Hur är det överhuvudtaget möjligt att försvara den fria aborten? För att förstå abortförespråkarnas argument har jag läst igenom de artiklar som skrivits i frågan i våra stora dagstidningar under de senaste fem åren. Antalet inlägg var litet så detta gick relativt fort. Argument mot abort saknades med några få undantag. Således kunde jag redan innan jag läst inläggen dra slutsatsen att abortfrågan står väldigt långt ner på dagordningen i Sverige.

Argumenten är i huvudsak fyra stycken. Det första är att aborträtten förknippas med kvinnans frigörelse och ses som ett viktigt steg i att göra könen jämställda. Har vi inte alla rätt att bestämma över våra egna kroppar, man som kvinna? Så säger exempelvis Carina Hägg, socialdemokratisk riksdagsledamot, i Expressen 030813: ”Är det bara män som har rätt till mänskliga rättigheter? Världens kvinnor har fortfarande inte rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed över sitt eget liv och sin hälsa.” Inger René, moderat riksdagskvinna, skriver i Expressen 030619: ”Det är också en fråga rörande mänskliga rättigheter. Rätten till abort är en förutsättning för jämställdhet. Att på olika sätt beskära kvinnors möjlighet att kontrollera sitt barnafödande är att frånta dem möjligheten att styra över sina liv.” Åsa Petersen, Aftonbladet, skriver 030530: ”Att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige är inte bara ett sätt att ställa upp för kvinnor i nöd. Det är också en tydlig markering till världens kvinnofientliga regimer: Ni har inte rätt att bestämma över kvinnors kroppar.” Den folkpartistiske riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson skriver 030401 följande i Expressen: ”Rätten till fri abort borde bli den globala kvinnorörelsens allra viktigaste politiska fråga. Men kvinnors makt över sin egen kropp, sexualitet och njutning är dessvärre en mänsklig rättighet som kompromissas bort i internationella sammanhang.” EU-parlamentarikerna Marianne Eriksson (v) och Hans Karlsson (s) skriver: ”Tyvärr är kvinnors rätt att själva få bestämma över sina kroppar inte given. I Sverige har kampen varit lång. Och i Europa är kampen långt ifrån över”¦ Därför behövs stöd och uppmuntran av varje litet steg mot mänskliga rättigheter också för kvinnor. Rätten till hälsa, rätten till sin egen kropp och sitt eget liv. Oavsett tid, plats och sammanhang kommer vi att fortsätta slåss för dessa rättigheter.” (Aftonbladet 020717)

Det andra argumentet är att aborter sker vare sig vi vill eller inte. Varje år dör tiotusentals kvinnor av sviterna efter en illegal eller enbart amatörmässigt utförd abort. Carina Hägg igen: ”Sexualupplysning, tillgång till preventivmedel och säkra aborter är de verktyg kvinnorna förnekas. Därför sker varje år 20 miljoner illegala aborter – alltför ofta med skador för livet eller döden som följd.” Birgitta Olsson (030401): ”Varje dag dör 300 kvinnor världen över på grund av illegala aborter. Varje minut i världen blir 380 kvinnor gravida. 190 av dessa är oönskade graviditeter. Varje minut utförs 40 osäkra aborter som ofta slutar med döden för kvinnan.” Hanne Kjöller, ledarskribent på DN, skrev 990906 följande: ”Det finns som jag ser det två huvudfrågor. Den om abort över huvud taget och den om tidsgränser. Den första är på principiell nivå egentligen rätt enkel. Eftersom frågan inte handlar om abort eller inte, utan om legal eller illegal abort (där kvinnor dör), är det inte svårt att ta ställning.” Margareta Winberg skriver i DN 990630: ”En vanlig metod för att genomföra abort i Etiopien är att äta krossat glas eller äta stora mängder klorokininin. Det sistnämnda är en säker abortmetod, men den leder ofta till döden för modern”¦ Sanningen är ju den att oavsett om aborter är tillåtna eller inte så genomförs aborter. Illegalt osäkert ofta av outbildad personal eller legalt säkert och av utbildad personal. Och män och kvinnor, flickor och pojkar har sex och kvinnor blir gravida. Så ser verkligheten ut.”

Det tredje argumentet handlar om att ingen egentligen kan veta när ett mänskligt liv börjar (eller vad ett mänskligt liv är). Det mest rimliga är då att den direkt berörda, kvinnan själv, fattar beslutet om graviditeten ska fullföljas eller inte. Hanne Kjöller skriver: ”Alla solklara definitioner av foster respektive barn blir på något vis absurda när man talar om något som växer dagligen. När blir ett foster ett barn? Socialstyrelsen har sin definition. Det par som länge försökt bli gravida har sin. Det efterlängtade barnet blir barn i de blivande föräldrarnas ögon så fort graviditeten kan fastställas.” Hon menar också i samma artikel att obligatoriska kuratorsamtal inför aborten är kränkande: ”Självklart ska möjligheten att rådgöra finnas för alla som så önskar. Men det är ändå en helt annan sak än att tvinga dem som faktiskt har bestämt sig att sitta och motivera sitt beslut inför en kurator. Vem vet bäst hur den enskilda gravida kvinnan vill ha det? En rådgivare vid en abortklinik eller kvinnan själv?” En Anna Starbrink skriver i Expressen 990627: ” Det måste göras många överväganden. Och många uppfattningar måste konfronteras, om vad som är rätt och fel. Men det finns situationer när många kvinnor känner att abort är det enda rimliga beslutet. Andra tar helt avstånd från abort. Den nuvarande lagstiftningen är bra eftersom den ger kvinnan rätt att själv fatta det svåra beslutet, hon får själv bestämma vad som är rätt för just henne. Om den fria aborträtten inskränks och kvinnan själv inte får fatta beslutet, måste någon annan göra det åt henne. Makten förflyttas från den närmast berörda till en myndighet.” En Frances Kissling, ledare för Catholics for a Free Choice, intervjuas 981108 i DN. Hon säger: ”När kvinnan står inför Gud på domens dag, då är det hon själv som får svara för sina handlingar, inte påven” Och vidare: ”Endast den enskilda kvinnan kan bedöma detta, vi lämnar det till henne. Hon är moraliskt kompetent att fatta komplexa beslut i livets olika skeden. Det finns inget rätt eller fel, inget visst antal veckor som är rätt. Det är en rad omständigheter som ska vägas in. Under historiens gång har vi behandlats som omogna barn. Att ge kvinnan rätt att besluta är att äntligen ge henne en position som vuxen medborgare.

Det fjärde argumentet säger att det är grymt att sätta oönskade barn till världen. Vi måste kunna erbjuda en god livskvalitet åt de barn som vi föder. På detta tema skriver Hanne Kjöller 010119, apropå att Tuve Skånberg (kd) uttryckt att det vore ett steg i rätt riktning att endast tillåta abort till och med den 21:a veckan: ”’Rätt’ betyder i det här fallet varje ytterligare inskränkning av aborträtten. Hur ’orätt’ det möjligen än är mot de barn som har oturen att komma till världen ovälkomna.” Och vidare: ”Det är stötande hur abortmotståndarna stirrar sig blinda på frågan om när livet börjar och hur de nonchalerar frågan om hur livet börjar för den som har en mamma som hatat det som växer i henne under åtminstone halva graviditeten.” Nina Lekander, Expressen, skriver följande: ”Alternativen till abort, och det glömmer gärna de som motsäger sig ett fritt val, måste ju också bedömas moraliskt. Till vilket slags liv döms barnet – och modern, fadern och eventuell övrig familj – om abort inte genomförs? Evigt handikapp och lidande, social misär, fysisk misshandel och/eller bara en förödande brist på kärlek?” (990525)

Är detta goda argument? Låt oss titta på dem i tur och ordning.

1. Här är argumentet att det är kvinnans, och ingen annans, kropp det handlar om. Detta är ett uppenbart felaktigt påstående. Det är två kroppar och två liv inblandade. Å ena sidan har vi den gravida kvinnan som av någon anledning önskar avsluta sin graviditet. Å andra sidan har vi fostret. Här finns alltså en intressekonflikt. Problemet är att fostret inte är i stånd att artikulera eller värna sina intressen utan är helt beroende av vuxenvärlden. Så vi kan inte fråga: Önskar du leva? Trots detta menar jag att vi kan dra slutsatsen att det ligger i fostrets intresse att få leva. Detta beror på allas vår uppfattning att livet är i det närmaste oändligt dyrbart. Det är därför mord bedöms så allvarligt av rättsväsendet och också därför oerhörda ansträngningar görs för att rädda barn som föds för tidigt. Vi försöker även rädda människor som försöker ta sina egna liv. Så fostrets egen eventuella inställning i frågan är egentligen ointressant.

Men är fostret verkligen en människa, då? Är det inte mer att likna vid en geléklump eller ett djur? Det som kan sägas om detta är att fostret tillhör släktet homo sapiens och att det gradvis antar allt mer människoliknande former. Vid befruktningsögonblicket påbörjas en process som inte avslutas vecka 22, inte när barnet föds utan först efter tonåren. Att säga när under denna process som fostret är att betrakta som en människa låter sig inte göras. Att gränsen för den fria aborten nu går vid vecka 22 beror på att fostret efter denna tidpunkt kan överleva utanför livmodern. Fostret är då inte längre beroende av modern för sin överlevnad. Men man kan inte av detta dra slutsatsen att det är fostrets oberoende, eller livsduglighet, som gör det mänskligt. Alla människor är under perioder av livet mer eller mindre beroende av andra. Barnet behöver sina föräldrar eller någon vuxen för att klara sig. På samma sätt kan riktigt gamla människor behöva sina barn för att överleva. Men få, om någon, menar att detta beroende av andra gör oss till mindre människor.

Ett annat försök att klassificera fostret som icke-mänskligt före vecka 22 handlar om medvetandet. Är det inte vårt medvetande som gör oss mänskliga? Och eftersom det kan visas att fostret är helt medvetslöst fram till vecka 22 (och faktiskt längre än så) skulle vi av detta kunna dra slutsatsen att fostret fram till vecka 22 inte är mänskligt. Hugo Lagercrantz, professor vid Karolinska institutet, skriver följande i DN: ”Ett barn som föds före vecka 28, det vill säga mer än 12 veckor för tidigt, är svårt att över huvud taget väcka. Först vid 32 veckors graviditetslängd kan det hålla sig vaket långa stunder utan stimulering. Sålunda kanske man kan säga att ett foster som inte kan vakna upp till medvetande bör kunna få aborteras. Den gräns vi har i dag omkring 22 veckor är sålunda enligt mitt förmenande ganska lagom, om man vill ha en viss säkerhetsmarginal.” (011122). Här är det inte fostrets livsoduglighet, utan dess medvetslöshet, som ger oss rätt att döda det. Om detta nu vore en allmängiltig princip borde den gälla även för barn och vuxna. Men jag har inte hört någon hävda att det vore moraliskt riktigt att avliva en människa som ligger i koma. Medvetslöshet gör oss inte mindre mänskliga. När det gäller fostret vet vi ju också att det med all sannolikhet kommer att vakna upp inom några månader, vilket inte alltid kan sägas om en vuxen människa som efter en olycka hamnat i medvetslöshet.

Jag konstaterar därför att abort handlar om att avliva en varelse som svårligen kan hävdas vara något annan än en människa.

2. Det andra argumentet säger att abort kommer att ske, vare sig vi förbjuder det eller inte. Kanske är det så. Kvinnan är helt klart utsatt. Mannen kan tömma sin säd och sedan lämna henne och låta henne bära ansvaret helt själv. Kvinnan kan bli gravid mot sin vilja och tvingas utstå det omgivande samhällets förakt och dom. Den putande magen blir ett synligt tecken på hennes eventuella snedsteg medan samma snedsteg inte påverkar mannen nämnvärt. Allt detta gör att det kan finnas kraftiga incitament för kvinnan att göra abort. Samtidigt måste vi fråga oss om det överhuvudtaget finns några förhållanden som kan rättfärdiga avlivandet av en oskyldig människa. Jag har svårt att se det. Vi kommer inte heller tillrätta med de orättvisor och övergrepp som drabbar kvinnor genom att låta dem göra abort. Övergreppet har ju redan skett och aborten blir enbart den jämförelsevis enkla vägen ut. Vidare ska vi inte vältra över vuxenvärldens problem på de små vilket just är vad en abort gör.

