Skip to main content.

den 22 mars 2014


  En twitterdiskussion om sextrakasserier inom pingströrelsen

Häromdagen var jag med om en väldigt märklig diskussion på Twitter. Det började med att tidningen Dagen publicerade ett par artiklar om sextrakasserier inom pingströrelsen. Rubriken på den ena av artiklarna var Ny studie: En av tio kvinnliga pingstpastorer har sextrakasserats. Och i den andra förhörs pingstledaren Pelle Hörnmark om hur detta kan få ske. Hur har då denna studie gått till? Jo, en enkät skickades ut till 588 pastorer varav 122 kvinnor. 87 kvinnor svarade. Av dessa hade 10 svarat ja på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier. Enkäten i sig definierar inte sexuella trakasserier men en av kvinnorna bakom studien menar att det kan handla om ett nyp i midjan eller en nedlåtande kommentar om en kvinnas utseende.

Så: 10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan eller fått höra en nedlåtande kommentar om sitt utseende. Är det allvarligt? Det kan det vara, för dessa kvinnor och de sammanhang där de verkar. Där borde saken utredas. Men denna studie har inget i en tidning att göra. Rubriken är snudd på ohederlig eftersom det svårligen går att dra några generella slutsatser med ett så magert underlag. Och ingen vet vad som har hänt. Allt vi vet är att 10 kvinnor svarat ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade.

Tidningen Dagen frågade också Pelle Hörnmark hur det kan komma sig ”att sexuella trakasserier förekommer i Pingströrelsen?” Han hanterar frågan bra. Men frågan är rent infantil. Pingströrelsen är inte himmelriket och det visste väl alla redan? Och rimligen är det väl tidigt att ställa Hörnmark till svars (för detta, alltså).

Så jag skrev: ”10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan. Är det ens värt att höja på ögonbrynen åt?” Och: ”Tidningen @Dagen blir en del av problemet när den ger denna icke-nyhet utrymme. Kvinnor framställs som kraftlösa varelser i behov av hjälp.”

Dagens artiklar fick senare Sofia Camnerin, samfundsledare för Equmeniakyrkan, att reagera. Och efter min replik till henne tog det fart.

Sedan följde en mycket upphetsad diskussion med många inblandade som mestadels handlade om min okänslighet. Följ denna länk för ett smakprov på diskussionen. Mest stötande för mig var antagligen attityden hos en journalist på Världen idag:

För denne journalist är varken antalet trakasserade kvinnor eller vad som faktiskt hänt relevant. Tolkar jag honom väldigt generöst missförstår han mig och tror att jag negligerar problemet med sextrakasserier överhuvudtaget. Men journalistiskt sett blir sextrakasserierna intressanta först när det handlar om ett större antal och vi får kännedom om vad som faktiskt har hänt. För en psykolog må kvinnornas upplevelser vara det viktigaste materialet men dessa räcker inte som grund för att anklaga varken enskilda män eller hela pingströrelsen för kvinnoförakt. Och absolut inte för att det nu ska riktas krav på åtgärder.

Tonen i tråden är väldigt psykologiskt orienterad. Så anklagas jag av flera för att ”förminska” dessa kvinnors upplevelser. Men jag är inte dessa kvinnors psykolog utan för en diskussion om artiklarnas nyhetsvärde. Det måste gå att göra det utan att i varje mening uttrycka sitt deltagande. Kanske är det detta som upprör: att jag inte stämmer in i kören av sympatier, kräver åtgärder och ser en kultur av misogyni. Det är verkligen att vara motvals på väldigt många områden samtidigt.

I en bättre värld skulle jag inte ha problem med att tidningar och kyrkledare ägnade sig åt en handfull människors mer eller mindre svåra upplevelser, åtminstone så länge dessa inte direkt kopplas till strukturella problem. Men när man samtidigt ignorerar att närmare 40000 barn varje år dödas i sina mödrars magar enbart här i Sverige skär det sig. Så det är väl proportioner jag saknar i dessa människors engagemang.

Läs även vad andra skriver om , , , .