Skip to main content.

den 15 juni 2007


  Äktenskap och föräldraskap hör ihop

Har äktenskapet överhuvudtaget med barn att göra? Den första juni publicerade DN en debattartikel av ett antal mer eller mindre kända politiska profiler i vilken de argumenterar för att det finns och bör finnas en koppling mellan äktenskap och barn. Bland artikelförfattarna återfanns Alf Svensson, Torbjörn Fälldin, Ingegerd Troedsson plus fem riksdagsledamöter från alla allianspartier utom folkpartiet. De många och hätska reaktionerna på denna artikel visar hur utbredd uppfattningen är att äktenskapet endast är en institution för två vuxna som av kärlek eller andra skäl offentligt önskar förbinda sig med varandra. Den som hävdar något annat får finna sig i att bli kallad homofob, mörkermänniska, dinosaurie, trångsynt, föraktfull, högerextremist. Med mera. Frågan sätter känslorna i svall.

Särskilt en passage väckte mycket ont blod. Artikelförfattarna refererar till en fransk parlamentarisk utredning som haft ett annat perspektiv än den svenska enmansutredningen och kanske därför också kommit till helt andra slutsatser:

Den slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.

I den svenska debatten har detta tolkats som att man menat att varje äktenskap måste syfta till reproduktion. Så har vi fått läsa stolligheter som att exempelvis Claes Borgström och hans fru Märit menar att de, med Fälldins och Svenssons logik, borde skilja sig. Detta eftersom de gifte sig när de var i 60-årsåldern och därmed i infertil ålder.

DN:s ledarredaktion reagerar också kraftigt. ”Barnsliga argument” skriver de dagen efter debattartikelns publicering. De reagerar med viss förtrytelse över att motståndarna till könsneutrala äktenskap försöker flytta fram sina positioner genom att nu ”formulera ett försvar för det traditionella äktenskapet på ett rationellt och sekulariserat sätt”. Man pratar inte längre om ”Gud och Bibel”. Tidstypiskt jämställer tidningen det sekulariserade med det rationella och det religiösa med det irrationella. Så talar också Sturmark-humanisterna som dessvärre verkar ha fångat redaktionens öra. Mycket kan sägas om detta men för att inte förlora fokus (allt för mycket) räcker det att hänvisa till uppropet Bevara äktenskapet och dess hemsida. Där återfinns sedan 1,5 år tillbaka de främsta argumenten mot det könsneutrala äktenskapet utan referenser till vare sig Gud eller Bibeln.

DN:s ledarredaktion summerar debattartikelns argument så här:

Äktenskapet vilar på en biologisk grund, dess syfte är reproduktion. För det krävs en mamma och en pappa. Om man då tillåter äktenskap mellan personer av samma kön har man svikit barnens rätt till sina föräldrar.

Genom att sedan peka på att det idag finns barn som lever med ogifta, adoptiv- och homosexuella föräldrar menar de att hela resonemanget faller. För även dessa barn har ju ”rätt till sina föräldrar”. Och alla barn bör få ”samma skydd från staten och samhället”. Om det bästa för barnet är att det lever i ett traditionellt äktenskap, med sina båda föräldrar, hur kan vi då tillåta att en stor grupp barn växer upp på annat sätt? Vill herrarna Fälldin och Svensson måhända backa till den äktenskapslagstiftning som gällde före 1920-talet?

Ungefär så argumenterar DN:s ledarskribenter när de gör det som bäst. Och det säger inte lite. Att samhället genom sin lagstiftning är tillåtande vad gäller olika samlevnadsformer behöver inte betyda att samhället helt saknar preferenser för vilken form som gynnar dess fortbestånd bäst. Att det existerar barn i samboförhållanden eller med adoptivföräldrar behöver inte betyda att detta är det bästa möjliga för barnet. Barn adopteras ju bort först när andra alternativ saknas, när de biologiska föräldrarna är döda eller inte klarar av att ta hand om barnen. Och livslängden för samboförhållanden är kortare än för äktenskap, till nackdel inte minst för barnen.

Att kalla homosexuella partnerskap för äktenskap ger vidare inte barnen i dessa förhållanden det ”skydd” som DN gör gällande. Skyddet ligger inte i etiketten, äktenskap eller partnerskap, utan i verkligheten bakom orden. Vi kan leka med ord hur mycket vi vill, kalla päron för äpplen och så vidare, men faktum kvarstår: den heterosexuella familjen är och förblir samhällets reproducerande enhet. Det är inom den som barn föds och får den bästa möjliga starten i livet, med sin mor och far. Ur denna familj strömmar det nya liv som samhället behöver. I denna familj får barnet bästa möjliga skydd under sin uppväxt, under samma tak som de människor som i kärlek satte det till världen. Det är helt naturligt, därför, att samhället skiljer äktenskapet från andra förhållanden. I ärlighetens namn är det i dagsläget inte mycket som skiljer äktenskapet från partnerskapet innehållsmässigt. Den kvarstående skillnaden gäller just vilka ord som ska användas.

Debattartikelns författare försvarar institutionen äktenskapet. De menar, helt rätt, att en könsneutral äktenskapsbalk i grunden skulle förändra äktenskapets innebörd. Från att vara ett förbund mellan makar med både skyldigheter och rättigheter i syfte att förbereda mark för en ny generation skulle det nya äktenskapet enbart bli ett slags officiellt erkännande av ett kärleksförhållande. Visserligen finns denna rörelse ändå, jag tänker här på det stora antalet ogifta sammanboende liksom även på den höga skilsmässofrekvensen, men ett könsneutralt äktenskap vore likväl en nådastöt mot äktenskapet som förbund med dess koppling till föräldraskapet. Jag är rädd att detta skulle accelerera den splittring vi ser av familjen idag.

Artikelförfattarna tar upp ytterligare ett skäl till att bevara det traditionella äktenskapet. Att göra det könsneutralt skulle nämligen öppna upp dörren för månggiftet. Om det kan vara könsneutralt, varför inte även antalsneutralt? Det är en bra fråga! ”Månggiftarna” saknar visserligen den starka lobbygrupp som de homosexuella har men det är faktiskt inget gott skäl till att förvägra denna grupp dess krav på att samhället ska välsigna deras kärlek. Centern och miljöpartiet håller redan på och bereder mark för en antalsneutral samlevnadsbalk. Vad blir kvar av äktenskapet, som vi förstår det idag, om och när detta sker?

Slutligen vill jag påstå att frågan varför den nuvarande äktenskapslagstiftningen behöver ändras har diskuterats bristfälligt. Att lagstiftningen skulle vara diskriminerande saknar grund eftersom äktenskapet är definierat som ett förhållande mellan en man och en kvinna, precis på samma sätt som det också är definierat att gälla vuxna människor. Och jag har inte hört någon påstå att lagstiftningen är diskriminerande mot barn. Könet gör ibland en relevant skillnad, så är det för en gynmottagning och så är det för äktenskapet. Nej, goda argument för en förändring saknas. Och varför då förändra?

Andra bloggar om: , ,

den 13 juni 2007


  Dawkins som underhållare

Jag har inte läst Richard Dawkins The God Delusion. Det jag sett av Dawkins på TV har räckt. För att citera mig själv: ”Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas. Denna okunskap parad med stor arrogans gör honom till inget mindre än en riktig skitstövel.”

En recension av The God Delusion som jag hittade idag bekräftar min bild av denne Dawkins. Andrew Rilstone skriver:

It was a trivial thing. Dawkins was talking about Polytheism-the belief that there is more than one god. He admits that he won’t have much to say about it.

”Most of my readers will have been reared in one or another of the three ‘great’ monotheistic religions (four if you count Mormonism)…”

What?

I mean, seriously, what?

