger i många kristna och muslimska länder.
b) jag tycker att kvinnor så långt som möjligt ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar utan att samhället lägger sig i. Ungefär som lagen säger i Sverige idag.

Notera att samhället både ska ”fördöma” och ”bestraffa” i det första fallet. Och att det är den som gjort abort, inte den som utfört den, som ska få lida. Alternativet är att kvinnan ska få ”bestämma över sin kropp”. Ytterligare alternativ saknas trots att många som är motståndare till aborter antagligen känner sig väldigt obekväma med det första påståendet. Ja, även jag gör det. Visst önskar jag en lagstiftning som, genom att den ser fostret som den människa det är, bestraffar dem som är inblandade i aborter. Men kvinnan är ju långt ifrån ensamt ansvarig. Läkaren har genom sin kunskap om vad en abort innebär och sin helt fria vilja det största ansvaret. Även den pojkvän eller de föräldrar som utsätter en gravid kvinna för påtryckningar bär på ett stort ansvar.

Sedan finns det inget skäl att fördöma kvinnan ytterligare än genom den dom som bestraffningen utgör. Men ”humanisterna” önskar tydligen associera försvaret av det ofödda livet med en illvilja mot kvinnor. Det är ohederligt.

Formuleringen av det ”humanistiska” alternativet är intressant. Här ska kvinnan ”så långt som är möjligt” ha rätt att bestämma över sin kropp. Men om det bara handlar om kvinnans kropp, varför då endast ge henne rätt att bestämma över den ”så långt som är möjligt”? Varför inte ge kvinnan fullständiga rättigheter över sin kropp och ge henne rätt att göra abort ända fram till förlossningen? Skälet är förstås att även ”humanisterna” förstår att fostret i mammans mage är en människa långt innan förlossningen. Men de vill inte eller kan inte reda ut när den lilla varelsen i kvinnans mage blir en människa och anpassar därför sin moraliska uppfattning till vår nuvarande lagstiftning. Det är väldigt bekvämt.

En mer konsekvent formulering vore:

b) jag tycker att kvinnor har rätt att bestämma över sin kropp. Den nuvarande lagstiftningen inskränker denna rätt efter den 18:e veckan och lagstiftningen borde därför ändras så att kvinnan har rätt att göra abort ända fram till förlossningen (precis som i USA). Endast då blir aborten fri.

Nu finns det förstås väldiga problem även med en sådan uppfattning. Och jag är glad över att ”humanisterna” inte driver en lagförändring åt det hållet. Men de borde fundera lite över vilka som är de rationella och etiska grunderna för vår nuvarande lagstiftning. Så särskilt eftersom de hyllar förnuftet och det kritiska tänkandet och påstår sig sätta människovärdet i centrum.

Till sist får vi en fråga om vem eller vad som ska få styra vår liv. Alternativen är:

a) jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
b) jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.

Att välja mellan dessa är som att besvara frågan ”har du slutat att slå din fru?” Hur man än svarar blir det fel. Som kristen har jag ett ansvar, inte minst inför Gud, för hur jag lever och för hur jag använder mitt förnuft och andra begåvningar. Skillnaden mellan ”humanister” och kristna handlar här inte om vilka som tar ansvar och använder sitt förnuft utan om vad eller vem som är våra värdens källa. Läser vi ”humanisternas” program finner vi massor av värden som de vill försvara och kämpa för. Där står att ”humanismen sätter människan och människovärdet i centrum.” Och att den ”förenar medmänsklighet och förnuft i en strävan att skapa ett bättre samhälle”. Vidare att ”demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som måste gälla alla människor, oavsett var man råkar leva.”

Allt detta är gott. Men det räcker att gå en introduktionskurs i praktisk filosofi för att förstå att det finns allvarliga problem med att förklara existensen av universella och absoluta värden. De liksom bara hänger där löst i luften utan att någon kan ge en god inomvärldslig förklaring till deras uppkomst. Och så är det med ”humanisternas” etik och fina principer. De bara finns där och rättfärdigas aldrig.

Faktum är att ”humanisterna”, utan att vara medvetna om det, utgår från en kristen världsbild där Gud har skapat människan till sin avbild och därigenom försett henne med förnuft, kreativitet, samvete och en fri vilja med tillhörande ansvar. Av detta förklaras också det okränkbara människovärdet, hörnpelaren inom den sanna humanismen. Det är Gud själv som är källan till allt det goda som ”humanisterna” i sitt program säger sig sträva efter. Genom att ständigt angripa kristendomen sågar de därför av den gren som de själva sitter på. Det är nu inte unikt för dem. Bara lite extra tydligt.

Läs mer om kampanjen i Resumé. Läs om andras reaktioner i Dagen. Se debatt mellan Elisabeth Sandlund och Christer Sturmark på SVT:s Gomorron Sverige.

Andra bloggar om: humanisterna, Gud, kristendomen, etik, metaetik, aborter, friskolor

Du kan kommentera, eller