Skip to main content.

En patriarkal ordning

Maria Wendt Höjers (MWH) avhandling lämnar mig ingen ro. Jag var nog lite orättvis mot henne tidigare. Det måste vara legitimt att, som hon gör, tala om ”strukturer”, d.v.s. något som vi är mer eller mindre medvetna om och som genomsyrar vårt sätt att tänka, tala och vara. För MWH gäller att samhället är präglat av en patriarkal struktur som placerar mannen i fokus och förtingligar kvinnan. Jag tror att hon har rätt. Men till skillnad från MWH tror jag att denna struktur har sitt ursprung i en god ordning genom vilken mannen och kvinnan förmår leva handlingskraftigt och i harmoni med varandra. Enligt denna ordning kompletterar mannen och kvinnan varandra. De är både lika och olika varandra och är p.g.a. sina likheter förtjänta av samma uppskattning men p.g.a. sina olikheter lämpade för olika uppgifter inom familje- och samhällsliv.

Mannens fokus är den stora världen, han blickar utåt och söker sin uppgift hos konungen, nationen eller folket. Kvinnan, däremot, fokuserar på den lilla världen, d.v.s. de nära relationerna. Mannen kan vidare sägas förkroppsliga dygderna tapperhet och rättvisa medan kvinnans centrala dygder är barmhärtighet och tålamod. Olikheterna gör att mannen och kvinnan attraheras av varandra. Kan vi ens tänka oss en värld där spänningen mellan könen saknas? Olikheterna gör också att mannen och kvinnan behöver varandra. Rättvisa måste paras med barmhärtighet och de ”stora frågorna” med ”de sm唝. I denna ordning finns också, som en följd av dessa olikheter, ett inslag av kvinnlig underordning. Denna ska inte förväxlas med slavens lydnad utan det handlar om en rollfördelning mellan jämbördiga partners, inte om att mannen ensidigt ska betjänas av kvinnan. Det handlar inte heller primärt om att vem som gör vad i hemmet. Snarare yttrar sig mannens överordning på så sätt att det är han som tar ut riktningen för familjen, att det vilar på honom att avgöra sin och familjens uppgift i det större sammanhanget.

Denna goda ordning har emellertid blivit förvrängd p.g.a. människans ondska. Detta har genom tiderna tagit sig uttryck i våldtäkt, kvinnomisshandel och -förakt. Kvinnan har förtingligats och blivit ett objekt för mannens begär. Detta är tragiskt och måste bekämpas på alla nivåer i samhället, även politiskt. Roten till det onda kommer vi dessvärre inte åt utan vidare. Politiken har sina begränsningar (även om dess möjligheter inte heller ska underskattas). Den kommer inte åt våra hjärtan. För att harmonin mellan könen ska återställas krävs en individuell uppgörelse med synden, med egoismen, i våra liv. Detta gäller både mannen och kvinnan. Mannens synder är ofta påtagliga: Okontrollerbar vrede, otålighet och förakt för det svaga. Vilka är kvinnans? Bitterhet, sentimentalitet (i den mån detta kan klassas som synd och inte enbart som något påfrestande) och förtal, vågar jag påstå. Förutom denna uppgörelse behöver vi också en gudomlig injektion av nytt liv. För att uttrycka mig klart: Vi behöver vända oss till Korset. Och vi behöver ta emot den Helige Ande. Vi behöver (dagliga doser av) förlåtelse och nytt liv.

Det är lätt att i denna process kasta ut barnet med badvattnet. Exempelvis är den manliga dominansen i styrelserummen inte nödvändigtvis ett uttryck för denna förvrängning. Den skulle också kunna bero på en manlig disposition att leda. Observera att jag säger ”skulle”. Jag resonerar och gör inga tvärsäkra sanningsanspråk (inte just nu i alla fall). Jag ser dessa tankar som ett sätt att ta ut ny riktning. Låt oss lämna MWH:s feminism och dess snäva syn på förhållandet mellan män och kvinnor och manligt och kvinnligt. Låt oss istället samtala om hur vi män och kvinnor, med våra olikheter, bäst lever tillsammans.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit