Mitt inlägg från förra veckan om skilsmässa och omgifte resulterade i en ganska lång och konstruktiv diskussion om bland annat de bibliska grunderna för skilsmässa. Jag tog avstånd från en tolkning av Matteus 19 enligt vilken antalet giltiga skäl till skilsmässa inte bara var ett utan tre. En svaghet i mitt inlägg och följande kommentarer var att jag aldrig tog ställning till om Jesus enligt Matteus tillåter skilsmässa i fall av sexuell otro (eller otukt som är det ord som används i texten). Det tänker jag rätta till nu.

Först vill jag säga att oavsett vad Jesus menade i Matteustexten står det klart att kyrkan har ett enormt pastoralt problem med hur man ska hantera alla de människor som idag lever som omgifta. Även om vi undantar dem som skilt sig på grund av att partnern har varit otrogen återstår många som skilt sig på helt andra grunder och sedan gift om sig. Kärleken kan ta slut av så många skäl. Även med den mest tillåtande tolkning av Jesu ord om äktenskapet återstår många fall av omgifte som skett på ogiltiga grunder. Med detta vill jag säga att den pastorala frågan måste lösas oavsett hur man ställer sig till om det överhuvudtaget existerar skilsmässa i Guds ögon.

Olika tolkningar av Matteus 19:9

I Matteus 19:9 säger Jesus, enligt Matteus, att ”den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Det kan tyckas vara uppenbart att Jesus här ger utrymme för skilsmässa och sedermera omgifte om endera parten har varit sexuellt otrogen. Det är också den accepterade tolkningen inom evangelikala kretsar, ja inom protestantiska kyrkor i stort skulle jag tro. Den associeras med Erasmus och fick sin spridning efter reformationen. Enligt denna tolkning är det det den sexuella otrohetshandlingen som i sig bryter äktenskapet och den formella skilsmässan bekräftar endast att äktenskapet redan är brutet.

Problemet med denna tolkning är att Nya testamentets övriga författare inte gör detta undantag när äktenskapet diskuteras. I Lukas 16:18 säger Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Inga undantag anges. I Markus 10 säger Jesus:  ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.” Och i 1 Kor 7:10-11 skriver Paulus: ”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.”

På något sätt måste man, oavsett tolkning, få dessa texter att harmoniera med varandra. Antingen låter man orden i Matteustexten vara normerande och menar då att Jesusorden i de andra texterna innehåller överdrifter. Viktigt för denna tolkning är också att Jesus talar  i ett sammanhang där skilsmässa på grund av otukt tas för given. Det andra alternativet är att närmare skärskåda det Jesus säger i Matteustexten för att se om vi kan förstå denna text på ett sådant sätt att det inte uppstår en konflikt med övriga texter. Låt oss se närmare på det alternativet och dess olika varianter.

1. En majoritet av de tidiga kyrkofäderna menade att undantaget endast syftade på skilsmässan, ej omgiftet. Således borde vi förstå Jesus så här: ”Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt är en äktenskapsbrytare. Den som gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Att skilja sig, temporärt eller permanent, på grund av otukt är enligt denna läsning tillåtet. Däremot inte att gifta om sig.

Grammatiskt sett är det en möjlig tolkning. Och den rimmar med det som Jesus sagt tidigare i samma evangelium: ”och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap” (Matt 5:32). Problemet med denna tolkning har att göra med att Jesus i parallelltexterna i Markus och Lukas talar om en och samma person som både skiljer sig och gifter om sig. Om Jesus verkligen syftade på två olika personer eller fall borde han ha sagt något i stil med ”den som skiljer sig… och den som gifter om sig…”. Det är också svårt att se att skilsmässa allena konstituerar äktenskapsbrott.

2. Det grekiska ord som används för otukt är porneia. Ordet i sig själv betyder orenhet och dess mer precisa innebörd beror på sammanhanget. På åtminstone två andra ställen i Nya testamentet används porneia om otillåtna sexuella förhållanden; den mellan en man och hans döda fars hustru i 1 Kor 5:1 och som en uppräkning i Apg 15:20 av sådant som hednakristna måste avhålla sig från. Om vi förstår porneia på detta vis säger Jesus att skilsmässa och senare omgifte är tillåtet om det uppdagas att mannen och kvinnan är närbesläktade. Det var nämligen ett ogiltigt äktenskap från början. Svagheten med denna tolkning är att ordet porneia inte kvalificeras i Matteustexten.

3. Porneia skulle också kunna betyda olovligt sex under förlovningstiden. Anledningen att just Matteus skriver om detta som ett giltigt skäl till skilsmässa skulle kunna vara för att försvara Josefs beslut att skilja sig från Maria när hennes graviditet avslöjades. Josef beskrivs ju som ”god och rättfärdig” i Matteus 1, alltså var skilsmässa av denna anledning tillåten enligt Matteus. Enligt denna tolkning bekräftar Jesus i Matt 19:9 alltså det som redan sagts tidigare. Ytterligare stöd för denna teori kommer från att de skriftlärda anklagar Jesus för att ha tillkommit genom otukt (porneia) i Joh 8:41. Enligt detta sätt att förstå Jesus i Matt 19:9 säger han alltså att ett äktenskap som ännu inte har fullbordats får upplösas. Denna tolkning försvaras av bland andra John Piper. Precis som i föregående fall är svagheten med tolkningen att ordet porneia inte preciseras i sammanhanget.

Gemensamt för ovanstående förklaringar är att Matteus enkelt fås att harmoniera med Lukas, Markus och Paulus. Ta Luk 16:18 exempelvis. Där säger alltså Jesus att ”den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.” Rimligen syftar Jesus till samma kvinna i båda satserna. Denna kvinna blir alltså först lämnad av sin man. Men trots att han har gift om sig tillåts inte den frånskilda kvinnan att ta en ny man. Enligt detta sätt att läsa Lukas, vilket måste anses vara ytterst rimligt, får vi en direkt motsägelse med den tolkning som säger att Jesus i Matteus tillåter skilsmässa och omgifte vid fall av sexuell otro. Men förstår vi Matteus på något av sätten ovan uppstår inte denna motsägelse. Och det är ett starkt argument för att någon av dessa läsningar är den korrekta (personligen finner jag John Pipers tolkning mest trolig).

Ursprungstanken med äktenskapet

Men låt oss vidga perspektivet lite granna och titta på den omgivande texten i kapitel 19. Vi finner att några fariséer vill snärja Jesus och därför frågar honom om det är tillåtet att skilja sig från sin hustru. Jesus svarar:

Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.

Men fariséerna ger sig inte och frågar varför Moses i sådana fall bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig. Ännu en gång svarar Jesus med att föra dem tillbaka till ursprungstanken med äktenskapet:

Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.

Från början var det inte så, säger Jesus. Från början existerade inte skilsmässa som en möjlighet. Och det är denna ursprungstanke som Jesus väcker liv i. Han tar avstånd från Mose skilsmässobrev. Han vill föra tillbaka sitt folk till det som Gud från början menade med äktenskapet.

Det är efter detta han säger ”att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” Lärjungarnas reaktion blir: ”om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.”

Mycket talar för att Jesus här har ett radikalt budskap om äktenskapet. För det första för Jesus tillbaka sina åhörare till ursprungstanken med äktenskapet. Och han gör det två gånger. Det är som att han vill sätta parentes runt hela den period då skilsmässa varit acceptabelt för judarna. Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt, påminner han dem om. Och när fariséerna frågar om skilsmässobrevet säger han: så var det inte från början. Tillbaka till ursprunget! Detta förefaller vara hans huvudpoäng i hela denna passage.

För det andra är lärjungarnas reaktion starkare än vad den borde ha varit om Jesus egentligen bara bekräftat det som redan gällde. Återigen, deras reaktion måste bero på att de upplever hans budskap som radikalt och annorlunda.

Och för det tredje ville fariséerna snärja honom och diskussionen borde därför ha handlat om så mycket mer än vilken teologisk skola Jesus skulle stödja. När fariséerna på andra ställen snärjer Jesus är alla tänkta svar från Jesus kontroversiella. Ta exempelvis frågan om judarna skulle betala skatt till kejsaren. Fariséerna tänkte att hur än Jesus svarade skulle han skaffa sig nya fiender. Det är svårt att tänka sig att Jesus egentligen skulle ha blivit satt på pottkanten hur han än svarat om de tänkta alternativen var a) att Jesus stöder den mycket liberala skolan som tillät skilsmässa i alla fall, eller b) att Jesus stöder den mer konservativa skolan som endast tillät skilsmässa i mycket specifika fall. Jag har svårt att se vilka svar fariséerna hade tänkt sig mer än att de borde ha önskat sig något annat än ett ganska okontroversiellt ställningstagande.

Förbund eller kontrakt?

Så här långt har det handlat om Skriften och dess ord om äktenskap och skilsmässa. Men vi bör också ställa oss frågan om vi tänker att äktenskapet är ett kontrakt eller ett förbund. Svaret på den frågan har direkt bäring på frågan om huruvida skilsmässa är möjligt eller ej. Ulf Ekman skrev för ett par månader sedan en kolumn på detta tema. Han argumenterar för att äktenskapet är ett förbund och att detta implicerar att äkta makar är bundna till varandra för livet. För detta är just vad som kännetecknar ett förbund: det är livslångt och bryts inte även om en av parterna sviker. Ulf Ekman skriver:

En annan bild som visar djupet i äktenskapsförbundet är att Paulus liknar Kristi förhållande till kyrkan vid äktenskapet, Ef. 5:25-33. Det är bilden av en djup, innerlig, kärleksfull och livslång förening som bygger på total överlåtelse. Jesu kärleksfulla överlåtelse åt sin kropp, församlingen, är total och uppoffrande. För honom finns inget alternativ och inga tankar på annat än livslång trohet. Stora delar av detta tänkande har i dag gått förlorat, inte bara i samhället utan även hos många kristna.

Själva tanken på att gå in i något som jag sedan inte kan komma ur, är skrämmande för den moderna människan som vill behålla kontrollen i allt. Tanken på att lova livslång trohet verkar nästan absurd om man inte räknar med Guds nåd och den helige Andes kraft att leva ut detta.

Kontrakt är något helt annorlunda. Sviker en av parterna är det ett kontraktsbrott och den andra parten är då löst från sina förpliktelser. Kontrakt går också att bryta om båda parter är överens om det. Jag argumenterar inte för det här men påstår ändå att vi har goda skäl att se på äktenskapet som ett förbund, inte som ett kontrakt. Något mellanting finns inte.

Avslutande kommentarer

Även kyrkohistorien talar sitt tydliga språk. Vi har en obruten tradition sedan de första kristna som säger att ett giltigt äktenskap är oupplösligt. Om vi har den minsta tro på att Guds Ande har verkat i sin församling sedan den första pingsten kan vi inte förkasta ett sådant vittnesbörd.

Mitt problem med att tolka Matteus 19:9 som att otrohet utgör en giltig grund för skilsmässa har också att göra med vad ett löfte är. Jag har lovat min hustru att i nöd och lust vara henne trogen till döden skiljer oss åt. Det löftet ligger det enbart på mig att hålla. Hon har givit sitt löfte och det är hennes ansvar att hålla det. Om hon skulle svika sitt löfte kan jag inte se varför det skulle fria mig från mitt. Jag har, inför Gud och församlingen, lovat henne trohet till döden. Jag har inte lovat henne trohet så länge hon är trogen. Mitt löfte är ovillkorligt.

Det vore också en märklig praxis om skilsmässa vore otillåtet för ett par som har upphört att älska varandra men ändå är varandra sexuellt trogna samtidigt som man tillåter skilsmässa för ett par där en eller båda har varit sexuellt otrogna. Vilka signaler ger inte det? På ett pastoralt plan vore en sådan teologi förödande för moralen i församlingen.

Avslutningvis menar jag att den samlade bilden bör få oss att tro att äktenskapet verkligen är ett livslångt oupplösligt förbund. Det går inte att låta sin uppfattning om skilsmässa enbart styras av det Jesus säger i Matteus 19:9. Vi måste se på sammanhanget. Och vi måste se på Bibelns samlade undervisning. Vi bör också lita på att Guds Ande har lett kyrkan under snart 2000 år.

Andra bloggar om: äktenskap, skilsmässa, omgifte, Matteus, Jesus