Jag lyssnar nästan dagligen på den amerikanske radioprataren Dennis Prager. Hans radioprogram är radio när den är som bäst: tankeväckande, informativ, moralisk och rolig. Tre timmar varje vardag får vi lyssna på allt mellan himmel och jord. Mycket handlar om politik och Prager har ett stort inflytande bland USA:s konservativa. Han bjuder ofta in författare som får presentera sina böcker. Varje vecka har han tre återkommande program: ett om glädje, ett om de stora frågorna och ett om manligt och kvinnligt. Lyssnarna ringer in och man får en god uppfattning om hur vanliga amerikaner resonerar.
Dennis Prager ligger också bakom ”Prager University” som skapar korta videofilmer om politik, moral och religion. Mottot är: ”Give us 5 minutes and we’ll give you a semester”. Kaxigt och provokativt ja, men filmerna innehåller faktiskt mycket destillerad visdom. Nu senast en film om välfärdssamhället och dess förmåga att skapa själviskhet. Default-positionen bland många kristna och andra som månar om ett solidariskt samhälle är att välfärdssamhället är gott (och kanske till och med kristligt) därför att det motverkar själviskhet och fattigdom och är ett uttryck för solidaritet. Icke så, menar Prager. Det är snarare tvärtom…
Vilken värld lever Aftonbladets Anders Lindberg i? I sin senaste ledarartikel går han till generalangrepp mot högerns hat. Men hans ton är så hätsk, kritiken så svepande och faktaunderlaget så undermåligt att vi som läsare rimligen måste fråga oss vem det är som hatar.
I inledningen skriver han att om angrepp på muslimer och kvinnor. Sedan övergår han till att tala om angreppen mot mångkultur och feminism som om detta vore samma sak som angrepp på muslimer och kvinnor. Han beskyller Axess och Timbro för att skapa ett nytt, brutaliserat, åsiktsklimat. Och på vilka fakta vilar hans anklagelser? Jo, på ett blogginlägg (från en icke namngiven blogg eller person) och på ett inslag i SVT:s Aktuellt där man diskuterar om invandringen gått för långt med Annie Lööf och Jimmie Åkesson. Ja, ”hatets retorik” svämmar verkligen över…
Vi får också veta att Anders Behring Breivik hatar det politiskt korrekta. Läxan verkar lyda: ”Använd inte det begreppet längre! Om du gör det kommer vi att associera dig med en massmördare!” Men precis som motorvägar kan vara bra trots att Hitler var en hejare på dem, kan begreppet politiskt korrekt ha ett rätt bruk.
Vi talade pension vid 75 på fikarasten. Känslorna svallade. Jag gör följande analys: För att rädda den allmänna pensionen, som alltså ligger riktigt pyrt till för den som inte vet det, måste en eller en kombination av följande saker utföras:
1. Öka inflödet av pengar in i pensionssystemet.
2. Minska utflödet av pengar ur pensionssystemet.
Fredrik Reinfeldt har alltså talat om ETT sätt att göra båda dessa saker: låt folk jobba tills de är 75 år. På så sätt kommer de att betala in mer och ta ut mindre. Ett annat sätt är att höja skatterna och/eller arbetsgivaravgifter och använda dessa pengar till att skjuta till det som fattas. Effekten av det senare blir att en minskande del av befolkningen får försörja en ökande del. Unga människor kommer in på arbetsmarknaden allt senare. Och pensionärer lever allt längre. Någonstans finns rimligen en punkt där de arbetande helt enkelt inte orkar med längre. Och att vi därför måste kunna diskutera att låta folk pensionera sig senare.
När folkpensionen infördes var pensionsåldern 67 år. Samtidigt var medellivslängden 60 år. Smaka på den. Idag lever vi i snitt mer än 20 över pensionsåldern. Det är en enorm förändring! Och den innebär stora påfrestningar på pensionssystemet. Eftersom vi faktiskt är allt piggare vid 65 tycker jag att det är helt naturligt att nu höja pensionsåldern. Vi kan och vi måste.
Jag såg precis John Gray på Skavlan. Helt underbart att höra honom säga att det finns skillnader mellan könen. Och höra alla invändningar. Skavlans övriga gäster, som Mona Sahlin och Norges utrikesminister, förstod inte innebörden av generaliseringar. Det var komiskt! När Gray gav exempel på manligt resp kvinnligt beteende svarade de övriga unisont: Så är inte jag. Eller: Alla är inte så.
Men en generalisering kan ju vara sann även fast den inte gäller för alla människor. Det är väl det som ”generalisering” innebär?! Sanningshalten i det generella påståendet att kvinnor är si och män så påverkas inte av att Mona Sahlins man är annorlunda, exempelvis.
Det slog mig att förmågan att göra generaliseringar och tro på dem har gått förlorad. Det är tom så att vi ser dem som något negativt. Folk säger exempelvis: ”Man ska inte dra alla över en kam!” Men en generalisering gör inte det. Den säger att det i en population finns särdrag hos olika grupper. Det är det som gör det möjligt att tala om något som ”normalt”. Utan förmågan att göra generaliseringar blir det omöjligt att uttala sig om någon annan än sig själv. Och så förlorar vi kunskap.
Allt fler vetenskapsmän kritiska till global uppvärmning
Inte nog med att det är kallt nu. Den globala (och efterlängtade) uppvärmningen kanske uteblir. Det känns lite som om idén om människans stora påverkan på klimatet genom koldioxidutsläpp håller på att rasa. I varje fall tar allt fler naturvetare bladet från munnen och uttrycker skepsis. Så exempelvis kom det en tung artikel i Nature förra året som hävdade att det som mest påverkar klimatet är solen och strålning från rymden.
Och brittiska meteorologer kom helt nyligen med uppgifter som säger att det inte skett någon uppvärmning av jorden under de senaste 15 åren. Istället kan det vara en ny mindre istid som väntar.
I höstas lämnade en Nobelprisvinnande fysiker American Physical Society eftersom han inte kunde instämma i dogmatiska uttalanden om global uppvärmning. Och förra veckan skrev 16 vetenskapsmän en artikel i Wall Street Journal med rubriken No Need to Panic About Global Warming. Likaså kom helt nyligen en av grundarna till miljörörelsen i Tyskland ut som en ”skeptiker”.
Wikipedia har en gedigen lista på vetenskapsmän som är kritiska. Och sedan tidigare finns en stor namninsamling som samlat över 30000 namn på amerikanska vetenskapsmän som är skeptiska till teorin om den globala uppvärmningen.
Jag vet inte vad jag ska göra av allt detta. Men en sak är klar: det går inte att hävda att det råder någon slags solklar konsensus inom vetenskapsvärlden om den globala uppvärmningen. Oppositionen är både stor och namnkunnig.
Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman anklagar idag i Expressen Fredrik Reinfeldt för att ha ökat fattigdomen i Sverige. Hon skriver:
Det handlar inte om resor till Thailand. Det handlar om tydliga skillnader i hälsa och livslängd. Det handlar om att ens barn börjar hålla tyst om nageltrång därför att de vet att man inte har råd med nya skor. Om att inte kunna göra slut med en partner som man är utled på därför att ekonomin inte tillåter det. Det handlar om att plötsligt känna sig otillräcklig. Att titta sig i spegeln och känna sig ful. Att se sitt hem och upptäcka att det ser för jävligt ut. Och att samtidigt se hur de övre klasserna drar ifrån och hela tiden sätter ribban högre för vad som är en acceptabel standard – på boende, utseende, livsstil.
Så här önskar jag att vår statsminister skulle svara henne:
Bästa Kajsa. Jag önskar inget annat än att alla människor i Sverige ska leva ett gott liv. Jag önskar också ett mer solidariskt Sverige där vi tillsammans ställer upp för varandra och där vi som har mycket hjälper dem som har det sämre. Men till skillnad från dig menar jag att det det inte främst är statens uppgift att se till att detta sker. Nej, det är din och min uppgift. Tillsammans med andra människor och sammanslutningar av god vilja skulle vi kunna uträtta underverk. Tyvärr är det ganska kallt i Sverige och då tänker jag inte bara på de låga minusgraderna. Nej, egoismen har under lång tid brett ut sig. Bankdirektörernas höga bonusar och fallskärmar är bara ett symptom på detta. Det verkliga problemet finns hos gemene man som hellre sitter framför TV:n en fredagskväll än går ut och gör en insats, som hellre köper ett nytt TV-spel än köper en matkasse till hungriga. Det finns förstås många orsaker till detta. Men en är att staten tagit över ansvaret för våra medmänniskor. Medborgarna i detta land har anpassat sina liv efter detta och litar på att anställda stats- eller kommuntjänstemän ska göra jobbet.
Detta är inte bra, Kajsa! Vi har slutat att bry oss och det drabbar både dem som behöver vår hjälp och oss själva som ju berövas en viktig uppgift. Sedan tror jag också att ett gott samhälle måste vara fritt och skatter begränsar människors frihet. Skatter måste användas väldigt försiktigt eftersom de tvingas av medborgarna. Därför ska staten endast ägna sig åt sådant som inte går att överlåta till andra aktörer. Skatter begränsar även de möjligheter som vanliga människor har att dela med sig och hjälpa andra. Kort sagt, Kajsa, det finns en väldig baksida med både höga skatter och den allomfattande välfärdsstaten.
Vi måste också tänka långsiktigt på vad som bäst gagnar hela landet, även de sämst ställda. Och ser vi ut över världen och bakåt i historien är det tydligt att statliga välfärdsprogram inte varit det som lyft människor ur deras fattigdom. Nej, det är den fria företagsamheten. Det var inte den stora staten som byggde folkhemmet. Staten har aldrig haft några egna resurser och aldrig kunnat skapa välstånd. Nej, vårt lands välstånd liksom hela den rika världens kommer från kapitalismen. Du gillar säkert inte att höra detta, Kajsa, men så är det. Titta bara på Syd- och Nordkorea. Den ena landet valde för 60 år sedan kapitalismen och det andra kommunismen. Trots liknande förutsättningar är det bara ett av dem som blomstrar idag. Det andra är döende.
Så vad säger du, Kajsa? Vill du hjälpa mig att hjälpa detta land att vända riktning?
Annika Borg, som arbetar som präst, önskar tillsammans med ”humanisterna” ett sekulärt samhälle. Efter att ha fått kritik för detta kom hon häromdagen med ett klargörande. Hon vill förtydliga vad hon menar med ”samhälle” och skriver: ”Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ‘det allmänna’.” Och vad betyder då ”sekulärt”? Annika Borg igen (citat från DN-artikel inleder):
”I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”
Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala.
För att vara ett klargörande är detta inte särskilt klart. För det första är det oklart vad hon menar med ”det allmänna”. Menar hon, i enlighet med Nationalencyklopedin, att det allmänna syftar på den offentligt sektorn? Men samhället är ju större än så. Företag, föreningar och kyrkor är också delar av samhället. Samtidigt skriver hon att ”religion är en del av samhället” och verkar då instämma i denna vidare definition. Men då är det ju orimligt att samtidigt mena att hela samhället ska sekulariseras.
Givet att vi accepterar hennes definition av samhället som den offentliga sektorn tycker jag ändå att hennes hållning är oacceptabel. För vem ska bedöma vad som är en ”religiös dogm”? Och finns det sådant som är ”livsåskådningsneutralt” och vem bedömer i sådana fall det? Två exempel:
1. Säg att ett parti vinner gehör för att återuppliva söndagsstängt. Vissa sympatiserar med idén av religiösa skäl medan andra bara längtar efter lite lugn dagen innan arbetsveckan börjar igen.
