Skip to main content.

Debatten om Jesusmanifestet

Debatten på Svenska Dagbladets brännpunkt har nu börjat sin andra runda. I söndags återkom den katolske biskopen Arborelius och Filadelfiaförsamlingens föreståndare Hedin med en uppföljning på sitt ”Jesusmanifest” som publicerades för drygt en månad sedan. Artikeln är inte polemisk men saknar inte heller skärpa. Herrarna söker det fördjupade samtalet och inte den ytliga debatten. De menar att utmaningen för kyrkan idag är densamma som för den unga kyrkan. Precis som då gäller det att finna en väg mellan sekterism och total anpassning av budskapet. De skriver: ”Det fanns de som stelnade i en rigid attityd till allt som rörde sig utanför de egna leden. Liksom det fanns de som i sin iver att översätta evangeliet till sin samtid skalade löken intill obefintlighet och förnekade det unika i Jesu person.” Även om artikelförfattarna här säger sig vilja avgränsa sig från båda dessa avarter, är det främst den senare som (med rätta) adresseras i artikeln. De fortsätter: ”All andlig erfarenhet och fördjupning på kristen mark är förbunden med överlåtelsen åt Jesus Kristus, den han är och det han gjort i sin död och uppståndelse. Frågan om huruvida evangeliernas berättelser refererar till verkligheten eller inte kan därför knappast var oviktig. Den är tvärtom avgörande. När de första kristna formade sin tro i en bekännelse, så utgjorde denna ett svar på Jesu egen fråga: ‘Vem säger människorna att Människosonen är?'”.

Arborelius och Hedin redogör också för trosbekännelsens funktion. Bekännelsen ”fångar” inte Gud utan utgör en avgränsning mot missförstånd. Sagt med mina egna ord: Den säger inte allt om Gud utan endast det som Gud själv låtit oss veta genom sin uppenbarelse. Det är uppenbart att Hammar och de övriga i poesiklubben har problem med bekännelserna. Hammar menar ju att varje påstående om Gud krymper honom (alltså även detta påstående). Och Krook, Stockholms biskop, menar att vi inte får tro att vi äger sanningen. Kanske kan de lära sig något av Arborelius och Hedin. Om inte, kan vi bara hoppas att de drar de fulla konsekvenserna av sina idéer och tystnar.

Artikelförfattarna fortsätter sin välbehövliga undervisning med en genomgång av förhållandet mellan lära och andligt liv. Även detta är problematiskt för Hammar & co. De menar ju att ord om Gud, såvida de inte rimmar, på något sätt ställer sig mellan Gud och oss. Och visst kan ord få den funktionen, särskilt de som strömmar ur Hammar. Men sanningen är ju snarare att den goda teologin pekar på Gud och hjälper oss att söka honom. Arborelius och Hedin skriver: ”Ett återkommande drag i det pågående samtalet om Jesu identitet är tendensen att spela ut trons innehåll mot den andliga erfarenheten. I den klassiska kristna traditionen har däremot ‘dogm’ och ‘mystik’ varit två sidor av samma mynt. Den kristna mystiken, det vill säga människors erfarenhet av en verklig Gud som ingriper i våra liv, är förbunden med historiens Jesus, hans liv, död och uppståndelse.” Med tydlig adress till Hammars tvivelsteologi säger de vidare: ”Det ser ut som om vi fått ett inslag av dogmatisk relativism i åtskillig nutidsdebatt; det enda som är visst är att ingen visshet finns att få. Beträffande detta tycks dock säkerheten vara mycket stor!” Och visst är det så att poesiklubbens medlemmar verkar mena att det är absolut sant att det inte finns några absoluta sanningar. De är också dogmatiska om det faktum att man inte ska vara dogmatisk och helt säkra på att man inte kan vara säker på något.

Låt oss titta på ”Jesusmanifestet” en gång till för att se vad som orsakade den storm som pågått i mer än en månad nu, främst i Svenska Dagbladet men även i andra tidningar. Arborelius och Hedin pekar tidigt i sin artikel på att det finns något sant i en värld av subjektivt tyckande. De skriver också att de sörjer över att kristna har förlorat förståelsen för den kristna trons sanningsanspråk. De vill också lyfta fram det som de ser som omistligt och unikt i kristendomen. Så, Arborelius och Hedin vill alltså förmedla 1) att den kristna tron uttrycker vissa objektiva sanningar och 2) att det finns vissa omistliga sanningar för kyrkan. De omistliga sanningar som de pekar ut är för det första Bibelberättelsernas historicitet. Detta innebär att Jesus är mer än en myt. Jesus gick verkligen på denna jord och levde bland människorna. Dessa människor nedtecknade vad de såg och hörde och skrev det vi idag kallar Evangelierna. Evangelierna är vittnesbörd om Jesus. Den andra omistliga sanningen är att Gud kan ingripa i världens gång. Det innebär att under kan inträffa, att vatten kan bli vin, att Jesus kan gå på vatten, att sjuka kan bli helade och att en jungfru kan föda en son. Den tredje omistliga sanningen är att den fulla Gudsuppenbarelsen enbart finns i Jesus Kristus. Jesus är världens och varje människas frälsare. Andra religioner må innehålla sanningar om Gud men de når inte ända fram. Jesus är den enda vägen till gemenskap med Gud. Dessa är fundamentala trossanningar, menar Arborelius och Hedin. Dessa måste kyrkan stå för och på något sätt förmedla för att vara Kyrka.

Även om de tror på Bibelns historicitet tar de inte avstånd från att Bibeltexterna kan tolkas på flera sätt, även poetiskt. Texterna, eller i varje fall vissa av dem, innehåller flera skikt av mening. Det som de tar avstånd från är att texterna reduceras till poesi och myt, det vill säga att de verkliga händelserna görs irrelevanta för tron. Det går förstås att diskutera vilka de omistliga sanningarna är men att kristendomen gör sanningsanspråk liksom att det måste finnas sanningar som kyrkan inte kan vara utan, detta förefaller för mig oantastligt.

Några dagar senare replikerar ärkebiskopen (se tidigare kommentar). Hans huvudbudskap är att det som Bibeln uppenbarar är mer än en beskrivning. Han skriver: ”Det rör sig om texter som vill öppna möjligheter för oss att se våra liv och våra relationer i ett annorlunda ljus.” Och för detta är det bättre att använda ett ”poetiskt förhållningssätt”. Problemet med hans svar är att det inte är ett svar. Det kan mer liknas vid ett ”god dag, yxskaft”. Han skriver som om Arborelius och Hedin har tagit avstånd från att Bibeltexterna rymmer mer än en beskrivning av historiska händelser, som om de enbart ser till bokstaven. Vilken fundamental feltolkning! Detta sätt att se på Jesusmanifestet kom sedan att prägla den fortsatta debatten. Han undviker också hela frågeställningen om omistliga sanningar genom att säga att ”sanningen är främst en person”. Att sanningen främst är en person skulle både Arborelius och Hedin nog kunna hålla med om. Frågan gäller snarare om vi kan uttrycka några sanningar om den personen. Om vi sedan gör det på vers spelar mindre roll.

I en intervju i Dagens Nyheter, publicerad den 16/2, säger Hammar att ”den bild av Jesus som kyrkan presenterar hela tiden är ett resultat av den tid man lever i. Vi lever efter upplysningen med förnuftet och rationella överväganden och vetenskapen och allt det där, och att i den kulturen presentera det här mer förvetenskapliga förhållningssättet till Jesus, det är inte att göra honom större, det är att göra honom mindre.” (min kursiv) Sagt med andra ord: Vi vet bättre nu. Idag är vi så upplysta att vi vet, med dogmatisk säkerhet, att Jesus inte gick på vatten eller uppväckte döda. Ibland yttrar ärkebiskopen sig så säkert om hur verkligheten förhåller sig. Men sedan kommer osäkerheten tillbaka: ”För mig är detta en viktig del av min Jesustro, att vi inte riktigt vet.” Han fortsätter med att kalla Arborelius och Hedin för fundamentalister: ”För att klara sig ur det historiska perspektivet så säger de andra som lutar mer åt fundamentalismen att Bibeln är annorlunda än andra texter. Bibeln är Guds egen informationskanal in i vår värld. Detta liknar mer Koranen. Detta synsätt”¦är ju mer pingströrelsens traditionella hållning, men det är inte den katolska kyrkans. Man kan lyfta lite på ögonbrynen”. Trots ärkebiskopens mjuka framtoning ser vi här hur han kallar sina meningsmotståndare för fundamentalister, ett i det närmaste glåpord idag.

Kyrkans tidning gav honom förra veckan ytterligare en chans att förtydliga säg. Men Hammar är oförbätterlig. På frågan om vad han tror på säger han: ”Jag tror på allt som kyrkan tror på. På att Jesus är Guds son”¦ Men jag tror kanske inte på det sätt som andra tror på.” Nu inställer sig förstås frågan om på hur många olika sätt man kan tro att Jesus föddes av jungfru Maria, att han pinades av Pontius Pilatus, att han korsfästes och uppstod på tredje dagen. Att instämma i trosbekännelsen måste väl ändå betyda, som jag argumenterat för tidigare, att man tror att dessa är verkliga händelser. Men för Hammar behöver inte jungfrufödseln vara ett biologiskt faktum. Återigen avslöjar Hammar att hans teologi inte har något med verkligheten att göra. Han har sin egen, privata, religion. Detta samtidigt som han är satt att leda folk till Gud. Inte undra på att det är glest i bänkarna i Svenska kyrkan. I intervjun säger han vidare att han aldrig skulle kunna säga att någon annan inte är kristen: ”Har man en sådan sekteristisk syn måste den utmanas.” Kanske är det så att ärkebiskopen inte tror på en verklig evighet heller. För det kan tyckas som att han är mer rädd för att såra en människa (eller kanske är han rädd för själva konfrontationen) än han månar om den människans eviga väl.

I Svenska Dagbladet slöt många upp kring Hammar. Bland andra skriver Jonas Gardell en artikel om att Jesus inte är någon Harry Potter och om hur ytlig och vulgär fundamentalismens bibelsyn är. Jonas har nu blivit bibelforskare och enligt en artikel i Kyrkans tidning åker han runt och predikar om att det står oss fritt att själv välja gudsbild. Vad kan man säga? Som tur var kommer han inte att bli en präst eftersom han då skulle behöva ställa sig bakom trosbekännelsen och på så sätt avsäga sig sin personliga frihet. Ja, han säger så och visar att han faktiskt tar trosbekännelsen på större allvar än KG.

Hammar fick även stöd av teologen och universitetslektorn Peder Thalén. Han skriver: ”Ärkebiskop K G Hammars olika uttalanden om kristen tro har skapat rädsla i en del av de kristna leden”¦ Det pingst-katolska Jesusmanifestet utestänger flertalet människor från Jesus. Den enda grupp man kan nå är de människor som vill ha enkla budskap, som inte vill tänka själva därför att de inte står ut med den otrygghet – ett framträdande drag i vår kultursituation – som frånvaron av färdiga svar innebär. Jag hoppas att denna grupp är liten”¦ Ett symptom på religionens sekularisering är också att den religiösa tryggheten ändrar karaktär. Även den förskjuts från Gud till vissa språkliga formuleringar, vilka därför krampaktigt måste hållas fast. Det är en sådan tro K G Hammar utmanar.” Suck. Denna typ av psykologiserande tugg är verkligen nedlåtande. Jag har inte märkt av någon rädsla, vare sig hos mig själv eller hos andra. Snarare är det känslor av sorg, trötthet och vrede som dominerar. Ärkebiskopen och hans stödtrupper är ju ett gäng kappvändare som anpassat det kristna budskapet till oigenkännlighet, allt för att tilltala denna nihilistiska och gudlösa värld. Thalén fortsätter: ”Det paradoxala är att författarna till Jesusmanifestet och Anders Piltz propagerar för just den kristendomstyp som bidragit till att skapa främlingskap inför den kristna tron i vår kultur.” Mer gallimatias. En betraktare av en svenskkyrklig gudstjänst måste rimligen tro att prästen och församlingen instämmer i trosbekännelsen för att de håller den för sann. Men nu säger Hammar att det som den beskriver inte behöver ha hänt. Detta om något måste skapa främlingskap för den kristna tron och för kyrkan.

Hammar fick också stöd av ett par katoliker. Werner Jeanrond, professor i teologi, skiver: ”Texten vittnar om ett slags teologi som är rätt så främmande för den katolska traditionen. Här saknas den djupare katolska tolkningstradition som är medveten om Bibelns mångfacetterade tillkomst- och verkningshistoria.” Det Jeanrond missar är att manifestet inte är en komplett teologi eller trosbekännelse. Arborelius och Hedin lyfter enbart fram en viss aspekt av den kristna tron som håller på att falla i glömska, nämligen dess sanningsanspråk. Gunnel Vallquist, även hon professor, upprörs över att Arborelius och Hedin agerar trospoliser: ”I detta världens yttersta nödläge går i vårt land ledarna för tre kristna samfund (Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Missionsförbundet) i stället ut i kritik mot en fjärde; de uttalar sin oro för oklar förkunnelse i Svenska kyrkan och visar upp sig själva som renlärighetens mönstergossar. Mellan raderna i deras trosmanifest står tydligt att läsa. ‘Vi tackar dig, Herre, för att vi inte är som dessa kättare!’ Hur kan jag nu uttrycka mig så brutalt och orättvist om era fromma avsikter? För att så här, mina herrar, ser spektaklet ut från åskådarplats”¦ Allt detta är fullkomligt groteskt: inkvisition och kättarjakt där lyssnande och respektfullt samtal vore det enda befogade, det enda kristliga.” Hon har förstås helt fel. ”Spektaklet” är inte alls en kättarjakt. Ingen hotar att bränna Hammar på bål. Det finns inga hot och inga sanktioner att ta till. Snarare är det ett offentligt samtal om vad kyrkan måste stå upp för. Och med en ärkebiskop som svävar på målet när det gäller Jesu gudom är detta samtal verkligen påkallat. Tydligen har även hon problem med att Arborelius och Hedin överhuvudtaget hävdar att något är sant.

Det har ändå sagts en hel del bra saker. Anders Piltz kan man alltid lita på. I en replik till teologie doktor Thalén skriver Piltz: ”Tiden prövar allt. Antingen överlever den klassiska realismen, eller också kommer Bibeln efterhand att införlivas i litteraturlistan i det som i dag vid Klassiska institutionen i Lund kallas ‘Antik mytologi, fem poäng’.”

Även präster inom Svenska kyrkan gjorde sig hörda. Anna Sophia Bonde skriver: ”Jag tycker inte det är överdrivet att säga att kyrkans hela existens står och faller med huruvida det som torde vara centrum i hennes tradition har hänt eller inte”¦ Ärkebiskopen vill ha ‘rymd’ kring sin och kyrkans Jesusgestalt, en rymd som han inte finner i ‘färdiga formuleringar’, varmed jag förstår att han menar de kyrkliga dogmerna. I stället är det tvivel och ifrågasättande som gäller, eller, som han skriver i sin bok, ”de som vandrar längs vägen får byta bilder med varandra”. Är det inte snarare ärkebiskopen själv som försöker krympa Jesus, genom att försöka få honom lagom salongsfähig för att passa dem som annars umgås med Nietzsche och de franska dekonstruktivisterna? Dogmerna lär att Jesus är världens frälsare – kan det bli mer rymd kring Jesusgestalten än så?”¦ Kanske borde ärkebiskopen diskutera sina tvivel med sin själasörjare i stället för att sublimera dem till undervisning för folket.”

Anna Lindén, en annan svenskkyrklig präst, hängde på: ”Den pågående Jesusdebatten på Brännpunkt är viktig därför att den berör två mycket centrala frågor. Finns det, inom religionens område, någonting som är sant i sig och är det i så fall möjligt för människan, här och nu, att få kunskap om den sanningen? Flera av de svenskkyrkliga deltagarna i debatten tycks besvara de här frågorna nekande, eller åtminstone tvekande”¦ Om den kristna tron inte är sann finns det knappast någon anledning att vara kristen”¦ Är det verkligen så att Svenska kyrkans biskopar genomgående delar Hammars teologi?” Tyvärr verkar det vara så. I den mån de har uttalat sig ställer de sig bakom sin ordförande (i poesiklubben alltså).

Även Missionsförbundets föreståndare, Krister Andersson, engagerade sig så småningom. Han är bekymrad: ”Bekymret, eller snuvan i själen, beror på det stöd som förnekelsen får från det kyrkliga och det intellektuella etablissemanget.” Och vidare: ”Som representant för en kyrka i samtal med Svenska kyrkan är jag därför nödgad att fråga mina bröder och systrar, ärkebiskop och biskopar i andligt ledarskap: bekänner ni er som kyrka fortfarande till trosbekännelsernas ordagranna formuleringar? Det kan verka övertydligt att ställa en sådan fråga. Men den otydlighet ni visar i det pågående samtalet gör frågan nödvändig. Personligt och trevande tyckande räcker inte, hur poetiskt postmodernt och politiskt rätt det än förefaller vara.”

Ulf Jonsson, ytterligare en katolik, skriver upplysande om vad fundamentalism och tro är: ”Snart sagt vem som helst som har en bestämd uppfattning om något kallas fundamentalist. Den som hävdar att alla människors lika värde är en självklarhet blir då också ett slags fundamentalist. Ordet fundamentalism uppkom i början av 1900-talet som beteckning för en bokstavlig tolkning av Bibeln. Uppfattningen att allt i Bibeln ska förstås bokstavligt har nog funnits på sina håll under kristendomens hela historia. Men åtminstone bland teologiskt bildade troende har man även i äldre tider brukat skilja mellan bibelberättelser som är avsedda att förstås i överförd bemärkelse och sådana där författaren avser att skildra historiska händelser. Till den senare gruppen har man vanligtvis räknat berättelserna om jungfrufödseln och Jesu uppståndelse. Det vore klargörande för debatten om ordet fundamentalism även fortsättningsvis kunde reserveras för uppfattningen att alla Bibelns texter ska tolkas i en bokstavlig-historisk bemärkelse.” Om tro säger han: ”Vem skulle säga ‘Jag föredrar att lita på min granne framför att bry mig om huruvida han finns’? På liknande sätt kan man heller inte ha en personlig tillitsrelation till Gud om man inte håller det för sant att Gud finns.”

Ett av de roligare inläggen kom från en David Andersson. Han kallar sig ateist men ställer sig ändå på Arborelius och Hedins sida. Han skriver: ”Jag har svårt att förstå att de som tror att det finns en allsmäktig Gud kan ha några problem med jungfrufödseln eller uppståndelsen. Jag har stor förståelse för de tankar Anders Piltz ger uttryck för. Piltz har också, i olika sammanhang, uttryckt sympati för Ingemar Hedenius sanningskrav och konsekventa ateism. Striden nu handlar inte endast om vad som är rimligt för en kristen att tro på utan också om intellektuell hederlighet… Men frågan är om kyrkan, likt ett reklamfinansierat tv-program, verkligen bör försöka attrahera en så stor kvantitet människor som möjligt. Ett samfund som främst vänder sig till de ljumma och halvintresserade kan kanske få många passiva medlemmar. Men det kommer knappast att bli en levande kraft i samhället.” Amen.

Min summering av debatten, som alltså fortfarande pågår, är att den handlar om huruvida tron uttrycker några sanningar. Har kristendomen något med verkligheten att göra eller är det enbart en mystisk upplevelse? Arborelius & co hävdar att eftersom Gud har kommit till människan kan vi också använda vårt språk för att säga saker om honom. Även om dogmerna inte säger allt, säger de ändå något som är sant. Hammar & co menar å sin sida att Gudsupplevelsen inte har något med en objektiv verklighet att göra. Vad som verkligen hände när och kanske om Jesus vandrade på jorden är irrelevant. Och eftersom tron inte har något med verkligheten att göra går det inte att tala om den på ett meningsfullt sätt. Gud är alltid bortom orden.

Debatten har inte splittrat kristenheten i Sverige. Den har demonstrerat den splittring som redan finns. Skiljelinjerna går inte mellan samfunden utan genom dem. Och så länge poesiklubben regerar måste skiljelinjen bestå.

Alla artiklar i debatten finns här.
Nya Dagen har en artikel om debatten här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit