Skip to main content.


den 19 februari 2009


  Från början var det inte så

Mitt inlägg från förra veckan om skilsmässa och omgifte resulterade i en ganska lång och konstruktiv diskussion om bland annat de bibliska grunderna för skilsmässa. Jag tog avstånd från en tolkning av Matteus 19 enligt vilken antalet giltiga skäl till skilsmässa inte bara var ett utan tre. En svaghet i mitt inlägg och följande kommentarer var att jag aldrig tog ställning till om Jesus enligt Matteus tillåter skilsmässa i fall av sexuell otro (eller otukt som är det ord som används i texten). Det tänker jag rätta till nu.

Först vill jag säga att oavsett vad Jesus menade i Matteustexten står det klart att kyrkan har ett enormt pastoralt problem med hur man ska hantera alla de människor som idag lever som omgifta. Även om vi undantar dem som skilt sig på grund av att partnern har varit otrogen återstår många som skilt sig på helt andra grunder och sedan gift om sig. Kärleken kan ta slut av så många skäl. Även med den mest tillåtande tolkning av Jesu ord om äktenskapet återstår många fall av omgifte som skett på ogiltiga grunder. Med detta vill jag säga att den pastorala frågan måste lösas oavsett hur man ställer sig till om det överhuvudtaget existerar skilsmässa i Guds ögon.

Olika tolkningar av Matteus 19:9

I Matteus 19:9 säger Jesus, enligt Matteus, att ”den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Det kan tyckas vara uppenbart att Jesus här ger utrymme för skilsmässa och sedermera omgifte om endera parten har varit sexuellt otrogen. Det är också den accepterade tolkningen inom evangelikala kretsar, ja inom protestantiska kyrkor i stort skulle jag tro. Den associeras med Erasmus och fick sin spridning efter reformationen. Enligt denna tolkning är det det den sexuella otrohetshandlingen som i sig bryter äktenskapet och den formella skilsmässan bekräftar endast att äktenskapet redan är brutet.

Problemet med denna tolkning är att Nya testamentets övriga författare inte gör detta undantag när äktenskapet diskuteras. I Lukas 16:18 säger Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Inga undantag anges. I Markus 10 säger Jesus:  ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.” Och i 1 Kor 7:10-11 skriver Paulus: ”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.”

På något sätt måste man, oavsett tolkning, få dessa texter att harmoniera med varandra. Antingen låter man orden i Matteustexten vara normerande och menar då att Jesusorden i de andra texterna innehåller överdrifter. Viktigt för denna tolkning är också att Jesus talar  i ett sammanhang där skilsmässa på grund av otukt tas för given. Det andra alternativet är att närmare skärskåda det Jesus säger i Matteustexten för att se om vi kan förstå denna text på ett sådant sätt att det inte uppstår en konflikt med övriga texter. Låt oss se närmare på det alternativet och dess olika varianter.

1. En majoritet av de tidiga kyrkofäderna menade att undantaget endast syftade på skilsmässan, ej omgiftet. Således borde vi förstå Jesus så här: ”Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt är en äktenskapsbrytare. Den som gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Att skilja sig, temporärt eller permanent, på grund av otukt är enligt denna läsning tillåtet. Däremot inte att gifta om sig.

Grammatiskt sett är det en möjlig tolkning. Och den rimmar med det som Jesus sagt tidigare i samma evangelium: ”och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap” (Matt 5:32). Problemet med denna tolkning har att göra med att Jesus i parallelltexterna i Markus och Lukas talar om en och samma person som både skiljer sig och gifter om sig. Om Jesus verkligen syftade på två olika personer eller fall borde han ha sagt något i stil med ”den som skiljer sig… och den som gifter om sig…”. Det är också svårt att se att skilsmässa allena konstituerar äktenskapsbrott.

2. Det grekiska ord som används för otukt är porneia. Ordet i sig själv betyder orenhet och dess mer precisa innebörd beror på sammanhanget. På åtminstone två andra ställen i Nya testamentet används porneia om otillåtna sexuella förhållanden; den mellan en man och hans döda fars hustru i 1 Kor 5:1 och som en uppräkning i Apg 15:20 av sådant som hednakristna måste avhålla sig från. Om vi förstår porneia på detta vis säger Jesus att skilsmässa och senare omgifte är tillåtet om det uppdagas att mannen och kvinnan är närbesläktade. Det var nämligen ett ogiltigt äktenskap från början. Svagheten med denna tolkning är att ordet porneia inte kvalificeras i Matteustexten.

3. Porneia skulle också kunna betyda olovligt sex under förlovningstiden. Anledningen att just Matteus skriver om detta som ett giltigt skäl till skilsmässa skulle kunna vara för att försvara Josefs beslut att skilja sig från Maria när hennes graviditet avslöjades. Josef beskrivs ju som ”god och rättfärdig” i Matteus 1, alltså var skilsmässa av denna anledning tillåten enligt Matteus. Enligt denna tolkning bekräftar Jesus i Matt 19:9 alltså det som redan sagts tidigare. Ytterligare stöd för denna teori kommer från att de skriftlärda anklagar Jesus för att ha tillkommit genom otukt (porneia) i Joh 8:41. Enligt detta sätt att förstå Jesus i Matt 19:9 säger han alltså att ett äktenskap som ännu inte har fullbordats får upplösas. Denna tolkning försvaras av bland andra John Piper. Precis som i föregående fall är svagheten med tolkningen att ordet porneia inte preciseras i sammanhanget.

Gemensamt för ovanstående förklaringar är att Matteus enkelt fås att harmoniera med Lukas, Markus och Paulus. Ta Luk 16:18 exempelvis. Där säger alltså Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Rimligen syftar Jesus till samma kvinna i båda satserna. Denna kvinna blir alltså först lämnad av sin man. Men trots att han har gift om sig tillåts inte den frånskilda kvinnan att ta en ny man. Enligt detta sätt att läsa Lukas, vilket måste anses vara ytterst rimligt, får vi en direkt motsägelse med den tolkning som säger att Jesus i Matteus tillåter skilsmässa och omgifte vid fall av sexuell otro. Men förstår vi Matteus på något av sätten ovan uppstår inte denna motsägelse. Och det är ett starkt argument för att någon av dessa läsningar är den korrekta (personligen finner jag John Pipers tolkning mest trolig).

Ursprungstanken med äktenskapet

Men låt oss vidga perspektivet lite granna och titta på den omgivande texten i kapitel 19. Vi finner att några fariséer vill snärja Jesus och därför frågar honom om det är tillåtet att skilja sig från sin hustru. Jesus svarar:

Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.

Men fariséerna ger sig inte och frågar varför Moses i sådana fall bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig. Ännu en gång svarar Jesus med att föra dem tillbaka till ursprungstanken med äktenskapet:

Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.

Från början var det inte så, säger Jesus. Från början existerade inte skilsmässa som en möjlighet. Och det är denna ursprungstanke som Jesus väcker liv i. Han tar avstånd från Mose skilsmässobrev. Han vill föra tillbaka sitt folk till det som Gud från början menade med äktenskapet.

Det är efter detta han säger ”att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Lärjungarnas reaktion blir: ”om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.”

Mycket talar för att Jesus här har ett radikalt budskap om äktenskapet. För det första för Jesus tillbaka sina åhörare till ursprungstanken med äktenskapet. Och han gör det två gånger. Det är som att han vill sätta parentes runt hela den period då skilsmässa varit acceptabelt för judarna. Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt, påminner han dem om. Och när fariséerna frågar om skilsmässobrevet säger han: så var det inte från början. Tillbaka till ursprunget! Detta förefaller vara hans huvudpoäng i hela denna passage.

För det andra är lärjungarnas reaktion starkare än vad den borde ha varit om Jesus egentligen bara bekräftat det som redan gällde. Återigen, deras reaktion måste bero på att de upplever hans budskap som radikalt och annorlunda.

