SvD:s ledarskribent Per Ericson är död. Han dog endast 42 år gammal i onsdags kväll. Han tillförde både ledarsidan och den svenska bloggvärlden andligt djup och jag har vid flera tillfällen uppskattande kommenterat det han skrivit. Jag saknar honom.

I SvD kritiserar idag en muslimsk företrädare, Daniel Lillman, integrationsminister Sabuni för att hon ska ha lagt fram förslag med ”islamofobiska indikationer”. Bland annat upprörs han över följande formulering i en artikel Sabuni skrivit tidigare:

Jag känner också oro för att muslimska friskolor riskerar att bli den naturliga rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare. I kampen mot terrorismen är det alltså viktigt att ifrågasätta dessa skolor. I dag är det aktuellt med terrorister som bekänner sig till islam, men vi är inte främmande för kristna eller judiska terrorister heller. Det är främst inom religionen som fundamentalismen frodas.

Vän av ordning undrar förstås vilka kristna och judiska terrorister hon syftar på. Kanske tänker hon på Rickard Lejonhjärta? Och visst måste hon vara medveten om att extremism och våldsförhärligande knappast går att begränsa till religionerna? Någon som minns Hitler och Stalin? Det går inte att beskylla dem för att vara några flitiga besökare av synagogan eller kyrkan.

Lillman menar att muslimska ”friskolor följer läroplanen och granskas möjligtvis hårdare av myndigheterna än icke religiösa skolor.” Kanske är det så. Hur som helst måste det vara denna väg staten måste ta för att få bukt med eventuella missbruk av friskolesystemet. SvD:s Per Ericson skrev i somras klokt om detta:

Alla bra skolor ska ha samma rätt till stöd. Huruvida de kan kallas konfessionella eller inte borde vara irrelevant. Vilken drivkraft – tro på humanismen, socialismen eller något annat – som ytterst ligger bakom angår vare sig staten eller kommunerna. Samma regler borde gälla för alla. Lägg etiketterna åt sidan. Fokusera på verksamheten.

Carl-Robert Lindgren på tidningen Captus skriver:

Utgångspunkten för kristdemokratin såväl som för de flesta liberala och konservativa traditioner som idag förenar den svenska borgerligheten är att det bör finnas en värdegemenskap i det vi kallar stat. För att Sverige ska fungera krävs det att alla vi som lever här har något grundläggande gemensamt i staten.

De flesta är också överens om att denna gemenskap är just en grundläggande gemenskap. I samma stund som man utökar statens makt utöver denna värdemässiga bas så närmar man sig intolerans. Grunden för varje civiliserat samhälle måste vara att olika religiösa, politiska, ekonomiska och civila projekt kan genomföras inom den moraliska gemenskapen.

Nyamko Sabuni begår ständigt övertramp, hon förväxlar hela tiden gemenskap med intolerans. Den som med statliga medel vill sprida ett ”sekulärt samhälle” är hot ett hot mot friheten och den civila gemenskapen.

Det är dags att upphöra med socialistfasonerna, Sabuni!

Per Ericson skriver i dagens SvD:

Den kristna tron har gjort något av en comeback i Sverige. Då tänker jag inte främst på att Carola vann Melodifestivalen. Kristna yttrar sig i tidens frågor – och inte alltid med de vedertagna bugningarna framför den politiska korrekthetens altare. En del ateister, som folkhälsominister Morgan Johansson, ropar i panik efter vattentäta skott mellan tro och politik. Som patentlösning är det ungefär lika intelligent som att förespråka boskillnad mellan politik och etik.

Överhuvudtaget förtjänar sambandet mellan tro och politik en bättre diskussion. Numera tror inte ens ledningen för Kristdemokraterna att tron får motivera eller inspirera politiken. Eller vad de nu menar. Varje gång Göran Hägglund talar om partiets förhållande till den kristna tron måste han i varje fall poängtera att det måste finnas en tydlig ”rågång mellan tron och politiken” (ungefär så sade han i Dokument inifråns skildring av partiet häromveckan). Den kristna tron verkar allt mer vara något som partiledningen skäms för.

Som Per Ericson antyder kan inte politiken frånkopplas mer grundläggande värderingar och även en världsbild. Delar man den kristna trons uppfattning att människan är skapad till Guds avbild men samtidigt är fallen i synd får detta konsekvenser för vilka politiska uppfattningar man har.

En sådan konsekvens är att det mänskliga livet blir något väldigt dyrbart vilket bör påverka vår syn på de ofödda, de handikappade och de gamla. Vi har ett värde oavsett vår funktion, oavsett om vi så att säga gör något nytta eller ej. Här står Kd förtjänstfullt upp för de äldre. Men av någon anledning minskar deras engagemang för de ofödda stadigt. När Tuve Skånberg i onsdags i Studio Ett fick frågan vad han ansåg om abortlagstiftningen kunde han inte säga mer än att ”den har en klar förbättringspotential”. Detta är förstås att uttrycka sig väldigt milt. Lite tidigare hade han fått frågan om han ansåg att abort är mord. Här kunde han ha gått på offensiven och sagt något i stil med ”Nej, mord skulle jag inte kalla det men att abort dödar en liten människa är otvetydigt.” Men allt han sa var ”så skulle jag inte uttrycka mig.” Jag tror att många som lyssnar på ledande Kd-politikers slingrande i abortfrågan uppfattar dem som falska och fega. De törs ju inte stå upp för sina övertygelser!

Jag förstår inte logiken bakom denna reträtt. En människa är en människa, ofödd som handikappad som gammal. Detta borde Kd kunna stå upp för konsekvent. I detta skulle man vila stadigt i den kristna människosynen utan att för den sakens skull behöva citera Bibeln för att motivera sig. För det är ju ändå så att de flesta svenskar, oavsett tro, delar Kd:s övertygelse om människans okränkbarhet. Här finns det utrymme i Sverige för ett parti som tydligt tar avstånd från all relativisering av människovärdet.

Sambandet mellan tro och politik handlar bland annat om vilka grundläggande värden som inspirerar politiken. Skillnaden mellan Kristdemokraterna och andra partier är att man från Kd:s sida är tydliga med (men allt mindre så) vilka värden detta är. Partiets politik vilar på en kristen värdegrund. Det är en tydlig deklaration om vad som motiverar politiken. Här tycker jag att Kd-politikerna skulle kunna utmana sina motståndare att visa sina kort. Vad tror de på egentligen? Vilka övertygelser om människan och tillvaron vilar deras politik på? Det skulle bli ett spännande samtal.

I larmrapporterna regerar prylarna. Lådvinerna producerar alkoholister. Snabbmaten skapar fetma. Mobilerna alstrar sjukdom. Ungdomar påstås dessutom vara livrädda för att förlora kontakten med det som pågår här och nu. Man kan bli utbränd av oro över att inte vara inloggad, uppkopplad och uppdaterad. Samtidigt antas moderna människor vara extrema individualister. Fast uppenbarligen utan fri vilja.

Per Ericson i SvD under rubriken ”Det måste vara mobiltelefonernas fel”.

I veckan skrev SvD:s Per Ericson en liten artikel om dagens väldigt onyanserade bild av religioner. Den sekulariserade människan uppfattar, i sitt upplysta tillstånd, all slags religion som irrationell vad den än råkar innehålla. Religion som religion. Och numera härstammar också all ondska ur religiösa föreställningar och sammanslutningar. Ericson skriver:

Är det oförsynt att påminna om att många av den moderna tidens värsta massmördare har åberopat två gudlösa ideologier, nämligen kommunismen och nationalsocialismen? …
Det har blivit en vanlig uppfattning att normer är något som vi bör göra oss av med. Normer understödjer nämligen sociala strukturer. Och sådana ska vi tydligen inte ha. Men tänk om det finns vissa normer som är bra? Exempelvis den som säger att varje människa har ett värde som inte får kränkas. Eller de normer som går ut på att vi bör få tro, tycka och skriva nästan vad vi vill. Det går att hitta destruktiva normer. Men det naturliga motmedlet mot dåliga normer är inte normlöshet, utan goda normer. Därför blir det så fel när man bekämpar skolor som tar avstamp från en tro och en värdegrund.
Det är också historielöst. Vissa av dagens liberaler tycks tro att friheten och människovärdet uppfanns ungefär samtidigt som ångmaskinen. Så gick det inte till, kan jag avslöja. Granskar man vårt västerländska arv hittar man ganska snart medeltida munkar och andra politiskt inkorrekta element.

Dagen efter publicerades en kolumn av Marie Söderqvist på samma tema. Hon skriver:

Är det farligt att tro på Gud? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att det kan vara farligare att inte tro på någonting alls än att tro på Gud. Övertygelse i sig är inte något farligt. Det är vad man är övertygad om som kan göra en människas tro farlig. Det följer inte med självklarhet ur en tro att människor som inte tillhör samma religion är smutsiga eller inte värda att få leva. Alla religiösa uppfattningar leder inte till att man tycker att det är rätt att kränka andra människor. Tvärtom: idén om de mänskliga rättigheterna är sprungen ur kristendomens föreställning om att det är Gud som avgör liv eller död, inte människan.

Det är ingen slump att Europa och Amerika är och under lång tid varit frihetens kontinenter. Det är ju européer och amerikaner som kämpat för mänskliga rättigheter, kristna européer och amerikaner. Som William Wilberforce, en av drivkrafterna bakom slavhandelns avskaffande i det brittiska imperiet. Marie Söderqvist avslutar:

Religion skapar inte med nödvändighet våldsverkare. Det är inte farligt med skolor där man lär sig att tro på Gud. Det är nämligen inte farligt att tro på Gud. Det kan rent av vara rätt bra för ett samhälle att dess invånare har en religiös tro.

Tänk om alla i Sverige levde efter det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:25) Det vore ett ganska bra samhälle, vågar jag påstå. Nästan himmelskt.

RFSU:s generalsekreterare Katarina Lindahl är belysande inkonsekvent när hon kommenterar påvens bortgång. Å ena sidan har Johannes Paulus ”verkat för många positiva värden.” Hon räknar inte upp vilka dessa är men det är svårt att komma runt hans betydelse för Sovjetunionens kollaps. Han verkade här för människans frihet, vilket torde vara ett av de positiva värden Lindahl syftar på. I ett brev från 1968 motiverade han sitt motstånd mot kommunismen på detta sätt: ”Det onda i vår tid består i första hand i ett slags degradering, jag skulle vilja påstå pulvrisering, av människans fundamentala unicitet som person.” (från Per Ericsons ledare).

Vi kan alltså se hur påvens tanke om människans ”unicitet” fick tydliga politiska effekter. Samtidigt ogillar Lindahl påvens hopblandning av religion och politik: ”tyvärr har påven ofta gjort politik av sin religiösa övertygelse. När han fördömt kondomanvändning och säkra aborter, har han verkat mot människors sexuella och reproduktiva rättigheter.” Men det förefaller uppenbart att i grunden religiösa övertygelser får politiska konsekvenser om den rådande politiken är oförenlig med dessa övertygelser. Eller skulle påven ha sagt: ”Eftersom min idé om alla människors unicitet troligen kommer påverka hela Sovjetimperiet på ett politiskt plan, är det nog bäst att vi låter denna idé vila.”

Vidare är det inte svårt att se ett samband mellan hans kamp mot kommunismens kollektivism och abortmotståndet. Båda går ju att grunda på idén om att varje människa är unik. Om vi tror detta blir det omöjligt att betrakta fostret som skräp. Varje abort innebär ju att en unik mänsklig varelse kastas bort. Med denna syn kan man inte säga: ”Det gör inget att du gör abort nu, du kan alltid skaffa ett nytt barn senare.” Det är också märkligt att Katarina Lindahl låter påskina att abort är en mänsklig rättighet. Det är det inte, vare sig juridiskt eller moraliskt. Hon önskar förstås att det vore så, denna abortindustrins svenska propagandaminister, men det är ju en annan sak.

Om man gillar att påven medverkade till kommunismens fall i Östeuropa, kan man inte som Katarina Lindahl samtidigt ogilla att han ”blandar religion och politik” i andra frågor. Så Lindahl får nog bita i det sura äpplet och inse att den kristna tron blir politisk när politiken upphör att verka för människans bästa.

En av 1900-talets giganter, påven Johannes Paulus II, är död. Några kommentarer från tidningarna:

Ett ärligt slutomdöme om den avlidne påven måste alltså bli kluvet. Man brukar skilja mellan kyrkan ad extra och kyrkan ad intra, mellan dess utåtriktade verksamhet och dess inre liv och organisation. Ad extra var Johannes Paulus II en av historiens största påvar, ad intra blev han inte den ledare som kyrkan hade behövt i denna tid av omvälvande förändringar. Men vad ingen lär kunna förneka är att vi under detta kvartssekel har sett en kyrkoledare totalt hängiven sitt kall sådant han uppfattade det, en kraftfull, högt begåvad man, en intagande personlighet med karismatisk kontaktförmåga och frapperande utstrålning av djup och innerlig fromhet.

Det intryck som allra sist står kvar är bilden av en man hårt drabbad av en svår och plågsam sjukdom som han aldrig försökte dölja, en Herrens lidande tjänare, buren av tro och hopp och en obändig vilja att till det yttersta tjäna och vittna om Kristus. (Gunnel Vallquist, SvD)

Ett omvälvande pontifikat summerar Barbro Hedvall i DN. Hon skriver:

Nej, det var inte Johannes Paulus som störtade sovjetväldet, men få gjorde så avgörande insatser som han. Och han gjorde dem i sin egenskap av polack och kyrkoledare.

En av de största i sin tid är rubriken på SvD:s ledare. Per Ericson skriver:

Den 13 maj 1981 avlossade attentatsmannen Mehmet Ali Agca två skott mot Johannes Paulus II ute på Petersplatsen. Påven sårades i handen och magen. Man fruktade för hans liv. Men han överlevde och från sjukbädden uppmanade Johannes Paulus II till förbön ”för denne broder som avlossade skotten, och som jag uppriktigt förlåtit”. Så kan liv och lära förenas.

Johannes Paulus II fick verka länge och uträtta mycket, men nu är hans arbete avslutat. Han går till historien som en av de mest betydelsefulla aktörerna på världens scen i den tid då han levde.
…
Johannes Paulus II påverkade tingens ordning under sin tid på jorden, men det vore fel att reducera honom till en världsförbättrare i mängden. Hans vision var aldrig politikerns, än mindre ekonomens. Den påvliga ringen bar ett valspråk som vände uppmärksamheten i annan riktning: Totus tuus, helt och hållet din.

Herre, förbarma dig. Så skriver idag SvD:s Per Ericson på ledarsidan. Det handlar, förstås, om läget inom Svenska kyrkan och i synnerhet det ”samtal” som nu pågår om kyrkans inställning till homosexuella förhållanden. Ericson skriver:

Man kan tala med en människa, föra en dialog. Man kan också försöka tala henne till rätta. Samtalet kan även vara en form av terapi. Den process som utspelas i Svenska kyrkan har mera karaktär av tillrättavisning och terapi än av dialog. Ärkebiskop KG Hammar konstaterade i anslutning till kyrkomötets öppnande att det gäller ”att bearbeta de känslomässiga spänningar som finns i kyrkan”… Man får nästan intrycket att de som inte har haft vett att kliva ombord på historiens lokomotiv ska övertalas att sluta grubbla och ta steget.

Ericson är försiktig. Jag menar att det inte kan vara någon tvekan om vart Svenska kyrkan är på väg och att det pågående ”samtalet” inte är något annat än ett förolämpande försök att mota in den bångstyriga flocken i fållan. KG och Krook, de två mest tongivande biskoparna, har öppet deklarerat att de är för homosexuella äktenskap. Carl Reinhold Bråkenhielm, ordföranden i teologiska kommittén, har meddelat att den nuvarande ordningen är ”diskriminerande”. Till detta kommer att kyrkan leds av ett politiskt tillsatt, och därmed trendkänsligt och teologiskt ointresserat, kyrkomöte. Kan det gå på annat än ett sätt? Inte om vi enbart räknar med vad vi människor kan göra. Klart, sedan finns ju Gud. Han finns ju faktiskt, i verkligheten! Därav Ericsons, liksom även biskop Arborelius, bön för Svenska kyrkan. Låt oss alla instämma i denna bön!

Kyrkliga förbundets ansökan om att få starta ett friskolegymnasium fick nyligen avslag. Anledning: i stadgarna anges att värdegrunden är hämtad från 1686-års kyrkolag. Detta, menar undervisningsrådet Märta Olofsson, är direkt diskvalificerande eftersom skolan då skulle byggas på 1600-talets politiska idéer: ”Det är inte det demokratiska samhälle vi har i dag, bland annat med jämställdhet mellan könen” (läs mer här).

Per Ericson på SvD noterar:

Kyrkan har alltså en historisk förankring som sträcker sig bortom vad som för stunden anses vara politiskt korrekt. Skolverkets behandling av Kyrkliga förbundet antyder att det nu har blivit riskabelt att anspela på tiden före socialdemokratins segertåg genom institutionerna. Är det bara jag som tycker att politiseringen av skolan börjar att gå över styr?

Nej, det är inte bara du, Per.

/PP

SSU menar att Vatikanen bidrar till spridningen av hiv. Detta eftersom man predikar avhållsamhet istället för kondomanvändande. På deras hemsida läser jag: ”Påvens kardinaler sprider viruset världen över”. Och jag uppmanas spela spelet ”Vatican blast”. Jag blir knappt upprörd längre över vad de politiska ungdomsförbunden företar sig. De har länge legat i den politiska korrekthetens frontlinje, så särskilt SSU. Men Sveriges katoliker upprörs, helt rättfärdigt. Även om lågvattenmärket sedan länge är passerat borde vi ju reagera på lögn, förtal och rena dumheter.

Per Ericson skrev om SSU:s resonemang i gårdagens SvD:

Det är ett intressant argument, men vanskligt. Många faktorer bidrar till att sjukdomen vinner mark. Vatikanen förespråkar förvisso inte användning av kondomer. SSU förespråkar inte trohet eller sexuell avhållsamhet. Kan man av det sluta sig till att Vatikanen och SSU sprider aids? Knappast.

Och vidare:

Möjligen har det undgått SSU:arna att den katolska kyrkan engagerar sig i annat än nyttjandet av preventivmedel. De unga socialdemokraterna tycks vara fullt upptagna med att i partikamraten Margareta Winbergs anda odla en unken papistskräck.

Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev om detta ämne för ett tag sedan:

Annars talas det nästan alltid om kondomer när det handlar om påven. Han är nämligen emot dem. Johannes Paulus II är oförskämd nog att tycka illa om den moderna sexuella frigörelsen: han menar att sex är något man ska ha med den man älskar och vill ha barn med, inte med tillfälliga bekantskaper som man inte vill ha barn med. Alltså behövs inga kondomer. Politiskt korrekta personer säger att han därför orsakar aids. Inte direkt alltså. Men indirekt genom att säga att katoliker inte ska använda kondomer. Då får de hiv, säger kritikerna.
   De politiskt korrekta tycker att påven borde säga att det är okej att använda kondomer när man har tillfälliga sexuella förbindelser, för då skulle aids försvinna. De tycker kort och gott att han ska ge upp hela den kristna uppfattningen om sex. Påven måste hänga med lite och förstå att sex inte har med barnalstrande, Gud och människans världsliga plikter att göra, utan är ett trevligt nöje att utöva när andan faller på. Och därmed inse behovet av kondomer och aborter.

Det borde stå klart för alla att det inte är ”påvens kardinaler” som sprider hiv. De som sprider smittan är självklart de människor som är direkt inblandade i den sexuella akten. Söker vi vidare uppåt i kedjan av orsak och verkan ser vi också snabbt att hiv sprids som mest i kulturer som främjar ”casual sex”. Och ingen anklagar Vatikanen för att påverka människor i denna riktning. Nej, det förefaller mig som om den katolska kyrkan är på helt rätt spår. Det är den trolösa sexualiteten som ligger bakom mycket av världens elände: sexhandel, våldtäkter, pedofili, spruckna äktenskap, aborter. Och inte minst aids. Heja påven!

/PP