Skip to main content.

Preliminär forskningsplan för magisteruppsats

Förslag på titel: Rättvisa, säkerhet, fred eller lag – Vilken väg till den goda freden?

Bild på framsidan: På en plattform står en riddare med ett svärd i handen. På hans axel sitter en duva. Plattformen stöds av tre pelare på vilka det står ”Moralisk realism”, ”Det goda våldet” och ”Moralens överhöghet” (preliminära formuleringar). Dessa tre pelare attackeras på olika sätt av Realisten, Pacifisten och Legalisten.

Inledning

I krig och kärlek är allt tillåtet lyder ett ordspråk. Med det menas att kriget, liksom kärleken, saknar moral och inte kan eller ska bedömas som andra handlingar. Kriget saknar lagar eftersom det till sin natur är barbariskt. Det lockar fram besten i människan. Och för honom gäller inga lagar. Ändå kan vi inte låta bli att fälla högst moraliska omdömen om olika krigsinsatser, på samma sätt som det finns en mängd moraliskt laddade ord om människors kärleksrelationer. Vi blir moraliskt indignerade över urskillningslösa attacker mot civila och tar ord som ”mördare”, ”slakt” och ”illdåd” i vår mun. På samma sätt kallar vi män som vid ett flertal tillfällen varit otrogna sina hustrur för ”horkarlar”. Vårt språkbruk tyder onekligen på att man inte får göra vad som helst, varken i krig eller i kärlek.

Might is right är ett uttryck av liknande slag. Med det menas att det är den starke som definierar vad som är moraliskt rätt. Det är segraren som skriver historien. Segraren är god och förloraren ond. Det saknas alltså, enligt detta uttryck, en av makten oberoende moral. Men detta är förstås mer ett utslag av cynism än det är en verklig uppfattning av sakernas tillstånd. För även om de allierade vann andra världskriget kritiserar vi USA:s atombombningar och flygbombningarna av Dresden. Och dagens tongångar mot USA tyder mer på att vi tror att ”might is wrong.”

Många, starka och skiftande är våra reaktioner på krig och militärt våld. Många är de människor som tar avstånd från all militär våldsanvändning. I insändare och debattartiklar kunde vi förra hösten, inför det stundande anfallet på Afghanistan, läsa att våld inte skyddar mot våld och att ”svara våld med våld ökar våldet och gör en stjärnlös natt än mörkare” (1) eller att krig ”mellan nationer borde tillhöra en sedan länge svunnen barbarisk tid. Det är fullt möjligt att söka och finna fredliga ickevåldslösningar på varje mänsklig konflikt eller motsättning.” (2) De fanns också reaktioner av ett helt annat slag. En krönikör i Time skrev förra hösten: ”What’s needed is a unified, unifying, Pearl Harbor sort of purple American fury – a ruthless indignation that doesn’t leak away in a week or two.” (3)

Det kalla krigets slut har öppnat upp dörren för ett mer aktivt FN. De eviga låsningarna i säkerhetsrådet har gett vika för konstruktiva samtal mellan stormakterna och gemensamma aktioner under FN-flagg. Vi har sett FN fatta beslut om inte bara fredsbevarande utan även fredsskapande aktioner. Detta har fött en ny optimism över inte bara FN:s utan hela världens framtid. Kanske kan den mer eller mindre anarkistiska världsordningen successivt komma att ersättas av en ny ordning, med en lag och en polis som upprätthåller den. Det finns onekligen sådana storartade visioner med FN.(4) Här kan vi tänka oss en konflikt mellan uppgifterna att verka för denna vision och att verka för exempelvis universella mänskliga rättigheter, som ju också är ett av FN:s ändamål, i den världsordning som nu råder. Med lite god vilja är det möjligt att tolka den rådande konflikten mellan FN och USA på detta vis. Vi kan se att det här finns en spänning mellan folkrätten å ena sidan och etiska förpliktelser å den andra. Med anledning av NATO:s anfall mot Jugoslavien, drog det brittiska underhuset följande slutsats: ”[W]e conclude that NATO’s military action, if of dubious legality in the current state of international law, was justified on moral grounds.” (5)

Denna uppsats handlar om etiska perspektiv på krig. Ämnet är ytterst aktuellt. USA:s svar på attackerna den elfte september har gjort att frågan om med vilken rätt ett land tar till vapen blivit till ett vanligt samtalsämne i media, i fikarummen och i köken. Utan att ha ordentligt under fötterna vågar jag ändå påstå att alla har en uppfattning om de amerikanska militära aktionerna mot Afghanistan. Varje skribent med självaktning har kommenterat denna konflikt. Emellertid har jag saknat djupare resonemang, åtminstone i Sverige, om när och under vilka villkor militära aktioner kan rättfärdigas moraliskt. Den ”militära vägen” beskrivs ofta som otillräcklig och kortsiktig (6), som något kontraproduktivt som egentligen borde ersättas med bistånd (7) eller som omöjlig att kombinera med storsinne och vidsynthet.(8) Måste det vara så? Att det ofta är så råder det inget tvivel om. Samtidigt som vår erfarenhet säger oss att krig är fruktansvärt, säger den emellertid också att det ibland inte verkar kunna undvikas. Att det är legitimt att försvara sig, både sina nära och kära liksom andra som utsätts för förtryck och förföljelser, är en uppfattning som delas av många. Av denna följer att det under vissa förutsättningar är berättigat att ta till vapen och att krig därför skulle kunna vara både en tillräcklig, produktiv och ”storsint” lösning på en konflikt som inte hade kunnat lösas på annat sätt.

Syfte

Syftet med uppsatsen är mångfaldigt. Primärt önskar jag bereda mark för en mer nyanserad diskussion i Sverige om det militära våldet och ge goda analysverktyg för en sådan diskussion. För att åstadkomma detta ämnar jag presentera teorin om det rättfärdiga kriget, dess bakgrund och förankring i modern folkrätt. I syfte att pröva och belysa teorin från flera håll, kommer den att kritiseras av tre alternativa perspektiv på konfliktlösning. Dessa är den politiska realismen, pacifismen och ”Perpetual Peace/World Order”-teorin. De kommer att angripa var sin grundpelare för teorin om det rättfärdiga kriget. Dessa är:

Pelare 1: det finns utrymme för etiska övervägningar i relationen mellan stater
Pelare 2: det finns en användning av militärt våld som tjänar goda syften
Pelare 3: det är på etiska grunder snarare än på strikt legala som militära aktioner bör rättfärdigas

De tre kritiserande teorierna kommer således att bidra med diskussioner på områdena etikens utrymme inom (utrikes)politiken, etiska aspekter på våldsanvändning och förhållandet mellan etik och juridik.

Frågeställningar

De tre kritiserande teorierna kommer var för sig att bidra med en central frågeställning. Realisten menar att det primära för en stat i sina relationer med andra stater är sin egen säkerhet och överlevnad. Inom det internationella systemet råder anarki och det är därför djungelns lag som gäller. Det saknas därför utrymme för etiska övervägningar så till vida dessa inte har bäring på landets säkerhet. Denna världsbild utmynnar i frågan:
Finns det utrymme för etiska övervägningar i internationella relationer?

Pacifisten ser inte hur våld egentligen kan lösa några problem. Det skapar mer problem än det löser. Våldet är i sig något ont, både för den som drabbas och för utövaren. Även om polisiärt våld kan rättfärdigas inom ett land, innebär ju krig att kulturer ställs mot varandra och att den militära insatsen därmed saknar den legitimitet som en polisiär insats har. Pacifisten förespråkar istället ickevåldslösningar. Hans fråga blir:
Hur kan militärt våld rättfärdigas?

Anhängaren av ”Perpetual Peace/World Order”-teorin, som jag för enkelhets skull kommer att kalla legalisten, menar att den eviga freden endast kommer att uppnås genom att vi får en ny världsordning som ersätter den anarki som nu råder. I denna världsordning har FN en huvudroll. Därför fördömer han alla militära aktioner som inte direkt stöds av FN och dess stadga. Lagen står över moralen, om inte i ontologisk mening så i varje fall rent praktiskt. FN-stadgan är en god lag som erbjuder den mest effektiva vägen till fred mellan nationerna. Legalisten frågar därför:
På vilken grund kan en militär aktion rättfärdigas om inte FN sanktionerar den?




1. Mikael Löwegren, ”Våldets svaghet och människans storhet”, Smålänningen 2001-10-??

2. Leif Cromnow, ”FN enda polisen”, SvD 2001-12-7

3. Lance Morrow, ”The Case for Rage and Retribution”, Time:s specialnummer om elfte september

4. Se exempelvis FN-stadgan, vars första paragraf inleds med dessa ord: Förenta Nationernas ändamål äro ”att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott”.

5. Foreign Affairs Committee, House of Commons, 2000:4, stycke 138

6. Lari Nyroos, ”Krig utrotar inte fanatism”, SvD 2001-10-6

7. Ulf Bjereld, ”Bomber utan logik”, SvD 2001-10-26. Här riktar visserligen Bjereld främst sin kritik mot bombningarna av Afghanistan, inte mot kriget som sådant. Men hans förordande av massiva biståndinsatser istället för en mer diskriminerande form av krigföring vittnar om hans negativa syn på militära lösningar.

8. Jeanne A. K. Hey, ”Orättvisa – terrorns rötter”, SvD 2001-9-23

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit