Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skriver i en DN Debatt-artikel den 3/7 att genusforskningen lider av extremt könssegregerade miljöer, trots dess syfte att öka jämställdheten. Han skriver: ”Men på ett paradoxalt sätt håller nu den könssegregering som avskaffades på sjuttiotalet på att återuppstå inom universitetsvärlden. Under rubriken genuskunskap skapar man nu könssegregerade utbildningar för att, tro det eller ej, bidra till jämställdheten. I en av regeringen understödd så kallad forskarskola i genusvetenskap, förlagd till Umeå universitet, har man till arton utbildningsplatser rekryterat arton kvinnliga studenter. Samtliga lärare är enligt den information som finns utlagd på nätet kvinnor. Vid invigningen av denna nya utbildning hölls samtliga anföranden av kvinnor.” Vidare är förhållandena liknande på landets övriga universitet.
Manligt ointresse, menar Rothstein, är inte tillräckligt som förklaring till den kvinnliga dominansen: ”Enligt högskolelagen har de som är ansvariga för en utbildning skyldighet att försöka utforma den så att den i någorlunda lika utsträckning appellerar till studenter av båda könen. De tekniska högskolorna kan till exempel inte längre försvara en sned könsfördelning med att kvinnor inte är intresserade av deras utbildningar. I stället har de, med rätta, blivit tvingade att försöka ändra sina utbildningar så att de uppnår en mera balanserad rekrytering.”
Han kritiserar också Yvonne Hirdman och Maud Eduards, två ledande genusforskare, för vissa uttalanden som tyder på att de målmedvetet strävar efter en total dominans av kvinnor inom denna disciplin. Exempelvis ska Yvonne Hirdman ha sagt att kvinnliga lärare måste få vara ifred, annars blir de uppätna. Och Maud Eduards menar å sin sida att män och kvinnor inte kan samarbeta inom jämställdshetsområdet.
Reaktionen på Bo Rothsteins artikel blir våldsam. Yvonne Hirdman, som är professor i kvinnohistoria, skriver på DN Debatt den 13/7 att Rothstein brinner av ett illa dolt kvinnohat, att han antagligen haft en svår barndom och att han lider av hjärnspöken. Istället för att bemöta Rothsteins kritik hänvisar hon till, för DN-läsare okända, artiklar i tidskriften Tiden och säger: ”Bo Rothstein förtjänar inga fler svar från mig. Ty han bryr sig inte om dem. Det är som att hälla vatten på en särdeles fet gås och mer konstruktiva saker kan man ju ägna sig åt.” Vad är då mer konstruktivt? Jo, detta: ”Men man borde självklart gräva djupare. Det är dags att lämna de strukturella nivåerna och koncentrera sig på mikronivån, ja, rent av på individnivån, för att förstå den djupa motvilja, ja det hat, som så illa döljs bakom Bo Rothsteins ord – och – det faktum att dessa ord finner sin tidning. Här finner jag att Bo Rothstein själv skulle utgöra ett mycket lämpligt forskningsprojekt.”
Artikeln är verkligen ett lågvattenmärke. DN borde ha refuserat den. En god argumentation prövar först argumenten och först därefter, om argumenten visats vara särdeles dåliga, bör de personliga motiven ifrågasättas. Här ignoreras Rothsteins argument helt till fördel för en sanslös kritik av hans person. Enligt Yvonne Hirdman råder det krig mellan könen. Terminologin och idéerna är desamma som inom marxismen, hon har bara ersatt ordet klass med ordet kön. Och liksom fiender till revolutionen förklarades sinnessjuka eller avrättades, vill Yvonne Hirdman göra Bo Rothstein till ett forskningsobjekt för att studera varför han hatar så mycket. För hans kritik kan ju inte ha en saklig grund, nej då. Så artikeln har sina fördelar. Den visar hur extremt problematisk genusforskningen kan vara. Eftersom det, enligt denna, råder krig mellan könen och att relationen mellan män och kvinnor enbart handlar om makt går det egentligen inte att föra ett samtal. För män och kvinnor har olika intressen och söker enbart sitt eget bästa. Då återstår enbart knytnävarna. Och detta är helt ok för Yvonne Hirdman, något som illustreras av att hon är stolt över att ha tystat en kritisk manlig student med ett ”håll käften!”. Det är signifikativt för tillståndet i nationen att denna typ av forskning får stora statliga anslag.