Och för det tredje ville fariséerna snärja honom och diskussionen borde därför ha handlat om så mycket mer än vilken teologisk skola Jesus skulle stödja. När fariséerna på andra ställen snärjer Jesus är alla tänkta svar från Jesus kontroversiella. Ta exempelvis frågan om judarna skulle betala skatt till kejsaren. Fariséerna tänkte att hur än Jesus svarade skulle han skaffa sig nya fiender. Det är svårt att tänka sig att Jesus egentligen skulle ha blivit satt på pottkanten hur han än svarat om de tänkta alternativen var a) att Jesus stöder den mycket liberala skolan som tillät skilsmässa i alla fall, eller b) att Jesus stöder den mer konservativa skolan som endast tillät skilsmässa i mycket specifika fall. Jag har svårt att se vilka svar fariséerna hade tänkt sig mer än att de borde ha önskat sig något annat än ett ganska okontroversiellt ställningstagande.

Förbund eller kontrakt?

Så här långt har det handlat om Skriften och dess ord om äktenskap och skilsmässa. Men vi bör också ställa oss frågan om vi tänker att äktenskapet är ett kontrakt eller ett förbund. Svaret på den frågan har direkt bäring på frågan om huruvida skilsmässa är möjligt eller ej. Ulf Ekman skrev för ett par månader sedan en kolumn på detta tema. Han argumenterar för att äktenskapet är ett förbund och att detta implicerar att äkta makar är bundna till varandra för livet. För detta är just vad som kännetecknar ett förbund: det är livslångt och bryts inte även om en av parterna sviker. Ulf Ekman skriver:

En annan bild som visar djupet i äktenskapsförbundet är att Paulus liknar Kristi förhållande till kyrkan vid äktenskapet, Ef. 5:25-33. Det är bilden av en djup, innerlig, kärleksfull och livslång förening som bygger på total överlåtelse. Jesu kärleksfulla överlåtelse åt sin kropp, församlingen, är total och uppoffrande. För honom finns inget alternativ och inga tankar på annat än livslång trohet. Stora delar av detta tänkande har i dag gått förlorat, inte bara i samhället utan även hos många kristna.

Själva tanken på att gå in i något som jag sedan inte kan komma ur, är skrämmande för den moderna människan som vill behålla kontrollen i allt. Tanken på att lova livslång trohet verkar nästan absurd om man inte räknar med Guds nåd och den helige Andes kraft att leva ut detta.

Kontrakt är något helt annorlunda. Sviker en av parterna är det ett kontraktsbrott och den andra parten är då löst från sina förpliktelser. Kontrakt går också att bryta om båda parter är överens om det. Jag argumenterar inte för det här men påstår ändå att vi har goda skäl att se på äktenskapet som ett förbund, inte som ett kontrakt. Något mellanting finns inte.

Avslutande kommentarer

Även kyrkohistorien talar sitt tydliga språk. Vi har en obruten tradition sedan de första kristna som säger att ett giltigt äktenskap är oupplösligt. Om vi har den minsta tro på att Guds Ande har verkat i sin församling sedan den första pingsten kan vi inte förkasta ett sådant vittnesbörd.

Mitt problem med att tolka Matteus 19:9 som att otrohet utgör en giltig grund för skilsmässa har också att göra med vad ett löfte är. Jag har lovat min hustru att i nöd och lust vara henne trogen till döden skiljer oss åt. Det löftet ligger det enbart på mig att hålla. Hon har givit sitt löfte och det är hennes ansvar att hålla det. Om hon skulle svika sitt löfte kan jag inte se varför det skulle fria mig från mitt. Jag har, inför Gud och församlingen, lovat henne trohet till döden. Jag har inte lovat henne trohet så länge hon är trogen. Mitt löfte är ovillkorligt.

Det vore också en märklig praxis om skilsmässa vore otillåtet för ett par som har upphört att älska varandra men ändå är varandra sexuellt trogna samtidigt som man tillåter skilsmässa för ett par där en eller båda har varit sexuellt otrogna. Vilka signaler ger inte det? På ett pastoralt plan vore en sådan teologi förödande för moralen i församlingen.

Avslutningvis menar jag att den samlade bilden bör få oss att tro att äktenskapet verkligen är ett livslångt oupplösligt förbund. Det går inte att låta sin uppfattning om skilsmässa enbart styras av det Jesus säger i Matteus 19:9. Vi måste se på sammanhanget. Och vi måste se på Bibelns samlade undervisning. Vi bör också lita på att Guds Ande har lett kyrkan under snart 2000 år.

Andra bloggar om: , , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



10 kommentarer till “Från början var det inte så”

  1. Lars-Gunnar Forsberg säger:

    Din undervisning i detta ämne är enastående!

    Jag kan bara tacka Gud för din klarsyn och hoppas att många församlingsledare, präster och pastorer, precis som du, använder sig av den gamla och beprövade lutherska metoden som inte nöjer sig med att godtyckligt tolka ett enda bibelord utan går djupare in i Ordet och låter skrift tolka skrift.

    Om man gör så går det bara att komma fram till exakt det som är kärnan i din undervisning, nämligen att äktenskapet är ett livslångt förbund och att det faktiskt bara är döden som kan skilja makarna åt.

    den 21 februari 2009 kl 0:05
  2. Lage Eckeskog säger:

    Nu hoppas och tror jag att ni bada ar konsekvente med er bibelsyn. Alltsa: kommer ni nu att ga till alla de omgifta par och tala om for dem att de maste ga ifran sin parter? Om de som har denna syn att äktenskapet är ”ett livslångt förbund och att det faktiskt bara är döden som kan skilja makarna åt”,och man INTE da predikar ”omvandelse” for ”syndarna”, ar man da inte rejalt fel ute om man inte gor nagot at all denna synd?

    Forstar ni bada vilket oerhort problem ni skapar for tusentals, ja miljontals par runt om i varlden? HUr far ni detta att ga ihop med Guds karlek och nad till den slagna? Vilken nad finns det for kvinnan som blivit bedragen och slagen av sin f.d make, hon skiljer sig och hittar en ny karlek som behandlar henne som en kvinna. Ska hon tvingas att ga tillbaka till sin f.d make eller tvingas leva resten av sitt liv i cellibat?????

    Nej tanken ar inte bara orimlig den ar grym fruktansvard. Konsekvenserna ar ofattbara. Tank alla omgifta med barn, vad hander med dem?

    Om vi ar konsekventa med er teologi: ja da galler ju detta med livslangt aktenskap aven de ickekristna som skiljde sig innan de blev kristna. Da blir problemem annu storre…. Tanker ni da saga till den nyomvande: ”Ja nu ska du ga tillbaka till din forsta hustru” eller? Hur hanterar ni detta? Kan ni SNALLA svara pa detta istallet for att skriva ”detta ar svara pastorala problem”.

    Denna syn tar ENBART forovarens parti. Den ende som vinner pa denna teologi ar den otrogne, misshandlaren osv. HAn/hon far antingen tillbaka den de bedragit eller kan leva gott med sin nye partner medans den bedragne minnsan ska finna sig i att leva i celibat….

    Om det finns kristna som tror att de kristna som tvingas lamna sin hustru/make for att leva i celibat skulle ”leva for Gud” efter de tror jag misstar sig otroligt… Istallet tror jag ni skapar extremt bittra och besvikna manniskor, ja de kanske t om lamnar sin tro efter nagra ar. FOr att inte tala om alla okristna vanner och slaktingar som skulle helt ta avstand fran allt vad kristendom heter.

    Jag blir djupt bedrovad och skrackslagen att lasa detta inslag, var finns naden, barmhartigheten och karleken?

    Jag grater for alla slagna, bedragna och sarade manniskor dar ute som ev. kan lasa detta.

    Snalla Pelle: skriv garna en ny artikel med lite nad i annars finns det inget hopp i din teologi.

    (Ursakta det amerikanska tagentbordet).

    den 22 februari 2009 kl 2:37
  3. Lars-Gunnar Forsberg säger:

    Det livslånga äktenskapet bygger inte på en självkonstruerad teologi, det handlar uteslutande om Jesu och apostlarnas undervisning. Visst skapar detta problem eftersom våra liv ofta inte överensstämmer med vad som står skrivet.

    Ska vi då konstruera en teologi där vi, med nåden som förevändning, anpassar budskapet så att det inte stöter eller sårar? Vem ger oss ett sådant mandat?

    Vi måste våga framhålla bibelns radikala undervisning, även om så en majoritet i församlingen skulle vara frånskilda och omgifta.

    Vi får aldrig, med hänvisning till nåden, säga att det är ok. med skilsmässa och omgifte. Istället är det viktigt och avgörande att vi i alla lägen ger Ordet rätt.

    Ett allvarligt läge uppstår när det i våra kyrkor och församlingar utvecklas en tillåtande teologi och praxis som bortser ifrån bibelordet.

    Självklart får vi inte undanhålla nåden, förlåtelsen och upprättelsen. De exempel du tar upp visar att det i många fall kan vara omöjligt att återgå till sin första make eller maka. Men likväl måste vi våga säga att det som skett inte borde ha fått ske.

    Det tunga ansvaret faller på församlingsledarna. Om de aldrig undervisar såsom Jesus och apostlarna i den här frågan, hur ska då människor förstå eller veta var vägen går?

    den 22 februari 2009 kl 22:15
  4. Lage Eckeskog säger:

    Lars! Du missar min poang. Jag pastar inte att vi ska ”anpassa budskapet” utan jag efterlyser KONSEKVENSERNA av en hard tolkning och praktik av denna teologi, det ar en annan sak.

    Aterigen: kan du, eller nagon annan, da saga HUR denna teologi ska praktiseras? Ta tex min Farmor: hon skiljde sig for over 40 ar sedan darfor att min farfar slog henne och dessutom utsatte flera av dottrarna for overgrepp. Hon skiljde sig, hon blev utesluten ur pingstforsamlingen medans min farfar forblev medlem. HUr skulle detta ha hanterats menar du?

    Jag konfronterar dig lite nu med dessa fragestallningar, annars blir de ju bara rena tankelekar, HUR ska du predika for dessa skilda och omgifta kristna?

    Om du INTE gor det, vad blir din dom da? Du som har kunskapen? Ansvaret faller INTE pa forsamlingsledarna utan pa ALLA enskilda kristna som visste men teg (naturligtvis inte bara dig Lars det menar jag inte). Likaval som det faller pa mig att tala med den som star ifor att gora en abort, om jag stillasittande tiger hur kan jag saga att det ar fel?

    Det finns ju en hel del kristna som gift om sig, har barn i det ”nya” aktenskapet, hur hanterar du dem? Ska de berovas sin far, fa ett splittrat hem for att denna teologi sager sa? Har menar jag att summan av Ordet gar emot en sadan tanke.

    Att en far (eller mor) overger sin familj ar ett storre fel an att stanna i ett aktenskap som ev
    skulle kunna vara fel. Eller anser ni att aven i dessa fall maste uppbrott och aterforening ske?

    Aterigen: vad gor ni med alla de miljoner runt om i varlden som ar skilda och omgifta som sedan kommer till tro? Ska de ga tillbaka till sin forsta partner? OM forbundstanken ar evig, om aktenskapet aldrig gar att bryta, ja da galler det aven dem, INTE bara kristna naturligtvis.

    Kommer ni da att saga till den nyomvande, som kanske varit omgift i 20 ar, med familj, att ”Nu maste du skilja dig och ga tillbaka till din forsta partner”? Vad gor ni med alla de offer (barn, barnbarn, overgivna makar) som blir resultatet av detta? Hur gar detta ihop med ovrig undervisning i bibeln?

    Naturligtvis vorde det basta om INGEN skilde sig, om ALLA aktenskap var lyckliga. Men nu ar de inte sa. Fran min horisont ser jag kanske saker lite annorlunda an er, snalla: kan inte nagon skriva ett inlagg om hur:

    1. Denna teologi ska praktiseras.

    2. Vad ni anser ska goras med de offer detta skapar?

    3. Vilket vittnesbord ger detta till varldens folk (dvs att det finns ingen ny start for den som misslyckats bara ett atertag till det som dott).

    4. Anser ni att de som ar omgifta ar pa vag att ga evigt forlorade om de inte omvander sig?

    Tack for en intresant debatt dock!

    den 23 februari 2009 kl 4:47
  5. Jonny Nilsson säger:

    Du är som vanligt knivskarp i din teologiska analys. men så ska ju teologin levas ut och praktiseras.

    1. Om en kvinna/man utsätts för sexuell otrohet, ska då hon/han tvingas leva kvar i det äktenskapet och förnedras? Ska hon/han ge sin make/maka vad hon/han är skyldig att ge och förnedra sig ännu mer?

    2. Om en person gifter sig med en frånskild ( i god tro, under en svacka i det kristna livet eller av annat skäl) och de får barn ihop – hur ska man då tackla det? Ska vi säga att de lever i kroniskt äktenskapsbrott och otukt och att de ska ”skiljas” juridiskt eftersom de aldrig varit gifta inför Gud? Vad ska de säga till sina barn? ”Gud ville inte att mamma och pappa skulle gifta sig, vi gjorde fel en gång i tiden, nu ska vi skiljas.” Vilken Gudsbild får det barnet?

    Jag har inga svar i nuläget, men någonstans måste vi våga hoppas på Guds nåd där det gått fel någon gång.

    den 23 februari 2009 kl 11:46
  6. Pelle säger:

    Lage, ursäkta sent svar. Det har varit mycket annat. Tack för dina frågor och synpunkter. Men du drar lite förhastade slutsatser, tycker jag. Som att jag skulle ha en skyldighet att predika detta budskap för ”syndarna” (dvs alla skilda och omgifta). För det första är jag inte färdig med frågan ännu. Här har ju frågan mestadels handlat om huruvida otrohet utgör ett giltigt skäl för skilsmässa. Men det finns förstås mycket kvar att utreda. En sak som jag fick upp ögonen för igår var GT-ordet i 5 Mos 24:1-4. Här talas om att en man, sedan han har gift om sig, inte får ta tillbaka sin sedan tidigare frånskilda och omgifta hustru. Det vore en styggelse, står det. Det verkar tala emot att omgifta ska gå tillbaka till sina tidigare partners. Hur detta påverkar förbundstanken och äktenskapets oupplöslighet vill jag låta vara osagt än så länge. Klart står emellertid att den initiala skilsmässan och omgiftet är emot Guds vilja och att det saknas några bibliska grunder för skilsmässa överhuvudtaget. Osäkert är däremot vilket utrymme den oskyldige parten har om den andre gifter om sig och på det sättet stänger vägen till försoning.

    För det andra duger det inte att en person utifrån sin tolkning börjar råda människor att lämna sina nuvarande äktenskap (eller börja leva celibatärt i äktenskapet), särskilt inte då det fortfarande råder många osäkerheter. Frågan måste avgöras på en högre nivå efter noggranna studier och reflektion. Och inte minst måste man ha pastorala råd till de människor som skilt sig och sedan gift om sig. Det som gör frågan så enormt komplicerad är att kristna invaggats i en tro att skilsmässa och omgifte kan vara ok. På så sätt borde deras skuld för den uppkomna situationen vara mindre. Det stora ansvaret vilar på alla de präster och pastorer som förrättat ett andra äktenskap.

    Du säger också att jag skapar oerhörda problem för miljontals par runtom världen. Så är det inte förstås. Jag lägger ut texten och drar vissa logiska slutsatser. Den som skapar problem är Jesus själv. Sedan har jag ju inte så många läsare. Men jag är fast förvissad om att Jesus budskap innebär en större grad av lidande än kristna idag vill acceptera.

    Du önskar att jag ska skriva en ny artikel med ”lite nåd i”. Men så fungerar det ju inte. Säg istället var jag har fel i min utläggning så är jag mer än villig att ändra mig. Minns mitt tidigare inlägg där jag berättade om min vånda för Bibelns budskap i denna fråga och hur det verkar slå så hårt mot många människor idag. Jag gillar inte att föra fram detta budskap. Men det verkar vara det som Jesus undervisar.

    Vad gäller din farmor tycker jag att hennes skilsmässa inte borde ha resulterat i en uteslutning. Hon lämnar en man som misshandlar henne och förgriper sig på sina barn. Här har hon en skyldighet att distansera sig från sin man. Sedan borde hon kanske ha valt separation istället men det är inte avgörande. Hon bör hålla dörren öppen för en försoning, dock. Och jag ser inte att hon skulle ha rätt att gifta om sig. Din farfar borde naturligtvis ha blivit utesluten och inspärrad.

    Du önskar svar på fyra frågor. För det första menar jag att teologin bör praktiseras så som Paulus skriver: ”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.” Det innebär att en permanent skilsmässa (med möjlighet till omgifte) aldrig är ett alternativ. Måste kvinnan lämna sin man, som i exemplet med din farmor, är separation ett alternativ. Detta bör vara kyrkans allmänna undervisning.

    För det andra måste ett liv i celibat inte vara ett enda stort lidande. Det är en möjlig livsstil. Men visst är det ett offer. Och här bör församlingen träda in och erbjuda gemenskap. För alla dem som inte kan gifta sig är det celibatet som gäller. Det är också det budskap som bibeltroende församlingar riktar till homosexuella som vill leva för Herren. För att människor ska kunna leva goda liv trots dessa offer tror jag att kyrkan måste börja undervisa om lidandets roll i den kristnes liv. Det har ju helt gått förlorat.

    Vittnesbörd till världen? Å ena sidan skulle världen se att kristna faktiskt är trogna varandra på en helt annan nivå än icke-kristna. Kristna håller ihop, kristna förlåter varandra. Det vore det stora vittnesbördet. Men det vore också ett vittnesbörd att se människor som frivilligt går in i ett lidande utan att förlora kärleken till Gud eller nästan. Kristna som går korsets väg, helt enkelt.

    Huruvida omgifta kan få evigt förtappade är näst intill en fråga som är omöjlig att besvara. Allmänt vill jag säga att vi nog lite till mans är för säkra på att komma till himmelen. Avgörande för vår slutliga destination är vår trohet till Kristus och den troheten måste avspegla sig i våra handlingar. Går jag emot Jesus med vett och vilja och aldrig vänder om, då är min frälsning hotad. Här är det egna samvetet avgörande, tänker jag. Så även om vi rent objektivt kan fastslå att omgifte är en svår synd återstår det att avgöra människors kunskap om detta. Och eftersom kunskapen är liten är också ansvaret litet. Klart är emellertid att alla borde arbeta ”med fruktan och bävan” på sin frälsning.

    Jonny, jag tror dina frågor blev besvarade (så gott jag kan i nuläget) av mitt svar till Lage.

    den 23 februari 2009 kl 23:12
  7. Lage Eckeskog säger:

    Pelle! Jag ber om ursakt om jag gick ut lite hart! Jag ville spetsa till det bara.

    ”Vittnesbörd till världen? Å ena sidan skulle världen se att kristna faktiskt är trogna varandra på en helt annan nivå än icke-kristna. Kristna håller ihop, kristna förlåter varandra. Det vore det stora vittnesbördet. Men det vore också ett vittnesbörd att se människor som frivilligt går in i ett lidande utan att förlora kärleken till Gud eller nästan. Kristna som går korsets väg, helt enkelt.”

    Här tror jag dock att vi skulle se ett enormt avfall, manga kristna skulle inte orka leva sa, tyvarr…. Speciellt inte de unga. T om katoliker gifter om sig i hog grad (jag har manga katolska vanner i Italien b l a) och dar ar ju det absolut inte tillatet enligt den kyrkan. I och med det skulle det bli enormt dalig ”reklam” for kyrkan… enormt. Ungefar sa har: ”Om man misslyckas i ett aktenskap finns det bara ensamhet kvar, ingen nad for den slagne”.
    Fragan ar vilket aktenskap dessa kristna skulle ha… kanske misshandel (efter ett tag) psykisk stress osv. Det ar jag nastan saker pa. OM man te x har blivit bedragen sa sitter det kvar i sjalen oavsett hur mycket man forsoker att forlata. Dessutom ar den viktigaste saken i aktenskapet borta: tillit. Kanske nagaon sager att det kan Gud hela… men varfor blir de inte sa da?

    Sjalv tror jag, tvartemot vad andra tycker, att kristna INTE skiljer sig for lattvindigt… Det ar en enorm kamo som i en del fall t om leder till sjalvmord eftersom man inte vagar skilja sig av radsla for vad forsamlingen skall tycka….

    ”För det andra måste ett liv i celibat inte vara ett enda stort lidande. Det är en möjlig livsstil. Men visst är det ett offer. Och här bör församlingen träda in och erbjuda gemenskap.”

    Tja med dagens forsamlingar sa har jag inte hog tro for detta…. Vi misslyckas ju t om i att hjalpa de som vill ha allternativ till te x abort, kanske det yttersta synden ar likgiltighet, likgiltighet infor att sa manga kristna skiljer sig, att sa manga lever som sambo, att sa manga tar abort osv utan att kristna samlar sig for att gora nagot. Kanske ar det detta som ar det mest skrammande.

    Trots att jag argumneterat emot dig anser jag att du har bra argument, sjalv anser jag att katolska kyrkan ar mest konsekvent: aktenskapet ar ouplosligt (forutom doden naturligtvis). Dock ser jag det som en teologi som kanske ar omojlig att leva efter, tyvarr. Fragan som aterstar ar ju de omgifta paren som har barn, att de skulle mista sin mor eller far i en seperation ar for mig helt emot den bild av Gud som vi far i bibeln.

    Men det overgripande problemet (for mig) ar att om inte Gud tillater en slagen manniska upprattelse, chans till karlek, omhet och trohet, ja da finns det inte mycket hopp kvar. Det vore mer an tragiskt.

    Jag tror personligen att skillsmassa och omgifte ar tillatet. TYcker att ”summan” av ordet, Guds nad, och Jesu bemotande till de slagna manniskor han moter (tex Kvinnan vid Sykars brunn som han inte kraver att hon skall ga tillbaka till sin forsta make) tycker jag visar pa en syn som rimmar mer med en karleksfull Gud.

    den 24 februari 2009 kl 10:26
  8. Jonny Nilsson säger:

    Pelle, du skriver: ”Avgörande för vår slutliga destination är vår trohet till Kristus…”

    Det var ett nytt evangelium! Om min förmåga att vara Jesus trogen skulle vara avgörande för frälsningen så är hoppet ute. Frälsningsgrunden kan aldrig vara min trohet, mina gärningar, utan Jesu försoningsverk och tron på Jesus. Förvisso är tro utan gärningar död, men den levande tron är inte mitt verk, utan Den Helige Andes. Lönen lär säkert påverkas av vårt gensvar eftersom vi tycks ha någon form av eget ansvar, men frälsningen vinns enbart pga Jesus. Den vars livsverk inte består skall ändå bli räddad, men som ur eld.

    den 24 februari 2009 kl 13:55
  9. Mikael säger:

    Är det Gud eller satan som presenteras???

    Om kraven är så hårda så skulle det ändå vara enklare om var och en som ber om gudomlig ledning fick bönesvar. Eller åtminstone verktyg för att övervinna frestelser och psykiska sjukdomar.

    Ju mer kristna bloggar jag läser får jag uppfattningen att det är kört.

    Om vi inte redan inser att vi lever i helvetet, vilket många erfar här och nu, så kommer man att bli varse i Gehenna.

    Jag inser utifrån din tolkning av evangelium att det bästa vore om alla, 100% av alla mänskliga foster aborterades. Kanske en möjlighet att slippa undan dilemmat att först vara människa för att sedan gå från ett h-vete till ett ännu värre.

    MS

    den 28 mars 2009 kl 22:02
  10. Den rätte Lage säger:

    Den Lage som utger sig att vara Lage i era kommentarer är inte jag. Någon tycker att det verkar trevligt att använda mitt namn till olika inlägg i debatter, skulle vara intresant att veta vem detta är.
    Häls Lage Eckeskog

    den 10 april 2009 kl 19:46

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>