Flera svenskkyrkliga diakoner reagerar på att en stor mängd sjuka har blivit utförsäkrade efter alliansens förändringar och begränsningar av landets sjukförsäkringsregler. Så säger Rosita Borum-Halvars från Rättvik:
För många återstår försörjningsstöd – och ekonomisk stöd från församlingarna. Det är förnedrande och skapar ett oacceptabelt utanförskap.
Även Marie Larsson, diakon i Visby, reagerar starkt:
Detta är den största nedmonteringen av vår välfärd som skett i modern tid. Jag önskar att Svenska kyrkan tar sitt profetiska ansvar, ställer sig upp och talar om orättfärdigheten i att slå på den som redan ligger, orättfärdigheten att vända sig mot det som inte är friskt och perfekt och orättfärdigheten att skapa ett samhälle där inte alla får plats.
Och ärkebiskopen själv, som i dagarna har börjat blogga, skriver:
Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”.
På nätet har katolikerna Charlotte Therese samt Bengt Malmgren engagerat sig. Charlotte Therese har startat en namninsamling och en Facebook-sida och menar på sin blogg att ”vansinnet måste stoppas”. Bengt Malmgren skriver att det är kyrkans uppgift att reagera när människor kommer i kläm. Och Bitte Assarmo har i ett par skarpa inlägg gått hårt åt dem som kritiserar påskuppropet (som Maria Ludvigsson samt Roland Poirier Martinsson). Att stödja detta är en genuint kristen handling, skriver hon, och uppropet ska inte blandas ihop med partipolitik. Det är uppropets kritiker som gör partipolitik av det och ”förvränger sanna kristna gärningar.”
Ja, tonläget är minst sagt högt. Och här visar sig den svenska kristenhetens tydligt socialistiska slagsida med all önskvärd tydlighet. För det är en sak för kyrkan att uppmärksamma sociala problem och hjälpa utsatta. Så långt är allt väl. Men sedan kommer det socialistiska felslutet: problemet med de utförsäkrade (som dock får socialbidrag) kräver en statlig välfärdslösning. Solidariteten ska uttryckas genom skatter och socialförsäkringar, inte genom personligt engagemang och frivilligt givande. De senare skapar ju ”välgörenhetssituationer” och ett ”oacceptabelt utanförskap”!
Så förvandlas diakoni till politik. Och kyrkan börjar föreskriva för regeringen vilka försäkringslösningar som är rättfärdiga.
Istället för att uppmana församlingar och medborgare att engagera sig för de utslagna anklagar uppropets initiativtagare och försvarare regeringen för att medveten driva en politik som ökar utslagningen. De riktar sitt anklagande finger mot överheten och säger ”gör något, om ni nu har ett hjärta i era kroppar!” Aldrig, i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet och meningsmotståndarnas egoism, reflekterar de över varför de statliga försäkringarna har skurits ned. Nej, de är så övertygade om att regeringen köper röster genom att lova skattesänkningar. Alliansen talar till folkets egoism, var ett budskap som återkom efter valet från vänstersinnade kristna.
Men tänk om det finns andra skäl för regeringen att handla som de gör?! Tänk om de skär ner på välfärdssystemen, som fortfarande tillhör de mest omfattande i hela världen, för att säkra deras långsiktiga överlevnad? Det kan inte ha undgått någon att runt omkring oss rasar länders ekonomier ihop som korthus. Grekland var nära att gå i konkurs på grund av enormt generösa pensioner och andra förmåner. Och så är det för Spanien, Portugal, Irland och även Storbritannien. Också för USA är läget väldigt allvarligt. Underskotten i alla dessa staters budgetar är hisnande. Något drastiskt måste göras för att inte de västliga ekonomierna ska falla ihop. Och självfallet kommer då folk att komma i kläm. Är det bra eller önskvärt? Nej, men nedskärningarna är kanske nödvändiga och den enda ansvarsfulla vägen framåt.
Det vilar något smått patetiskt över detta så kallade påskupprop. Så stora ord används om kanske nödvändiga nedskärningar i sjukförsäkringarna. Skatter och statliga försäkringar är ingen moralisk eller evangelisk fråga. Att vara solidarisk är det däremot. Och på det området kan inte regeringen Reinfeldt hindra oss. Faktum är att alliansregeringen har gett oss större möjligheter att vara solidariska med människor i nöd. Flertalet har ju fått mer pengar över efter skatt, pengar som skulle kunna slussas till kyrkan, Röda korset och andra frivilligorganisationer. Eller användas direkt för att köpa mat och blöjor till ensamstående mödrar. Detta är verklig solidaritet och något som vi svenskar behöver återupptäcka.
Det verkligt tragiska i detta är vårt upplevda beroende av hjälp från överheten. Vi svenskar är fortfarande som barn som ropar på mamma staten när det blir jobbigt. Att nu välfärdssystemens omfattning minskar något kommer att börja tvinga oss att resa oss upp ur förnedringen och ta ett större eget ansvar för våra, vår familjs och våra grannars liv. Vi kommer att behöva återupptäcka vår förmåga att klara oss själva men också att hjälpa de fattiga i vår närhet. Välfärdsstaten kanske bara är en parentes i människans historia.
Andra skriver om: påskuppropet, sjukförsäkringar, solidaritet, diakoni, välfärdsstaten, socialism
Sparat under kristenheten - pelle @ 1:18 - kommentarsflöde - 
skriv ut
Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.
23 kommentarer till “Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida”
-
HH säger:
Ett stort tack för dessa klargörande ord! Jag har förundrats över hur få i debatten som ser detta större perspektiv.
Diakonernas påskupprop borde istället rikta sig till den svenska kristenheten: ”Det stora flertalet av er har fått det bättre ekonomiskt, samtidigt som det finns ett ökat behov av hjälp åt de allra svagaste i samhället. Ställ nu upp för era medmänniskor i nöd!”
Ett sådant påskupprop skulle handla om verklig solidaritet. Att själv bry sig om sin nästa och ta ansvar för henne – inte bara kräva att andra gör det.
-
anonym säger:
Jag har kronisk huvudvärk, med migrän flera dagar i veckan. Flera läkare intygar detta, men ändå påstår Försäkringskassan att jag har 100% arbetsförmåga. Därför kan jag inte få sjukpenning. A-kassan och Arbetsförmedlingen säger att jag har 50% arbetsförmåga och kan därför bara få 50% a-kassa. När jag påpekade denna inkonsekvens i ett brev till ansvarig minister så fick jag svaret ”gå till soc.!” Min fru är arbetslös men får som tur är vikariera ganska mycket numera. Jag fick dessutom vänta i elva månader innan min a-kassa kom.
Men enligt dig är det ”verkligt tragiska” att jag ”är som ett barn ropar på mamma staten”.
-
Sofia säger:
”Också för USA är läget väldigt allvarligt. Underskotten i alla dessa staters budgetar är hisnande.”
Ja precis. Och detta gigantiska underskott kommer sig av att socialisterna Reagan och Bush spenderade alla skattepengarna på socialförsäkringssystemet. Det vet ju alla som från sin upphöjda plats ser ut över Sverige, världen och kyrkan.
Det vilar något smått patetiskt över detta så kallade påskupprop. Men inte över denna blogg.
-
Johan Lindahl säger:
Det är som bekant lätt att ropa efter solidaritet med hjälp av andras pengar.
-
pelle säger:
Anonym, det verklig tragiska är att diakonerna inte ser det som sitt uppdrag att hjälpa utan istället ropar på mamma staten. Det verkligt tragiska är också den utbredda förväntan på kommun, landsting och stat att de har ansvaret ifall något inte går som det ska i livet. Så är det inte! Ansvaret vilar primärt på mig själv att se till min försörjning. Sedan menar jag också att vi har ett ansvar för varandra, inte bara oss själva. Men detta ansvar borde i högre grad vara personligt och inte kollektivt. För de som verkligen behöver det, ifall nöden är stor och hjälp inte kommer från annat håll, bör myndigheterna erbjuda stöd. Vilket de också gör idag. Nödställda människor får socialbidrag.
Sofia, bra att vi är överens om vad som är patetiskt! Jag tror du underskattar de kostnader som USA har för ”social security” och sjukförsäkringar som Medicare och Medicaid. Och jag vet inte varför du blandar in Reagan. Det var 20-30 år sedan han var president. Och sedan har vi förstås de europeiska länderna som har en välfärdsapparat liknande Sveriges.
-
dp säger:
Som Dennis Prager brukar säga: ”the bigger the state, the smaller the citizen”
Vi överlämnar det personliga ansvaret för våra medmänniskor till staten eftersom det ändå dras på skatten, och detta är solidariskt?
Jämför med det ’egoistiska’ USA som krossar oss när det gäller välgörenhet och volontärarbete
-
Stefan säger:
Nu känns det lite som att slå upp öppna dörrar varje gång man kritiserar ”vänsterkristna”, men jag kan ändå inte låta bli att reagera på ärkebiskopens uttalande som du citerar.
Vad har ärkebiskopen i så fall tänkt sig att kollekten ska användas till om det inte är för välgörenhet och att hjälpa de svaga. Det lär ju knappast vara mission och evangelisation i alla fall eftersom han själv helt uppenbart inte ens tror på Bibeln.
För övrigt så tror jag att mycket av de konstigheter som vi ser svk hålla på med beror på att en statlig kyrka per definition är omöjlig.
Staten är ju en så kallad världslig institution och en sådan tror jag varken förstår eller klarar att uthärda riktig kristendom.
Om du Pelle eller någon av bloggens läsare kan nämna något tillfälle då en statlig kyrka verkligen har fungerat i praktiken så får du/ni gärna rätta mig där.
-
Anna säger:
Mycket, mycket bra Pelle!
Skulle vara bra om du fick in denna artikel i t ex Dagen eller på Newsmill, det är många som skulle behöva läsa det du skriver.
Det är ju jättebra att det finns ett engagemang för alla utförsäkrade och deras tuffa situation. Lösningen är ju ganska enkel; alla som nu engagerar sig i detta kan ju öppna sina egna plånböcker och avstå från skidresan eller solsemestern, svårare än så behöver det inte vara. Men det är ju såklart enklare att låta någon annan ta ansvaret(mamma staten), för det känns och kostar betydligt mer att göra det själv.
-
Peo säger:
Richard Dawkins Foundation undrar ungefär så här i frågan: Why Hate Evangelicals Jesus…
http://richarddawkins.net/articles/598549-why-evangelicals-hate-jesus
-
Sofia säger:
”alla som nu engagerar sig i detta kan ju öppna sina egna plånböcker och avstå från skidresan eller solsemestern”
Javisst ska alla villaägare i Täby som nu engagerar sig i detta påskupprop skänka en solsemester till de sjuka. Jag ska genast framföra idén till Facebookgruppen som startats och drivs av de rika att de måste sluta begära av staten att få betala mer i skatt.
Denna blogg är logisk och verklighetsförankrad. Den drar till sig logiska och verklighetsförankrade människor.
-
Tomas säger:
Jag anser att det är socialdemokratiseringen av den kristna kyrkan i Sverige som lett till det sorgliga tillstånd som den befinner sig i idag. En kyrka som avviker från den kristna läran och t.ex. likställer en förvuxen statsapparat med kristen barmhärtighet måste tyna bort. Kanske låg fröet till denna utveckling redan i reformationen…
-
Gunnar Johansson säger:
Jag brukar nästan alltid hålla dela dina åsikter på den här bloggen. Men i den här frågan gör jag det absolut inte. Enligt min mening har du här låtit din ideologi och tilltro till vårt enskilda ansvar skenat iväg långt ifrån den bistra verklighet som åtskilliga tiotusentals svårt sjuka människor i vårt land befinner sig i.
Som ett exempel kan jag berätta för dig och andra tvivlare om ett konkret exempel. Det gäller en medelålders kvinna i min bekantskapskrets. Under de senaste 24 åren har hon lidit svårt av en allvarlig psykiatrisk diagnos. På den grunden har hon varit sjukskriven/haft sjukersättning i cirka 15 år, efter Försäkringskassans årliga omprövning av hennes arbetsförmåga.
Hennes psykiatriker intygar hela tiden att den här kvinnan för all överskådlig framtid inte har någon chans till ett arbete. Alla tidigare försök i den vägen har alltid resulterat i återfall i psykoser och långa och för samhället mycket dyra vistelser på sjukhus och vårdanstalter.
Men den 31 mars är det slut med sjukersättningen för hennes del. Nyligen har hon blivit kallad till ett möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att – mot specialistläkarnas inrådan – ändå tvinga ut henne till någon form av arbete.
Kvinnan vill inte ännu en gång riskera att hamna i en psykos. Därför har hon redan på förhand bestämt sig för att, om så blir nödvändigt, sjukskriva sig redan den första dagen på det arbete som hon hänvisas till. Problemet är att hon då blir utan varje form av ekonomisk ersättning under flera månader!
Försäkringskassan har gett henne beskedet att en omprövning av hennes ärende tar fyra månader. Således måste hon – med sin ytterst blygsamma sjukersättning – under den här långa perioden tvingas leva på sina pensionsbesparingar.
Även den ordinarie sjukersättningen är väldigt låg för den här kvinnan. Bara tack vare den ekonomiska ”utfyllnaden” via sitt gamla fackförbund Kommunal får hon en knapp men dräglig levnadsnivå, åtminstone fram till 65 års ålder. Hon har nu 4.000 kronor att leva på varje månad efter att hyran är betald.
Den här inhumana och ovärdiga behandlingen av svenska medborgare är under all kritik! Och för den här kvinnans del skulle det helt klart kännas helt ovärdigt att behöva utsätta sin omgivning för tiggeri. För det är ju det som står till buds om välgörenhetsideologin skulle bli rådande här i Sverige.
Diakoner över hela landet bekräftar den här bilden. Från både deras och andra håll kommer även vittnesmål om hur myndigheternas ofta okänsliga agerande och den förtärande ekonomiska pressen på de människor som hotas av utförsäkring faktiskt har blivit den utlösande faktorn till självmord i ett antal fall.
I torsdags kom den borgerliga alliansen överens med Miljöpartiet om en ännu generösa politik för papperslösa flyktingar och anhöriginvandringen. ”Politiken ska nu bli mer human och rättssäker”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett Eko-inslag i dag.
Det låter ju vackert och omtänksamt. Men de här orden framstår nog mest som ett hån för alla de många tiotusentals människor som far så illa till följd av de destruktiva reglerna för sjukförsäkringen. När ska de bli ”humana” och ”rättssäkra”, kan man undra. I det här fallet sätts de vanliga svenskarna på undantag och ses rent allmänt över axeln.
-
pelle säger:
Gunnar! Det är ok att vi tycker olika här. Jag är höger och du är vänster och vi ser därför saker lite olika. Ett av problemen är att de svenskkyrkliga diakonerna, biskoparna samt uppropets övriga anhängare gör frågan med utförsäkringarna till en kristlig fråga. Så skriver ju exempelvis Bitte Assarmo att det handlar om ”sanna kristna gärningar”. Men goda kristna kan ha olika uppfattningar om det rätta här. Man måste inte vara en ond människa för att mena att sjukförsäkringsreglerna måste göras om och begränsas. En av anledningarna till förändringarna är att få tillbaka folk till arbetsmarknaden som är långtidssjukskrivna (eller förtidspensionerade). Och om jag förstår saken rätt har regeringen lyckats med detta. En annan anledning kanske är, som jag skriver om, att vår ekonomi inte tillåter lika generösa regler som tidigare. Av nöd måste de då göras mindre generösa. Annars riskeras hela statens ekonomi. Och då lär det bli ännu kraftigare nedskärningar.
Att tänka på här är ju att Sverige internationellt sett ligger väldigt högt när det gäller långtidssjukskrivningar. Beror det på att vi är att ett klenare virke här? Eller kan våra generösa sjukförsäkringsregler ha påverkat mentaliteten här i landet så att vi faktiskt blivit svagare än vi egentligen är? Jag tror på det senare.
Evangeliet är knäpp tyst om försäkringslösningar och skattesystem. Däremot talar det mycket om solidaritet med de svaga. Det socialistiska felslutet är att översätta detta till social- och sjukförsäkringar som betalas av skatter. Vänstersinnade läser in detta i texterna när sanningen är att texterna vänder sig till enskilda personer och kyrkan. Det är möjligt att det går att läsa in att överheten ska ha detta ansvar men det blir då bara en tolkning av flera. Jag tycker därför att kyrkan bör ägna sig åt det ovillkorligt kristna nu: att mana sina medlemmer och alla med samveten att vara solidariska med de som behöver stöd. Inte att föreskriva för regeringen vilka typer av försäkringsregler om är kristliga och vilka som inte är det.
Ett gott samhälle tar hand om sina svagaste medlemmar. Men det innebär inte att det måste ske tvångsvägen, dvs genom skatter. I Sverige är det så nu och det är bedrövligt. ”Vi” har kommit att betyda staten. Och det har gjort oss allt mer okänsliga för lidande och fattigdom eftersom vi ju har betalat våra skatter och därmed gjort rätt för oss. Även här har ju kyrkan ett uppdrag: att hjälpa oss att se medmänniskan och glömma oss själva.
Sedan har jag väldigt svårt att förstå varför du, liksom ärkebiskopen och de diakoner jag citerar, har sådana problem med välgörenhet. Det innebär ju att människor av fri vilja ger till bättre behövande. Och det är verkligen något gott! Problemet med den socialistiska lösningen är att den döljer det faktum att de människor som får stöd redan lever av andra. Jag tycker det är gott att detta görs tydligare.
-
pelle säger:
Gunnar! Ber om ursäkt för att jag kallade dig vänster. Men du anlägger ett vänsterperspektiv på åtminstone dessa frågor. Kanske kunde jag kalla dig för ekonomiskt vänster.
-
Ej socialist säger:
Varför ska vi som tvingas upp kl 5 på mornarna år ut och år in ösa pengar över statligt betalda hemmafruar? Och som svenska kyrkan försvarar i vanlig Jesus-anda? Nej, aldrig stöttar jag påskuppror och andra uppror, byt inte ett vinnande team! Vi väljer alliansen nästa gång med. Ta bara jobbskatteavdraget, ger mig 28 000 kr per år extra. Det ger jag inte frivilligt till hemmafruar som annars har all tid i världen att shoppa, åka på semester, mingla med väninnorna etc etc. DET ska INGA STATSBIDRAG gå till. Det är oansvarigt. Slopa förtidspension helt, eller knyt den till krav på motprestation i någon ringa grad. Inte mot försoffning som sker idag.
-
Gunnar Johansson säger:
@Pelle: Din ursäkt är godtagen. Men egentligen var den inte nödvändig. I likhet med bloggaren Bitte Assarmo är jag så van numera vid den här typen av etiketter på åsikter att jag knappt reagerar längre.
Du har helt rätt i att jag i sociala och ekonomiska frågor är ”vänster”. Däremot är jag minst lika mycket ”höger” i värdekonservativa ämnen, som exempelvis aborter, äktenskapen, famijens roll och valfrihet inom barnomsorgen.
-
Gunnar Johansson säger:
@Ej socialist:
Min första tanke vid läsningen av din kommentar var: ”Det här måste jag vara ett dåligt och för tidigt publicerat aprilskämt”. Orsaken är att de här åsikterna är så extrema, människofientliga och cyniska att de helt enkelt inte kan ha ett seriöst syfte.
Och de går definitivt inte i samklang med kristen etik, i alla fall inte som jag känner den kristna tanken på att värna de svaga och utsatta i samhället. Hela ditt inlägg andas ett stort förakt för de utslagna grupperna. Dessutom verkar du också ha påtagliga fördomar och brist på insikter om verkligheten.
För att vara konsekvent i ditt resonemang hade du kunna lägga till att de sjuka och förtidspensionärerna inte är fullvärdiga människor och därför helst skulle avlägsnas från samhället. Då får du ju ännu mer pengar att köpa prylar för.
PS. Tidigare i dag försökte jag skicka in den här kommentaren tillsammans med några länkar till bland annat Dagens artikel i dag angående ett öppet brev från Sveriges Kristna Råd till regeringen angående de sjuka och utförsäkrade. Länkarna gjorde tydligen att publiceringen dröjer. Därför skickar jag den här länkfria kommentaren i stället.
-
Hans säger:
@ Gunnar Johansson
Dagens kristna tillber mammon och lyssnar inte på Jesus.
Pengar och saker är viktigare än att människor har det bra.
Det är dags att vända kyrkan och religionen ryggen.
-
Emelie säger:
Hej,
en annan fråga på samma tema:
Är det rätt att staten tar kyrkans pengar?
Som när socialsekreteraren som jag träffar då och då, pga jag som utförsäkrad nu är hänvisad till socialbidrag, uppmanar mig att uppsöka en diakon och be om fondbidrag. Det gör jag så gärna, men om jag får några pengar av kyrkan måste jag göra det ”under bordet” kontant i handen. Om jag skulle vara ärlig när jag sedan söker socialbidrag och uppger hur mycket jag fått från kyrkan ( i mitt fall 5000:- uppdelat på två tillfällen) skulle de dra av pengarna från socialbidraget direkt. Det sa i alla fall diakonen. Så jag skrev aldrig något. Jag ljög.
Och troligtvis har diakonen rätt med tanke på att de genast drog de 16 000 kr i bostadsbidrag som det tagit försäkringskassan 10 månader att betala ut. När de retroaktivt dök upp på mitt konto i februari fick jag inget bidrag för mars och april vilket stjälpte hela min ekonomi. Detta trots att det i ansökan tydligt bevisas att pengarna gått till att betala ett privat lån på 23 000 kr som jag blivit tvungen att ta för att kunna klara av att betala hyrorna som bostadsbidraget skulle gått till från början (om jag fått dem i tid).
Alltså hade jag 48:- på mitt konto för oöverskådlig framtid och fick ringa mamma och pappa trots att jag är 30 +.
För att säga något om de utförsäkrades situation i praktiken är att de flesta förmodligen, såsom jag, redan lever på anhörigas och kyrkors välvilja och inte statens. Detta efter att statens system inte fungerar i praktiken. Och som i mitt fall, så har säkert dessa anhöriga betalat skatt till staten under hela sina yrkesverksamma liv, som långt skulle täckt försörjningsbehoven. Men som de nu betalar en gång till.
Jag skulle ha arbetstränat sedan juli, då jag blev utförsäkrad. Men jag fick ingen arbetsträningsplats. Under ett halvår gick jag fyllde i blanketter att jag varit närvarande i en arbetsträning som jag inte varit närvarande i, eftersom den inte fanns. På uppmaning av arbetsförmedlingshandläggaren ljög jag alltså igen, att jag varit med i ett arbetsmarknadspolitiskt program, som i själva verket bestod av luft. Detta för att få några korvören utöver socialbidraget.
Jag var fortfarande student när jag blev sjuk, så jag får inget av arbetslöshetskassan.
Jag tror faktiskt att Gud hittills har välsignat Sverige på grund av att landet tidigare tagit hand om så många utsatta grupper – mer än många andra länder. Hur man tar hand om sina svagaste grupper säger mycket om hur det är ställt i ett land. Visst kan man önska att det vore på en kristen grund, men jag tror inte Gud har något emot gärningen i sig. Även om kristna ofta påstår att msk pga det statliga bidragssystemet glömmer att vi ytterst måste lita på Gud i allt. Jag måste tillstå att jag tror att arvssynden sitter djupare än så. Jag är i så fall mer rädd för att kärleken i samhället håller på att svalna i en tilltagande cynism.
Man behöver väl inte vara socialist att vara medmänsklig? Eller att uppmuntra till medmänsklighet, som under Påskuppropet? Jag tycker det är ganska kristet.
Dessutom handlar påskuppopet lika mycket om att uppmärksamma de sjukas situation och att avslöja att staten hycklar gällande sjukförsäkringssystemet, som jag antar att man även som högerpolitisk kan vara intresserad av.
Åtminstone tycker jag som själv alltid röstat höger det.
-
Emelie säger:
ps. Ett klargörande: När jag skrev att jag inte fick några bidrag för mars och april menader jag socialbidrag. När man utförsäkras från sjukskrivningen upphör rätten till bostadsbidrag samt rätten till att få reducerat pris/pensionärsrabatt.
ps2. Jag har idag en arbetsträningsplats som jag har ordnat själv, men som min pappa betalar privat. Detta då staten redan handlat upp coh fördelat alla arbetsträningsplatser på tre olika arbetsplatser, vilka två bedömdes olämpliga för mig att arbeta på av hälsoskäl och en hade ett halvår i kö-tid.
-
Emelie säger:
Till Sofia,
de flesta människor har redan öppnat sin plånbok och betalat, genom sin skatt, oavsett om de hellre hade betalat genom en kollekt.
Problemet är att nu är pengarna redan betalade till staten men staten förvaltar dem inte så väl. Ska vi inte höja vår röst då?
Intressant ifall kyrkan hade lyckats med förvaltningen bättre…?
Jerusalemförsamlingen delade på allt och levde ganska ”socialistiskt”, men de gick bankrutt…
Vi lever i en värld där ideal är bra, men att omsätta dem i praktiken och få dem att fungera är en annan sak.
-
pelle säger:
Kära Emelie!
Känner vi måhända varandra? Jag tycker mig känna igen ditt namn.
Tack för dina kommentarer. Du tar upp väldigt många saker men jag ska göra mitt bästa med att kommentera dem alla. Men först vill jag förtydliga hur jag tänker mer allmänt.
För det första vänder jag mig emot att påskuppropet och dess anhängare gör frågan om sjukförsäkringarna till en kristen fråga. Hade de nöjt sig med att tala om vår kristna skyldighet att hjälpa de sjuka och utsatta i vårt samhälle hade det varit en annan sak. Solidaritet är ett kristet värde. Men solidaritet kan inte översättas till skatter och socialförsäkringar. Genom att göra den kopplingen skapar de ett kristet bud som inte existerar och splittrar en redan splittrad kristenhet. Inte så att kyrkan aldrig någonsin ska ta ställning i politiska frågor eller riskera splittring. Ta abortfrågan exempelvis. Den är i första hand en moralisk fråga men även politisk. Här måste kyrkan ha en åsikt eftersom aborter innebär att oskyldiga människor dödas, ett klart brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. I denna fråga kan kyrkan vila på Bibeln och traditionen. En annan fråga: Irakkriget. Som du kanske vet menar jag att det kriget var rättfärdigt. Men det innebär inte att jag tycker att Svenska kyrkan skulle ha tagit ställning för det kriget. För att avgöra om krig är rättfärdiga eller inte krävs mer än ett etisk bedömning, vilket är kyrkans område. Det krävs också en politisk bedömning som exempelvis vilka chanserna är till att faktiskt vinna kriget. Detta är inte kyrkans område utan statens. Här ska kyrkan erbjuda vissa etiska riktlinjer men överlåta åt staten att dra konsekvenserna och användas sin kompetens. På samma sätt menar jag att vi ska resonera om sjukförsäkringarna: kyrkan ska predika solidaritet och överlåta åt enskilda människor att implementera detta budskap.
För det andra önskar jag, men detta är mer långsiktigt, ett helt annat samhälle. I dagens Sverige är staten stor och det civila samhället litet. Staten (och här inkluderar jag landsting och kommuner) har och kräver enorma resurser. Inte mycket utrymme eller resurser finns kvar åt det civila samhället. Med civilt samhälle menas alla de frivilliga sammanslutningar som kyrkor, föreningar, grannsamverkan med mera. Statens storlek och ansvarstagande har lett till ett moraliskt förfall i vårt land där enskilda har vant sig vid att bli omhändertagna i olika hög grad av staten. Och att aldrig behövas för andra. Om staten drog sig undan och därmed slukade mindre resurser skulle det civila samhället, familjer och enskilda få större resurser att både hjälpa sig själva och andra. Denna hjälp skulle då vara baserad på frivillighet utan vilken vi aldrig kan tala om verklig solidaritet. Ett gott samhälle kräver goda människor och vårt nuvarande system uppmuntrar inte godhet utan egoism. Därför har vi ett kallt samhälle där vi inte bryr oss så mycket om varandra.
Där har du mina allmänna perspektiv. Det kan mycket väl vara så att det i nuläget är den bästa lösningen att återgå till de tidigare försäkringsreglerna. Det är jag inte tillräckligt insatt i för att bedöma (vilket du också påpekar). Men någon gång kommer systemet att haverera eftersom antalet personer som är beroende av stöd är så stort och antalet som betalar in i systemet minskar. Vi har en växande grupp pensionärer. Och de unga väntar allt längre med att börja arbeta. Och de arbetande bränner ut sig på löpande band. Till slut går ekvationen helt enkelt inte ihop.
Statens resurser kommer uteslutande från alla de människor som bor i landet. Så om staten har resurserna för att hjälpa sjuka och fattiga borde ju egentligen vi människor kunna göra det utan statens inblandning. Faktum är att statens inblandning tar resurser eftersom den kräver en stor byråkrati. Det är inte för inte som frivilligorganisationer med fördel får pengar från Sida för utlandsbistånd eftersom de arbetar mer kostnadseffektivt.
Nu till dina frågor. Du frågar om det är rätt att ”staten tar kyrkans pengar”. Som du beskriver det är det inte det som det handlar om. Som socialbidragstagare får man precis så mycket så att man klarar sig, det är väl i alla fall tanken. Får man då en inkomst kommer dessa pengar att dras av från bidraget. Det tycker jag inte är konstigt. Och jag tycker inte att det är konstigt att mamma och pappa får rycka in. De står dig närmare än de flesta andra och därför tycker jag det är naturligt att de också hjälper sin utsatta dotter.
Det du beskriver om socialsekreterare som ber dig gå till kyrkan för fondmedel och ta emot dem under bordet, liksom den handläggare på AF som uppmanade dig att fejka din närvaro på ett arbetsmarknadspolitiskt program, visar på ett perverterat system. Det håller jag med om. Men lösningen är inte att pytsa in mer pengar till statskassan för att få lite mer tillbaka i olika bidrag och aningen mer generösa regler. Som beroende av statens välvilja kommer man alltid att vara utsatt för dess olika nycker. Bättre då med en mångfald av frivilliga aktörer (”välgörenhetsorganisationer”) liksom släkt och vänner som alla skulle ha en större möjlighet att hjälpa bara skatterna vore lägre.
När du skriver att Gud välsignat Sverige genom vår omfattande välfärdsapparat förstår du kanske nu att jag snarare tänker tvärtom. Jag tror att den faktiskt bidragit till den cynism du talar om eftersom den passiviserar den enskilda människan och gör oss beroende av en välvillig stat. Men det är inte kyrkan som ska ta över efter staten utan VI. Och då menar jag verkligen ”vi” och inte socialtjänsten.
-
HH säger:
Min fru har en sjukdomshistoria som gör att hon inte kan arbeta heltid, vilket också konstaterats av läkare. I dessa lägen går staten i regel in och täcker upp för ca 65 % av inkomstbortfallet. Men genom diverse luckor i lagstiftningen blir hennes ersättning istället ca 15 %, vilket Försäkringskassan helt korrekt (om än ganska hjärtlöst och fyrkantigt) konstaterat. Vi har förgäves drivit frågan rättsligt med tanke på att utfallet inte ligger i linje med lagstiftarens intentioner.
Trots denna bakgrund är hon en av de diakoner i Svenska kyrkan som INTE ropar på ändrade sjukförsäkringsregler. Och trots att jag blir den som får gå in och stötta ekonomiskt, menar jag att det är det naturliga i ett läge som detta. Vi förväntar oss nämligen inte att staten ska lösa alla våra problem, utan vi rättar oss efter de förutsättningar som gäller och anpassar vår levnadsstandard efter våra tillgångar.
Visst förstår jag att det finns en gräns där det inte går att sänka sin levnadsstandard ytterligare, men de flesta av oss befinner oss nog ärligt talat en bra bit över den gränsen. Och de flesta av oss har säkert (i likhet med min fru) släkt och vänner som kan hjälpa till ekonomiskt när det kniper.
Kommentera detta inlägg
Ett stort tack för dessa klargörande ord! Jag har förundrats över hur få i debatten som ser detta större perspektiv.
Diakonernas påskupprop borde istället rikta sig till den svenska kristenheten: ”Det stora flertalet av er har fått det bättre ekonomiskt, samtidigt som det finns ett ökat behov av hjälp åt de allra svagaste i samhället. Ställ nu upp för era medmänniskor i nöd!”
Ett sådant påskupprop skulle handla om verklig solidaritet. Att själv bry sig om sin nästa och ta ansvar för henne – inte bara kräva att andra gör det.
Jag har kronisk huvudvärk, med migrän flera dagar i veckan. Flera läkare intygar detta, men ändå påstår Försäkringskassan att jag har 100% arbetsförmåga. Därför kan jag inte få sjukpenning. A-kassan och Arbetsförmedlingen säger att jag har 50% arbetsförmåga och kan därför bara få 50% a-kassa. När jag påpekade denna inkonsekvens i ett brev till ansvarig minister så fick jag svaret ”gå till soc.!” Min fru är arbetslös men får som tur är vikariera ganska mycket numera. Jag fick dessutom vänta i elva månader innan min a-kassa kom.
Men enligt dig är det ”verkligt tragiska” att jag ”är som ett barn ropar på mamma staten”.
”Också för USA är läget väldigt allvarligt. Underskotten i alla dessa staters budgetar är hisnande.”
Ja precis. Och detta gigantiska underskott kommer sig av att socialisterna Reagan och Bush spenderade alla skattepengarna på socialförsäkringssystemet. Det vet ju alla som från sin upphöjda plats ser ut över Sverige, världen och kyrkan.
Det vilar något smått patetiskt över detta så kallade påskupprop. Men inte över denna blogg.
Det är som bekant lätt att ropa efter solidaritet med hjälp av andras pengar.
Anonym, det verklig tragiska är att diakonerna inte ser det som sitt uppdrag att hjälpa utan istället ropar på mamma staten. Det verkligt tragiska är också den utbredda förväntan på kommun, landsting och stat att de har ansvaret ifall något inte går som det ska i livet. Så är det inte! Ansvaret vilar primärt på mig själv att se till min försörjning. Sedan menar jag också att vi har ett ansvar för varandra, inte bara oss själva. Men detta ansvar borde i högre grad vara personligt och inte kollektivt. För de som verkligen behöver det, ifall nöden är stor och hjälp inte kommer från annat håll, bör myndigheterna erbjuda stöd. Vilket de också gör idag. Nödställda människor får socialbidrag.
Sofia, bra att vi är överens om vad som är patetiskt! Jag tror du underskattar de kostnader som USA har för ”social security” och sjukförsäkringar som Medicare och Medicaid. Och jag vet inte varför du blandar in Reagan. Det var 20-30 år sedan han var president. Och sedan har vi förstås de europeiska länderna som har en välfärdsapparat liknande Sveriges.
Som Dennis Prager brukar säga: ”the bigger the state, the smaller the citizen”
Vi överlämnar det personliga ansvaret för våra medmänniskor till staten eftersom det ändå dras på skatten, och detta är solidariskt?
Jämför med det ’egoistiska’ USA som krossar oss när det gäller välgörenhet och volontärarbete
Nu känns det lite som att slå upp öppna dörrar varje gång man kritiserar ”vänsterkristna”, men jag kan ändå inte låta bli att reagera på ärkebiskopens uttalande som du citerar.
Vad har ärkebiskopen i så fall tänkt sig att kollekten ska användas till om det inte är för välgörenhet och att hjälpa de svaga. Det lär ju knappast vara mission och evangelisation i alla fall eftersom han själv helt uppenbart inte ens tror på Bibeln.
För övrigt så tror jag att mycket av de konstigheter som vi ser svk hålla på med beror på att en statlig kyrka per definition är omöjlig.
Staten är ju en så kallad världslig institution och en sådan tror jag varken förstår eller klarar att uthärda riktig kristendom.
Om du Pelle eller någon av bloggens läsare kan nämna något tillfälle då en statlig kyrka verkligen har fungerat i praktiken så får du/ni gärna rätta mig där.
Mycket, mycket bra Pelle!
Skulle vara bra om du fick in denna artikel i t ex Dagen eller på Newsmill, det är många som skulle behöva läsa det du skriver.
Det är ju jättebra att det finns ett engagemang för alla utförsäkrade och deras tuffa situation. Lösningen är ju ganska enkel; alla som nu engagerar sig i detta kan ju öppna sina egna plånböcker och avstå från skidresan eller solsemestern, svårare än så behöver det inte vara. Men det är ju såklart enklare att låta någon annan ta ansvaret(mamma staten), för det känns och kostar betydligt mer att göra det själv.
Richard Dawkins Foundation undrar ungefär så här i frågan: Why Hate Evangelicals Jesus…
http://richarddawkins.net/articles/598549-why-evangelicals-hate-jesus
”alla som nu engagerar sig i detta kan ju öppna sina egna plånböcker och avstå från skidresan eller solsemestern”
Javisst ska alla villaägare i Täby som nu engagerar sig i detta påskupprop skänka en solsemester till de sjuka. Jag ska genast framföra idén till Facebookgruppen som startats och drivs av de rika att de måste sluta begära av staten att få betala mer i skatt.
Denna blogg är logisk och verklighetsförankrad. Den drar till sig logiska och verklighetsförankrade människor.
Jag anser att det är socialdemokratiseringen av den kristna kyrkan i Sverige som lett till det sorgliga tillstånd som den befinner sig i idag. En kyrka som avviker från den kristna läran och t.ex. likställer en förvuxen statsapparat med kristen barmhärtighet måste tyna bort. Kanske låg fröet till denna utveckling redan i reformationen…
Jag brukar nästan alltid hålla dela dina åsikter på den här bloggen. Men i den här frågan gör jag det absolut inte. Enligt min mening har du här låtit din ideologi och tilltro till vårt enskilda ansvar skenat iväg långt ifrån den bistra verklighet som åtskilliga tiotusentals svårt sjuka människor i vårt land befinner sig i.
Som ett exempel kan jag berätta för dig och andra tvivlare om ett konkret exempel. Det gäller en medelålders kvinna i min bekantskapskrets. Under de senaste 24 åren har hon lidit svårt av en allvarlig psykiatrisk diagnos. På den grunden har hon varit sjukskriven/haft sjukersättning i cirka 15 år, efter Försäkringskassans årliga omprövning av hennes arbetsförmåga.
Hennes psykiatriker intygar hela tiden att den här kvinnan för all överskådlig framtid inte har någon chans till ett arbete. Alla tidigare försök i den vägen har alltid resulterat i återfall i psykoser och långa och för samhället mycket dyra vistelser på sjukhus och vårdanstalter.
Men den 31 mars är det slut med sjukersättningen för hennes del. Nyligen har hon blivit kallad till ett möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att – mot specialistläkarnas inrådan – ändå tvinga ut henne till någon form av arbete.
Kvinnan vill inte ännu en gång riskera att hamna i en psykos. Därför har hon redan på förhand bestämt sig för att, om så blir nödvändigt, sjukskriva sig redan den första dagen på det arbete som hon hänvisas till. Problemet är att hon då blir utan varje form av ekonomisk ersättning under flera månader!
Försäkringskassan har gett henne beskedet att en omprövning av hennes ärende tar fyra månader. Således måste hon – med sin ytterst blygsamma sjukersättning – under den här långa perioden tvingas leva på sina pensionsbesparingar.
Även den ordinarie sjukersättningen är väldigt låg för den här kvinnan. Bara tack vare den ekonomiska ”utfyllnaden” via sitt gamla fackförbund Kommunal får hon en knapp men dräglig levnadsnivå, åtminstone fram till 65 års ålder. Hon har nu 4.000 kronor att leva på varje månad efter att hyran är betald.
Den här inhumana och ovärdiga behandlingen av svenska medborgare är under all kritik! Och för den här kvinnans del skulle det helt klart kännas helt ovärdigt att behöva utsätta sin omgivning för tiggeri. För det är ju det som står till buds om välgörenhetsideologin skulle bli rådande här i Sverige.
Diakoner över hela landet bekräftar den här bilden. Från både deras och andra håll kommer även vittnesmål om hur myndigheternas ofta okänsliga agerande och den förtärande ekonomiska pressen på de människor som hotas av utförsäkring faktiskt har blivit den utlösande faktorn till självmord i ett antal fall.
I torsdags kom den borgerliga alliansen överens med Miljöpartiet om en ännu generösa politik för papperslösa flyktingar och anhöriginvandringen. ”Politiken ska nu bli mer human och rättssäker”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett Eko-inslag i dag.
Det låter ju vackert och omtänksamt. Men de här orden framstår nog mest som ett hån för alla de många tiotusentals människor som far så illa till följd av de destruktiva reglerna för sjukförsäkringen. När ska de bli ”humana” och ”rättssäkra”, kan man undra. I det här fallet sätts de vanliga svenskarna på undantag och ses rent allmänt över axeln.
Gunnar! Det är ok att vi tycker olika här. Jag är höger och du är vänster och vi ser därför saker lite olika. Ett av problemen är att de svenskkyrkliga diakonerna, biskoparna samt uppropets övriga anhängare gör frågan med utförsäkringarna till en kristlig fråga. Så skriver ju exempelvis Bitte Assarmo att det handlar om ”sanna kristna gärningar”. Men goda kristna kan ha olika uppfattningar om det rätta här. Man måste inte vara en ond människa för att mena att sjukförsäkringsreglerna måste göras om och begränsas. En av anledningarna till förändringarna är att få tillbaka folk till arbetsmarknaden som är långtidssjukskrivna (eller förtidspensionerade). Och om jag förstår saken rätt har regeringen lyckats med detta. En annan anledning kanske är, som jag skriver om, att vår ekonomi inte tillåter lika generösa regler som tidigare. Av nöd måste de då göras mindre generösa. Annars riskeras hela statens ekonomi. Och då lär det bli ännu kraftigare nedskärningar.
Att tänka på här är ju att Sverige internationellt sett ligger väldigt högt när det gäller långtidssjukskrivningar. Beror det på att vi är att ett klenare virke här? Eller kan våra generösa sjukförsäkringsregler ha påverkat mentaliteten här i landet så att vi faktiskt blivit svagare än vi egentligen är? Jag tror på det senare.
Evangeliet är knäpp tyst om försäkringslösningar och skattesystem. Däremot talar det mycket om solidaritet med de svaga. Det socialistiska felslutet är att översätta detta till social- och sjukförsäkringar som betalas av skatter. Vänstersinnade läser in detta i texterna när sanningen är att texterna vänder sig till enskilda personer och kyrkan. Det är möjligt att det går att läsa in att överheten ska ha detta ansvar men det blir då bara en tolkning av flera. Jag tycker därför att kyrkan bör ägna sig åt det ovillkorligt kristna nu: att mana sina medlemmer och alla med samveten att vara solidariska med de som behöver stöd. Inte att föreskriva för regeringen vilka typer av försäkringsregler om är kristliga och vilka som inte är det.
Ett gott samhälle tar hand om sina svagaste medlemmar. Men det innebär inte att det måste ske tvångsvägen, dvs genom skatter. I Sverige är det så nu och det är bedrövligt. ”Vi” har kommit att betyda staten. Och det har gjort oss allt mer okänsliga för lidande och fattigdom eftersom vi ju har betalat våra skatter och därmed gjort rätt för oss. Även här har ju kyrkan ett uppdrag: att hjälpa oss att se medmänniskan och glömma oss själva.
