Vad innebär det att ”tro på Jesus”? Det är viktigt att förstå vad som menas med att tro om man ska kunna ta ställning till reformationens stridsrop ”sola fide”, att det endast är genom vår tro som vi blir räddade och vinner evigt liv med Gud.
Det finns åtminstone två slags tro varav den ena kan sägas vara en delmängd av den andra, nödvändig men inte tillräcklig. Vi kan kalla delmängden för den intellektuella tron, tron som försanthållande. Den innebär att jag håller läran om Kristus som sann. Denna tro är otillräcklig för vår frälsning. I Jak 2:14-26 finner vi den beskriven: ”Du tror Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar.” (v. 19). Även i 1 Kor 13:13 kan vi läsa om den: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Det är denna begränsade tro som beskrivs här.
När fångvaktaren i Apg 16:30 frågar vad han skall göra för att räddas, svarar Paulus och Silas: ”Tro på herren Jesus så skall du bli räddad, du och din familj.” Här är det inte längre den begränsade tron det handlar om, utan en livsförvandlande tro som av nödvändighet tar sitt uttryck i kärlek. Se bara på Paulus eget liv! Han gav sitt liv i kärlek till Gud och medmänniskan.
Det är denna omfattande tro som Paulus refererar till i Gal 2:16: ”Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus.” De gärningar som kontrasteras med tron är inte vilka gärningar som helst. I 6:2 säger han ju: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” Vi ser också hur han refererar till den gammaltestamentliga lagen som något positivt i 5:14: ”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” Överhuvudtaget är Paulus brev fyllda med uppmaningar om hur vi ska leva och uppföra oss som kristna. Nej, det Paulus kontrasterar tron med är ”laggärningar”, en typ av gärningar med vars hjälp man kom på god fot med Gud. Särskilt handlade det om omskärelsen och andra ritualer som utmärkte det judiska folket (2:14, 5:2-6, 11-12). Han skriver också att ”över alla dem som litar på laggärningar vilar en förbannelse”(3:10). Detta ser jag som kärnan. Litar jag på Gud eller på mina egna gärningar för min frälsning?
I 5:6 ser vi en sammanfattning av Paulus budskad till galaterna: ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.” Tron är fröet, kärleken är dess frukt. Och det är för fruktens skull man sår. I Luk 13:6-9 ser vi vad som händer med träd som inte bär frukt: ”Hugg bort det!”, säger ägaren till trädgårdsmästaren (se även Mat 21:19).
Felet med uttrycket ”rättfärdiggörelse av tron allena” är enligt min mening att det leder människor fel. Tron är ju ämnad att förvandla oss och har inget värde i sig själv. Tron är inte målet utan endast ett medel till ett heligt liv. Men med Sola fide för ögonen finns risken att vi blir trosfixerade och inte särskilt intresserade av vår egen helgelse. Vi är ju ”i hamn”.
En sak till. Den protestantiska synen är alltså att Gud, genom en deklaration, förklarar människan rättfärdig. Punkt. Men när Gud säger något så sker det också, se Jes 55:11. Vi blir frikända, visst, men det händer också något med oss. Vi blir Guds söner och döttrar. Vi får den Helige Ande som inleder sitt frälsande verk inom oss. Vi blir delaktiga av en gudomlig natur (2 Petr 1:4). Vi ser i ex. Apg 26:18 (även Apg 20:32, 1 Kor 6:11) hur rättfärdiggörelse och helgelse går hand i hand.
