I höstens nyhetsflöde har pedofilerna återkommit med jämna mellanrum. Pedofiler som smygfilmas av TV, pedofilnätverk som sprängs av polisen, pedofiler som avstängs från arbetet när datorn hittas full av barnporr”¦ Efter ett av dessa avslöjanden hör jag någon från Rädda Barnen tala om pedofili som ”en perversion, en sjukdom”. Och jag tänker: Är det verkligen tillåtet att tala om någons sexualitet som en perversion?
Senare samma dag sticker någon till mig en artikel ur tidskriften Bang, med rubriken ”Från perversa till kelgrisar”. (1) Det är en artikel om hur bedömningen av homosexuella handlingar drastiskt har förändrats från avkriminaliseringen 1944, till socialstyrelsens friskförklaring 1979, till partnerskapslagen 1994 fram till dagens situation där politiker och media tävlar om att lyfta fram homofrågor.
Osökt inställer sig frågan: Vad är definitionen på en pervers respektive en naturlig sexualitet? Vad i våra definitioner har möjliggjort den förändrade bedömningen av just homosexualitet – som gått från perversion till normalvariant?
Varje samhälle har att ta ställning till sexualetiska frågor. Handlingsalternativen är legio och väl kända i historien: monogami, polygami, promiskuitet, homosexualitet, prostitution, våldtäkt, incest, pedofili (med barn), nekrofili (med döda), tidelag (med djur)”¦ Och allt däremellan. Människans komplexitet på detta område känner ingen gräns.
Många kulturer har endast accepterat sexuellt samliv inom ramen för äktenskapet. Övriga möjligheter har spärrats med stränga tabu och betraktats som perversioner. Vår kultur har de senaste 40 åren gått den motsatta vägen. Vi försöker bryta så många tabun som möjligt och lösgöra oss från själva föreställningen om det perversa. Istället talar vi neutralt om olika sexuella preferenser och om sexuella minoriteter.
Den kände filosofen Peter Singer har nyligen vållat debatt genom att vilja riva ner det han anser vara ett sista tabu, ”sex över artbarriären”. Alltså sex med djur. I en recension av boken ”Dearest Pet” beskriver han hur sex med djur förekommit i många kulturer och därför inte i sig kan anses onaturligt. Men få är villiga att på det sättet förkasta alla tabun. Någonstans drar vi en gräns. Så återkommer frågan: Var går gränsen?
Standardsvaret är idag: Så länge det inte skadar någon. Men är det hållbart? Det är inte säkert att någon skadas i polygama förhållandena eller i prostitution. Peter Singer skriver att det inte är säkert att djur skadas i sexuella relationer med människor. Det finns pedofiler som argumenterar för att det är positivt för barn att vuxna initierar dem i den sexuella världen. Ändå tar vi avstånd från dessa handlingar. Definitionen bör innehålla fler moment än frånvaro av skada.
Humanisterna skriver i sitt idéprogram om ”en positiv syn på sexualitet mellan samtyckande vuxna och respekt för sexuella minoriteter, så länge som frivillighet och ömsesidighet upprätthålls”.(2) Liknande uttryck använder journalisten Jenny Holmlund: ”För de flesta vuxna människor är sex att frivilligt dela sin lust med en annan vuxen människa som man har en jämbördig relation till.” (3)
Dessa definitioner tillför viktiga element, men är fortfarande otillräckliga. Vad ska man utifrån dem säga om det norska paret som tidningarna skrev om i somras: En vuxen kvinna som frivilligt lever ihop med sin egen far och väntar barn med honom?
Notera två saker. 1) Definitionerna säger inget om kärlek eller fortplantning. Det är anmärkningsvärt. Finns det något som sexualitet är starkare kopplat till än kärlek och fortplantning? Samlaget är en förenande handling, ett unikt uttryck för samhörighet mellan två människor. Visst hör kärlek och sex ihop! Det är därför otrohet har en så förödande effekt på en relation. Men också fortplantningen hör med till sexualiteten. Som jag ser det behövs mer kärlek och mer kroppslighet i definitionerna.
2) De gränser som definitionerna ändå sätter – vuxna, ömsesidighet osv – är uttryck för en naturrättslig argumentering: Det finns något som är naturligt och rätt. Ungefär som med ägandet. De flesta människor accepterar att det finns en äganderätt. Om jag fått pengar för utfört arbete är pengarna mina. Om jag köpt hus för pengarna är huset mitt. Det faktum att det finns individer som stjäl eller stater som konfiskerar stjälper inte principen: Det som tillhör mig är mitt. På liknande sätt talar humanisterna, med all rätt, om värden som bör upprätthållas.
Vi accepterar alltså ganska allmänt att det finns det som är naturligt och rätt, också på sexualitetens område. Som att sex endast ska vara mellan vuxna. Och vi gör det oberoende av preferenserna hos enskilda individer, pedofiler t ex. Socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist uttryckte det så här på frågan om det inte är dags att tillåta polygami i Sverige: ”Det är bra att SSU tänker i nya banor, men kärleken är något mellan två människor”.(4)
Det märkliga är nu att detta sätt att resonera möts med ett ramaskri när det tillämpas på homosexualitet. Det lagförslag som riksdagen tar ställning till den 13 november innebär, åtminstone enligt statsministerns uttolkning, att det ska bli förbjudet att hävda att homosexualitet är onaturligt. Trots att den uppfattningen bygger på resonemang som accepteras på andra områden.
Ett klassiskt kristet tänkande hävdar att sex hör hemma i en unik relation mellan två människor av olika kön. På samma sätt som sex hör hemma i en relation
– mellan människor, inte mellan människor och djur
– mellan levande människor, inte mellan levande människor och lik
– mellan vuxna människor, inte mellan vuxna och barn
– mellan två människor, inte mellan tre eller fler
– mellan människor från olika familjer, inte mellan föräldrar och barn eller mellan syskon
– mellan människor som älskar varandra, inte mellan köpare och säljare eller mellan främlingar
så hör sex hemma i en relation mellan människor av olika kön, inte av samma kön.
Det tidigare avståndstagandet från homosexuella relationer byggde på naturrättsliga resonemang, som vi idag fortsatt använder när vi avvisar polygami, prostitution, incest och pedofili. Bejakandet av homosexuella relationer innebär att vi långsiktigt undergräver möjligheten att avvisa andra handlingar som vi ännu betraktar som perversa. Snart finns det kanske inga perversioner kvar? Det är i så fall inte en befrielse, utan en tragedi.
Två förtydliganden. 1) Enligt kristen tro är alla människor syndare – perversa – och skadade också som sexuella varelser. Vi är skapade av Gud, men fallna i synd och därför trasiga. Trasigheten tar sig olika uttryck hos oss, men den finns hos alla. Därför finns det ingen anledning för oss att se ner på varandra utifrån individuella problem. Kallelsen är att använda vår sexualitet i enlighet med Guds vilja istället för att legitimera vår trasighet och våra misslyckanden.
2) De handlingar jag diskuterat är på många plan väsensskilda. Jag likställer dem på intet sätt. Det är all skillnad i världen mellan en omsorgsfull homosexuell relation och en pedofil som förgriper sig på ett barn. I det ena fallet är kontexten kärlek, i den andra övergrepp. Det som fortfarande förenar de två handlingarna är att de, trots alla olikheter, ändå är onaturliga. Precis på samma sätt som ett polygamt förhållande, präglat av kärlek mellan de berörda, inte kan jämföras med incest eller prostitution – förutom på den punkten att det är onaturliga förhållanden.
Stefan Gustavsson
Direktor CredoAkademin
Ordf Svenska Evangeliska Alliansen
2. www.humanisterna.org/ide.html
