Skip to main content.

Ärkebiskopens otro

Ärkebiskopen är sårad. I sitt svar till biskop Arborelius och föreståndare Hedin i dagens SvD (den 2/2) tycker ärkebiskopen att de borde ha läst på lite mer för att förstå vad han menade i den nu så omtalade TT-intervjun. Dessvärre får vi inget klarläggande från Hammar i den helsideslånga artikeln. I sitt svar distanserar han sig, om möjligt, än mer från vad som måste få kallas den klassiska kristna tron. Han målar också upp, medvetet eller omedvetet, en skev bild av Arborelius och Hedins ”Jesusmanifest”. De menar ju i sin artikel att det inom kristendomen finns unika och omistliga sanningar som kyrkan, för att vara kyrka, måste stå upp för. Men ärkebiskopen tolkar detta som att de menar ”att antingen tror man rätt om Jesus eller också tror man inte alls”. Även Hammar måste väl hålla med om att det måste finnas en kärna av sanningar som kyrkan inte kan överge. Vidare säger han att poesi i manifestet jämställs med ”lögn, förnekelse och tvivel”. Detta är inte sant. Vad de skriver är att undren ”rymmer en symbolik och ett djupare budskap…men om vi inte är öppna för att de verkligen inträffat förflyktigas också budskapet”. Arborelius och Hedin lämnar öppet för att mycket i Bibelns berättelser kan tolkas symboliskt (eller poetiskt) men menar att det inte blir mycket att tolka om inte det som evangelierna berättar verkligen har inträffat. Hammar säger vidare att ”ett poetiskt förhållningssätt vill uttrycka att det som Bibeln uppenbarar är mer än en beskrivning”. Återigen, det är inte detta som diskuteras. Frågan är snarare om Hammar överhuvudtaget ser Bibelns berättelser som beskrivande.

I vår trosbekännelse läser vi om Jesus att han är ”avlad genom den helige Ande, född av jungfrun Maria.” För Hammar är detta ett ”teologiskt statement”, nämligen att det är något särskilt med Jesus. Det vore att ganska vagt uttalande. Varför inte tro att Maria var en jungfru när vår bekännelse innehåller denna sats och när Matteus och Lukas tydligt talar om det? Hammar för i SvD-artikeln ett resonemang som utmynnar i att eftersom varken det äldsta evangeliet, Markus, eller det teologiskt mest utvecklade, Johannes, tar upp frågan har jungfrufödseln antagligen inte inträffat annat än i någon slags teologisk mening. Men varken Markus eller Johannes berör ju Jesu födelse och barndom överhuvudtaget! Och kan det inte vara så att Hammar faktiskt missar en teologisk poäng här? Utrymmet tillåter inte någon längre utläggning men i Jes 7:14, som ju refereras av Matteus, ser vi hur just jungfrufödseln blir ett tecken på Guds trohet och allmakt.

Istället för ett klargörande om ärkebiskopen tror på bibelberättelsernas mirakler eller ej, får vi en synnerligen akademisk genomgång av vad för slags bibeltolkning den katolska kyrkan egentligen förespråkar. Detta kunde ha varit intressant i ett katolskt teologiskt sammanhang men inte i Svenska Dagbladet. Allt vi får veta nu är att mirakelberättelserna har ett ”annat och djupare ärende än att blott berätta vad som en gång skedde”. Men vad skulle kunna vara viktigare att berätta än att Gud inte är underställd naturlagarna utan verkligen allsmäktig? Helandeundren kan vidare ge tro på att Gud idag kan läka människors både in- och utvändiga sår.

Att ärkebiskopen, slutligen, inte ens kan instämma i att ”det finns något som är sant i en värld av subjektivt tyckande och tänkande” är verkligen bekymmersamt. Han säger att han vill fortsätta samtalet men med en sådan utgångspunkt kan det inte vara enkelt. Arborelius och Hedins syfte verkar ju vara att slå fast att det finns något som är sant inom den kristna tron, att det finns trosfundament kyrkan inte klarar sig utan. Hammar skriver att ”allt som är historiskt bär på en osäkerhet”. Eftersom vår trosbekännelse bygger på historiska händelser borde Hammar då verka för att vi ersätter bekännelsens ”vi tror” med ”vi tvivlar”.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit