Skip to main content.

Vakna ni fredsivrare!

På Expressens löpsedel kan vi idag läsa att Lena Ph flydde från festen efter Melodifestivalen igår. Tydligen var det Bert som varit oförskämd. Förlåt mig, Expressen, men visst hände det något viktigare igår? Var det inte så att det samma dag, världen över, genomfördes de största demonstrationerna sedan Vietnamkrigets dagar? Aftonbladet ägnar sig åtminstone åt rätt sak. På första sidan kan vi läsa: ”Vakna, Bush!” Men det är knappast Bush som behöver öppna sina ögon. För vilka var demonstranternas budskap? Bl.a. kunde vi se följande plakat: ”USA Don’t kill Iraq’s children for oil!”, ”No war over oil”, ”Bombs don’t stop terror” och ”Stoppa USA:s massmord”.

Utan att ha sett alla plakat tror jag att man skulle kunna reducera innehållet i dem till tre budskap: 1) USA drivs främst eller enbart av egoistiska oljeintressen, 2) det är fel att starta ett krig som kommer att döda många irakiska civila och 3) kriget är ett ineffektivt, t.o.m. kontraproduktivt, vapen mot terrorismen. Det första budskapet börjar bli uttjatat (se tidigare kommentar här). Det finns, kort sagt, enklare sätt för USA att få tag på Iraks olja än att kriga för den. Mike Vinnerstig på Försvarets forskningsinstitut avfärdade häromdagen dessa spekulationer som en ”vulgärdebatt”. Jag kan bara instämma.

Det andra budskapet har mer med verkligheten att göra. Men det träffar ändå inte rätt. Den som inleder ett anfall måste förvisso väga de positiva konsekvenserna mot de negativa konsekvenser som går att förutsäga. Och här finns inga enkla svar. Det som ligger i den ena vågskålen är ett stort mänskligt lidande nu. I den andra ligger en kärnvapenbestyckad Saddam om något år. Det senare skulle med all sannolikhet leda till ett långt värre krig. I vågskålen finns också Saddams kontinuerliga förtryck mot sitt eget folk, kurder och andra minoriteter. Ekvationen är allså inte så enkel som demonstranterna gör gällande. En ansvarsfull statsledning kan emellertid inte förbli passiv utan måste fatta ett beslut, även om det saknas enkla svar. Det som står klart är att det finns en stor kostnad (räknat i mänskligt lidande) i att inte agera nu mot Saddam.

Även det tredje budskapet innehåller (små) korn av sanning. Bomberna i Afghanistan har, exempelvis, inte omintetgjort al-Qaida. Men Saddam är ingen Usama. Saddams maktställning är helt beroende av att han förblir statschef i Irak. En Saddam på flykt är en död Saddam. Hans fan club är påtagligt mindre än Usamas. Det finns också en i viss mån befogad oro att ett USA-lett krig mot Saddam skulle kunna inleda en ny våg att terror mot USA och Europa. Men ett alternativt scenario är att Iraks folk faktiskt ser sig befriade av USA och att USA därmed får ökad goodwill i regionen. Vidare kommer terrorhotet att kvarstå, oavsett om USA angriper Irak eller inte, och USA måste därför göra allt för att förhindra al-Qaida eller andra terrornätverk från att få tag på massförstörelsevapen. En Usama utrustad med kärnvapen vore verkligen en marddröm.

Genom att bara tänka lite går det alltså att omkullkasta demonstranternas argument mot kriget. Det är de som borde öppna sina ögon för verkligheten i Irak och inte låta sig förblindas av sitt Bushhat. Tydligt blir det när vi tar del av Barham Salihs vittnesbörd. Han är premiärminister för det irakiska Kurdistan. Han säger: ”Det är lätt för dem som lever i trygghet att ropa ‘Aldrig krig!’ Vi har haft ett oavbrutet krig i tio år.” (För mer av Barham Salih, läs här). Under det amerikanska flygskyddet har kurderna lyckats återskapa de byar som Saddam förstörde under 80-talet. Barham vet vad tyranni innebär. Och det stavas inte B U S H, utan S A D D A M.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit