Skip to main content.

den 5 mars 2011


  USA:s inkomster och utgifter 2010

Bland kommentarerna till mitt tidigare inlägg om påskuppropet ifrågasattes om USA var ett bra exempel på ett land vars kostnader för sina välfärdsprogram har skenat iväg. Kan man verkligen tala om välfärd i USA? Lägger den amerikanska staten ner pengar på något annat än sin militär?

Här är svaret på de frågorna:

Vi ser att 58 procent att utgifterna för den amerikanska staten går till sjuk- och socialförsäkringar, närmare 2000 miljarder dollar. Vi ser också att den största enskilda posten bland utgifterna inte är militären utan sjukförsäkringar (Medicare, Medicaid). Vi ser slutligen att underskottet är hisnande 1300 miljarder dollar.

Andra skriver om , , ,

den 3 mars 2011


  Vad fattiga behöver

Joe Carter på First Things skriver bra om vad fattiga behöver:

The fact that the government needs a safety net to catch those who would slip between the cracks of our economic system is evidence that I have failed to do God’s work. The government cannot take the place of Christian charity. A loving embrace isn’t given with food stamps. The care of a community isn’t provided with government housing. The face of our Creator can’t be seen on a welfare voucher. What the poor need is not another government program; what they need is for Christians like me to honor our savior.

I can attest to that truth from my own experience. What my family needed, what I needed, was not just a handout—either from the state or the church. We needed true, Godly charity.

Det så kallade påskuppropet visar hur kristna alltför ofta ser sitt uppdrag som identiskt med socialbyråns. Ja, faktiskt värre än så: den materiella hjälp som sjuka behöver får inte komma från individer och församlingar utan måste komma från staten. Tänk att staten på några årtionden har blivit nödvändig för kyrkans diakonala insatser! Nej, det är dags att kavla upp ärmarna och vara kyrka.

den 2 mars 2011


  Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida

Flera svenskkyrkliga diakoner reagerar på att en stor mängd sjuka har blivit utförsäkrade efter alliansens förändringar och begränsningar av landets sjukförsäkringsregler. Så säger Rosita Borum-Halvars från Rättvik:

För många återstår försörjningsstöd – och ekonomisk stöd från församlingarna. Det är förnedrande och skapar ett oacceptabelt utanförskap.

Även Marie Larsson, diakon i Visby, reagerar starkt:

Detta är den största nedmonteringen av vår välfärd som skett i modern tid. Jag önskar att Svenska kyrkan tar sitt profetiska ansvar, ställer sig upp och talar om orättfärdigheten i att slå på den som redan ligger, orättfärdigheten att vända sig mot det som inte är friskt och perfekt och orättfärdigheten att skapa ett samhälle där inte alla får plats.

Och ärkebiskopen själv, som i dagarna har börjat blogga, skriver:

Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”.

På nätet har katolikerna Charlotte Therese samt Bengt Malmgren engagerat sig. Charlotte Therese har startat en namninsamling och en Facebook-sida och menar på sin blogg att ”vansinnet måste stoppas”. Bengt Malmgren skriver att det är kyrkans uppgift att reagera när människor kommer i kläm. Och Bitte Assarmo har i ett par skarpa inlägg gått hårt åt dem som kritiserar påskuppropet (som Maria Ludvigsson samt Roland Poirier Martinsson). Att stödja detta är en genuint kristen handling, skriver hon, och uppropet ska inte blandas ihop med partipolitik. Det är uppropets kritiker som gör partipolitik av det och ”förvränger sanna kristna gärningar.”

Ja, tonläget är minst sagt högt. Och här visar sig den svenska kristenhetens tydligt socialistiska slagsida med all önskvärd tydlighet. För det är en sak för kyrkan att uppmärksamma sociala problem och hjälpa utsatta. Så långt är allt väl. Men sedan kommer det socialistiska felslutet: problemet med de utförsäkrade (som dock får socialbidrag) kräver en statlig välfärdslösning. Solidariteten ska uttryckas genom skatter och socialförsäkringar, inte genom personligt engagemang och frivilligt givande. De senare skapar ju ”välgörenhetssituationer” och ett ”oacceptabelt utanförskap”!

Så förvandlas diakoni till politik. Och kyrkan börjar föreskriva för regeringen vilka försäkringslösningar som är rättfärdiga.

Istället för att uppmana församlingar och medborgare att engagera sig för de utslagna anklagar uppropets initiativtagare och försvarare regeringen för att medveten driva en politik som ökar utslagningen. De riktar sitt anklagande finger mot överheten och säger ”gör något, om ni nu har ett hjärta i era kroppar!” Aldrig, i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet och meningsmotståndarnas egoism, reflekterar de över varför de statliga försäkringarna har skurits ned. Nej, de är så övertygade om att regeringen köper röster genom att lova skattesänkningar. Alliansen talar till folkets egoism, var ett budskap som återkom efter valet från vänstersinnade kristna.

Men tänk om det finns andra skäl för regeringen att handla som de gör?! Tänk om de skär ner på välfärdssystemen, som fortfarande tillhör de mest omfattande i hela världen, för att säkra deras långsiktiga överlevnad? Det kan inte ha undgått någon att runt omkring oss rasar länders ekonomier ihop som korthus. Grekland var nära att gå i konkurs på grund av enormt generösa pensioner och andra förmåner. Och så är det för Spanien, Portugal, Irland och även Storbritannien. Också för USA är läget väldigt allvarligt. Underskotten i alla dessa staters budgetar är hisnande. Något drastiskt måste göras för att inte de västliga ekonomierna ska falla ihop. Och självfallet kommer då folk att komma i kläm. Är det bra eller önskvärt? Nej, men nedskärningarna är kanske nödvändiga och den enda ansvarsfulla vägen framåt.

Det vilar något smått patetiskt över detta så kallade påskupprop. Så stora ord används om kanske nödvändiga nedskärningar i sjukförsäkringarna. Skatter och statliga försäkringar är ingen moralisk eller evangelisk fråga. Att vara solidarisk är det däremot. Och på det området kan inte regeringen Reinfeldt hindra oss. Faktum är att alliansregeringen har gett oss större möjligheter att vara solidariska med människor i nöd. Flertalet har ju fått mer pengar över efter skatt, pengar som skulle kunna slussas till kyrkan, Röda korset och andra frivilligorganisationer. Eller användas direkt för att köpa mat och blöjor till ensamstående mödrar. Detta är verklig solidaritet och något som vi svenskar behöver återupptäcka.

Det verkligt tragiska i detta är vårt upplevda beroende av hjälp från överheten. Vi svenskar är fortfarande som barn som ropar på mamma staten när det blir jobbigt. Att nu välfärdssystemens omfattning minskar något kommer att börja tvinga oss att resa oss upp ur förnedringen och ta ett större eget ansvar för våra, vår familjs och våra grannars liv. Vi kommer att behöva återupptäcka vår förmåga att klara oss själva men också att hjälpa de fattiga  i vår närhet. Välfärdsstaten kanske bara är en parentes i människans historia.

Andra skriver om: , , , , ,