Om nu någon undrar över varför jag inte skrivit mer om kristen vänster beror det på att jag de senaste dagarna varit flitigt engagerad i en debatt på Aletheia. Frågan har gällt hur man ska tolka versen i Matteus 16:18 där Jesus säger: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” (NT81) Nu kom stora delar av debatten att handla om Katolska kyrkan i allmänhet eftersom den påvliga auktoriteten till viss del bygger på denna vers. Och jag verkar ständigt dras till att försvara fenomen som upprör flertalet: den så kallade kristna högern, USA, Irakkriget och då och då den Katolska kyrkan.

Men nu handlade det egentligen enbart om vad som är en korrekt tolkning av nämnda bibelvers, åtminstone för min del. Jag menar att den Jesus syftar på när han säger ”den klippan” är Petrus. Och det är det jag argumenterat för. Detta är nu ingen specifikt katolsk uppfattning: många icke-katolska teologer instämmer i att detta är den korrekta tolkningen av versen.

Det blev en lång diskussion med många inblandade, 136 inlägg just nu. Trots stor spretighet och att ingen enighet uppnåddes är jag ändå ganska nöjd eftersom det gick att mejsla ut två ganska tydliga frågeställningar där vi var oense. På så sätt finns det en möjlighet att komma vidare och att faktiskt uppnå enighet så småningom. Frågorna är:

– Flera GT-ställen visar att endast Gud är vår verkliga klippa. Hur är det då möjligt för Jesus att kalla Petrus för klippa? Mitt svar på detta är att aspekter av att vara klippa kan återfinnas hos människor, eftersom Gud kan utrusta vem han vill med vad han vill. Verser som Upp 21:14 samt Ef 2:20 stöder denna tanke eftersom de säger att apostlarna utgjorde grundstenar för kyrkan.

– I den grekiska texten används två olika former av ”klippa”; petros och petra. Varför använda två olika former om de refererar till personen Petrus? Och varför omtala Petrus i tredje person med ”den klippan” när Jesus tidigare vänt sig direkt till Petrus? Mitt svar är att “denna klippa” rimligen bör referera tillbaka till den närmast tidigare klippan i texten. Och att det är ytterst rimligt att tänka sig att denna är Petrus, även om orden har olika genus. Här ger de ursprungliga Jesus-orden åtminstone en ledtråd, där Jesus talar arameiska och säger: ”Du är Kefas och på denna kefas ska jag bygga min kyrka.”

Helt klart är att Ulf Ekmans och Peter Halldorfs närmande till den Katolska kyrkan väcker reaktioner.

Andra bloggar om: Katolska kyrkan, Petrus, klippan

Jag orkade bara se ett tiotal minuter av partiledardebatten ikväll. Trots den korta tiden fick jag ändå höra saker som detta:

Alla ska få gifta sig med vem de vill! Ska det vara så svårt! (Lars Ohly)

En röst på McCain är en röst på Sarah Palin. Och det vore illa för jämställdheten. (Mona Sahlin)

Något säger mig att den korta tid jag ägnade debatten var mer än nog. Och så har folk mage att klaga över den låga intellektuella nivån i den amerikanska valdebatten. Jag mår illa. Och i detta land bor jag. Vad jag längtar efter skärpa, hederlighet, takhöjd och lite visioner.

Jag skrev ju häromdagen att en kristen bör vara höger. Nu när Broderskapsrörelsen publicerat sitt manifest för en ”kristen vänster” har jag funderat på det lämpliga i dessa etiketter. Finns det verkligen en vänsterkristendom och en högerkristendom? Svaret är nej. Det existerar endast en kristen tro och det är den som vilar på apostlarnas grund och för sitt dogmatiska innehåll utgår från Guds uppenbarade ord. Visst finns splittring men det handlar då om sår på Kristi kropp som vi har en skyldighet att försöka läka. Och vi har ju Paulus uppmaning ”att vara överens och inte dela upp er i olika läger” (1 Kor 1:10).

Sedan kan kristna ha olika uppfattningar i politiska frågor och ändå vara enade i tron. Därför kan det existera en ”kristen vänster” i meningen att många kristna identifierar sig politiskt med vänstern. Och en kristen höger. Men jag tycker det är olyckligt att, som Broderskapsrörelsen nu gör, som rörelse definiera sig som en kristen vänster. Det är att söka konflikt med de kristna som identifierar sig som höger. Ja, ordförande Peter Weiderud säger i Världen idag att en av rörelsens frontlinjer just är mot en religiös höger. Och man gör det då som en uttalat kristen rörelse. Det är en sak att politiska partier har konflikter, det hör till sakens natur. Men att i sin självaste programförklaring gå till angrepp mot andra kristna gynnar knappast den kristna enheten.

Det finns heller ingen motsvarande rörelse för ”högerkristna”. Kristdemokraterna tillhör det borgerliga blocket, och kan på så sätt klassificeras som höger, men det är ett politiskt parti och ingen kristen höger. Människor av olika trosuppfattningar ryms inom kristdemokraterna. Broderskapsrörelsen pekar också ut Claphaminstitutet som tillhörande den kristna högern. Men den etiketteringen står Broderskapsrörelsen och inte Claphaminstitutet för. Det finns, i varje fall i Sverige, ingen rörelse som kallar sig ”den kristna högern.”

Och jag tror det är signifikativt för de människor som är kristna och höger, som jag själv. Vi är kristna i första hand och råkar för närvarande vara höger för att endast högern i nuläget står för de värden som är omistliga för den kristna tron. Jag tänker då främst på ställningstaganden i frågor som rör aborter och familj. Men jag ser egentligen inga ideologiska hinder för att vänsterpartierna skulle kunna bli abortmotståndare. Om de vore sanna sina ideal skulle de ju kämpa för att stärka rättsskyddet för den svagaste av alla människor, den ofödde.

Synen på familjen är en annan femma. Här tror jag att det finns inneboende motsättningar mellan vänsterpolitik och att vilja stärka familjens roll. Den katolska socialläran menar att den så kallade subsidiaritetsprincipen bör gälla inom ett samhälle. Den säger att beslut inte ska fattas på en högre nivå än nödvändigt. Eller med andra ord: på lägsta möjliga nivå. Min uppfattning om socialistisk politik är att den istället förespråkar att beslut tas långt över människors huvuden. Vänsterpartierna pläderar för en stor stat som med stor ingenjörskonst ska reglera människors liv, allt i jämlikhetens namn. Detta rimmar illa med att ge familjen en central roll i samhället. Men det finns också en mer anarkistisk vänster som inte dras med dessa problem (om än med andra).

Men jag menar ändå att dagens ”högerkristna” i första hand är kristna. Politiken kommer i andra hand och den politiska tillhörigheten kan skifta över tid. Men med de vänsterkristna verkar det vara tvärtom. ”Vänster” är viktigare än ”kristen”. Varför annars se den kristna högern som sin främsta fiende? Och det verkar vara med socialdemokraternas partiprogram för ögonen som man läser Bibeln.

Ja, det finns förstås hur mycket som helst att säga om detta. Och jag räknar med att återkomma med fler reflektioner över Broderskapsrörelsens manifest för en kristen vänster.

Andra som redan skrivit på detta ämne är Stefan Swärd och Bengt Malmgren.

Andra bloggar om: broderskapsrörelsen, kristen vänster, kristen höger, familj, aborter

Imorgon kommer SVT:s Debatt att ta upp abortfrågan. Enligt uppgift kommer MRO:s Mats Selander att delta. Det kan bli riktigt spännande.

Ser också att Existens-Anna börjar ny programserie, Annas eviga, med samtal om livsavgörande frågor. Även där kommer abortfrågan att samtalas om. Och Mats Selander deltar. Programmet sänds den 25/10.

Andra bloggar om: abort, MRO