Sedan har jag väldigt svårt att förstå varför du, liksom ärkebiskopen och de diakoner jag citerar, har sådana problem med välgörenhet. Det innebär ju att människor av fri vilja ger till bättre behövande. Och det är verkligen något gott! Problemet med den socialistiska lösningen är att den döljer det faktum att de människor som får stöd redan lever av andra. Jag tycker det är gott att detta görs tydligare.
Gunnar! Ber om ursäkt för att jag kallade dig vänster. Men du anlägger ett vänsterperspektiv på åtminstone dessa frågor. Kanske kunde jag kalla dig för ekonomiskt vänster.
Varför ska vi som tvingas upp kl 5 på mornarna år ut och år in ösa pengar över statligt betalda hemmafruar? Och som svenska kyrkan försvarar i vanlig Jesus-anda? Nej, aldrig stöttar jag påskuppror och andra uppror, byt inte ett vinnande team! Vi väljer alliansen nästa gång med. Ta bara jobbskatteavdraget, ger mig 28 000 kr per år extra. Det ger jag inte frivilligt till hemmafruar som annars har all tid i världen att shoppa, åka på semester, mingla med väninnorna etc etc. DET ska INGA STATSBIDRAG gå till. Det är oansvarigt. Slopa förtidspension helt, eller knyt den till krav på motprestation i någon ringa grad. Inte mot försoffning som sker idag.
@Pelle: Din ursäkt är godtagen. Men egentligen var den inte nödvändig. I likhet med bloggaren Bitte Assarmo är jag så van numera vid den här typen av etiketter på åsikter att jag knappt reagerar längre.
Du har helt rätt i att jag i sociala och ekonomiska frågor är ”vänster”. Däremot är jag minst lika mycket ”höger” i värdekonservativa ämnen, som exempelvis aborter, äktenskapen, famijens roll och valfrihet inom barnomsorgen.
@Ej socialist:
Min första tanke vid läsningen av din kommentar var: ”Det här måste jag vara ett dåligt och för tidigt publicerat aprilskämt”. Orsaken är att de här åsikterna är så extrema, människofientliga och cyniska att de helt enkelt inte kan ha ett seriöst syfte.
Och de går definitivt inte i samklang med kristen etik, i alla fall inte som jag känner den kristna tanken på att värna de svaga och utsatta i samhället. Hela ditt inlägg andas ett stort förakt för de utslagna grupperna. Dessutom verkar du också ha påtagliga fördomar och brist på insikter om verkligheten.
För att vara konsekvent i ditt resonemang hade du kunna lägga till att de sjuka och förtidspensionärerna inte är fullvärdiga människor och därför helst skulle avlägsnas från samhället. Då får du ju ännu mer pengar att köpa prylar för.
PS. Tidigare i dag försökte jag skicka in den här kommentaren tillsammans med några länkar till bland annat Dagens artikel i dag angående ett öppet brev från Sveriges Kristna Råd till regeringen angående de sjuka och utförsäkrade. Länkarna gjorde tydligen att publiceringen dröjer. Därför skickar jag den här länkfria kommentaren i stället.
@ Gunnar Johansson
Dagens kristna tillber mammon och lyssnar inte på Jesus.
Pengar och saker är viktigare än att människor har det bra.
Det är dags att vända kyrkan och religionen ryggen.
Hej,
en annan fråga på samma tema:
Är det rätt att staten tar kyrkans pengar?
Som när socialsekreteraren som jag träffar då och då, pga jag som utförsäkrad nu är hänvisad till socialbidrag, uppmanar mig att uppsöka en diakon och be om fondbidrag. Det gör jag så gärna, men om jag får några pengar av kyrkan måste jag göra det ”under bordet” kontant i handen. Om jag skulle vara ärlig när jag sedan söker socialbidrag och uppger hur mycket jag fått från kyrkan ( i mitt fall 5000:- uppdelat på två tillfällen) skulle de dra av pengarna från socialbidraget direkt. Det sa i alla fall diakonen. Så jag skrev aldrig något. Jag ljög.
Och troligtvis har diakonen rätt med tanke på att de genast drog de 16 000 kr i bostadsbidrag som det tagit försäkringskassan 10 månader att betala ut. När de retroaktivt dök upp på mitt konto i februari fick jag inget bidrag för mars och april vilket stjälpte hela min ekonomi. Detta trots att det i ansökan tydligt bevisas att pengarna gått till att betala ett privat lån på 23 000 kr som jag blivit tvungen att ta för att kunna klara av att betala hyrorna som bostadsbidraget skulle gått till från början (om jag fått dem i tid).
Alltså hade jag 48:- på mitt konto för oöverskådlig framtid och fick ringa mamma och pappa trots att jag är 30 +.
För att säga något om de utförsäkrades situation i praktiken är att de flesta förmodligen, såsom jag, redan lever på anhörigas och kyrkors välvilja och inte statens. Detta efter att statens system inte fungerar i praktiken. Och som i mitt fall, så har säkert dessa anhöriga betalat skatt till staten under hela sina yrkesverksamma liv, som långt skulle täckt försörjningsbehoven. Men som de nu betalar en gång till.
Jag skulle ha arbetstränat sedan juli, då jag blev utförsäkrad. Men jag fick ingen arbetsträningsplats. Under ett halvår gick jag fyllde i blanketter att jag varit närvarande i en arbetsträning som jag inte varit närvarande i, eftersom den inte fanns. På uppmaning av arbetsförmedlingshandläggaren ljög jag alltså igen, att jag varit med i ett arbetsmarknadspolitiskt program, som i själva verket bestod av luft. Detta för att få några korvören utöver socialbidraget.
Jag var fortfarande student när jag blev sjuk, så jag får inget av arbetslöshetskassan.
Jag tror faktiskt att Gud hittills har välsignat Sverige på grund av att landet tidigare tagit hand om så många utsatta grupper – mer än många andra länder. Hur man tar hand om sina svagaste grupper säger mycket om hur det är ställt i ett land. Visst kan man önska att det vore på en kristen grund, men jag tror inte Gud har något emot gärningen i sig. Även om kristna ofta påstår att msk pga det statliga bidragssystemet glömmer att vi ytterst måste lita på Gud i allt. Jag måste tillstå att jag tror att arvssynden sitter djupare än så. Jag är i så fall mer rädd för att kärleken i samhället håller på att svalna i en tilltagande cynism.
Man behöver väl inte vara socialist att vara medmänsklig? Eller att uppmuntra till medmänsklighet, som under Påskuppropet? Jag tycker det är ganska kristet.
Dessutom handlar påskuppopet lika mycket om att uppmärksamma de sjukas situation och att avslöja att staten hycklar gällande sjukförsäkringssystemet, som jag antar att man även som högerpolitisk kan vara intresserad av.
Åtminstone tycker jag som själv alltid röstat höger det.
ps. Ett klargörande: När jag skrev att jag inte fick några bidrag för mars och april menader jag socialbidrag. När man utförsäkras från sjukskrivningen upphör rätten till bostadsbidrag samt rätten till att få reducerat pris/pensionärsrabatt.
ps2. Jag har idag en arbetsträningsplats som jag har ordnat själv, men som min pappa betalar privat. Detta då staten redan handlat upp coh fördelat alla arbetsträningsplatser på tre olika arbetsplatser, vilka två bedömdes olämpliga för mig att arbeta på av hälsoskäl och en hade ett halvår i kö-tid.
Till Sofia,
de flesta människor har redan öppnat sin plånbok och betalat, genom sin skatt, oavsett om de hellre hade betalat genom en kollekt.
