Jag skrev ju häromdagen att en kristen bör vara höger. Nu när Broderskapsrörelsen publicerat sitt manifest för en ”kristen vänster” har jag funderat på det lämpliga i dessa etiketter. Finns det verkligen en vänsterkristendom och en högerkristendom? Svaret är nej. Det existerar endast en kristen tro och det är den som vilar på apostlarnas grund och för sitt dogmatiska innehåll utgår från Guds uppenbarade ord. Visst finns splittring men det handlar då om sår på Kristi kropp som vi har en skyldighet att försöka läka. Och vi har ju Paulus uppmaning ”att vara överens och inte dela upp er i olika läger” (1 Kor 1:10).

Sedan kan kristna ha olika uppfattningar i politiska frågor och ändå vara enade i tron. Därför kan det existera en ”kristen vänster” i meningen att många kristna identifierar sig politiskt med vänstern. Och en kristen höger. Men jag tycker det är olyckligt att, som Broderskapsrörelsen nu gör, som rörelse definiera sig som en kristen vänster. Det är att söka konflikt med de kristna som identifierar sig som höger. Ja, ordförande Peter Weiderud säger i Världen idag att en av rörelsens frontlinjer just är mot en religiös höger. Och man gör det då som en uttalat kristen rörelse. Det är en sak att politiska partier har konflikter, det hör till sakens natur. Men att i sin självaste programförklaring gå till angrepp mot andra kristna gynnar knappast den kristna enheten.

Det finns heller ingen motsvarande rörelse för ”högerkristna”. Kristdemokraterna tillhör det borgerliga blocket, och kan på så sätt klassificeras som höger, men det är ett politiskt parti och ingen kristen höger. Människor av olika trosuppfattningar ryms inom kristdemokraterna. Broderskapsrörelsen pekar också ut Claphaminstitutet som tillhörande den kristna högern. Men den etiketteringen står Broderskapsrörelsen och inte Claphaminstitutet för. Det finns, i varje fall i Sverige, ingen rörelse som kallar sig ”den kristna högern.”

Och jag tror det är signifikativt för de människor som är kristna och höger, som jag själv. Vi är kristna i första hand och råkar för närvarande vara höger för att endast högern i nuläget står för de värden som är omistliga för den kristna tron. Jag tänker då främst på ställningstaganden i frågor som rör aborter och familj. Men jag ser egentligen inga ideologiska hinder för att vänsterpartierna skulle kunna bli abortmotståndare. Om de vore sanna sina ideal skulle de ju kämpa för att stärka rättsskyddet för den svagaste av alla människor, den ofödde.

Synen på familjen är en annan femma. Här tror jag att det finns inneboende motsättningar mellan vänsterpolitik och att vilja stärka familjens roll. Den katolska socialläran menar att den så kallade subsidiaritetsprincipen bör gälla inom ett samhälle. Den säger att beslut inte ska fattas på en högre nivå än nödvändigt. Eller med andra ord: på lägsta möjliga nivå. Min uppfattning om socialistisk politik är att den istället förespråkar att beslut tas långt över människors huvuden. Vänsterpartierna pläderar för en stor stat som med stor ingenjörskonst ska reglera människors liv, allt i jämlikhetens namn. Detta rimmar illa med att ge familjen en central roll i samhället. Men det finns också en mer anarkistisk vänster som inte dras med dessa problem (om än med andra).

Men jag menar ändå att dagens ”högerkristna” i första hand är kristna. Politiken kommer i andra hand och den politiska tillhörigheten kan skifta över tid. Men med de vänsterkristna verkar det vara tvärtom. ”Vänster” är viktigare än ”kristen”. Varför annars se den kristna högern som sin främsta fiende? Och det verkar vara med socialdemokraternas partiprogram för ögonen som man läser Bibeln.

Ja, det finns förstås hur mycket som helst att säga om detta. Och jag räknar med att återkomma med fler reflektioner över Broderskapsrörelsens manifest för en kristen vänster.

Andra som redan skrivit på detta ämne är Stefan Swärd och Bengt Malmgren.

Andra bloggar om: broderskapsrörelsen, kristen vänster, kristen höger, familj, aborter