Skip to main content.


den 9 februari 2009


  Om skilsmässa och omgifte

För några år sedan skrev jag en text om skilsmässa och om villkoren för att få förlåtelse för den synd som skilsmässa och omgifte är. Frågan fortsätter emellertid att plåga mig. Inte så att jag själv vill skilja mig från min hustru. Men jag möter så ofta goda människor, och ibland även nära och kära, som skilt sig för att de inte stod ut att vara kvar, människor som antingen redan gift om sig eller önskar göra det. Vad ska jag säga till dem? Bibelns budskap, som jag och många andra tolkar det, tar tydligt avstånd från både skilsmässa och omgifte. Samtidigt upplever jag denna sanning som förkrossande. Var finns evangeliet i detta? Var finns det goda för den människa som skilt sig efter att i ett årtionde levt i ett kärlekslöst äktenskap?

Så när David Nyström häromdagen skrev om att han tycker sig ha hittat ett sätt att tolka skriften som tillåter skilsmässa i vissa fall är jag inte sen att reagera. David refererar till en artikel i Christianity Today skriven av sin forskarkollega David Instone-Brewer på Tyndale House. Eftersom artikeln är en sammanfattning av ett större arbete finns det förstås risker med att ytterligare förkorta budskapet. Så läs artikeln och återvänd sedan hit!

I korthet menar ändå David Instone-Brewer att Jesus i Matteus 19 inte tar avstånd från alla skilsmässor. Inte heller bara dem som beror på sexuell otro. Nej, det Jesus gör är att han besvarar frågan om huruvida skilsmässa är tillåtet ”av vilken anledning som helst” (som är fariséernas fråga). Nej, säger Jesus! Skilsmässa är verkligen inte tillåtet av vilken anledning som helst. Han skulle därmed avvisa en väldigt liberal tolkning av skrifterna som florerade på den tiden och positionera sig med de mer konservativa skriftlärda som endast tillät skilsmässa under särskilda villkor. Dessa var:

Dessa kriterier fanns i den mosaiska lagen, formulerade i 2 Mos 21:10-11 enligt David Instone-Brewer. Och enligt honom bekräftar Jesus och Paulus Mose lag på denna punkt. Jesus bekräftar att sexuell otro är ett giltigt skäl för skilsmässa i Matteus 19 och Paulus bekräftar de andra två punkterna i 1 Kor 7:3-5 samt 1 Kor 7:33-34. I avsnitten i Korintierbrevet talar Paulus om att ”mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne” och vice versa samt att den gifte mannen är angelägen om hur han skall vara sin hustru till lags och, återigen, vice versa. Medveten om att Paulus inte säger att missbruk av dessa plikter utgör giltig grund för skilsmässa, menar David Instone-Brewer att det inte behövde sägas eftersom det redan stod på vigselattesten.

Tyvärr finns det hur mycket som helst att invända mot denna tolkning. För det första är ju Matteus 19 inte den enda bibelpassagen där vi får del av Jesu undervisning om äktenskapet. Vi har även Matt 5:31-32, Luk 16:18 och Mark 10:1-12. Men det är endast i Matteus 19 som man skulle kunna tolka Jesus på det sätt som David Instone-Brewer gör. Låt oss, exempelvis, titta på vad Jesus säger i Markustexten:

Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?”
Han sade: ”Vilka bestämmelser har Mose gett er?”
De svarade: ”Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.”
Jesus sade: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse.
Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna.
Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett.
Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta.
Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.”

Om nu formuleringen av fariséernas fråga i Matteus 19 är så viktig för att förstå vad Jesus säger, varför finns denna fråga inte återupprepad ordagrant här och i de övriga texterna? Det är inte rimligt att tänka sig att Markus och Lukas (och även Paulus i 1 Kor 7:10-11) utelämnar denna information om den verkligen vore kritisk för förståelsen av undervisningen.

För det andra sammanfattar Jesus själv innebörden i sin undervisning. I texten ovan citerar Jesus skapelseberättelsen och säger sedan: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Han säger ”alltså” för att förtydliga att detta är huvudpoängen i hans undervisning. Texten i skapelseberättelsen sammanfattas på ett liknande sätt av Jesus i Matt 19:6. Och i Matteustexten finner vi en slukläm i vers nio där Jesus säger: ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

För det tredje kan vi också läsa hur Paulus förstod Jesu undervisning.  I 1 Kor 7:10-11 skriver han:

De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Enligt Paulus är detta alltså Herrens föreskrift och således Paulus förståelse av Jesu undervisning. Inte någonstans i texterna finns det antydningar till att skilsmässa vore i sin ordning om endera av parterna har försummat den andre. Ändå vill David Instone-Brewer få oss att tro att det är det som Jesus och Paulus menar!

För det fjärde tar Jesus tydligt avstånd från Mose föreskrifter om skilsmässa i både Matteus och Markus. Det var för att människan var ”förstockad” som Moses skrev denna bestämmelse. Men från början var det inte så, säger Jesus. Han verkar vilja föra tillbaka sina efterföljare till ursprungstanken med äktenskapet – att det verkligen skulle vara livslångt.

För min del räcker denna kritik för att helt avfärda David Instone-Brewers tolkning av Jesu budskap om äktenskapet. Den som vill ha mer kan med fördel läsa John Pipers utförligare kritik (för att inte säga sågning) av Instone-Brewers utläggning. Och jag instämmer med John Piper när han säger att så gott som varje äktenskap skulle kunna avslutas med en giltig skilsmässa om David Instone-Brewer skulle ha rätt.

Så då är jag tillbaka vid ruta ett. Och inget annat var väl egentligen att vänta. Det krävs ingen doktorshatt i teologi för att förstå Jesu budskap på denna punkt. Och jag tror att kyrkan fram till 1900-talet har varit trogen detta enkla budskap: äktenskapet är livslångt och omgifte är därför otänkbart så länge båda makarna är vid livet. Det går inte att som David Instone-Brewer hoppa över 2000 år av kyrkohistoria och med en nyläsning av Skriften komma till helt, för kyrkan, nya slutsatser (faktum är att för David Instone-Brewer handlar det inte ens om en nyläsning av Skriften utan om en nyläsning av annan judisk litteratur från 100-talet). Det måste finnas en kontinuitet i den läromässiga utvecklingen.

Till råga på allt är skilsmässa en synd som alla andra. Det glada budskapet är att det finns förlåtelse. Halleluja för det! Det tråkiga är att man måste ångra sig för att få den. Och om detta handlade delvis mitt tidigare inlägg. Där skrev jag (i en förtydligande kommentar):

1) Att bryta sitt äktenskap är en synd. 2) Synd behöver förlåtas. 3) Det finns ingen förlåtelse där det saknas ånger.

Ånger borde innebära att man ångrar skilsmässan (eller åtminstone omgiftet). Att ångra skilsmässan (eller omgiftet) borde rimligen innebära att man går tillbaka till det läge som var innan, antingen tillbaka till sin förra partner eller till sitt separerade tillstånd.

Detta skrevs apropå en insändare där en kvinna menade att hon fått förlåtelse för sin skilsmässa och nu kunde leva i samvetsfrid och lycka med sin nye man. Jag menade att Guds förlåtelse inte borde ses som en välsignelse till att fullborda äktenskapsbrottet genom att gifta om sig. Men hur i hela världen ska kyrkan hantera detta budskap på det pastorala planet? Vad ska man säga till människor som idag lever lyckligt omgifta, många med barn i det nya äktenskapet? Guds vilja ska ju vara god för människan men här verkar det goda enbart ligga bortom döden, förutom den välsignelse det i sig är att lida för Kristus.

En av anledningarna till att vi nu lever i en skilsmässokultur är att kyrkan försummat sitt pastorala uppdrag under lång tid. Inget samfund, Katolska kyrkan möjligen undantaget, verkar våga förmedla Jesu undervisning om äktenskap och skilsmässa. Så har kristenheten i Sverige invaggats i en känsla av att skilsmässor och omgifte inte är så allvarligt. Förvisso ska man försöka bevara äktenskapet, det är det bästa, men går det inte så går det inte. Gud vill kärlek och att alla ska vara lyckliga. Och hur ska vi förstå Bibelns budskap om äktenskapet idag? Bibeln säger visserligen en sak men vi har ju också verkligheten att ta hänsyn till (som en vän sade när vi diskuterade detta ämne).

Eftersom gudsfolket alltså inte har fått en korrekt förkunnelse om äktenskapet kan det heller inte lastas för hårt när äktenskapen bryts. Visserligen finns det biblar i var mans hem men sättet människor läser skriften på präglas av omgivningen. Detta kanske får konsekvenser för de pastorala råd en präst eller pastor kan och bör ge? Ponera att en ung kristen man gifter och skiljer sig utan större kunskaper om Guds vilja med äktenskapet och att han sedan hittar sin verkliga kärlek, gifter om sig och skaffar barn. Mannen har aldrig konfronterats, vare sig av en pastor, av en vän eller av kulturen. Han lever därför utan större samvetsbetänkligheter med sin nya hustru och njuter av ett gott familjeliv. Familjen går sedan med i en ny församling och möts för första gången av budskapet att äktenskapet verkligen är livslångt och att omgifte därför är helt otänkbart. Nu blir mannen lite orolig och uppsöker pastorn för att höra vad han egentligen menar. Lever mannen i synd? Är hans andra äktenskap ogiltigt för Gud? Här tänker jag att mannens kunskaper när han skilde och gifte om sig på något sätt borde påverka det pastorn säger. På vilket sätt vet jag ärligt talat inte. Här kolliderar det objektiva med det subjektiva. Kan det vara så att mannen (liksom även hans nya hustru) får ta de tunga konsekvenserna av kristenhetens misslyckande? Skulden till den uppkomna situationen är mångas. Men konsekvenserna, åtminstone de timliga, får bäras av de män och kvinnor som gifter om sig. Kan det vara så? Jag vet inte.

Klart är att det i en kultur där skilsmässor och omgifte är vardagsmat uppkommer situationer där de präster och pastorer som tar sina herderoller på allvar ställs på stora prov. Kanske finns en del av lösningen i att vi alla måste acceptera att efterföljelse innebär lidande och att detta lidande är ett litet pris att betala för den eviga glädje som väntar oss. Sedan måste förstås Sveriges kyrkor och församlingar ta sig samman och börja undervisa om äktenskapet som Jesus gjorde.

Andra bloggar om: , , , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



63 kommentarer till “Om skilsmässa och omgifte”

  1. Anders N säger:

    Inge skriver: ”Det faller på sin egen orimlighet att alla som gift om sig skulle tvingas lämna varandra.”

    Innebär det att vi inte borde undervisa om vad bibeln verkligen säger i den här frågan?
    Om konsekvensen av bibelns undervisning blir det du beskriver, skall vi då gömma den under mattan?

    Om undervisningen blivit fel (?) borde vi korrigera och rätta till så det fortsättningsvis blir rätt.
    Synden blir inte mindre om vi vitkalkar den. Synden blir inte heller mindre för att så många syndar. Det ursäktar inte mig att stjäla ”för att alla andra stjäl”.
    Böcker som bl.a. Pascal hänvisar till tycker jag verkar vara ett bra exempel på den vitkalkning av synden som omtalas i bl.a. Hes. 13. I Jer. 23 ges nog en ganska bra bild av läget hos oss idag. Historien går igen, och igen. Intet nytt under solen. Allra mest ansvariga är nog prästerna enligt Hos. 4.

    Pascal försökte i alla fall ge lite antydan om ett svar på hur homosexuella bör behandlas. Ditt svar väntar jag fortfarande på, Inge.

    Fråga:

    Vad bör vi/jag ge för råd till ett homosexuellt par som vigts/välsignats av en pastor/präst i en kyrka?
    Är detta förhållande verkligen välsignat av Herren för att prästen välsignat deras förhållande i Herrens namn?

    den 20 januari 2012 kl 22:29
  2. Inge Rogesund säger:

    Anders N skriver:Skall vi gömma under mattan det som bibeln undervisar om? Romerska kyrkan kringgår bibelns undervisning, genom att ogilltigförklara alla äktenskap som lett till skilsmässa, om man ansöker om det. Detta håller man henligt, men man får veta det om man uppsöker en katolsk präst och ber om ett enskilt samtal. Både de romerska katolska och de lutheska försöker lösa problemet genom att antingen ogilltigförklra eller upplösa det förra äktenskapet. Alla inser det orimliga i att alla omgifta skall överge varandra. Det vore ju bättre om man är uppriktig och gör en nytolkning av bibelordet. Det verkar inte som om du är någon teolog då du inte tänker själv, utan bara följer det du tror romerska kyrkan lär. Inom Romerska kyrkan dominerar de moderna teologerna. Man är inte så bibeltrogna i övrigt. Andra atikankoncilet lär att alla människor till sist kommer till himmelen efter en rening i skärselden.
    Även Johannes Paulus II var påverkad av flera moderna teologer.

    den 21 januari 2012 kl 8:29
  3. Anders N säger:

    Fortfarande inte ett knyst i min fråga om råd till homosexuella.
    Undviker du ämnet?

    Vi tar det igen.

    Inge, är det ur bibliskt perspektiv rätt att leva i ett homosexuellt förhållande?

    den 21 januari 2012 kl 9:36
  4. Inge Rogesund säger:

    Jag tycker att både bibeln och sunda förnuftet säger att homosexuella förhållanden är synd.Den homosexuella läggningen får man därför att ”man i orättfärdighet undertrycker sanningen.” Rom 1:18
    Det är således inte bara handlingen som är synd, utan också själva läggningen.”Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet..” Rom 1:24,26 ”gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag.” Den homosexuella läggningen beskrivs av Paulus som ett ovärdigt sinnelag. Det kan inte bara gälla speciella lösaktiga homosexuella förhållanden, utan här talas allmänt om sex mellan personer av samma kön. Svenska kyrkans biskopar som accepterar homosexuella förhållanden har alltså blivit en Sodomskyrka. Men detta är ju ganska lätt att komma fram till. Vad har man för lösning på när man får skilja sig och gifta om sig, om man vill vara bibeltrogen?

    den 21 januari 2012 kl 10:08
  5. Inge Rogesund säger:

    Meddelandet raderat pga osakligt innehåll.

    den 21 januari 2012 kl 19:41
  6. pelle säger:

    Inge, du får bättra dig här. Ämnet är omgifte och skilsmässa, inte den katolska kyrkan.

    den 21 januari 2012 kl 19:50
  7. Inge Rogesund säger:

    Till Pelle: Det går inte att skilja ämnet från den kyrka man tillhör. Jag vill att du tar bort mitt inlägg om homosex, eftersom jag i det dömer ut svenska kyrkan.

    den 23 januari 2012 kl 13:41
  8. Anders N säger:

    Tack Inge för ditt klargörande.

    Varför skulle Pelle radera något som du tycker är ” lätt att komma fram till”?
    Med undantag för enstaka präster har du nog rätt. Inte lätt för en bibeltrogen/troende präst att vara präst i svenska skökan numera.

    Jag skrev först något som blev för långt. Det här får räcka, även om det också är långt.

    Tror du att man måste vara katolik för att ha en bibeltrogen äktenskapssyn? Jag är ingen katolik, apropå det du skrev om mig; – ”då du inte tänker själv, utan bara följer det du tror romerska kyrkan lär”… Även om vi* inte helt gillar katolska läran känner vi ändå respekt för dem då deras lära inte verkar ändras så lätt med hur vinden blåser.

    Jag tror att Herren visat mig på denna fråga. Ju fler svar jag fått då jag frågat, desto säkrare blir jag på att det inte kommer från mig själv, bl.a. p.g.a. svävande svar från de som annars kan sägas vara både kunniga och bibeltrogna vad gäller samkönade äktenskap.

    Jag är inte ute efter att ställa någon mot väggen eller att vinna någon debatt. Jag vill få klarhet, och samtidigt kanske ge andra klarhet. Jag är beredd att ändra mig om någon med ”överordnad” logik kan förklara bibeltexten och varför det ser ut som det gör i dagens samhälle. Vi får se om någon kunnig teolog logiskt kan motbevisa min tro, att den här insikten(?) kommer från ”Högsta instans”. Ingen har dock hittills ens varit i närheten.

    Vi har ett samhälle med separationer till höger och vänster och med barn som slits mellan föräldrar och får ”växelbo” i nya styvfamiljer. Detta förekommer även i familjer som kallar sig kristna (omgifta kvinnor är numera t.o.m. församlingsledare, ex. Åsa Waldau). Man har avskaffat begrepp som ex. styvfar och ersatt det med skönmålande begrepp som ”bonuspappa” etc. Kyrkor välsignar idag detta som var helt uteslutet tidigare.
    Hade våra fäder i kyrkorna alldeles fel bara någon generation sedan? Var de verkligen så hjärtlösa på den tiden, eller är det vi som har blivit hjärtlösa mot barnen och som satt de vuxnas intressen främst?
    Är det verkligen rättfärdigt att göra som vi gör mot barnen? De som vi sååå påstår oss värna om i det här samhället. Får de en rimlig chans i uppväxten att formas till harmoniska trygga individer?
    Betvivlar att det är mer än en liten, liten minoritet barn som får det bättre med föräldrarnas separation. Om ens någon. Även om några skulle få det bättre tror jag det knappast kan sägas vara bra i faktisk mening. Barn vill växa upp med båda sina biologiska föräldrar i harmoniska förhållanden – punkt slut. Bråkande föräldrar och skilsmässor är väl ett utmärkt exempel på hur kärleken kallnar, som Bibeln förutsagt. Brist på trohet likaså. Men vi välsignar på, samtidigt som vi pekar finger åt homosexuella – usch, vad syndigt!

    Tänk om skilsmässor och omgiften är en del av orsaken till homosexualitetens utbredning … och vi välsignar orsaken men fördömer symtomen – produkten av det vi välsignat.

    Läste någonstans (minns inte var just nu) att det finns ett mätbart samband mellan de som växt upp utan sin far och ökad homosexualitet. För att inte tala om förhöjd kriminalitet.

    Läs Lukas 13, de 5 första verserna.
    Läs därefter romarbrevets första kapitel som du hänvisar till, ytterligare en gång. Då kanske du ser att det snarare talas om ett folk, än att bara handla om enskilda individer. Homosexuella behöver knappast vara syndigare än många andra i samhället de lever i. Homosexualitetens utbredning kan lika gärna ses som en slags mätare på hur syndfullt samhället är, där synderna som räknas upp ”producerar” bl.a. homosexualitet.
    Kom ihåg att alla homosexuella inte springer på div. prideparader för att ”missionera” sin läggning. Det finns antagligen de som själva valt läggningen (ex. bisexuella mm.) som passar in på din beskrivning, men det finns också de som varit ”annorlunda” sen barnsben. Är det en form av handikapp, som somliga av dem fått redan som 6-åringar? Eller kanske, redan tidigt i moderlivet? Hur skyldiga till sin synd är just den gruppen? Hur mycket mer syndig är de än de som i vuxen ålder lämnat make/maka och barn och gift om sig med en ny ”kärlek”?

    Vi tror numera att det är Herren själv som sänt ”sin tjänare Nebukadnessar” (RFSL) för att om möjligt öppna ögonen på oss och få stopp på välsignandet av en av synderna som Herren säger sig hata (Mal. 1917, Åkesson).
    Nebukadnessar var som bekant ingen ”trevlig” gudfruktig typ, tvärtom. Ändå kallade Herren honom för sin ”tjänare”.

    Försök förstå.

    Varför jag frågar om medicin till homosexuella är för att jag är övertygad att frågan om omgifte hänger starkt samman med detta. Den ”medicin” vi ordinerar homosexuella måste vi själva ställa upp på, om vi inte skall använda dubbla måttstockar.

    Frågan om omgiften vore också troligtvis helt omöjlig att ta upp som det ser ut idag, om det inte vore för RFSL:s ”moraliska stöd”.

    RFSL har på något mycket märkligt sätt blivit som en sköld att ta skydd bakom, för att:

    – Nämner man vad bibeln verkar säga om omgiften blir man omedelbart hjärtlösförklarad och anklagad för att inte förstå nåden i de flesta kristna kretsar. Detta av personer som samtidigt är minst lika, om inte mer, ”hjärtlösa” med sin ”medicin” till homosexuella.

    Den nåd som ev. gäller äktenskapsbrytare borde väl också gälla homosexuella förhållanden?
    Om det ”bara” är att omvända sig till Jesus för en homosexuell, varför inte då rekommendera detsamma till frånskilda och de som är på väg att skilja sig?
    Varför tror man inte att Jesus kan hela alla äktenskap då man samtidigt anser att Han kan hela alla homosexuella?

    Det här är ingen lättsam fråga för mig/oss att driva, trots att jag tydligen ansetts ha stor ”iver” i frågan, sagt i ett tidigare inlägg ovan. Det är snart 10 år sedan jag tror mig blivit ”visad” hur det ligger till. Jona kan nog anses som blixten själv i jämförelse med mig. Fast vi tror oss förstå Jona och börjar nästan avundas honom. Han fick ju ”bara” gå till fienden och varna.

    Det här känns som att bo i Sodom och börja tala till omgivning och vänner om hur syndfullt vi lever.
    Vi känner själv många frånskilda.

    Men, får jag full visshet om att Herren ligger bakom accepterar jag att bli djupt impopulär, har märkt av delar av den avskyn redan på en del frågeställningar vi gjort.
    Budbärarens världsliga lön är väl, som vanligt, att bli skjuten…

    * ”vi” = min hustru, som instämmer.

    den 28 januari 2012 kl 13:12
  9. pelle säger:

    Anders, jag vill bara säga att jag uppskattar dina kommentarer. Det finns en logik i det du säger även om ditt budskap samtidigt är obehagligt.

    den 13 februari 2012 kl 0:08
  10. Jaha anonym tack säger:

    Hej. Undrar om det går att ta upp den här tråden igen. Har dragit igenom alla inlägg, även om jag inte läst allt. Konstigt att det är flest män som uttalar sig, och är typ experter.
    Jag är kvinna, mamma och gift i snart tre decennier. uppvuxen i kristet hem. Lärd sedan barnsben att man ”gifter sig för livet”. Men jag kände inte min man så väl, var ung och trodde jag älskade honom och han mig. Det gick inte lång tid innan jag blev utsatt för hans aggressiva humör och förbud och regler. Mitt redan dåliga självförtroende blev ännu mindre, jag blev kritiserad, utskälld, hånad, förbipratad, hotad, kontrollerad. Och så har det fortsatt. Våra barn har vuxit upp under dessa förhållanden och blivit utsatta de med. Hade jag vetat att detta kallas psyksik misshandel, att jag kunde ringt en kvinnojour och be om och fått akut hjälp, hade jag vetat att det att hans jobb, hans hobby som alltid gick före mig i viss mån kunde liknas vid otrohet, vid försummlighet eller är försummlighet, när jag trampad på (bildligt), förtvivlad, tog mig i kragen och tog hand om barnen och jämt och ständigt många gånger vätandes min kudde genomvåt av tårar, för mitt inre minne upprepade att jag är gift för livet. Detta medförde ju att jag tillslut, knappt erkännbart för mig själv ens, önskat honom död.
    Nu är barnen vuxna och jag har fått insikter som ”tänk om Gud aldrig ville att vi skulle gifta oss”?, ”vad är ett giltligt äktenskap?”, försummad – ja sannerligen av stora mått – men jag har ju i ren despiration försummat honom också… Är det någon av ”herrarna2 därute som vet vad narssissism och narssisistisk personlighetsstörning är? Och hur det tar sig uttryck?
    har under de senaste veckorna börjat vara öppen till vissa utvalda i min omgivning – för första gången på alla dessa år. Reaktionerna är faktiskt förståeende, så kan du ju inte ha det…

    En kristen psykolog, välkänd, har svart mig att jag bör lämna och att det är i undantagsfall han ger sådana råd.

    Jag vet att jag är älskad av Jesus, han har burit mig och mina felsteg i sin död på korset. Jag kan inte tro att han vill att vi ska fortsätta leva så här tills döden skiljer oss åt. Jag anar att jag kan få andas ”min egen morgonluft någon gång” framöver.

    den 14 april 2013 kl 17:28
  11. Pascal Andreasson säger:

    Hej ”Jaha anonym tack”

    Tack för ditt inlägg och att du synliggör din förtvivlan för oss. Jag är också glad att du börjat öppna dig för dig själv.

    Genom att vara personlig och anonym får du ett utrymme att ställa oss diskussionslystna ”män” mot väggen (och det kan vi behöva) och vi kan föra en viss dialog i forum som detta men jag tror inte det blir så bra. Jag uppfattar först och främst att du behöver närmare hjälp än vad vi kan erbjuda och ett samtal med någon där du inte kan förbli anonym. Jag ska försöka förklara.

    Jesus trodde hela Guds Ord men hans möte med människor avgjorde hur han skulle bemöta dem. Ibland kallade han människor som andra ansåg respektable för ”vitmenade gravar” och andra gånger uttryckte han stor kärlek till det som andra ansåg inte möjligt att älska. För mig är kristen tro i sin kärna att vara närvarande i tid, rum och ögonblick och i den helige Andes kraft få leva i en Kristuslikhet som ärar Gud. Jesus kom med nåd och sanning (Joh 1:14;17) och i varje ögonblick finns det sanning och i varje ögonblick finns det nåd och de har med varandra att göra. Nåd är till ingen nytta om det inte är sann nåd och sanningen dödar oss om den inte förmedlas med kärlek.

    Jag vet inte vad som är kärleksfull sanning i din situation och jag vet inte vad som är sann nåd. Jag anar något om vad du upplever som sanning och vill tro som nåd och detta är säkert till stora delar helt riktigt men min poäng är att jag tror inte du kan finna de svar du behöver genom att debattera i ett forum som detta. Du behöver möta människor (eller någon) som du kan anförtro dig åt och samtala med. Och jag rekommenderar en själavårdare som förstår att både se och tala sanning (sanningen skall göra dig fri Joh 8:31) men samtidigt bemöta dig med Guds kärlek och Kristi nåd.

    Det är bra att du öppnat dig för några du har förtroende för och jag tror att du i samtalen kommer hitta en Guds väg och ledning. Du är unik och Gud älskar dig. Jag förstår att genom att skriva i detta forum vill du också utsätta dig för att bli emotsagd och det är bra och det är uppenbart att du söker både nåd och sanning men en diskussion här leder dig inte rätt. Vi känner inte dig. Vi vet inte ditt lidande. Vi hör bara en part. Vi förstår inte vilka möjligheter eller omöjligheter du står inför. Vi vet inte vad andra faktorer som spelar in. Vi vill inte vara dömande men inte heller ytliga etc…

    Naturligtvis får du höra av dig till mig personligen om du kanske behöver hitta en själavårdare eller tror att jag kan hjälpa dig på något annat sätt. Jag önskar dig Guds rikaste nåd.
    / Pascal (070-745 81 84)

    den 15 april 2013 kl 9:14
  12. Anonym här igen säger:

    Hej Pascal och ni andra. Syftet med mitt inlägg var inte att söka hjälp här, utan att spegla hur verkligheten kan vara. Som många kristna genom åren bara skulle typ vifta bort ”med att det ordnar sig, försök du lite till” eller be så ska du se att det ordnar sig.
    Jag har ju trott ända till helt nyss att det äktenska jag ingick för snart trettio år sedan var ohjälpligt oupplösligt. Jag var fast! Ett förbund mellan äkta makar bör ja innebära ömsesidiag respekt, kärlek och ansvarstagande, eller hur? Inte ständigt ifråggasättande, nedvärderande, kränkande och kontrollerande – som att vandra på ett minfält – man vet aldrig när nästa exposion kommer – läs aggressiva utbrott. Så är alltså mitt äktenskap för det mesta.

    den 15 april 2013 kl 13:20
  13. Patrik säger:

    Ämnet skilsmässa och omgifte har engagerat mig sedan mina föräldrars skiljsmässa i tonåren. Har läst igenom alla inlägg ovan och funnit intressanta inlägg från olika perspektiv. Läste ”Divorce & Remarriage in the Bible / The social and literary context” av David Instone-Brewer och fann däri goda insikter i kultur och kontext men tyckte hans argumentation var lite frikopplad från de fakta har beskrev.
    Vill rekommendera ”Ethics for a Brave New World” av John Feinberg och Paul Feinberg. Den har ett kapitel om Divorce and Remarriage som grundligt går igenom olika tolkningar och ger i mitt tycke en grundlig, saklig och balanserad belysning av relevanta bibelställen. Lutar själv alltmer åt ”the Erasmian view”.

    Till Anonym vill jag säga tack för att du förde in en personlig aspekt i en övrigt ganska akademisk diskussion. Som du nog vet finns det hjälp att få, exempelvis här: http://www.kris.se

    den 1 juni 2013 kl 16:55

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>