För första gången har jag anledning att inte hålla med Svenska Evangeliska Alliansens ordförande Stefan Gustavsson. I ett inlägg från den 21 september skriver han om varför vi kristna självklart måste bejaka det mångkulturella samhället. Mitt problem med hans text ligger inte främst i vad Stefan Gustavsson skriver utan i vad han inte skriver.

Det mångkulturella samhälle vi som kristna ska bejaka är, enligt Stefan, det som välkomnar och är öppet för människor från många kulturer. Det finns åtminstone två anledningar till detta. För det första vände sig Gud direkt till människor från hela 17 olika folkgrupper vid kyrkans födelse (läs Apg 2). Och för det andra bestod de första kristna gemenskaperna av människor från många kulturer. Lokalförsamlingarnas ledarskap var även det sammansatt av människor från olika delar av världen (läs Apg 11, 13). Kyrkan har därför från början varit sammansatt av många kulturer, både på Guds och apostlarnas initiativ. Och eftersom vi bör se detta som något gott, bör vi göra detsamma för hela samhället.

Allt detta instämmer jag i. Vårt samhälle ska verkligen välkomna människor från alla länder och kulturer. Men ”det mångkulturella samhället” betyder inte bara detta. För visst är det så att hela diskussionen om skolavslutningar i kyrkan handlar om att Sverige, såsom ett mångkulturellt samhälle, inte får sätta en religion före en annan? För att verkligen välkomna människor från andra kulturer verkar det i det offentliga samtalet som om vi är tvungna att tona ner vår egen kultur, våra egna traditioner och vår egen nationella identitet. Så är det exempelvis inte riktigt salongsfähigt att vifta alltför ivrigt med den svenska flaggan. Och vi får absolut inte kritisera den muslimska kulturen. Nej, i det mångkulturalistiska projektet är alla kulturer likvärdiga.

Inom kyrkan skapas det en enhet i Kristus. Stefan citerar Pauli ord från Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Här kommer människor från olika länder och sammanhang samman och blir ”ett i Kristus”. Så är det i den kristna gemenskapen. Men hur är det i världen? I kyrkan skapas en gemensam värdekultur. Så finns det, åtminstone historiskt måste tyvärr tilläggas, en gemensam övertygelse om människans höga värde, om hennes ansvar och frihet och även om hennes fallna natur. Vilken liknande enhet finns i det mångkulturella samhället som förhindrar dess sönderfall? Även om det finns rester av en kulturell enhet inom alla västländer saknas det på ett ideologiskt plan en sådan enhet. För inom multikulturalismen finns det egentligen bara ett värde: tolerans. Och här har tolerans inget att göra med att älska varandra trots skillnader utan att acceptera alla skillnader som betydelselösa för mänsklig samvaro. Och detta är inte mycket att bygga civilisation på.

Stefan skriver: ”Problemet för oss människor är inte olikheter i kultur, utan det gemensamma draget av synd och själviskhet som finns i alla kulturer.” Och visst är detta människans största problem. Men det innebär ju inte att det därmed skulle saknas viktiga moraliska skillnader mellan olika kulturer. Och inte heller att vi inte kan värdera kulturer och jämföra dem med varandra. Så är jag exempelvis övertygad om att den kristna värdekulturen som jag nämnde ovan har fått sitt starkaste fotfäste i den västerländska civilisationen. Och att detta är något som vi västerlänningar borde vara stolta över och ta vara på i mötet med andra kulturer.

På amerikanska mynt står det ”E pluribus unum” vilket betyder ”i många ett”. USA är det land som historiskt sett välkomnat invandrare mest. Ändå har inte USA varit värdemässigt mångkulturellt. Nej, invandrarna till Amerika blev amerikaner med tillhörande credo. Alla lärde sig engelska. Många anpassade sina namn för att bättre passa in. Och alla insåg att det enda som stod i vägen för den egna lyckan och framgången var en själv. Denna process brukar, föraktfullt av multikulti-anhängarna, betecknas som assimilering. Den innebär inte att kulturella skillnader raderas. Men den innebär att invandrare accepterar som sina egna de grundläggande värden och det språk som existerar i det land de vill bosätta sig i. Det är denna slags mångkultur som vi kristna borde bejaka.

Andra bloggar om: Stefan Gustavsson, det mångkulturella samhället, multikulturalism, assimilering, e pluribus unum, enhet i Kristus, värdekultur