Skip to main content.

Hedenius – samtalet fortsätter

Tro och vetande-diskussionen, som jag kommenterat tidigare, fortsätter. Sedan den 15/9 har SvD haft en artikel varje söndag. Diskussionen har handlat om trons förhållande till vetandet eller snarare till förnuftet. Om det finns en konflikt dem emellan måste tron vara falsk, menade Hedenius. Sanningen kan bara vara en. Påståendena ”Gud existerar” och ”Gud existerar inte” kan inte båda vara sanna. Allt detta håller jag med om. Många av de svenskkyrkliga teologerna gör emellertid inte det. Föga förvånande tillhör ärkebiskopen KG Hammar den skaran. Den 27/10 skriver han:

I min tankevärld finns det en nära koppling mellan religion och konst. Kunskapskällan är inte det mänskliga förnuftet i begränsad mening, utan hela den mänskliga uppsättningen av sinnen, känsla, intuition, erfarenhet. Människan är inte ”bara” hjärna och förnuft. Hon är också känsla och vilja…Men om vårt tal om Gud är att likna vid poesi, vart tar då sanningen vägen? Den invändningen reser sig både hos många traditionellt troende och hos trons kritiker. Mitt genmäle kan vara, att vi måste skilja på sanningen om ett objekt som vi studerar och ett subjekt som vi relaterar till. Det behöver inte vara så att det ena är sant och det andra falskt. Det kan röra sig om olika dimensioner av sanningsbegreppet.

Jag förnekar inte att relationen till Gud, det intima förhållandet, är en central aspekt av troslivet. Jag vet ingen som gör det. Vår kunskap om Gud är större än den vi kan förstå intellektuellt. Men för KG verkar det inte finnas något utrymme för förnuftet trots att Jesus uppmanar oss att älska Gud med hela vårt förstånd (Mat 23:37). För ärkebiskpen är det oerhört problematiskt med trosformuleringar som hålls för sanna i ”naturvetenskaplig mening”. Återigen, det är inte detta det handlar om. Naturvetenskaperna har ju inte monopol på sanningar. Sanningen består i en överensstämmelse mellan tingen och intellektet, menade Tomas av Aquino. Låt oss hålla oss till denna enkla definition. Att Gud är allsmäktig, skapare av himmel och jord, är helt enkelt ett påstående om att verkligheten förhåller sig på detta sätt. Att det inte kan ledas i bevis påverkar inte sanningshalten. Om det inte vore så att Gud existerar i verkligheten spelar all mystik i världen ingen roll. Vi kan inte relatera till ingenting. Vår tro kräver därför att vi håller vissa påståenden om Gud för sanna. Detta innebär i sin tur att tron har ett kunskapsinnehåll. Allt detta tillhör kristendomens ABC och är inget som en ärkebiskop kan vara ovetandes om. Det som antagligen ligger bakom KG:s problem med kristendomens sanningsanspråk är att dessa är kontroversiella. Konst och poetiskt tal om Guds kärlek hotar ingen och biskopen slipper med detta språk ta itu med människans synd och annat obekvämt. Denna underlåtelse kan emellertid få eviga konsekvenser.

Om jag säger ”bu!” till KG säger säger jag desto mer ”hurra!” till prästen Anders Piltz. I honom har den svenska kristenheten en verklig trons försvarare. I det han skriver är tonen en helt annan. Han har också ett par gånger medverkat i P1:s Filosofiska rummet om just Hedenius där han träget försvarat den kristna trons sanningsinnehåll. I sin artikel i SvD den 10/11 skriver han:

Jesus, kristendomens grundare och innehåll, har sagt att sanningen befriar, och de kristna måste följaktligen hedra Hedenius för hans sanningslidelse…Som intellektuell och spirituell prestation var föreställningen lysande. Hans argument var begripliga för vanligt folk. Till hans och andras häpnad blev motståndarna i stort sett svarslösa eller drog sig undan i sårad oskuld till en oåtkomlig värld av andra sanningsbegrepp än de vanliga…Tron strider inte mot förnuftet utan gäller sådant som ligger utom räckhåll för det resonerande förnuftet. Inget kan ersätta det andra, och en komplett människa måste ha ett förhållande till båda. Att tro är inte bara förnuftigt, det är nödvändigt.

T.o.m. PC Jersild är mer uppbygglig än vår ärkebiskop. I en DN-kolumn den 9/11 skriver han:

Att tro på Gud behöver inte heller vara ologiskt. Om Guds existens varken kan bevisas eller motbevisas kan det vara rationellt att tro på honom – ty vad har man att förlora?…Nu menar somliga teologer att det inte finns någon egentlig skillnad mellan vetenskap och tro. Man lutar sig mot postmodernt tänkande, som inte bara underkänner alla absoluta sanningar utan dessutom förnekar att påståenden kan ha olika förklaringsvärde. Allt handlar egentligen om tro. Den ena tron är inte sannare än den andra. Ur ett mycket snävt perspektiv är detta riktigt: information om yttervärlden måste alltid passera våra sinnen. Hela verkligheten kan i så fall avfärdas som en illusion eller hallucination. Då går det inte att skilja på tro och vetande, eller på tro och ren vidskepelse. Upphävs alla försök att dra gränser leder det till en fullständigt död verklighetsuppfattning som slutar i en gäspning.

Följ hela diskussionen här:
Bör man skilja på tro och vetande? av PC Jersild (författare)
Jag tror för att förstå av Anders Piltz (professor i latin och präst i dominikanorden)
Flow i stället för Gud av Georg Klein (professor emeritus)
Tron behöver nya bilder av KG Hammar
Poesin bär på en verklighet av Ylva Eggehorn (författare och lyriker)
Filosofiska rummet (2/6 samt 3/11, samtal om Hedenius, kan översändas på begäran)

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit