I förra veckans Kyrkans tidning får KG ytterligare utrymme att lägga ut texten om sin så kallade kärleksteologi. ”Hammars höga visa” rubriceras intervjun. Den är inte utan förtjänster. Vi får bland annat läsa hur KG ser på sina meningsmotståndare. ”Somliga menar ju att Gud ligger färdigförpackad i bibelordet”, säger han. Han gör det enkelt för sig. Vi som tar avstånd från ett könsneutralt äktenskap är för det mesta inga obildade dumhuvuden. Och det handlar inte endast om en liten högljudd minoritet. Faktum är att majoriteten av samfund och kristna världen över inte delar KG:s uppfattning i denna fråga. Utan att för den sakens skull anse ”att Gud ligger färdigförpackad i bibelordet”. Han säger sig vilja samtala och skapa samförstånd. Jag föreslår att han börjar med att ta dem som tycker annorlunda på allvar.

Vi får också ett konkret prov på hur han behandlar de stycken i Skriften som behandlar homosexualitet. Om texten i Romarbrevets första kapitel säger han:

Det är viktigt att se hur det syns här att människan har vänt sig bort från Gud. Det är ju fruktansvärda ord där om avgudadyrkan. Det är ju bara att sätta sig med två människor av samma kön som lever i en relation och säga: kan detta vara en beskrivning av de här två människorna? För mig är det så absurt, så det kan man bara göra på avstånd.

Man behöver självfallet inte tolka passagen i Rom 1 som att alla homosexuella har bytt ”ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur” eller är ”uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja.” KG verkar emellertid bli så upprörd över att detta avguderi och dessa egenskaper förknippas med homosexualitet att han helt missar det för diskussionen mest centrala avsnittet:

Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, [27] likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män.

Nyckelbegreppen här är det naturliga respektive det onaturliga umgänget. Enligt dessa verser betecknas det sexuella umgänget mellan man och kvinna som ”naturligt”, hur förlegat detta uttryck än betraktas i vissa kretsar. Sexuellt umgänge mellan människor av samma kön kallas ”onaturligt” och ses som ett uttryck för ”förnedrande lidelser”. Det tycks som om Paulus här syftar tillbaka till skapelseordningen, den ordning som även Jesus syftar tillbaka till när han undervisar om äktenskapet i Matteusevangeliets nittonde kapitel:

Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” [5] Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. [6] Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”

Både Jesus och Paulus ger uttryck för att det finns en gudomlig avsikt med att vi är skapade till män och kvinnor. Denna kan inte enbart reduceras till reproduktionen, även om denna förstås är viktig. Uttrycket ”de två skall bli ett” betecknar inte endast den sexuella föreningen utan har även en djupare innebörd. Kanske är det så att mannen och kvinnan i sin själsliga och kroppsliga förening (som äktenskapet utgör) återfinner den del av sig själv som varit förlorad sedan skapelsens början. När Adam för första gången ser Eva säger han ju: ”Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.” Även Paulus lär oss att det finns något hemlighetsfullt med föreningen mellan man och kvinna:

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. [32] Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.

Det förefaller som om KG:s förkärlek till ”djupdimensioner” och mystik är ganska selektiv. Här finns ju annars ett stort område genom vilket han skulle kunna få utlopp för sin poetiska ådra. I sin vidare genomgång av problematiska texter nämner KG passagen i Första Korintierbrevets sjätte kapitel. Om denna säger han:

Den andra texten som brukar användas, i Första Korintierbrevet, är också en syndakatalog. Där finns ju allt möjligt som är uttryck för själviskhet och självupptagenhet. Och vi är alla inbegripna i detta, de homosexuella är ju inte särskilt utpekade i bibelordet. Varför har vi inte samma problem med vår egoism, till exempel? Jag tycker inte man skulle våga säga att bibelordet drabbar någon annan mer än en själv.

Nej, de homosexuella är inte särskilt utpekade. Och ja, Paulus pekar även ut de själviska (med många fler). Men ingen förnekar att själviskhet är synd. Den tillhör oss alla i olika grader och är något de flesta av oss i olika utsträckning kämpar emot. Det diskussionen handlar om nu är huruvida homosexuella handlingar ska betecknas som syndaktiga och att homosexuella relationer därför ska vägras välsignelse. Om kyrkan började välsigna själviska, avgudadyrkare och horkarlar (kategorier som alltså omnämns i passagen) skulle jag förstå KG:s argument. Varför inte då löpa hela linan ut och välsigna alla som vill bli välsignade, utan diskriminering? Kanske är det i denna riktning KG vill föra den Svenska kyrkan, det skulle ju sannerligen göra vår folkkyrka lite folkligare. Men visst skulle vi förlora något på vägen? Vad heter det, nu igen? Det börjar på ”h” och slutar på ”het”. Kan det vara hypertrevlighet? Sjunger vi inte ”trevlig, trevlig är herren Sebaot”? Nja, inte riktigt. Utan… Helighet! Ja, så är det. Ordet hade nästan fallit glömska, så länge sedan var det jag hörde någon predika över ämnet. Det skulle antagligen räta ut ett och annat frågetecken att föra in det perspektivet i debatten.

På en punkt har KG (faktiskt) rätt. Det sägs då och då att ekumeniken kommer att bli lidande om Svenska kyrkan inför homovigslar. Och att detta är skäl nog att avstå. Om detta säger han:

Det är inte så att vi äger sanningen. Men har man en erfarenhet av att sanningen finns i någonting, hur kan man då tro att enhet ska uppstå ifall man offrar sanningen av taktiska skäl? För mig blir det ett falskt enhetsbegrepp, säger han och betonar att det är en teologisk och inte en taktisk eller politisk fråga.

Svenska kyrkan bör avstå från att införa en samkönad vigselordning av ingen annan anledning än att det vore djupt teologiskt felaktigt. Sann enhet kan inte uppnås genom att kompromissa med djupt liggande trossatser. Och just denna fråga verkar ligga det kyrkliga etablissemanget varmt om hjärtat (även om det inte saknas opposition bland biskoparna). Har man stora delar av den världsvida kyrkan emot sig borde det emellertid ge en fingervisning om att man med stor sannolikhet har fel. Så, kommer KG att vända om? Troligen inte. För det är ju med KG som med Persson: Vi svenskar vet bäst och behöver sällan ta lärdom av andra. Och liksom det går utför med välfärden, krymper Svenska kyrkan för varje dag som går. Man kan förstås, som KG, blunda för verkligheten och glädjas över att så många ändå är kvar. Men jag skulle önska att han kunde vända blicken söderut och låta sig inspireras av det församlingsbygge och den väckelse som pågår i Asien, Afrika och Sydamerika. Där finns ett evangelium med kraft och sälta som förmår leda människor till omvändelse och överlåtelse. Må det drabba Sverige och vår ärkebiskop.