Skip to main content.

Vem hatar en homosexuell?

Vem hatar egentligen en homosexuell? Läser man DN till vardags kan man få för sig att det är ganska många. Kanske finns det en liten homohatare i oss alla? Nåja, riktigt så illa är det inte. För det gäller att läsa ordentligt och vara noga med att skilja på etiketter och faktiskt innehåll. Den 27/7 publicerades en debattartikel med rubriken ”Hatbrotten har fördubblats på åtta år” skriven av kriminologen Eva Tiby. Det låter ju ganska illa. I en undersökning har 2000 personer intervjuats och av dessa uppger 52 % att de varit utsatta för olika slags hatbrott.

Vad talar vi då om för slags brott? Här finns förstås vålds- och sexbrotten liksom hot om våld. Men den överväldigande majoriteten av brotten, eller vad man nu ska kalla dem, handlar om förolämpningar och diskriminering. Av de utsatta uppger 80 % att de drabbats av förtal eller förolämpningar. Mer än en fjärdedel av de som rapporterats vara utsatta för hatbrott uppger sig också varit drabbade av olika former av diskriminering. Att jag låter lite tveksam över brottsrubriceringen beror på att mycket av det som kan upplevas som förolämpande eller diskriminerande inte borde vara ett brott, allra minst ett hatbrott. Säg att jag i ett personligt samtal eller offentligt säger att homosex är en synd. Eller att homosexualitet är onaturligt, en sexuell störning som egentligen borde klassas som en sjukdom. Och som det finns bot för. Eller att det finns kopplingar mellan homosexualitet och pedofili. Eller att barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa och att homosexuella därför inte borde få adoptera. Eller att äktenskapet till sin natur är för en man och en kvinna. Mycket av detta kan säkert upplevas som stötande och kan därför, av denna enda anledning, komma att klassas som hatbrott. Artikeln ger ett exempel på förolämpning som alltså fått rubriceringen hatbrott:

Ett exempel är de två kvinnorna som skulle ingå partnerskap och ville ta brudkort hos fotografen. Tid avtalades, men kort tid före den stora dagen ringde fotografen och ställde in fotograferingen. Först med svepskäl, senare med samvetsskäl. ”Hans samvete förbjöd honom att fotografera samkönade par”, berättar den ena bruden.

Ursäkta mig men var finns hatet? Det borde vara fotografens självklara rättighet att avböja till att medverka i sammanhang som han finner betänkliga. Och varför utgå från att mannen ljuger när han hänvisar till samvetsskäl? Att man ställer sig tveksam till eller tar avstånd från den offentliga sanningen om homosexualitet som enbart en sexuell normalvariant behöver inte innebära att man hatar homosexuella. Faktiskt.

Tiby sammanfattar artikeln med att säga att den största ökningen av hatbrotten ligger på brottstyper som förtal, förolämpningar och trakasserier. Och bovarna finner vi inte i mörka ”vit makt”-liknande grupper utan den ”vardagliga skaran gärningsmän och gärningskvinnor [återfinns hos] släktingar, grannar, elever, studenter, handledare, hantverkare, fotografer, flygvärdinnor, kolleger och myndigheter.” Jag misstänker att vi, med Tibys definition av hat, skulle kunna finna att en majoritet av befolkningen går omkring och hatar homosexuella.

I en annan artikel i samma nummer av DN recenserar Jessica Kempe boken ”H.O.M.O. – en helgonkalender”, skapad av prästen Lars Gårdfeldt och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin (se även kommentar av Hanne Kjöller dagen efter). ”Helgonkalendern” är, menar Kempe, en ”historiebok över den kristna kyrkans hatbrott”. Den första homohataren i artikeln är heliga Birgitta ”som avskydde tanken på en man i armarna på en annan man” (min kursiv). Så likställs här attityden till gärningar med attityden till människan, detta trots att de flesta av oss mycket väl lyckas göra denna distinktion.

Vad krävs då, enligt Kempe, för att klassas som en av kyrkans homohatare. Jo, det räcker att tro att Gud författat (eller åtminstone inspirerat skulle jag tro hon menar) den Tredje Mosebokens kapitel 20 vers 13 som säger: ”Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåder dem.” För att undgå Kempes anklagelse om homohat måste jag alltså avsvära mig tron på Gud som Bibelns inspiratör. Alla de som menar att Bibeln är Guds ord skulle alltså gå runt och hata homosexuella, vare sig man är medveten om det eller inte. Kempe vet säkert att ingen kristen önskar införa dödsstraff för homosexuella. Udden är därför riktad mot det som kyrkan genom historien lärt om homosexualitet, att det är en styggelse i Guds ögon, och inte mot det straff som denna passage påbjuder. Det är kyrkans lära som är hatisk. Den är i sig ett brott. Återigen är det uppfattningar som anses brottsliga, inte enbart de handlingar som uppfattningarna eventuellt ger upphov till.

Är det då så att kyrkans män och kvinnor, liksom alla dem utanför kyrkan som spontant känner att homosexualitet är något onaturligt, går omkring och pyr av hat? Självklart inte. I själva verket är denna användning av ordet hat ännu ett exempel på orwellskt nyspråk (ett annat exempel är ”tolerans”). Hat, som det betyder för gemene man, innebär att känna en djup och stark motvilja mot någon eller något. Och det är hatets objekt som hatas, inget eller ingen annan. Ska jag hata homosexuella måste jag därför känna en djup och stark motvilja mot just dem. Det räcker inte att jag känner en motvilja mot homosexuella handlingar. För dessa definierar inte människan som utför dem. Jag skulle tro att detta är allmänt känt, egentligen. Så exempelvis är det få föräldrar som börjar hata sitt barn om det skulle uppdagas att det mobbat flera i sin omgivning, hur illa föräldrarna än tycker om mobbing.

Det finns en uppsättning uppfattningar som det pågår en allmän stigmatisering av. Till dessa hör allt vad man kan kalla en gammaldags sexualmoral. Det är på ett sätt märkligt att denna stigmatisering får fortgå. Resultatet av den moderna sexualuppfattningen, där sex allt mer förknippas med rekreation och allt mindre med skapandet av nytt liv, är ju en allt grövre sexualisering av samhället. Vi översköljs av erotiska bilder i kvällspress, TV och film. Reklamen blir allt mer utmanande. Sex kryper nedåt i åldrarna. Sexbrotten ökar. Människan objektifieras och förytligas. Jag har inte hört många som välkomnar denna utveckling. Ändå är det få, om någon, som propagerar för att vi ska ta ett steg tillbaka och återgå till den äldre moralen. Det skulle exempelvis kunna handla om att skolan börjar tala mer om avhållsamhet istället för att dela ut kondomer till ungdomarna. Samhället skulle också kunna ta ställning för familj och äktenskap. Men om detta hör vi inget, vilket är lite märkligt.

En anledning till tystnaden är att dessa åsikter inte är salongsfähiga. Ingen vill bli beskylld för att vara sexualfientlig. Ingen vill vara gammaldags. Ingen vill stämplas som homohatare. Men det är tid att avslöja lögnerna och de som sprider dem. Bekvämligheten, mysighet, konsensus och harmoni i all ära men det finns viktigare saker. Sanningen är viktigare. Vårt samhälles framtid likaså. Det är dags för konflikt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit