Skip to main content.

den 3 december 2017


  Tre sakrament rikare

Onsdagen den 22:a november togs jag upp i den katolska kyrkans gemenskap och mottog tre sakrament: bikten, konfirmationen och kommunionen. Så nu är jag, även utåt, katolik. Ni som följt mig vet att jag under lång tid har försvarat katolsk tro och sett upp till den katolska kyrkan för dess trohet till både Gud och Bibeln (medveten om att det kanske är mer rätt att säga att det är Gud som är trogen sin kyrka.)

Det är också den kyrka som stått upp i moraliska frågor medan övriga kyrkor fallit som dominobrickor. Så är katolska kyrkan den enda prolife-kyrkan och den kyrka som orubbligt står upp för det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Bara för att ta några exempel.

Allt detta är tecken på något större, nämligen att den katolska kyrkans höga anspråk är sanna. Hon är den hon utger sig för att vara, nämligen den universella kyrkan, kyrkan med stort K, som vi alla är kallade att förena oss med. Och endast hon har alla de nådemedel som vi behöver för vandringen på den smala vägen.

Därför är hon nu även min kyrka. Efter många års väntan har jag fått frid i samvetet. Jag har valt den helige Thomas av Aquino att bli min himmelske förebedjare. Livet går nu vidare, nu med bättre förutsättningar än någonsin att till slut nå fram till den eviga glädjen.

den 21 november 2016


  Scruton om Trump

Roger Scruton, den brittiske filosofen, talar här om varför Trump rättmätigt vann men också om varför vi européer med rätta har skäl till oro.

den 6 mars 2016


  Asylrätten är ej huggen i sten

Många kristdemokrater reagerar nu upprört på ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal som i ett twitterinlägg häromdagen skrev följande:

Hon länkade senare till en artikel i Expressen från november där hon utförligare uttryckte problemen med asylrätten:

Sverige har aldrig haft kapaciteten att kunna erbjuda alla med asylskäl skydd. Våra generösa asylpolitik har varit beroende av hotet från Medelhavets höga vågor och andra länders taggtråd för att vi ska kunna infria dem till de som trots dessa hinder tagit sig hit.

Sara Skyttedal är inte den första att påpeka de inbyggda och fundamentala bristerna i asylrätten. Migrationsforskaren Joakim Ruist skrev i september följande i SvD:

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte konstigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Problemet är helt enkelt att inget land förmår leva upp till en rättighet som innebär att ta emot ett gränslöst antal flyktingar. Det finns alltid ett tak. Ett annat problem är att asylrätten gör juridik av något som folken i varje land rimligen borde få bestämma om. Dessa problem leder till det hyckleri som Sara Skyttedal beskriver, nämligen att EU:s regeringar säger sig värna asylrätten samtidigt som de är beroende av att de flesta migranter som önskar söka asyl inte förmår ta sig till landets gränser.

Istället för att lura människor att tro att vår mottagningsförmåga är gränslös menar både Sara Skyttedal och Joakim Ruist att vi borde införa volymmål, i högre grad ta emot kvotflyktingar och på så sätt också kunna erbjuda lagliga vägar. Detta vore en mer realistisk politik och därför också mer humant än att hålla fast vid en läpparnas bekännelse till en asylrätt som inte alls är huggen i sten utan är en ”rättighet” som uppstod efter andra världskriget.

Sara Skyttedals partikamrater reagerar med väldigt många utropstecken. Så skriver exempelvis Lennart Bondeson, kommunalråd i Örebro, i fredagens Dagen:

Det är en mänsklig rättighet att söka skydd från förföljelse, och stater som har ratificerat FN:s konvention har en absolut skyldighet att släppa in människor som befinner sig vid landets gräns och vill söka skydd samt ge dem tillgång till en rättssäker asylprocess. Att värna denna rättighet kallar Skyttedal för ”hyckleri”! … Vilka andra delar i konventionen om mänskliga rättigheter menar Skyttedal ska ”slaktas” och upphöra att gälla utifrån olika samhällskontext?

Ja, det är hyckleri att ge sken av att upprätthålla asylrätten när man samtidigt behöver begränsa antalet migranter som kommer hit alternativt är beroende av att andra länder eller geografin lägger hinder i vägen.

Frågan om vilka andra konventioner som det finns utrymme för att säga upp är principiellt intressant. Faktum är att det har gått inflation i antalet mänskliga rättigheter och Ivar Arpi har förtjänstfullt skrivit om problemen med detta. Min uppfattning är att det går en skarp gräns mellan positiva och negativa rättigheter. Att leva upp till en negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra mig illa. Exempel är rätten att slippa bli mördad, bestulen, kidnappad eller torterad. Religionsfriheten är en annan sådan rättighet. Ingen annan än jag själv ska få bestämma vem jag tillber.

De positiva rättigheterna är annorlunda i det att de kräver en handling från en motpart. Rätt till mat, bostad eller arbete är några exempel. Dessa rättigheter skapar motsvarande skyldigheter; skyldigheterna att ordna mat, bostad eller arbete. Men vem har dessa skyldigheter? Och på vilken grund? Föräldrar har onekligen skyldigheter gentemot sina barn. Men vilken rätt har staten att kräva att jag, exempelvis, ska hjälpa en för mig helt okänd person med mat och bostad? Svårigheten att besvara dessa frågor indikerar att de positiva rättigheterna är mindre grundläggande och ibland till och med bör ifrågasättas.

Eftersom de positiva rättigheterna är associerade med kostnader kommer de alltid att vara underordnade ekonomiska realiteter och vara föremål för prioriteringar. Och till skillnad från de negativa rättigheterna är de ibland enbart förankrade i mänskliga överenskommelser.

Detta innebär nu inte att den enda skyldigheten vi har mot våra medmänniskor är att lämna dem ifred. Allt jag här säger är att de positiva rättigheterna aldrig är absoluta utan beroende av motpartens förmåga och, ja, även vilja. Att så inte är fallet med de negativa rättigheterna blir uppenbart om man läser 10 Guds bud och ser hur de helt domineras av ovillkorliga ”du skall icke”.

Asylrätten är en av de positiva rättigheterna. Rätten till asyl innebär en skyldighet för ett land att ta emot och inlemma en främmande person i sin gemenskap. Kostnaden för detta varierar beroende på välfärdsnivå och uppfattningar om samhällets skyldigheter gentemot nykomlingar. Så finner vi det exempelvis oacceptabelt i vårt land att lämna flyktingar vind för våg efter ankomsten och förser dem därför med bostad, mat, fickpengar, skola för barnen och svenskaundervisning för de vuxna. Av enbart denna anledning förstår vi att det inte går att garantera att alla med asylskäl kan få uppehållstillstånd i Sverige.

Sara Skyttedal gör rätt i att ifrågasätta dagens asylrätt. I dessa folkvandringstider kan få länder leva upp till den. Och även om det finns förmåga borde omfattningen på flyktingmottagandet kunna underställas en politisk diskussion och inte vara reglerad i internationell lag. Slutligen finns inget att frukta i en diskussion om hur övriga mänskliga rättigheter kan rättfärdigas. Det gäller bara att skilja på positiva och negativa rättigheter.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 17 december 2015


  5 x Prager om skillnaderna mellan vänster och höger

Här följer fem lysande kortfilmer om de stora skillnaderna mellan vänster och höger. Föreläsare är Dennis Prager.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 9 maj 2015


  Sakine, skolan och föräldrarnas rätt

En bra ingång vid samtal om religiösa friskolor är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 26 punkt 3. Den säger:

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Europakonventionen säger vidare att staten skall respektera föräldrarnas rätt ”att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Sedan 1995 är Europakonventionen överordnad svensk lag. Därför är svenska myndigheter egentligen skyldiga att ta hänsyn till föräldrars eventuella invändningar mot inslag i skolan som inte står i överensstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelser. När så inte sker bryter myndigheterna mot lagen. (Läs med fördel Lars F Eklunds genomgång av rättsläget).

Mot bakgrund av dessa konventioner och sunt förnuft borde frågan om friskolornas existens, även religiösa sådana, vara en icke-fråga. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets välfärd och fostran och de måste därför ha friheten att sätta barnet i den skola som de önskar. Utan denna frihet kan de inte ta sitt naturgivna ansvar.

Det kan förstås gå snett och då måste det omgivande samhället reagera. Skolor kan bli fängelser och rena indoktrineringsanstalterna. Men alternativet med ett statligt utbildningsmonopol är värre. Det leder till ofrihet och påtvingad enhet. Och faktiskt till en statligt sanktionerad indoktrinering. Önskar vi verkligen ett pluralistiskt samhälle (till skillnad från Humanisternas idé om ett sekulärt sådant) måste föräldrarnas vilja för sina barn respekteras.

Med dessa tankar i huvudet läser jag Sakine Madons kommentar i Expressen om Humanisternas kampanj om att barn ska slippa bli ”stämplade med en viss livsåskådning”. Judinnan Anita Goldman gick i taket när hon såg kampanjen och jag tycker i det stora hela att hennes reaktion är berättigad. Men Sakine Madon menar att ”missförståndsproffsen nu ställt sig på rad” (en mycket kort rad) och att det är självklart att myndigheterna inte ska behandla barn som tillhörande en viss religion.

humbarnen

Hennes artikel är tanklös. Hon tar inte det minsta hänsyn till vare sig vad MR-konventionerna säger eller frustrationen som många religiösa föräldrar känner över den svenska skolan (disciplinproblem och undervisningen om sexualitet för att ta två exempel). Det hon menar är självklart, att barn inte har en religiös identitet, är verkligen inte det. Den utvecklas förstås och är vid unga år kopplad till föräldrarnas. Men barnets samhörighet med föräldrarna är central för dess utveckling och inget som en skola ska laborera med. Det är den tillhörigheten skolan ska visa respekt för. Det handlar alltså inte om att ”stämpla” barnet med en viss livsåskådning (vad det nu närmare innebär) utan att ta hänsyn till det religiösa sammanhang som barnet lever i.

Inte heller verkar Sakine Madon värna det pluralistiska samhället, trots att hon är liberal. Hon är blind för att den ”icke-konfessionella” skolan är en chimär och att en enhetsskola skapar ett enhetssamhälle. Ska vi få ett samhälle där civilsamhället florerar och har stor mångfald måste föräldrarna få styra över sina barns utbildning. Denna möjlighet är redan kraftigt kringskuren, trots att vi har friskolor med och utan religiösa inslag. Skolplikten gör barnen till skolans egendom i nio år och läroplanen, som alla skolor måste följa, är detaljerad. Hemundervisning nekas regelmässigt och föräldrar har svårt att få igenom undantag. Om man inte är beredd att bara följa strömmen är det svårt att vara förälder idag.

Ofriheten dominerar skolans värld vilket är sorgligt i sig. Det blir extra sorgligt när inte ens den icke-socialistiska oppositionen, vår så kallade höger, står upp för familjers frihet att styra över sina barns skolgång.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 18 mars 2015


  Vänsterns credo

Ingen har nog bättre sammanfattat vad vänstern står för än John Lennon i sången Imagine.

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today…

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Hur finns förstås massor att diskutera, mer än jag har ord för nu. Några saker bara. Problemet med drömmar uppstår när man agerar som om världen är som i drömmen. Exempelvis när man utgår från att män och kvinnor egentligen är likadana, att all verklig religion är fredlig eller att alla människor egentligen är goda. Men verkligheten formar sig inte efter våra drömmar. Den är som den är och vi gör bäst i att se den så.

Det var denna sång danskarna samlades kring efter attentatsförsöket mot Lars Vilks för ett par månader sedan. Det är ett närmast övertydligt exempel på otillräckligheten i västvärldens reaktion mot jihadismen. Vi är så djupt nersjunkna i drömmarnas värld att vi står kraftlösa och handfallna inför existensen av verklig ondska.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 7 december 2014


  Varför är miljöpartister så entusiastiska till muslimer?

I veckan kunde vi läsa på DN Debatt att SD-väljare faktiskt är främlingsfientliga och inte bara missnöjda med etablerade partier. Detta är slutsatsen i en ny rapport från Linköpings universitet. I undersökningen har de ställt frågan hur folk ställer sig till att ha en muslim som granne, vårdgivare och familjemedlem. Svaren från SD-väljare sticker ut:

attityder-till-muslimer

I sin debattartikel skriver forskarna att det ”som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder”. De avslutar:

I den situation som Sverige nu befinner sig i förefaller det angeläget att göra en motsvarande uppmaning till alla ”anständiga politiska partier” att i samverkan stå upp för sina demokratiska ideal och att inte låta ett extremistiskt parti som SD styra den politiska dagordningen.

Så nu ska det alltså vara vetenskapligt bevisat att SD-väljare är ”extremt intoleranta och främlingsfientliga” och att SD är ett extremistiskt och oanständigt parti. Det är starka ord som forskarna saknar täckning för, åtminstone enligt min måhända ringa förståelse av undersökningen. Någonstans i artikeln borde herrarna ha meddelat att ”nu tar vi av oss forskarhatten” som deras kollegor i Göteborg gjorde för några år sedan.

Mina enkla observationer är dessa:

  1. Att 50 procent är positiva till muslimska grannar är väl vad vi kan förvänta oss i ett tolerant samhälle där vi inte dömer någon på grund av dennes religiösa tillhörighet.
  2. Är inte det anmärkningsvärda i undersökningen att i genomsnitt 90 procent av väljarna i de övriga partierna är positiva till muslimska grannar?
  3. Givet punkt 1 måste vi söka en annan förklaring till varför SD-väljare sticker ut. Kanske är de redan så pass utfrysta att de kan kosta på sig att svara ärligt på undersökningens frågor.
  4. Undersökningen mäter inte attityden till främlingar i största allmänhet utan till muslimer.

Själv har jag grannar som är medlemmar i Plymouthbröderna. Det är jag varken positiv eller negativ till utan skulle på en 10-gradig skala placera mig runt 5. Så här ser enkätfrågan ut:

ibrahim-som-granne

Tvingad att välja bland dessa alternativ skulle jag tveka länge mellan 2 och 3. Rimligen är det väldigt negativa och väldigt positiva svar som behöver förklaras. Därför är de övriga väljarnas entusiasm för muslimer långt mer intressant. Varför är exempelvis alla miljöpartister mycket positiva till att få muslimer till grannar? Jag ser inte att undersökningen ger några ledtrådar härvidlag så tillåt mig att spekulera. Miljöpartister (och övriga mycket positiva) svarar utifrån en politisk/ideologisk övertygelse om det klandervärda med att hysa några tvivel om muslimer som grupp. Oavsett vilka attityder MP-väljarna faktiskt skulle ha till verkliga muslimska grannar måste de svara som de gör för att inte hamna i konflikt med sina egna ideologiska övertygelser. För miljöpartisterna är enkätsvaren därför mer ett uttryck för en politisk hållning än en personlig attityd till verkliga människor.

Att underökningen frågar om våra attityder till muslimen Ibrahim gör slutligen att vi inte kan dra några slutsatser om väljarnas eventuella fientlighet mot främlingar i allmänhet. På sin höjd kan undersökningen påvisa en fientlighet mot specifikt arabiskttalande muslimer. Men inte ens det tycker jag alltså att den gör.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 1 juli 2014


  Den missförstådda förlåtelsen

Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.

Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlåtelse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar.”

Johanna Mannergren Selimovic från Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv på ”förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen på förlåtelse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ‘regnbågsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apartheids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ‘försoning’ håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlåtelse alltid måste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.

Dessa två kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlåtelsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.”

Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlåtelse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlåtelse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlåtelse främst handlar om att själv kunna gå vidare. Man bör förlåta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlåta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. Så uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlåtelse” genom att förlåta alla tänkbara människor som gjort något ont, oavsett om vi  känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlåtelse eller inte.

Men detta är att gravt missförstå vad förlåtelse är. Förlåtelse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld från dennes axlar. Effekten blir en återupprättad relation. Av naturliga skäl är förlåtelsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov på att ångern är genuin. Det är då och endast då som vi bör vara beredda att förlåta. Det är också under dessa omständigheter som Gud förlåter oss vår synd: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlåtelse utan den måste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.

Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:

Här diskuteras förlåtelse inom nära relationer och det är också där den främst hör hemma. Att förlåta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är något helt annat än verklig förlåtelse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande månar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren från sin skuld, han är alltså inte verkligt förlåten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.

Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.

den 22 juni 2014


  Problemen och icke-problemen med massavlyssning

Emanuel Karlsten skrev häromdagen en krönika i DN om det allvarliga med massövervakning. Han tycker vi är för loja i Sverige och att vi, likt Tyskland och Brasilien, borde ha rivit upp himmel och jord när NSA:s avlyssningsmetoder avslöjades förra året. Han menar att massövervakning hämmar ”utvecklingen, den fria tanken och kreativiteten.” För ingen fuldansar någonsin framför en kamera. Han jämför med videoövervakning och undrar retoriskt varför ingen föreslår att övervakningskameror borde monteras i varje hem.

Jag har skrivit om detta tidigare. Min tes är att maskinell avlyssning skiljer sig radikalt från mänsklig sådan. Våra telefoner lyssnar ständigt på oss, mailprogram ”ser” våra mail, Facebook-servrar ”läser” våra inlägg och Google har algoritmer som ”genomsöker” våra mejl i syfte att skapa riktade annonser. Men ytterst få tycker att detta är ett allvarligt problem, att det kränker vår integritet eller hämmar vår kreativitet. Nej, det är först när en människa börjar lyssna, läsa eller smygtitta på oss som problem uppstår. Och i fallet med NSA:s avlyssning sker detta väldigt sällan. NSA har inte heller tillgång till all trafik direkt utan måste begära ut data från Google, Microsoft och andra tjänsteleverantörer.

Denna så kallade massavlyssning är väsensskild från den som exempelvis DDR ägnade sig åt och som träffande beskrivs i filmen De andras liv. Där var så gott som alla personer som kunde misstänkas för att vara kritiska mot kommunistregimen utsatta för avlyssning. Varje händelse och ord dokumenteras och analyserades noggrant. Kritiker förhördes, torterades och spärrades in. Kontrollen var så gott som total. Det som DDR ägnade sig åt var verklig massavlyssning, den var i högsta grad integritetskränkande och hämmade absolut den fria tanken. Men den krävde stora personella resurser; ena hälften av befolkningen lyssnade på den andra hälften.

Det som NSA ägnar sig är något helt annat. Hos NSA lyssnar maskiner på utvalda mängder av mejlkonversationer och Facebook-trådar med mera. Algoritmer analyserar innehållet och notifierar en mänsklig operatör när misstänkta ord eller adressater upptäcks. Först då, menar jag, sker en verklig avlyssning. Inträffar detta ofta innebär det förstås ett problem, för avlyssnade personer men också för NSA själva. De skulle nämligen snart få personalbrist. Själva metoden förutsätter ett lågt antal träffar.

Vi måste också bedöma om avlyssningen tjänar ett gott syfte. Även här skiljer sig NSA från Stasi (ja, faktiskt). Syftet med Stasis övervakning var att fånga in all regimkritik för att kväva alla med staten konkurrerande politiska rörelser i sin linda. Syftet med NSA:s elektroniska avlyssning är att förhindra terrorattacker mot USA och allierade. Detta är en god sak.

Då tycker jag att det ökande antalet videokameror på allmän plats och andra ställen utgör ett större integritetsproblem. I USA avslöjades nyligen att en gift konservativ kongressledamot kysst en av sina anställda som också var gift. Kyssen kom till allmänhetens kännedom genom att en bevakningskamera hade filmat parets passionerade ögonblick. Det blev stort rabalder. Men tyvärr inte om den viktigare frågan, nämligen hur denna film läckt ut och om inte dess offentliggörande var brottsligt. Via en privat bandupptagning uppdagades det också att ägaren till ett mindre känt basketlag hade fällt rasistiska kommentarer i ett samtal med sin föredetta flickvän. Händelsen toppade nyheterna under flera dagar men inte heller denna gång ifrågasattes själva avlyssningen. Vi har också mobiltelefonerna, med deras möjlighet till inspelning av både ljud och bild, som titt som tätt leder till att privata stunder hamnar på Youtube och andra ställen. Detta är, menar jag, verkliga integritetskränkningar som förtjänar en större diskussion än den om NSA:s så kallade massavlyssning.

Läs även vad andra skriver om , ,

den 13 juni 2014


  Tankar för dagen

Tanke 1:

Är inte den stora utmaningen att förstå sig själv och sin samtid? Vilka är våra problem och var härstammar de ifrån? Svar ger lösningar. Apati, tänker jag, är ett av vår tids stora problem. Både för individer och samhälle. Vilka är dess källor? Överflöd och passivisering. Överflödet är en blandad välsignelse. Men passiviseringen är enbart av ondo. Och dess källa är det omfångsrika välfärdssamhället. Detta välfärdssamhälle lyfter av sina medborgare bördor men också ansvar och därmed makt över sina liv. Därför behövs dess reträtt.

Tanke 2:

Lyssnade på ett fascinerande samtal om hur byråkratins framväxt skapat ett samhälle där juridik blir viktigare än moral. Lag ersätter samvete. Att juridik blivit viktigare än moral framkommer i diskussionerna efter Uppdrag Gransknings ”Bögbotarna” där många försvarar redaktionen med ”de bröt ju ej mot lagen”. Även när aborter diskuteras trumfar juridiken moralen. Aborter är rätt därför att lagen säger så. Och vår nuvarande lagstiftning blir helig.

Mer än så har jag inte tänkt idag.

« Tidigare inlägg  Nästa sida »