Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö menar i en debattartikel i dagens DN att George W Bush är en massmördare. ”Varje dödad civil irakier, i ett orättfärdigt krig, innebär en mördad civil irakier,” skriver Tännsjö. För att ge skjuts åt sitt resonemang lutar han sig mot läran om det rättfärdiga kriget, en doktrin med ursprung hos kyrkofadern Augustinus och den medeltida kyrkan och som kraftigt påverkat folkrättens utformning. Lärans funktion är att hjälpa statsmän, befälhavare och enskilda medborgare att avgöra när det är moraliskt rätt att gå i krig och med vilka medel detta krig får föras. I grunden ligger en världsbild som menar att kriget kan tjäna rätten och att kriget i vissa fall är oundvikligt i den tid vi lever i. Som Tännsjö mycket riktigt påpekar bedöms kriget, enligt denna lära, alltid två gånger; första gången med hänvisning till de skäl de krigförande parterna har för att inleda kriget (jus ad bellum) och andra gången med hänvisning till de medel de använder (jus in bello). Men Tännsjö missförstår ändå denna morallära på flera punkter.
Tännsjös första misstag är att han reducerar krigets giltiga grunder till självförsvar. Han skriver: ”Ett krig får inte igångsättas, om det inte med rätta kan rubriceras som ett försvarskrig.” Detta är förvisso vad FN-stadgan säger. Men enligt läran bör ett rättfärdigt krig snarare karaktäriseras som en reaktion på en tidigare aggression. Tomas av Aquino uttrycker det så här: ”De som attackeras, bör attackeras därför att de förtjänar de för något fel de begått.” Detta ger ett större utrymme för militära aktioner än vad FN-stadgan medger. Exempelvis kan det vara rätt att förhindra massmord i ett annat land (även om FN är paralyserat). Det kan också vara rätt att inleda ett förebyggande krig mot en stat med ett tydligt aggressivt beteende. Det senare är särskilt aktuellt i denna tid då kunskapen om massförstörelsevapen har spridit sig till hotfulla och laglösa regimer. Jag menar att läran om det rättfärdiga kriget ligger betydligt närmare gängse moraliska uppfattningar om legitima krigsorsaker än vad folkrätten gör. Det kan, exempelvis, inte vara rimligt för en nation att stillasittandes behöva invänta ett kärnvapenangrepp om man på goda skäl anser sig hotad.
Tännsjös gör sitt andra misstag när han säger att proportionalitetskravet (som säger att medel som leder till onödigt lidande inte får användas) inte kan uppfyllas eftersom kriget är oberättigat. Han blandar här ihop vad som rättfärdigar kriget som sådant med vad som rättfärdigar dess medel. För det är ju de militära positiva effekterna som ska vägas mot lidandet som angreppen orsakar. Tännsjö säger det själv några stycken tidigare. Vilka var då de militära effekterna? På drygt tre veckor intog koalitionen ett land stort som Frankrike, nedkämpade en flerfaldigt större armé och intog flera städer som försvarades av civilt klädda milismän. Mot denna bakgrund kan det svårligen hävdas att de irakiska förlusterna är oproportionerligt stora. Detta låter kanske cyniskt men i vågskålen ligger också det mänskliga lidande som en fortsatt Saddam-ledd regim inneburit för Irak, regionen och kanske hela världen.
Läran om det rättfärdiga kriget lämnar stort utrymme för politiska och militära bedömningar. Hur ska vi bedöma argumenten om Iraks innehav av massförstörelsevapen? Tog koalitionen tillräckligt stor hänsyn till den civila befolkningen i planeringen och utföranden av sina operationer? Kunde koalitionens trupper ha förhindrat den anarki som uppstod efter regimens fall? Det mesta talar för att Saddam fortsatte tillverkningen av förbjudna vapen efter 1998 och att han med dessa vapen utgjorde ett hot mot regionen, Europa och USA. Mycket talar också för att koalitionen ansträngde sig för att i största möjliga mån skona civilbefolkningen. Siktet var ju från början inställt på att vinna irakiernas hjärtan och de bomber som träffade marknadsplatser och bostadsområden tjänade knappast koalitionens sak. Kanske kan det riktas klander mot framförallt den amerikanska ledningen för att den inte i högre grad planerat för den anarki och plundringsvåg som bredde ut sig direkt efter Saddams fall. Klart är emellertid att varken läran om det rättfärdiga kriget eller sunt moraliskt omdöme lämnar utrymme för de tvärsäkra utlåtanden om Bushs moraliska skuld som Tännsjö gör.
