Skip to main content.

’Vita huset’ och dödsstraffet, del 1

”Vita huset” måste vara bland de bästa TV-serier SVT köpt in från USA, kanske är den t.o.m. bättre än ”På spaning i New York”. Serien visades förra året och intensiv-repriseras nu onsdag, torsdag och fredag varje vecka. Nya avsnitt är att vänta i höst. Dialogen är otroligt rapp och intelligent och frågeställningarna är aktuella och oftast relevanta även ur ett svenskt perspektiv. Människorna är charmiga och, framförallt, mycket skärpta.

Torsdagen den 20/6 handlade det om dödsstraffet. Avsnittet tillhör ett av de sämre. Det beror inte på att skådespelarna gjorde dåligt ifrån sig eller att argumentationen var ensidig (vilket den var) utan på att resonemangen om dödsstraffet var illa genomtänkta.

Här följer några scener ur avsnittet som tar upp argument för och emot dödsstraff:

1. En judisk rabbi säger till Toby, en av presidentens rådgivare, att våld föder våld och att hämnd inte är judiskt. Han säger i en senare scen att katolska kyrkan är emot dödsstraff (viktigt då presidenten är katolik) eftersom livet anses heligt. Abort likställs med dödsstraff. När Torah, Lagen, kommer på tal säger rabbinen att den speglar dåtidens visdom men att den inte är ett rättesnöre för den moderna människan (”it’s plain wrong by modern standards”).

2. Sam, en annan av presidentens rådgivare, säger om dödsstraffets avskräckande effekt att denna är ”speculative at best”.

3. På en fråga från presidenten om han skulle vilja att hans mors mördare avrättades, svarar Charlie, presidentens hjälpreda, att det skulle han inte vilja. Han skulle vilja döda honom själv.

4. Joey Lucas, en politisk konsult, säger i ett samtal med presidenten att staten inte borde döda folk. Presidenten tar upp Bibelns ord och nämner även Augustinus och Aquino. Joey lägger till Kant i skaran av tänkare som var positiva till dödsstraffet. Men, menar hon, detta är gamla skrifter (”old writings”).

5. CJ, presidentens pressekreterare, är den som har till uppgift att informera presidenten om den dödsdömdes död. Hon säger att hon inte bryr sig om denne man lever eller dör, han har ju faktiskt dödat minst två människor. Samtidigt önskar hon att hon slapp känna till hans moders namn.

6. Sam räknar upp övriga länder som har dödsstraff: Nigeria, Pakistan, Saudiarabien och Iran. Han säger att denna grupp borde USA inte ha något gemensamt med.

7. En katolsk präst besöker presidenten i samband med den dödsdömdes död. Han säger: ”Hämnden är min, säger Herren” (från Romarbrevet 12:19). ”Det betyder”, fortsätter han, ”att endast Gud får döda människor.” När presidenten beklagar sig över att Gud inte gett honom den vishet han bett om, berättar prästen en historia om en man som vägrade att ta emot hjälp från människor i sin omgivning trots att hans liv hotades. Han var ju religiös och Gud skulle hjälpa honom. Mannen drunknade till slut och fick ett samtal med Gud. ”Varför hjälpte du mig inte?”, frågade mannen. Gud svarade att han hade sänt flera människor som erbjudit mannen hjälp. ”Vad gör du här egentligen?!”, avslutade Gud. Poängen var att presidentens rådgivare hade gett honom alla skäl han egentligen behövde för att benåda den dödsdömde, att Gud hade verkat genom dessa människor. Men till ingen nytta.

Programmet avslutades med att presidenten avstod från att benåda den dödsdömde av enda anledningen att han inte vill stöta sig med de 71 % av det amerikanska folket som var för dödsstraff. Presidenten kände av sin feghet och skuldtyngd biktade han sig för den närvarande prästen.

Flera av argumenten tar alltså sin utgångspunkt i judiska och kristna föreställningar. Endast ett kritiserar dödsstraffet utifrån strikt sekulära utgångspunkter, det om dödsstraffets avskräckande effekt. Man kan undra varför det är så. Kanske beror det på att det amerikanska folket i hög grad är religiöst. Genom att undanröja de religiöst grundade argumenten vore det fritt fram för ett avskaffande av dödsstraffet. Jag spekulerar. Det tråkiga är att manusförfattarens styrka inte ligger på det religiösa området. Klyschorna haglar. Vid flera tillfällen innehåller resonemangen referenser till skrifternas ålder (Bibeln, Augustinus, Aquino, Kant). Men idéer förlorar ju inte sin sanningshalt i takt med att de åldras! Sanning och ålder är två helt skilda kategorier. Värst blir det för rabbinen som ju har som sin uppgift att utlägga väldigt gamla skrifter. Han kan knappast med trovärdigheten i behåll fortsätta sitt arbete med uppfattningen att Torah är ”plain wrong by modern standards”.

Rabbinen säger vidare att våld föder våld. Det finns förstås sanning i detta påstående, det är det som är det försåtliga. På ett plan är det emellertid helt falskt: den som dödas kommer inte mer att bruka våld. Men rabbinen tänkte antagligen på straffets effekter på samhället. Även här är det fel om straffet uppfattas som rättvist av folket. Och det i sin tur bygger på att det är rättvist, d.v.s. att den som döms till döden verkligen förtjänar sitt straff. Ett rättvist straff är inte början på en våldsspiral utan dess slut.

Sedan har rabbinen fel i sak när han säger att Katolska kyrkan jämställer abort med dödsstraff utifrån principen att allt liv är heligt. Visserligen har de amerikanska biskoparna kritiserat det på vissa håll flitiga användandet av detta straff men de menar också, i linje med den katolska traditionen, att staten i princip har rätt att utdöma dödstraff. Staten agerar som Guds hämnare och har som sin uppgift att upprätthålla ordning och rättvisa, med våld om så krävs. Det man säger är att oskyldigt mänskligt liv inte får kränkas och kyrkan är därför samtidigt mot abort.

Detta för oss över till den katolska prästen. Samtidigt som han berättar en historia om hur Gud använder människor för att rädda liv, tar han avstånd från dödsstraffet med motiveringen att endast Gud får döda. Felslutet är tydligt. Kan Gud använda sig av människor för att rädda liv kan han också göra det för att ta liv. Och ser vi på det citat som prästen använder, ”Min är hämnden, säger Herren”, står detta i ett sammanhang som handlar om att inte ta rätten i egna händer. Några verser senare säger Paulus i Romarbrevet 13 att ”det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda”.

CJ:s och Charlies reaktioner är mer känslomässiga. CJ säger, med darr på stämman, att hon gärna sluppit känna till den dödsdömdes mors namn. Vad vill manusförfattaren, Aaron Sorkin, med detta? Kanske vill han få tittarna att känna sympati med den dödsdömde genom att hänvisa till hans mänsklighet. Han talar till våra känslor. Helt motsatt effekt hade uppnåtts om scenen istället hade handlat om offrens mänsklighet. Charlies reaktion talar också till våra hjärtan snarare än våra förnuft. Den genomsympatiske Charlie önskar hämnas. Vi känner förstås igen oss i detta. Vi vill gärna få utlopp för vår vrede. Återigen erfar jag ett subtilt argument från Sorkin, nämligen att dödsstraff handlar om något så primitivt som hämnd. Utförs den av en privatperson är det på något vis okey, i varje fall om det sker impulsivt och utan beräkning. Däremot är det fel för staten att hämnas, staten agerar ju med beräkning och vi förutsätter att den handlar rationellt. Och vad finns det för rationellt med att ännu en människa får sätta livet till. Vad gör det för gott? Återigen spekulerar jag, hoppas ni ursäktar. Men det är självklart så att varje scen i avsnittet har ett syfte och det är inte alltid alldeles klart vilket det är.

Ovanstående resonemang för oss över till dödsstraffets konsekvenser. På detta område tror jag att Sorkin hade haft större utsikter att föra en god argumentation. Men det blir bara ett argument och det är Sam som står för det. Han säger alltså om dödsstraffets avskräckande effekt att denna är, som bäst, spekulativ. Inte mycket att komma med, tycker jag. Finns det i övrigt goda skäl för dödsstraff behöver dess avskräckande effekt inte vara styrkt till 100 %. Här borde det ha funnits mer att hämta för Sam (och Sorkin). Mer om straffets avskräckande effekter senare.

Slutligen nämner Sam också vilka övriga länder i världen som har dödsstraff. Jag läser om detta titt som tätt på DN:s ledarsida. Argumentet verkar lyda:

eller, om man inte gillar USA:

Men båda resonemangen förutsätter det som ska bevisas, nämligen att dödsstraff i sig gör ett land ruggigt. Jag menar att det är rättssystemets karaktär som avgör om ett land är civiliserat eller inte. Är det korrumperat förlorar alla straff, inte enbart dödsstraffet, sin legitimitet. I ett land som inte styrs av lagen utan av en diktator blir dödsstraffet enbart hemskt.Ja, det var ”Vita husets” argument. Mycket mer finns förstås att säga, återkommer till detta i del 2.

Print This Page Print This Page