Problemet är att nu är pengarna redan betalade till staten men staten förvaltar dem inte så väl. Ska vi inte höja vår röst då?
Intressant ifall kyrkan hade lyckats med förvaltningen bättre…?
Jerusalemförsamlingen delade på allt och levde ganska ”socialistiskt”, men de gick bankrutt…
Vi lever i en värld där ideal är bra, men att omsätta dem i praktiken och få dem att fungera är en annan sak.
Kära Emelie!
Känner vi måhända varandra? Jag tycker mig känna igen ditt namn.
Tack för dina kommentarer. Du tar upp väldigt många saker men jag ska göra mitt bästa med att kommentera dem alla. Men först vill jag förtydliga hur jag tänker mer allmänt.
För det första vänder jag mig emot att påskuppropet och dess anhängare gör frågan om sjukförsäkringarna till en kristen fråga. Hade de nöjt sig med att tala om vår kristna skyldighet att hjälpa de sjuka och utsatta i vårt samhälle hade det varit en annan sak. Solidaritet är ett kristet värde. Men solidaritet kan inte översättas till skatter och socialförsäkringar. Genom att göra den kopplingen skapar de ett kristet bud som inte existerar och splittrar en redan splittrad kristenhet. Inte så att kyrkan aldrig någonsin ska ta ställning i politiska frågor eller riskera splittring. Ta abortfrågan exempelvis. Den är i första hand en moralisk fråga men även politisk. Här måste kyrkan ha en åsikt eftersom aborter innebär att oskyldiga människor dödas, ett klart brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. I denna fråga kan kyrkan vila på Bibeln och traditionen. En annan fråga: Irakkriget. Som du kanske vet menar jag att det kriget var rättfärdigt. Men det innebär inte att jag tycker att Svenska kyrkan skulle ha tagit ställning för det kriget. För att avgöra om krig är rättfärdiga eller inte krävs mer än ett etisk bedömning, vilket är kyrkans område. Det krävs också en politisk bedömning som exempelvis vilka chanserna är till att faktiskt vinna kriget. Detta är inte kyrkans område utan statens. Här ska kyrkan erbjuda vissa etiska riktlinjer men överlåta åt staten att dra konsekvenserna och användas sin kompetens. På samma sätt menar jag att vi ska resonera om sjukförsäkringarna: kyrkan ska predika solidaritet och överlåta åt enskilda människor att implementera detta budskap.
För det andra önskar jag, men detta är mer långsiktigt, ett helt annat samhälle. I dagens Sverige är staten stor och det civila samhället litet. Staten (och här inkluderar jag landsting och kommuner) har och kräver enorma resurser. Inte mycket utrymme eller resurser finns kvar åt det civila samhället. Med civilt samhälle menas alla de frivilliga sammanslutningar som kyrkor, föreningar, grannsamverkan med mera. Statens storlek och ansvarstagande har lett till ett moraliskt förfall i vårt land där enskilda har vant sig vid att bli omhändertagna i olika hög grad av staten. Och att aldrig behövas för andra. Om staten drog sig undan och därmed slukade mindre resurser skulle det civila samhället, familjer och enskilda få större resurser att både hjälpa sig själva och andra. Denna hjälp skulle då vara baserad på frivillighet utan vilken vi aldrig kan tala om verklig solidaritet. Ett gott samhälle kräver goda människor och vårt nuvarande system uppmuntrar inte godhet utan egoism. Därför har vi ett kallt samhälle där vi inte bryr oss så mycket om varandra.
Där har du mina allmänna perspektiv. Det kan mycket väl vara så att det i nuläget är den bästa lösningen att återgå till de tidigare försäkringsreglerna. Det är jag inte tillräckligt insatt i för att bedöma (vilket du också påpekar). Men någon gång kommer systemet att haverera eftersom antalet personer som är beroende av stöd är så stort och antalet som betalar in i systemet minskar. Vi har en växande grupp pensionärer. Och de unga väntar allt längre med att börja arbeta. Och de arbetande bränner ut sig på löpande band. Till slut går ekvationen helt enkelt inte ihop.
Statens resurser kommer uteslutande från alla de människor som bor i landet. Så om staten har resurserna för att hjälpa sjuka och fattiga borde ju egentligen vi människor kunna göra det utan statens inblandning. Faktum är att statens inblandning tar resurser eftersom den kräver en stor byråkrati. Det är inte för inte som frivilligorganisationer med fördel får pengar från Sida för utlandsbistånd eftersom de arbetar mer kostnadseffektivt.
Nu till dina frågor. Du frågar om det är rätt att ”staten tar kyrkans pengar”. Som du beskriver det är det inte det som det handlar om. Som socialbidragstagare får man precis så mycket så att man klarar sig, det är väl i alla fall tanken. Får man då en inkomst kommer dessa pengar att dras av från bidraget. Det tycker jag inte är konstigt. Och jag tycker inte att det är konstigt att mamma och pappa får rycka in. De står dig närmare än de flesta andra och därför tycker jag det är naturligt att de också hjälper sin utsatta dotter.
Det du beskriver om socialsekreterare som ber dig gå till kyrkan för fondmedel och ta emot dem under bordet, liksom den handläggare på AF som uppmanade dig att fejka din närvaro på ett arbetsmarknadspolitiskt program, visar på ett perverterat system. Det håller jag med om. Men lösningen är inte att pytsa in mer pengar till statskassan för att få lite mer tillbaka i olika bidrag och aningen mer generösa regler. Som beroende av statens välvilja kommer man alltid att vara utsatt för dess olika nycker. Bättre då med en mångfald av frivilliga aktörer (”välgörenhetsorganisationer”) liksom släkt och vänner som alla skulle ha en större möjlighet att hjälpa bara skatterna vore lägre.
När du skriver att Gud välsignat Sverige genom vår omfattande välfärdsapparat förstår du kanske nu att jag snarare tänker tvärtom. Jag tror att den faktiskt bidragit till den cynism du talar om eftersom den passiviserar den enskilda människan och gör oss beroende av en välvillig stat. Men det är inte kyrkan som ska ta över efter staten utan VI. Och då menar jag verkligen ”vi” och inte socialtjänsten.
Min fru har en sjukdomshistoria som gör att hon inte kan arbeta heltid, vilket också konstaterats av läkare. I dessa lägen går staten i regel in och täcker upp för ca 65 % av inkomstbortfallet. Men genom diverse luckor i lagstiftningen blir hennes ersättning istället ca 15 %, vilket Försäkringskassan helt korrekt (om än ganska hjärtlöst och fyrkantigt) konstaterat. Vi har förgäves drivit frågan rättsligt med tanke på att utfallet inte ligger i linje med lagstiftarens intentioner.
Trots denna bakgrund är hon en av de diakoner i Svenska kyrkan som INTE ropar på ändrade sjukförsäkringsregler. Och trots att jag blir den som får gå in och stötta ekonomiskt, menar jag att det är det naturliga i ett läge som detta. Vi förväntar oss nämligen inte att staten ska lösa alla våra problem, utan vi rättar oss efter de förutsättningar som gäller och anpassar vår levnadsstandard efter våra tillgångar.
Visst förstår jag att det finns en gräns där det inte går att sänka sin levnadsstandard ytterligare, men de flesta av oss befinner oss nog ärligt talat en bra bit över den gränsen. Och de flesta av oss har säkert (i likhet med min fru) släkt och vänner som kan hjälpa till ekonomiskt när det kniper.