Det finns olika sorters feminism. En som jag har milt sagt svårt att sympatisera med är den marxistiskt och konstruktivistiskt influerade. Från marxismen hämtar den sitt konflikt- och kampperspektiv och från konstruktivismen sina idéer om att det vi känner som manliga respektive kvinnliga beteenden enbart är konstruktioner. Ordet ”naturligt” är tabu och signalerar, om man använder det, att man har dukat under för eller rent av stöder fiendesidans, d.v.s. ”patriarkatets”, ideologi. Enligt denna världsbild råder det mer eller mindre krig mellan könen. Männens och kvinnornas intressen är olika och oförenliga och det är därför inte önskvärt eller möjligt att eftersträva samförstånd eller att gemensamt söka mänsklighetens bästa. Det som vi vardagligt kallar kärlek mellan mannen och kvinnan är egentligen ett kodord, eller en täckmantel, för förtryck. Det är därför otänkbart att hustrun lagar mat till sin man eller tar hand om barnen av andra skäl än att hon (omedvetet) tvingas till det.
Sådan verkar världsbilden vara för Maria Wendt Höjer (MWH). I sin statsvetenskapliga avhandling ”Rädslans politik” argumenterar hon för att manskollektivet drar nytta av att kvinnan ständigt är rädd för att bli misshandlad eller våldtagen och att det således ligger i mannens intresse att upprätthålla denna fruktan. Våldet, menar MWH, är relaterat till en maktordning som både möjliggör och legitimerar det. Våldet, fortsätter hon, bör förstås som ”centralt i konstitueringen av kön, som en del av själva innebörden av att vara man eller kvinna, där våld och överordning formeras som ett tecken på manlighet, medan rädsla och underkastelse sammanlänkas med kvinnlighet.” Det hon säger är, med andra ord, att jag i den nuvarande ”könsmaktordningen” blir mer man om jag våldtar och misshandlar kvinnor. Att de män som döms för våldtäkt eller misshandel ofta blir hackkycklingar i fängelset, p.g.a. att det bedöms som omanligt att våldföra sig på en kvinna, verkar inte bekymra henne.
I avhandlingen matas vi med påståenden av följande slag: ”Offentlig politik ”¦ forum där kön och könsrelationer konstitueras”, ”[forskare x] pekar på det i grunden paradoxala i att kvinnor söker beskydd från män genom att vända sig till patriarkala institutioner [läs äktenskapet, polisen]” och ”Våldsutövning är central för patriarkatets maktbevarande”. Följande citat är kanske det som bäst sammanfattar avhandlingens utgångspunkt: ”den heterosexuella attraktionen bygger på skillnader mellan könen – män och kvinnor ska tända på varandras olikheter – skillnader som uppfattas som naturliga och positiva, trots att det som egentligen står på spel är etableringen av maktskillnader” (min kursivering). Ett av de största problemen med MWH:s avhandling visar sig här. Det hon gör är att hon reducerar förhållandet mellan män och kvinnor till att enbart handla om makt. Att säga att förhållandet innehåller mer eller mindre stora inslag av makt vore en helt annan sak. Det vore mer fruktbart och antagligen också mer överensstämmande med verkligheten. Med en sådan ansats skulle MWH ha kunnat bidra till nya insikter om hur kvinnans frihet på olika sätt begränsas. Men att vara konstruktivist och att vara konstruktiv är väsensskilda saker. Konstruktivt vore att erkänna att biologin faktiskt har ett inflytande vårt beteende (vilket jag argumenterat för tidigare). Denna tanke avfärdar MWH oerhört lättvindigt i en bisats i en fotnot.
Att de flesta män och kvinnor antagligen inte känner igen sig i avhandlingens världsbild är irrelevant för MWH. Det avhandlingen nämligen handlar om är samhälleliga strukturer, inte enskilda individer. Hennes teorier kan därför svårligen motsägas. Om hela svenska folket intervjuades och enat påstod att kärleken, mer än kampen, är det som kännetecknar förhållandet mellan män och kvinnor, skulle detta kunna förklaras genom patriarkatets makt över både tanke och språk. Liksom inom marxismen bygger de förtrycktas, d.v.s. kvinnornas, frigörelse på att en förtrupp (feministerna och deras skriftlärda, de s.k. genusforskarna) väcker människorna till insikt om verklighetens sanna natur (ungefär som i filmen Matrix). Att det finns en möjlighet att falsifiera en teori, alltså visa att den är falsk, är i andra sammanhang ett kriterium på god vetenskap. Så icke för genusforskarna. Och så icke heller för Maria Wendt Höjer. Att hon nu kan titulera sig filosofie doktor säger en hel del om tillståndet inom universitetsvärlden.
