Det har varit en intressant men ändå ganska förutsägbar artikelserie i SvD om tro och vetande i filosofiprofessor Hedenius fotspår. Det intressanta har varit att ta del av kyrko- och kristendomskritikern Hedenius tankar. Dessa är fortfarande relevanta. Det som varit förutsägbart med serien är att ingen med en klassiskt kristen tro (hittills) har bjudits in för att försvara de kristna sanningsanspråken. Istället har en teologie doktor samt en professor i tros- och livsåskådningsfrågor gått i svaromål. Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, inledde med en genomgång av Hedenius kritik. Förutom hans kritik mot kristendomen i sig, vilken är mindre intressant, var Hedenius även kritisk mot teologernas sätt att argumentera. De menade nämligen att det aldrig kunde uppstå en konflikt mellan tro och vetande eftersom de kristna utsagorna var av en annan karaktär än de vetenskapliga. De kristna dogmerna var inte sanna i vardaglig mening, menade man. De hade sig egen logik vilket gjorde att de aldrig kunde vederläggas med hjälp av vetenskaplig argumentering (d.v.s. av förnuftet). Denna uppfattning gick Hedenius hårt åt. Med rätta! Läser man den kristna trosbekännelsen är den full av påståenden om saker som hänt i historien. Där står att Jesus föddes av jungfrun Maria, pinades av Pontius Pilatus och att han på tredje dagen uppstod ifrån de döda. Om dessa händelser inte inträffat i verkligheten utan endast symboliskt eller på något annat sätt (typ ”i våra hjärtan”) vore den kristna tron inte sann. Och har inte Jesus uppstått från de döda i verkligheten finns heller inget hopp bortom döden. Av detta följer att om man skulle finna Jesu grav och hans efterlämningar, ja då vore det dags att lägga ner kyrkan.
Teologen i serien, Johan Lundborg, har förvånansvärt nog samma syn som de tidigare teologerna. Han skriver: ”Inte heller skiljer Hedenius principiellt på påståendet att Gud existerar och att människor, bilar och träd existerar. Det var således en ytterst märklig kristendom som Hedenius gick till storms mot.” Hur är då dessa påståenden olika varandra, kan man undra! Den kristna uppfattningen är ju att Gud existerar i verkligheten, till skillnad från att inte existera, precis på samma sätt som människor, bilar och träd existerar. På hur många sätt kan något existera? Tydligen verkar Lundborg, på samma sätt som de tidigare teologerna, vilja undvika den tänkta konflikten mellan tro och vetande. Frågan om Guds existens skulle då inte överhuvudtaget kunna prövas förnuftsmässigt. Detta är rent nonsens. Det är också kontraproduktivt, i varje fall om man syftar till att argumentera för kristendomen. Vem vill egentligen tro på en Gud som inte finns i verkligheten utan endast i ens egen privata värld (eller hur nu Lundborg menar att Gud existerar)? En kristendom utan sanningsanspråk blir ointressant, irrelevant och livlös.
Nej, kristendomen förtjänar bättre försvarare än Johan Lundborg. Det som behövs är ett försvar av de klassiska trossanningarna som visar att man med hedern i behåll kan tro på Guds existens, Jesu uppståndelse, den slutliga domen samt himmel och helvete. Och även ett försvar av möjligheten att tro på en ”sanning” överhuvudtaget. För troskampen i Sverige verkar faktiskt mer handla om huruvida det finns några ”religiösa” sanningar än om vilka dessa är. Detta är inte Hedenius fel utan hans meningsmotståndares, de svenskkyrkliga biskoparna och teologerna. Hedenius kritik mot dessa kan jag bara instämma i. Resultatet är att kyrkorna har blivit ”hemvister för uppbyggliga och förståndiga föredrag och för sång, musik och vackra ord” (Hedenius). Detta kan för all del vara mysigt men det hjälper oss knappast att komma till himlen.
Läs artiklarna här:
Hedenius fick kyrkan dit han ville av Svante Nordin (bitr professor i idé – och lärdomshistoria)
Biologin trons nya utmaning av Anders Jeffner (professor i tros- och livssåskådningsfrågor)
Vetenskapen har svikit Hedenius av Johan Lundborg (teologie doktor)
Vidskepelsen underskattar livet och döden av Fredrik Sjöberg (författare, biolog samt litteraturkritiker
