Ulf Ekman är i Sderot, den stad i Israel som är mest utsatt för Hamas raketer. Trots att tusentals raketer har landat där under de senaste åren har det varit tyst om den saken i svenska medier. På frågan om varför media vaknar först nu, svarar en person som Ulf pratar med: ”Blod verka sälja bättre än fakta.” Och visst är det så att krigets dramatik alltid säljer. Men det handlar om något mer, nämligen om vem som utgjuter blodet. Som Bernard-Henri Lévy skriver i Kvällsposten:

Jag befinner mig alltså i Ramallah. I Sderot och Ramallah. Och när jag ser uppbådet mot en ”holocaust” som, när jag skriver detta, betyder 888 döda, vill jag ställa en enkel fråga:
Var fanns de, dessa demonstranter, när det gällde att rädda inte 888 men 300 000 människor i planerade massakrer i Darfur? Varför gick de inte ner på gatorna när Putin demolerade Groznyj och förvandlade tiotusentals tjetjener till mänskliga facklor eller till villebråd?
Varför teg de kort tid dessförinnan när man, efter oräkneliga års brutaliteter men denna gång i Europas hjärta, dödade 200 000 bosnier, vilkas enda brott var att de fötts som muslimer? Det finns uppenbarligen människor, för vilka det inte existerar goda muslimer förutom i krig med Israel.
Eller så här: nu finns det nya anhängare till den gamla tron på olika måttstockar. De bryr sig inte om en muslims lidande förrän de tror sig ha rätt att beskylla judarna för den.

Ja, visst verkar det som att engagemanget väcks först när det är Israel som dödar. Eller USA. Annars är det rätt tyst från ”fredsvännerna”.

Jag läser också i Dagen att media inte berättar sanningen om kriget. Men det Dagen rapporterar om är inte att media i Sverige agerar propagandakanal åt Hamas. Nej, det handlar om att israelisk media är för patriotisk i sin rapportering. Men vad var det nu Jesus sade om bjälken och flisan?

Du kan kommentera, eller