Skip to main content.


den 1 juli 2014


  Den missförstÃ¥dda förlÃ¥telsen

Dagens Nyheter har i tre artiklar diskuterat förlåtelsen. Är det verkligen bra att alltid förlåta? Är möjligheten till att förlåta begränsad? Hör förlåtelse verkligen hemma på en nationell nivå? Det är en nyttig diskussion. Förlåtelse är ett ofta missförstått ämne, så även för kristna som borde vara dess experter.

Ann Heberlein inleder och är kritisk till Desmond Tutus nätkampanj för förlÃ¥telse. Hon skriver: ”Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker ocksÃ¥ att han ställer orimliga krav pÃ¥ människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar.” Vidare: ”FörlÃ¥telse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det gÃ¥r att förlÃ¥ta lögner, svek, otrohet – men nÃ¥gonstans bör man dra en gräns dÃ¥ kränkningen är sÃ¥ svÃ¥r att upprätthÃ¥llandet av en relation skadar.” Och avslutar: ”FörlÃ¥telse är en gÃ¥va som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlÃ¥ter allt. Världen behöver människor som tar bÃ¥de sitt eget och andras värde pÃ¥ största allvar.”

Johanna Mannergren Selimovic frÃ¥n Utrikespolitiska institutet fortsätter diskussionen, nu med ett perspektiv pÃ¥ ”förlÃ¥telse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.” Hon är kritisk till den närmast dogmatiska synen pÃ¥ förlÃ¥telse som ett recept för försoning och fred. Hon skriver: ”Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ‘regnbÃ¥gsnationen’ – ett samhälle fortfarande präglat av apart­heids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet stÃ¥r Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ‘försoning’ hÃ¥ller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer sÃ¥väl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.” Hon menar att förlÃ¥telse alltid mÃ¥ste vara frivillig och att makten att ge den vilar hos förövaren.

Dessa tvÃ¥ kritiska artiklar föranleder Erik Helmerson att rycka ut till förlÃ¥telsens försvar. Han skriver: ”Skepsisen mot förlÃ¥telse ligger förmodligen i tiden. Det finns nÃ¥got gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlÃ¥telsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?” Och vidare: ”Att ansvaret för förlÃ¥telsen skulle ligga hos offren förstÃ¥r jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlÃ¥telsen hjälps att nÃ¥ ett bättre liv. Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlÃ¥telsen som en förmÃ¥n främst för gärningsmannen. SÃ¥ behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlÃ¥ta, för mÃ¥nga säkert det största, är att det ofta fÃ¥r offret själv att mÃ¥ bättre.”

Ingen av dessa lyckas riktigt reda ut begreppet förlÃ¥telse. Det verkar ligga i tiden att tänka om förlÃ¥telse som Erik Helmerson gör, nämligen att förlÃ¥telse främst handlar om att själv kunna gÃ¥ vidare. Man bör förlÃ¥ta, inte främst för förövarens skull utan för sin egen. Det är som en slags terapi där man genom att förlÃ¥ta gör det lättare att släppa bitterhet och hat mot förövaren. SÃ¥ uppmanas vi kristna ibland att ”leva i förlÃ¥telse” genom att förlÃ¥ta alla tänkbara människor som gjort nÃ¥got ont, oavsett om vi  känner dem eller inte och oavsett om dessa människor har bett om förlÃ¥telse eller inte.

Men detta är att gravt missförstÃ¥ vad förlÃ¥telse är. FörlÃ¥telse är en kärlekshandling riktad mot förövaren, med syftet att lyfta av en skuld frÃ¥n dennes axlar. Effekten blir en Ã¥terupprättad relation. Av naturliga skäl är förlÃ¥telsen helt beroende av att offret reservationslöst erkänner sin skuld och visar prov pÃ¥ att Ã¥ngern är genuin. Det är dÃ¥ och endast dÃ¥ som vi bör vara beredda att förlÃ¥ta. Det är ocksÃ¥ under dessa omständigheter som Gud förlÃ¥ter oss vÃ¥r synd: ”Om vi bekänner vÃ¥ra synder är han trofast och rättfärdig, sÃ¥ att han förlÃ¥ter oss synderna och renar oss frÃ¥n all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9) Helt uppenbart kan ingen avtvingas denna förlÃ¥telse utan den mÃ¥ste ges i full frihet till en person som beredd att ta emot den.

Den slags förlåtelse Erik Helmerson skriver om, liksom förlåtelsen som ett politiskt verktyg är något helt annat. Dessa är förstås inte oviktiga utan kan mycket väl behövas. Den amerikanske psykologen Stephen Marmer gör på fem minuter en väldigt bra framställning av förlåtelsens olika betydelser, bättre än jag hört i någon förkunnelse:

Här diskuteras förlÃ¥telse inom nära relationer och det är ocksÃ¥ där den främst hör hemma. Att förlÃ¥ta för att kunna lämna smärtan bakom sig kallar Marmer för ”release”. Denna är nÃ¥got helt annat än verklig förlÃ¥telse, som Marmer här kallar ”exoneration” som betyder ”att befria”. Den tredje kategorin, ”forbearance”, handlar om de fall där förövaren ber halvhjärtade ursäkter samtidigt som offret fortfarande mÃ¥nar om relationen. Men notera att ”release” inte befriar förövaren frÃ¥n sin skuld, han är alltsÃ¥ inte verkligt förlÃ¥ten. ”Release” handlar enbart om en psykologisk process hos offret.

Marmer talar inte om förlåtelse som ett politiskt verktyg och mina erfarenheter på området är ringa. Men det tycks mig som om verklig förlåtelse ej kan fungera på systemnivå och att det snarare är sanning och rättvisa som är fundamentala i försoningsprocesser inom länder.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



1 kommentar till “Den missförstÃ¥dda förlÃ¥telsen”

  1. Niklas Eklöv säger:

    Hej Pelle,

    Tack för detta. Jag har själv följt debatten i DN med intresse och sett att den saknar viktiga aspekter. Håller också på att läsa Tutus bok som är läsvärd och som jag tycker är mycket mer nyanserad än vad både Heberlein och Selimovic beskriver (gissar att du också läst Anita Goldmans replik). Gillar också youtubeföreläsningen av Marmer som var mkt upplysande.

    Sen tänker jag nog lite annorlunda när det gäller synen pÃ¥ förlÃ¥telse. Om man ser Jesu undervisning om förlÃ¥telse i mellanmänskliga relationer sÃ¥ verkar den inte förutsätta att ngn ber dig om förlÃ¥telse, eller Ã¥ngrar sig. ”Fader förlÃ¥t dem, de vet inte vad de gör”, ”70 gÃ¥nger 7” osv. Det verkar snarare vara sÃ¥ att förlÃ¥telsen är en livsinställning – ett utflöde av ett liv i Kristus – där det handlar om att med Guds hjälp och med hans hjärta för oss människor bÃ¥de befria andra människor frÃ¥n skuld (det är Guds sak att döma) och att själv bli fri. Däremot för att uppnÃ¥ försoning (liknar Marmers exoneration) sÃ¥ krävs ömsesidighet, bekännelse, begäran om förlÃ¥telse, personligt ansvarstagande för att relationer ska kunna upprättas. Även i detta avseende är Gud källan till verklig försoning – och den som gÃ¥tt före: redan dÃ¥ vi var syndare sÃ¥ har Gud i Kristus försonat oss/världen med sig själv.

    Frid och fred!
    Niklas

    den 22 juli 2014 kl 21:38

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>