Skip to main content.

den 3 februari 2011


  Om Perelandra och människans stora ansvar

Jag läser CS Lewis underbara bok Perelandra för andra gången. Vi får följa Ransom som blir sänd till Venus på ett uppdrag av en ängel. Vad han ska göra vet han inte. Väl på Venus, som heter Perelandra på det språk som talas utanför Jorden, möter han Damen. Damen är planetens första kvinna och lever ett paradisiskt liv tillsammans med Konungen. Men hon och Konungen har blivit tillfälligt åtskilda på grund av någon av naturens nycker. Damen och Konungen lever ett liv med Gud som vi också skulle ha gjort om det inte hade varit för syndafallet.

Men så händer något. Satan anländer. Och han inleder ett samtal med Damen för att få henne att bryta mot det enda som är förbjudet: att övernatta på Det Fasta Landet. Ransom inser sin uppgift: att förhindra Damens fall och därmed rädda Perelandras framtid. Samtalet som följer mellan Satan, Damen och Ransom är enormt fascinerande. Ransom kommer så småningom till insikt om att han spelar en direkt avgörande roll för Perelandras framtid. Antingen stoppar han satans angrepp eller så går Perelandra samma väg som Jorden. Denna tanke är hisnande för honom. Gud kommer inte att rädda situationen om Ransom misslyckas. Det räcker inte att ”göra sitt bästa” och sedan överlåta resultatet åt Gud. Nej, det gäller att segra mot den Onde.

Förvisso kommer Maleldil, som Gud kallas, att rädda även Perelandra om det skulle gå så långt. I slutänden är segern garanterad. Men så mycket kommer att ha gått förlorat under tiden. Allt det goda Maleldil avsåg med Damen och Konungen skulle gå om intet. Så mycket lidande, krig och elände skulle följa Damens brott med Maleldil. Tragedin vore episk.

Jag talade en gång med en prolife-person om vårt gemensamma arbete. Han sa: ”Tur att det inte hänger på oss i slutänden, Gud gör jobbet och vi gör bara vår lilla ynkliga del.” (parafras) Jag svarade något i stil med, inspirerad som jag var av Lewis, att vi nog inte har den turen. Det är vi som måste göra jobbet, annars kommer folk att dö i onödan. Själsligt och kroppsligt. Samma sak borde gälla mycket av det arbete vi gör: om vi inte gör jobbet blir det inte gjort. Gud rycker inte in och täcker upp för oss. Vi är verkligen hans medarbetare och vi har fått ansvaret för det som händer här på Jorden. Så vilken uppgift har då Gud? Om detta är jag osäker. Här vore det förstås bra att kunna krydda med några Bibelverser men låt mig fortsätta utan dem. Guds uppgift är att rusta oss för våra uppgifter. Det är också Gud som sänder oss och vi borde därför ha en rimlig chans att lyckas med uppgiften. Han är också med oss på något sätt men det är oklart hur.

Nu finns det säkert många som menar att Gud är väldigt påtaglig i sin närvaro här och nu. Och det kanske han är. Men inte på ett sätt som konkret hjälper oss med uppdraget.

Jag tycker att detta perspektiv ger ett större allvar åt våra liv. Och det är bra. Livet är allvarligt. Sedan stämmer det väl in på Tolkiens berättelse om Härskarringen. Och det är ju väldigt bra det också! Utan brödraskapets insatser, och då särskilt Frodos, hade Midgård gått under. Allt hänger i slutet på Frodo som fått det stora uppdraget att bära Ringen. Skulle han ha fallit skulle inte Skaparen ha trätt in och förgjort Sauron. Nej, det hängde på de utvalda människorna att lyckas med de uppgifter de fått. Allvarligt? Ja! Men också klargörande och storslaget.

Nyckeln till framgång borde vara att lita på att Han som sänt mig visste vad han gjorde. Fienden blir då framförallt jag själv.

Ja, det var lite fria tankar inspirerade av Perelandra. Det är verkligen en fantastisk bok.

Uppdatering 8/1: Lade till ”storslaget” i sjätte stycket.