En lag som förbjuder abort skulle reflektera det allmänna rättsmedvetandet som åtminstone i Sverige säger att samhället ska beskydda de människor som är värnlösa. Det skulle skicka en kraftig signal till oss svenskar om att de små människorna, även de ofödda, har rätt att leva. Jag har svårt att tro att detta inte skulle få effekt på de svenska aborttalen. Vår drogpolitik drivs utifrån samma premisser. Folk knarkar och kommer att fortsätta knarka men ändå har vi i Sverige förbjudit all knarkhandel. Men lagar allena räcker inte. En lagändring måste synkroniseras med andra initiativ som syftar till att stärka livets okränkbarhet. Det är förstås också omöjligt att genomdriva en sådan lag utan allmänhetens stöd. Därför handlar abortmotståndet så mycket mera om att förändra folks attityder än att verka parlamentariskt. Förändrad lagstiftning kommer hand i hand med ett stärkande av människors rättigheter – mäns, kvinnors, barns och de oföddas  – i Sverige och i andra länder.

3. När det gäller det tredje argumentet om att det inte på ett objektivt sätt går att definiera när det mänskliga livet börjar behöver inte mycket sägas. Vi behöver nämligen inte veta detta för att säga nej till abort. Enligt min mening finns det enbart en icke godtycklig gräns för när människan skapas, nämligen befruktningsögonblicket. Men man behöver inte dela denna uppfattning för att ta avstånd från aborter. Jag menar att det räcker med misstanken att vi kanske har med människoliv att göra. Just denna osäkerhet om fostrets status är faktiskt ett argument för abortmotståndet. För visst borde vi avstå från att avliva ett 10 veckor gammalt foster om vi med detta riskerar att döda en människa? Alltså: endast om vi är övertygade om att fostret inte är en människa kan vi med gott samvete avliva det. Mig veterligen saknas denna övertygelse hos även de mest rabiata abortförespråkarna.

4. Det fjärde argumentet är det mest cyniska. Det säger kort och gott att det är bättre att vara död än ovälkommen. Vore detta argument giltigt borde det gå att överföra till de föddas värld. Och då gäller att föräldrarna skulle ha rätt att döda sitt barn om de av någon anledning började tycka illa om det, om de inte längre ”välkomnade” barnet. Ingen resonerar så av anledningen att barnet, som människa, har en okränkbar rätt till liv. Föräldrarna äger inte barnet och får inte göra vad de vill med det. Detta borde även gälla fostret. Vidare behöver inte barnets uppväxt bli hård och kärlekslös bara för att modern inte önskar föda barnet vid en viss tidpunkt under graviditeten. Den fortsatta graviditeten eller förlossningen kan mycket väl förändra moderns inställning till barnet till det bättre. Adoption är också ett alternativ. Av någon anledning tar ingen av abortförespråkarna detta på allvar. Den nu avpolletterade Margareta Winberg avfärdar adoptionsalternativet med följande ord: ”Så förvandlas en krissituation till en enkel gåvopolitik.” (DN Debatt 990630) Så talar enbart en hjärtlös människa.

Slutligen har vi då denna Frances Kissling. Hon överträffar till och med vår käre KG i kvasifromhet. Hon säger alltså att det inte är upp till några myndigheter, och absolut inte påven, att bestämma om abort är fel eller inte. Kvinnan får själv ansvara för sina handlingar inför Gud. Detta med ansvar och Gud låter ju fint. Men Frances kan ändå inte mena att vi ska slopa all lagstiftning och låta människor döda varandra utan någon sanktion. Nej, detta gäller bara abortfrågan, får vi anta. Men samhällets funktion, och detta borde hon hålla med om, är ju att beskydda de svaga och värnlösa. Och till denna kategori hör tveklöst de ofödda människorna. Liksom alla andra abortförespråkare undviker hon att tala om fostret och talar enbart om ”kvinnans rätt”. Men ingen människa i världen har rätt att döda barn, vare sig de har lämnat mammas mage eller inte.

Det genomgående temat hos dem som argumenterar för abort är att de undviker att tala om den varelse som växer i mammans mage. På så sätt hoppas de slippa, antar jag, en diskussion som de omöjligen kan vinna. De borde inte få fortsätta med denna strategi. Det är dags att påtala, argumentera och visa på alla tänkbara sätt att det som växer i mammans mage är en liten människa som behöver vår omsorg. Inte skalpellen.