2. Ett nytt parti kommer in i riksdagen som kraftigt vill begränsa dagens aborträtt. Majoriteten av partiets sympatisörer är kristna och många hänvisar till Bibeln och talar om livets helgd. Partiledningen däremot motiverar inte sin hållning med vare sig bibelord eller religiösa begrepp utan talar om mänskliga rättigheter och vår grundläggande rätt till liv. ”Även fostret är en människa och som sådan måste det skyddas av lagen, ” menar de.
Ska dessa förslag inte få drivas igenom i riksdagen för att många av dess sympatisörer är kristna? Men detta är en absurd tanke! För detta skulle krävas en grundlagsförändring som på något sätt lyckades göra klart och tydligt vad som är en religiös idé och vad som inte är det. Ett omöjligt företag, helt uppenbart. Och mer än så: det skulle underminera mycket av dagens lagstiftning som hämtat sin näring från budord som ”Du skall icke dräpa” och ”Du skall icke stjäla”.
Eller är det så att dessa förslag inte borde drivas igenom för att förhindra sammanblandningen av religion och politik? Det skulle då handla om en slags tyst överenskommelse mellan partierna och andra aktörer. Men det vore ju både odemokratiskt och ineffektivt. Även religiösa människors röst måste ju få genomslag inom lagstiftningen. Och sådana överenskommelser skulle bara öka politikerföraktet och skapa utrymme för nya partier.
Eller är det kanske så att det inte på ett meningsfullt sätt går att skilja det som är allmänmänskligt från det som är religiöst? I många fall tror jag att det är så. Hur som helst går det inte att separera religion från politik. Och det borde inte heller vara något eftersträvansvärt för dem som tror på det goda med ett pluralistiskt samhälle. Människors uppfattningar måste få komma till uttryck inom politiken i en demokrati värd namnet. Det finns begränsningar men de handlar om att demokratiskt stiftade lagar inte får komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter. Här har religion inget med saken att göra.
Annika Borg för också ett resonemang om att den sekulära staten sätter ramar för religionsfriheten. Hon skriver: ”vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.” Så är det just nu. Och det är bra att staten sätter dessa ramar. Men lagar kan förstås förändras. Exempelvis finns det redan krafter som verkar för månggifte av helt icke-religiösa skäl. Det går därför inte att avvisa eventuella lagförslag med hänvisning till deras religiösa kopplingar. Nej, att kategorisera politiska förslag som ”religiösa” duger inte som argument mot dessa förslag. Förslagens innehåll måste bemötas och kritiseras som vilka andra förslag som helst.
Att skilja religionen från politiken går alltså inte. Däremot är det en god ordning att staten är skiljd från kyrkan och andra religiösa samfund. Men det är en annan fråga.
Jag deltog i PiteFM Studentradion häromdagen och argumenterade för dödsstraffet. Radioproducenten hade läst en artikel jag skrev för några år sedan men som fortfarande står sig. Här är klippen:
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Years of liberal dogma have spawned a generation of amoral, uneducated, welfare dependent, brutalised youngsters.
Den socialdemokratiske statsvetarprofessorn Ulf Bjereld skriver:
Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.
Sedan har vi vad ungdomarna själva säger:
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Var och en kan sedan dra sina egna slutsatser om vilken av de två perspektiven som bäst stämmer med verkligheten.
Bland kommentarerna till mitt tidigare inlägg om påskuppropet ifrågasattes om USA var ett bra exempel på ett land vars kostnader för sina välfärdsprogram har skenat iväg. Kan man verkligen tala om välfärd i USA? Lägger den amerikanska staten ner pengar på något annat än sin militär?
Här är svaret på de frågorna:
Vi ser att 58 procent att utgifterna för den amerikanska staten går till sjuk- och socialförsäkringar, närmare 2000 miljarder dollar. Vi ser också att den största enskilda posten bland utgifterna inte är militären utan sjukförsäkringar (Medicare, Medicaid). Vi ser slutligen att underskottet är hisnande 1300 miljarder dollar.