Where did that remark come from? …

We never find out. Like Melchizidec, it comes from nowhere and it goes nowhere. It popped into Dawkins head and he wrote it down. It makes me doubt whether our author is fully in command of his brief.

Tydligen fortsätter Dawkins att visa upp slående okunskap när han skriver om religion. Ytterligare exempel:

Much of what the four canonical gospels share is derived from a common source, either Mark’s gospel or a lost work of which Mark is the earliest extant descendent.

Som Andrew Rilstone påpekar är det ytterst få, om någon, som tror att alla fyra evangelierna skulle härstamma från Markus. Förutom det uppenbara, att Markus själv inte härstammar från Markus, är Johannes evangelium helt olik de övriga tre.

Dawkins drar sig inte för att jämföra evangelierna med Da Vinci-koden:

The only difference between The Da Vinci Code and the Gospels is that the Gospels are ancient fiction while The Da Vinci Code is modern fiction.

Detta är ju inte vidare insiktsfullt. Faktum är att det låter lite som något som Christer Sturmark skulle kunna säga. För även om man nu tror att evangelierna är uppdiktade historier finns det förstås mycket annat som skiljer dem från Dan Browns bästsäljare.

Rilstone sammanfattar:

It is very, very hard to know where to begin in reviewing or responding to the book. It doesn’t contain anything which I can recognise as a point of view or train of thought: it just fires off a random series of nasty remarks about Christianity and anything else which happens to come into the authors line of fire. I felt that I had spent the afternoon sipping latte in the company of one of those terribly sophisticated sixth-formers who is planning to leave home while he still knows everything. … Or perhaps, with a very, very clever but mildly autistic child, who spouts out an endless stream of non-linear free association. ‘There’s a big red truck. We had baked beans for tea. That makes me think of Hindus. Catholics are silly, aren’t they? That makes me think of Vikings. We don’t like Wagner, do we? Or Muslims. Or Jews. Or Post-Structuralists.’

Så läs inte boken. Om du inte söker underhållning, förstås. Men läs för all del Rilstones kommentarer:

Where Dawkins went wrong

Some more of Dawkins greatest mistakes

Final and clinching proofs

Who is this Dawkins person anyway?

Well, that just about wraps it up for Dawkins

Andra bloggar om: , ,

den 8 juni 2007


  Kd och människovärdet

I dagens Dagen skriver Stefan Gustavsson om inkonsekvenserna i kristdemokraternas principprogram. Å ena sidan är man tydlig med att det ”absoluta och okränkbara människovärdet” gäller ”från tillblivelse till livets slut”. Samtidigt finns resonemang om ”etiska dilemman”, en situation där alla val leder till något moraliskt felaktigt. Eftersom staten inte kan säga vad som är rätt i etiska dilemman blir slutsatsen att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort.”

Aborten släcker ett mänskligt liv vars värde, enligt principprogrammet, är absolut och okränkbart. Hur kan då aborter samtidigt utgöra ett etiskt dilemma ”där alla val leder till något moraliskt felaktigt”? Stefan skriver:

Vi lägger inte födda barn i ena vågskålen och föräldrarnas situation i den andra vågskålen och kallar det ett etiskt dilemma – än mindre löser det genom att utsläcka barnens liv. Barnens människovärde väger alltid tyngre än föräldrarnas situation. … Ett verkligt etiskt dilemma föreligger först när lika stora värden står mot varandra och inte samtidigt kan bejakas. Men föräldrarnas livssituation är inte ett lika stort värde som barnets liv, varken under eller efter graviditeten. Därför är en graviditet inget verkligt etiskt dilemma. Principprogrammet behöver därmed stramas upp med en hållbar definition av etiskt dilemma.

Stefan kritiserar också slutsatsen att endast kvinnan bör få fatta det avgörande beslutet om abort:

Den avgörande frågan kan inte vara vem av dem som är den rimligaste beslutsfattaren om barnets liv – utan vilket beslut som är rimligt! Det handlar om en liten människa. I normalfallet – och den fria aborten bygger på normalfallet och inte på specialfall som våldtäkt – måste det riktiga beslutet vara att mamma och pappa tar ansvar för det liv de är upphov till. Självklart har varje kvinna rätt till sin egen kropp, men samma rätt har också fostret. Argumentet om rätten till sin kropp är intressant nog ett argument för en abortrestriktiv hållning.

Stefans slutsats blir att principprogrammet motsäger sig självt på denna punkt: människovärdet undergrävs och staten förhåller sig neutral till att oföddas liv släcks. Hur ska få förebyggande åtgärder, som Hägglund pratar så mycket om, få någon större effekt? Stefan igen:

Så länge vi inte moraliskt problematiserar att utsläcka ofödda människors liv, hjälper det inte att förebygga. Om abort är ett etiskt dilemma – en situation där det inte finns rätt eller fel utan enbart individens fria val – är det svårt att förorda det ena alternativet och förebygga det andra.

Det kristdemokraterna säger är egentligen: a) det finns inget rätt eller fel i frågan, b) vi vill verka för att få ner antalet aborter. Men vad är egentligen problemet med många aborter? Att partiet talar med kluven tunga är pinsamt uppenbart.

Andra bloggar om: , ,


  Obildade, ohistoriska och okloka

För någon vecka sedan kunde vi läsa på ”Humanisternas” egen debattsida (läs Expressens sidan 4) att lagen om religionsfrihet borde avskaffas. På något sätt menade artikelförfattarna, mestadels styrelseledamöter i ”Humanisterna”, att denna religionsfrihet verkar diskriminerande mot dem och andra ateister.

Igår fick de svar av juridikprofessor Peter Wahlgren som i en krönika i Dagens Juridik helt avfärdar Sturmark & co:s kritik mot lagstiftningen. Tydligen avskaffades lagen om religionsfrihet redan 1999… Wahlgren sammanfattar:

Artikeln är sammantaget egendomlig. Huvudargumentet är att en sedan sju år upphävd lag skall avskaffas. En välvillig tolkning – att syftet är att avskaffa de bestämmelser som f.n. berör religionsfrihet eller begreppet som sådant – förtar inte intrycket av bisarreri. Slutledningarna speglar okunskap om lagars funktioner och oförståelse för religionsfrihetens centrala syfte.

Effekterna av att sprida vilseledande texter med felaktigt innehåll är rimligtvis negativa. Humanism associeras med förnuft, medmänsklighet, tolerans och ansvar. Det finns även bildningsideal, humanisten bör något behärska de humanistiska ämnena historia, filosofi och gärna även textanalys. Mot den bakgrunden framstår Förbundet humanisterna som otydligt, motsägelsefullt och kontraproduktivt.

Följaktligen utfärdas här en varning för denna gruppering. Styrelsemedlemmarna som författat texten förefaller obildade, ohistoriska och okloka. Låt dem gärna komma till tals men beakta att vad som framförs kan vara rena rappakaljan och att de seglar under falsk flagg.

”Styrelsemedlemmarna … förefaller obildade, ohistoriska och okloka.” Ja, det är sannerligen det intryck man får. Trots detta ska ”Humanisterna”, enligt Sturmark, vara Sveriges mest växande folkrörelse. Men så är det också dokusåpans tid.

Andra bloggar om: , ,


  Ny spännande webbplats

CredoAkademin har i dagarna sjösatt en ny webbplats med mottot ”Till den kristna trons försvar”. Den är späckad med gott innehåll: teologiskt och filosofiskt fördjupande artiklar, blogg med kommentarer om det senaste och ett livligt diskussionsforum. Inte minst bidrar Stefan Gustavsson med mycket innehåll. Jag kommer själv att skriva något där då och då (i den mån jag överhuvudtaget producerar något, ska sägas).

Aktivera dig du också! Diskussionsforumet är öppet för alla.